När jag skrev om debutromanen "Då tänker jag på Sigrid", lovade jag att läsa Elin Olofsson igen så fort tillfälle bjöds. Det löftet infriades inte riktigt, för det är faktiskt ett år sedan "Till flickorna i sjön" kom ut, och läst den har jag gjort först nu i sommar. På tiden, skulle man kunna säga, för i denna sin andra roman är Olofsson både intrigmässigt och psykologiskt skarpare än i debuten.
”Ett spår”, viskade hon.
”Ett spår eller en hälsning och jag ska aldrig tala illa om den här stan igen. Vad som helst, till och med kroppen, så ska jag sluta anteckna, ta de där papperslapparna ur fickan, slänga dem på marken och låta våren ta dem, så småningom. Lösa upp dem, så att de försvinner.”
Hennes egen röst lät konstig när hon hörde den, silad genom den tjocka mössan som täckte öronen.
”Inget om träsket. Om kvinnorna i det, om männen. Eller om byn. Om mamma. Inte ens om Tomas. Jag ska aldrig mer säga ett ont ord om Tomas, om jag bara får ett tecken.”
Men ingenting hände.
Vinternatten teg omkring henne, som alltid.
Helena får sparken från sitt jobb i kommunhuset och blir samtidigt lämnad av sin man. När hon börjar arbeta som städare på sjukhuset dyker plötsligt hennes kusin Blåpojken upp i en sjukhussäng, och hennes mamma börjar ringa igen, efter många års tystnad.
Men vad är det Helenas mamma vill egentligen?
Kan man glömma det som en gång ristats in i ens egen kropp?
Och måste man återvända till det som varit, för att någonsin bli fri?
Om "Då tänker jag på Sigrid" var en klassisk hemvändarroman, där det tidigare kända får speglas genom den återvändandes ögon är "Till flickorna i sjön" vid första anblick en roman om att lämna. Lämna barndomens oskuldsfullhet, lämna det man varit, lämna hembygd, historia, övergrepp. Men alla vi som någon gång försökt stänga porten till vårt förflutna vet att ingenting blir borta för evigt. Och det är först när Helena trevande börjar ta stegen tillbaka mot det förgångna som hon kan öppna sig mot framtiden.
På sätt och vis en psykologisk självklarhet, men också beviset på att i varje liv, om än på ytan så vardagligt, döljer sig ett drama. Elin Olofsson vet att ta vara på det. Hon vet också att sätta fingret på vår såriga utsatthet, vrida och vända men sedan faktiskt också ge oss en utväg. Ett hopp. En gemenskap.
Boken har nyss kommit ut i pocket för alla som vill läsa. Ni vill det.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar