”I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.
Här får vi lära känna både passagerare och personal. Den ensamma gamla kvinnan som söker äventyret. Den avdankade schlagerstjärnan som leder karaokekvällarna. Mannen som tidigare jobbat ombord och nu återvänder för att iscensätta ett spektakulärt frieri. Ordningsvakten som med sina tre kollegor försöker kontrollera det dagliga kaoset ombord. De tolvåriga kusinerna som var bästa vänner innan en familjehemlighet kom emellan dem.”
Mats Strandberg, mest känd för succétrilogin om häxorna i Engelsfors ("Cirkeln", "Eld" och "Nyckeln") som han skrev tillsammans med Sara Bergmark-Elfgren, glider över till vuxenskräck med framgång!
Visst prickar han in rätt många av genrens klyschor, men det hör liksom till. Man kan inte skriva om zombievampyrer som löper amok utan att ha zombievampyrer som löper amok if you know what I mean. Så länge det görs bra har jag inga invändningar. Och jag har få här.
Särskilt lyckas Strandberg bra med riktiga människoöden att bry sig om. De ovan nämnda kusinernas, Albin och Lo, historia är fin. Calle och Vincents problemtyngda förlovningskryssning griper tag. Skildringen av ensamstående Mariannes resa likaså.
”Färjan” är inledningsvis som en kusin till John Ajvide Lindqvists svenska vampyrklassiker ”Låt den rätte komma in”, men halvvägs in byter den både stil och tempo. Bokens andra hälft är mer vampyractionskräck i stil med Del Toro & Hogans ”Släktet” (eller ”The Strain” som den heter på engelska och som TV-serie). Detta är på absolut inget sätt negativt.
Jag är ett stort fan av Ajvides böcker, men det har funnit gånger då jag önskat att han skruvat upp farten och ner Ingemar Bergman-heten några snäpp.
I ”Färjan” finns inga problem med farten. Det är action-skräck i ett halsbrytande, eller halsbitande snarare, tempo. Det är kanske inte årets mest subtila rysare, men underhållningsfaktorn är mycket hög. Så även bodycounten.
Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd
Ser fram emot att läsa den här...
SvaraRadera