I de flesta av breven bor han i Eskilstuna, jobbar som metallarbetare 48 timmar i veckan och pluggar på kvällarna. Han är 23 år när han kommer dit och behöver bara visa sig i Eskilstuna för att få fast arbete, men det finns inga lägenheter. Närmare 2000 söker bostad i staden, mer än 300 av dem vill gifta sig.
Han sover i en soffa i sin systers etta.
I mina senaste bok, dokumentärromanen "Generation 55+", jämför jag med när jag själv var 23. Då var jag också metallarbetare, på Scania i Södertälje. Jag fick fast jobb och efter lite krångel fick jag en hyreslägenhet.
Jag jämför också med min dotter, som är i tjugoårsåldern i dag. Hon och hennes kompisar hittar inga lägenheter, en färsk undersökning från hyresgästföreningen visar att hälften av dem som är under 27 – 350.000 ungdomar - saknar egen bostad fast de vill ha det. Många får inte heller fasta jobb, är utlämnade till bemanningsföretag och tillfälliga anställningar.
Min farfar dog när pappa var nio år. Familjen, farmor och fem barn, hade det svårt ekonomiskt, fick stöd av fattigvården.
Men pappa pluggade och blev ingenjör, som många andra på 50-talet.
Mot slutet blev han väldigt senil, dog på ett äldreboende där det bara blev sämre och sämre på grund av nedskärningarna.
Inom sitt liv bär han den svenska välfärdens uppgång och nedgång.
I boken försöker jag alltså spegla samhällsutvecklingen genom de här tre generationerna.
Mats Berggren debuterade efter sju år på Scanias verkstadsgolv med romanen "Orent ackord" (1987) och hälsades av kritiken som en ny arbetarförfattare. Sedan dess har han gett ut ytterligare 17 böcker. Han har fått ABF:s, LO:s, Byggnads och Kommunals kulturstipendium.
Mats hör till Sveriges mest lästa ungdomsboksförfattare. Hans senaste tonårsroman, "Onsdag kväll strax före sju" (2014) tilldelades Spårhunden, Svenska Deckarakademins pris till årets bästa barn- och ungdomsdeckare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar