En lyckad signering

Kön ringlade lång och böckerna tog slut(!). Trots detta, eller kanske på grund av, får vi väl kalla Roy Fares besök i vår Helsingborgsbutik en riktigt lyckad signering. Såhär trevligt hade vi det!

Room without a View

En bok jag tipsat om både här, i butiken och till vänner och bekanta, i många år är Emma Donoghues Inlåsta. En skakande och gripande skildring av fångenskap och kärlek.

”Jack bor med sin mamma i ett låst rum på drygt tio kvadratmeter i ett skjul. Rummet är ljudisolerat och specialbyggt för att de inte ska kunna ta sig ut. Jack tycker om att titta på tv och kallar de tecknade figurerna för sina vänner. För honom finns ingen annan verklighet än den innanför de fyra väggarna med hans mamma och mannen som kommer in ibland för att leverera mat och ta ut sopor.”

Låter det bekant?
Kanske för att filmatiseringen, Room, just hade svensk biopremiär - och för några veckor sedan plockade hem en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll åt Brie Larson.

Jag såg filmen nu i helgen.
Ofta blir man besviken på filmversionerna av böcker man älskat, men i det här fallet har jag inget att klaga på. Filmen griper lika hårt tag om mig som boken gjorde.
Hittar faktiskt inga invändningar alls. Mycket ovanligt.
Framförallt pojken som spelar Jack, nu nioårige Jacob Tremblay. Jag tror inte att jag någonsin upplevt en bättre barnskådespelare. Fullkomligt fantastisk.

Läs boken (har precis kommit ut i snajdig pocket med filmomslag).
Se filmen.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Träffa Roy Fares i Helsingborg imorgon!

Imorgon mellan klockan 12-13 besöker Roy Fares vår Helsingborgsbutik och signerar sin senaste bok, Sweet spots of New York. I boken finkammar Roy staden New York i jakten på de allra bästa bakverken och sötsakerna. ”The Big Apple” blir i Roys sällskap ett enda stort, sött kanderat äpple – fullt av häpnadsväckande godsaker. Vad sägs till exempel om coconut cookies, dulce de leche cheesecake, cornflakes ice cream eller pear and lavender pie?

Roy Fares kom från Libanon till Örebro som sexåring. I dag är han inte bara erkänd konditor utan även jurymedlem i tv-programmet Dessertmästarna och uppskattad medverkande i TV4:s Mitt kök. 2010 blev han Årets konditor, den största tävlingen för professionella konditorer i Sverige. 2012 kom hans första kokbok ut, Sweet!. Med den vann han Måltidsakademins pris i dessertklassen. 2013 kom hans andra bok ut, United states of cakes, och den kommer att ges ut i Norge, Tyskland och USA.

Varmt välkomna önskar Ellen med personal!

Elizabeth Hand, nu på svenska!

Ja, okej då. Jag säger det redan nu. En serie är en serie är en serie, och det blir liksom aldrig lika... komplett som en avslutad roman. Plus det där med att krim (nästan) aldrig är riktigt lika tillfredsställande läsning som, ja just det, en roman! Det var brasklapparna. Med dem avklarade vill jag å det varmaste rekommendera Generation Loss, första boken i serien om den trasiga och allmänt aviga fotografen Cass Neary.

Eftersom det är Elizabeth Hand som håller i pennan har Cass rötterna i New Yorks musikscen anno sent 70-tal. Och ni som läst Please Kill Me kommer att känna igen er i bokens början där vi får en kort resumé över Nearys struliga liv och ytterst korta karriär som dokumentatör av punkscenens mörkaste sidor.

Huvuddelen av handlingen utspelar sig dock cirka 30 år fram i tiden. Vår protagonist har under lång tid levt ett liv på fallrepet när hon får i uppdrag att plåta en skygg kultfotograf bosatt på en oländig ö i Maine. När hon kommer dit blir hon allt annat än varmt välkomnad. Istället för det fotojobb hon förväntat sig snubblar hon över en olöst gåta. Djur försvinner. Ungdomar försvinner. Och ön är full av hemligheter. Snart finner sig Cass ohjälpligt indragen.

Generation Loss är tydligen en fototeknisk term. Innan jag får veta det tolkar jag titeln som en beskrivning av Cass Neary själv. Som är en del av en förlorad generation, en relik som vägrar förändras, växa upp och anpassa sig till en annan tid. Hon tar speed, dricker för mycket bourbon, knullar runt, bränner sina relationer och beter sig som om Ramones fortfarande stod på scen på CBGB. Och jag gillar det skarpt. Hon är precis den typen av totalt omöjlig och svårgillad huvudperson som man inte kan annat än älska.

"Patricia Highsmith möter Patti Smith i denna fängslande litterära thriller" står det på bokens baksida. Jag skulle snarare vilja kalla den en lyckad date med Gillian Flynn och Charlaine Harris (minus den senares lökighet). Trasigheten hos Flynn parad med den där onedläggningsbara mysryskvaliteten hos Harris (som jag saknat den sedan Sookie gick i graven). Plus en värld (fotografi, musik, mystik) där jag älskar att befinna mig. Ren lycka! Så även om Generation Loss kanske inte är Hands allra bästa vill jag redan läsa mer om Cass Neary. Och som tur är får jag det. Available dark ligger och väntar på hyllan vid sängen.

Linda Skugges förlag Constant Reader utför en välgärning när de introducerar Hand på svenska. Och kanske tänkte de helt rätt i att välja böckerna om Cass Neary. En thrillerserie är trots allt det perfekta formatet att fastna i. Och alla förtjänar att fastna för Elizabeth Hand.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tävlingen avgjord – Här är vinnarna!

Tävlingen är avgjord och våra fem signerade exemplar av Den stora verklighetsflykten är snart på väg till sina nya ägare. Stort grattis till Mats i Ängelholm, Fredrik i Västerås, Paul i Höganäs, Petra i Dalby och Lotta i Motala! Ni var några (bland många) som visste att Kjell Bergqvist spelade begravningsentreprenör i filmen Den bästa sommaren. Håll lite extra koll på brevlådan den närmaste tiden.

Stort tack också till alla er andra som var med och tävlade! Snart kommer en ny chans att vinna böcker. Håll ögonen öppna!
Bokboxarna

Vän av ordning

”Joels trollande på nätet börjar som ett tidsfördriv, med bus och tomma provokationer. Men i takt med att han tröttnar på etablissemangets hyckleri utvecklas han till aktivist iden högerradikala rörelsens tjänst. Joel blir nätkrigare på heltid, med bloggen som vapen i kampen mot mångkulturen. En resa till Thailand förändrar allt. Joel träffar Sunee och kärlek uppstår, om nu kärlek bara inte var så jävla komplicerat.”

Näthatet.
Främlingsfientligheten på nätet, på gatan, i hemmen, i riksdagen.
Det är ett skrämmande aktuellt, och svårtacklat, ämne som Henrik Bromander ger sig på i romanen Vän av ordning.

Vi får träffa Joel. Ung kille i Skurup.
Mamma rödvinsvänster. Pappa frånvarande drogmissbrukare.
Joels uppväxt är som många andras i den lilla skånska orten utanför Malmö.
På nätet finner han en mening. Ett uppdrag.
Han lyckas med hot få en ung feminist att stänga ner sin blogg. Blir på ett sätt kändis bland högerextrema och främlingsfientliga.
Blir någon.

Bromanders berättelse är lättläst, trots det tunga ämnet, och känns i början rätt klichéfylld.
Men porträttet av Joel växer. Vi kommer nära honom.
Inte så att man fylls av sympatier direkt.
Hans beteende, åsikter och varierande ideologiska övertygelser är motbjudande.
Men han blir en riktig människa mellan bladen.
En sådan som det, tyvärr, finns mängder av omkring oss.

Detta är en mycket bra roman.
Inte riktigt den fullpoängare jag hoppades på. Slutet lämnar en del att önska.
Hela sista femtedelen av boken, där Joel får jobb på Frontex och berättelsen lämnar Skåne för Österrike och sedan Medelhavet , tycker jag tappar fokus.
Och kanske kunde en eller annan av de många självbefläckelseskildringarna redigerats bort.
We get it. Du tycker om att ta på dig själv.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Bok på scen!

"I am no bird; and no net ensnares me: I am a free human being with an independent will." 


Ingen som har läst den här bloggen över tid kan ha missat min kärlek till systrarna Brontë. Därför förstår ni alla hur otroligt pepp jag är idag när jag äntligen ska få se Jane Eyre på Malmö Stadsteater.

Ja, det är skräckblandad förtjusning förstås, min första läsning av Jane Eyre är ett av mina starkaste läsminnen i vuxen ålder. Hur jag fångades av den där fantastiska känslan av vildhet och storm och saga. Förflyttades långt från min trygga säng och rakt in i skogen, ut på hedarna, upp på den där förfärliga vinden. Att jag i samma veva fick upptäcka Gilbert och Gubars feministiska essäklassiker Madwoman in the attic som placerade den där skärvan i ögat på mig är en ren bonus.

Så vad kan ha hänt med min älskling? Kommer teaterensemblen att göra den rättvisa? Jag har läst recensionerna, och de är bra, så jag tror och hoppas.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Vilken deckare rekommenderar du i påsk?

Påsktider är krimtider, det har norrmännen bestämt. Får er som vill fördjupa er i mord och blod och annat raffel över helgen har våra bokhandlare plockat russinen ur påsktårtan. Här är vad de rekommenderar:

Silja Stråhle, Helsingborg: Påsken handlar ju huvudsakligen om ägg, så kör mina deckartips i äggformat. Dock är inte "koktiden" på något vis någon gradering av hur bra böckerna är, utan är mest en liten grupperingsmetod.

• För er som gillar löskokta ägg rekommenderar jag Agatha Christie – gammaldags hederliga pusseldeckare som är lättlästa och bygger på två underbara karaktärer – Miss Marple och Hercule Poirot.
• Gillar man mediumkokta ägg kan man hugga in på några välskrivna och spännande serier: Jussi Adler-Olsens serie om Avdelning Q, Kristina Ohlssons alla serier (finns för både barn och vuxna) och slutligen Michael Hjort och Anders Rosenfeldts serie om kriminalpsykologen Sebastian Bergman. De här är bladvändarböcker som fått mig att sitta kvar i bilen, ensam, på parkeringen ett antal gånger för att jag inte kunnat släppa boken tillräckligt länge för att ta mig in i huset. Ser alltid fram emot nästa bok i dessa serier.
• Är det ett hårdkokt ägg man vill ha finns bara en bok: Historien om någon av Åke Löfgren - flera hänsynslösa mord, märkliga spår, starka bevis riktade mot en ensam gärningsman och slutligen en överraskande upplösning.

Vill här även passa på att göra en efterlysning. Jag är mycket förtjust i Kinderägg-böcker – historier med en twist, en överraskning. Några exempel på böcker som överraskat mig under åren är Busters öron, Shutter Island, Kära Agnes, Monsieur Linh och den lilla flickan, Skuggsida och filmen The Usual Suspects. Jag är så otroligt nöjd över att jag är så pass korkad att jag blivit totallurad av alla dessa alster. Ge mig tips!

Eva Killberg, Ängelholm: Till påsk är Arne Dahls Utmarker det självklara valet. Redan nu i mars är den utropad till årets bästa deckare i dagspressen.

Susanna Mattsson, Jägersro: Jag rekommenderar fyra psykologiska thrillers ur förra årets skörd. Två har hunnit komma i pocket: Megan Abbotts Om du vågar och Mary Kubicas Good girl. Den förra är en mörk cheerleaderhistoria i Tartt/Oates-anda, den senare en oförtjänt förbisett kidnappningsdrama som för tankarna till Lehane och (ja, jag säger det) Gillian Flynn. Vidare till inbundet. Sharon Boltons Små svarta lögner kombinerar vindpinad landsbygdsdeckare med psykologiskt drama. Om vad som sker i ett samhälle och dess människor när ett barn försvinner. Slutligen vill jag slå ett slag för pinfärska Generation Loss av nya favoriten Elizabeth Hand (direkt i storpocket). Hårdkokt och trasigt om den luggslitna fotografen Cass Neary som på ett jobb snubblar rakt in i ett ormbo av hemligheter och ond bråd död. Första delen i en serie.
Sådär! En per dag, långfredag till annandag. Hinner ni läsa ut innan påsken är slut så kan ni ju ta er an kollegornas tips eller helt enkelt improvisera. Själv tänkte jag agera genremässig vilde och läsa Meg Wolitzers Hustrun som trots att den inte är en deckare verkar nog så rafflande.

Johan Zillén, Center Syd: Två av förra årets bästa deckare finns nu i pocket. Caroline Erikssons spännade psykologiska thriller De försvunna och Louise Doughtys domestic noir/rättegångsdrama Kvinna inför rätta. Själv har jag precis börjat på Rachel Abbotts Främlingsbarn, som jag hört mycket gott om. Hoppas den lever upp till förväntningarna.

I skräckens korridorer

Studentkorridoren på Ryds Allé i Linköping verkar vara som de flesta studentkorridorer när Malin flyttar in. Hennes första egna bostad, med badkar och källarförråd. Men hennes korridorskamrater agerar konstigt och snart känner Malin att de döljer något för henne, något som alla är överens om att hon inte ska få veta. När Malin får veta att Yuko som bodde i hennes rum tog livet av sig i badkaret blir hon skakad, men det är inget mot vad hon blir när det kommer svart hår ur badkarsavloppet och dörrarna i korridoren stängs, trots att bara Malin är hemma. Allt oftare slängs alla deras skor huller om buller i korridoren, teven byter kanaler av sig själv och när Camilla försvinner spårlöst börjar hela situationen kännas ohanterlig men vad ska de göra? Ingen kommer tro dem om de säger att Yuko spökar. Det blir allt tydligare att Yuko inte kommer lägga fingrarna emellan för att göra livet till ett helvete för studenterna i korridoren och att det inte finns någon gräns för hur långt hon tänker gå.

Det alla skräckdiggare vet är att skräcken är som bäst när den landar mitt i vardagen. Det är när det mörka och oförklarliga kontrasteras mot det trygga och välbekanta som det blir sådär riktigt svindlande. Men kanske allra bäst blir det när den landar i en vardag som redan i sig är lite hotfull. Mats Strandbergs färja, John Ajvide Lindqvists Blackeberg och så vidare. En studentkorridor kan också vara en sådan plats. Den påtvingade gemenskapen. Ensamheten bakom den stängda dörren. Att skräcken manifesterar sig där verkar plötsligt inte konstigt alls.

Även om Jenny Milewskis Yuko inte riktigt når upp till samma höjder som författarna jag nämnde ovan är det en gastkramande och lyckad blandning av svenskt studentliv och japansk skräck. Det förs också tänkvärda resonemang om utanförskap, kulturell förståelse och vårt ständiga sökande efter mening. Lite ordrikt emellanåt, men hela tiden spännande. Och boken skulle göra sig galet bra som film. Faktiskt så bra att det känns som att det borde ligga ett färdigt manus någonstans. Bara för hugat filmbolag att plocka upp.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Missa inte vår tävling!

Ni har väl inte missat vår pågående tävling? Just nu lottar vi ut fem signerade exemplar av Den stora verklighetsflykten till dem som kan svara på frågan nedan.

Vilket yrke hade Kjell Bergqvists karaktär i Las Vasas första film Den bästa sommaren?

1. Dirigent
X. Begravningsentreprenör
2. Kirurg

För att vara med och tävla skickar du ditt svar, samt namn och adress till: bokboxen@akademibokhandeln.se senast tisdag 22 mars. Bland de rätta svaren drar vi sedan fem vinnare som får varsin signerad bok i brevlådan.


Här kan ni läsa Lars Vasa Johanssons gästblogg från i måndags. Och såhär tyckte Johan om boken.

Lycka till!

Trösterikt och peppigt i Sara Kadefors senaste

Ni vet att jag gillar Sara Kadefors. Vare sig hon skriver för barn eller för vuxna är hon specialist på historier som är både feelgood och har mänskligt djup. I nya Billie – Avgång 9:42 till nya livet skriver hon för barn. Men det går lika bra att läsa som vuxen.

Billies mamma är sjuk och kan vare sig ta hand om sig själv eller sin dotter. Istället hamnar Billie som fosterbarn hos en familj i Bokarp, ett litet samhälle mitt i ingenstans där man kan välja mellan att spela pingis eller sjunga i kyrkans gospelkör. Och cykla. I familjen råder en märklig tystnad.

Det sköna med den här boken är att det inte är den förväntade eländeshistorien. Billie saknar och sörjer sin mamma, visst. Och som läsare förstår man att delar av hennes attityd är en överlevnadsstrategi. Men ändå, det här är en stark huvudperson. Kaxig och egen. Hon tar in sin nya tillvaro. Tar tillvara sitt nya liv. Bygger relationer och bygger sig själv. Billie har också en unik förmåga att se och läka det som är trasigt hos människor i hennes omgivning. Samtidigt får hon också själv möjlighet att läka.

Det är en bok som gör en upplyft och varm. Jag tycker mycket om Billie, hennes iakttagelseförmåga, hennes humor och hennes driv. Det gör mig glad att läsa att det här är första boken i en serie.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tävla med oss – Vinn ett signerat ex av Lars Vasa Johanssons "Den stora verklighetsflykten"!

Dags för tävling i Bokboxen! I måndags gästades vi av multibegåvade Lars Vasa Johansson (läs hans text här) och nu lottar vi ut fem signerade exemplar av Den stora verklighetsflykten till dem som kan svara på frågan nedan.

Vilket yrke hade Kjell Bergqvists karaktär i Las Vasas första film Den bästa sommaren?

1. Dirigent
X. Begravningsentreprenör
2. Kirurg

För att vara med och tävla skickar du ditt svar, samt namn och adress till: bokboxen@akademibokhandeln.se senast tisdag 22 mars. Bland de rätta svaren drar vi sedan fem vinnare som får varsin signerad bok i brevlådan.

Lycka till!

Om boken:
Som trollkarl kan Anton lösa upp invecklade knutar med ena handen bakom ryggen. Som människa kan han knappt köpa en kopp kaffe utan att hamna i trassel. Han borde egentligen vara nöjd med det mesta, men ibland kan han inte låta bli att tänka på barndomsvännerna Sebastian och Charlotta. Hur tusentals människor betalar dyrt för att se deras spektakulära trollerishow samtidigt som han själv uppträder på trista servicehus. Ibland är livet förbannat orättvist.

På sin turné genom Västergötland kör Anton till råga på allt rakt in i en soffa vid Tivedens nationalpark. I sitt sökande efter hjälp går han vilse i skogen och upptäcker att Tiveden kryllar av väsen och övernaturliga fenomen. Anton blir ofrivilligt indragen i en urgammal kamp mellan gott och ont där hans egen personlighet visar sig vara hans värsta fiende.

"Den stora verklighetsflykten" är en bitsk feelgoodroman om vänskap, avundsjuka, kärlek och vådan av att inte plocka blommor åt oknytt.

Ars longa vita brevis

She is a painter. He is a poet. Their art bridges time.

Jag hade problem med att komma in i Radiant Days av Elizabeth Hand. När jag nu läser Generation Loss undrar jag om det inte är samma sak med alla Hands böcker (minus Wylding Hall som jag sögs in i från första stund). I alla fall de fyra jag har erfarenhet av. Ett initialt "vad är det här för berättelse?" följs av ett totalt uppgående i ett storslaget universum.

Radiant Days handlar om Merle Tappit, en avig men begåvad konststudent, som lämnat sin redneckfamilj för att studera på Corcoran School of Art i Washington D.C. Hon känner sig som en främmande fågel på den finkulturella konstscenen och föredrar den mer direkta gatukonsten. På nätterna drar hon runt och målar stadens väggar med taggen Radiant Days. Det är 1978. Men året är också 1870 och en ung Arthur Rimbaud har precis lämnat sitt hem med siktet inställt på Paris och poesin.

Historierna berättas parallellt, och kanske är det just detta hoppande som gör att jag har svårt att ta mig in i berättelsen. (Den amerikanske uppläsarens lite småfjantiga franska brytning i dessa avsnitt gör säkert sitt till.) Men ganska snart förstår vi att historierna kommer att stråla samman, och när de gör det... Då är jag fast. Det här är en bok för alla oss som älskar inte bara böckerna och tavlorna, utan också att fundera över vad som finns bakom orden, bakom duken. Historien, inspirationen, passionen.

För som alltid skriver Hand om konsten. Här är det poesin, måleriet, musiken, och deras förmåga att tänja och spränga verklighetens begränsningar. För den som tycker att romanens tidsreseaspekt är lite för mycket sci-fi finns alltid tolkningen att det är konsten i sig som skapar det här överskridandet av tid och rum. Att vi talar med varandra över århundrandena just genom det vi skapar. Jag älskar den idén. Och jag önskar att jag upptäckt Elizabeth Hand när jag var tonåring (vilket på sätt och vis hade varit möjligt, hon publicerades första gången 1988, även om ingen av de böcker jag läst hittills fanns att tillgå under mina tonår). Hur hon då hade förstorat min värld! Å andra sidan väcker hon där den tonåriga läsaren i mig nu. Och det är underbart att få svänga sig med de där stora känslorna och tankarna! Således inte bara bokens karaktärer som tidsreser.

Radiant Days bjuder också på en av årets absolut mest älskansvärda bifigurer. Vagabonden Ted, gudabenådad musiker på glid, med förmåga att röra vid livets innersta kärna, vid vår fulla potential. Han är ren magi. Att han strör Dylan-citat omkring sig gör inte saken sämre.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gästbloggaren: Lars Vasa Johansson

Eftersom över sju miljarder människor inte har läst Den Stora Verklighetsflykten vill jag som hastigast nämna att den handlar om en avundsjuk, ensam, självupptagen och bitter trollkarl som under sin sommarturné hamnar vilse i Tiveden, upptäcker att våra urskogar kryllar av väsen och annat otyg, och blir ofrivillig huvudperson i ett övernaturligt äventyr där han tvingas bli en bättre människa för att ha en chans att komma därifrån med livet i behåll. En (förhoppningsvis) rolig och underhållande historia om avundsjuka. Med övernaturliga inslag. Ungefär så, i stora drag.

För tillfället får jag en hel del frågor om hur mycket i min bok som är självupplevt. Då brukar jag le snett och säga att jag aldrig hållit på med trolleri och aldrig blivit ofrivilligt indragen i ett övernaturligt äventyr. Inte självupplevt alls, med andra ord.

Nu när jag sitter och skriver det här börjar jag fundera på om frågorna om vad som är självupplevt kanske inte syftar just på de övernaturliga inslagen, utan om min huvudkaraktärs bedrövliga personlighet är baserad på mig. Avundsjuk? Ensam? Självupptagen? Bitter?

Nej… men så är det ju inte. Förstås. Jag är inte speciellt avundsjuk av mig. Visst, ibland kan man väl känna lite avund mot någon som bor i ett enormt hus, men jag trivs jättebra i min rymliga lägenhet med väldigt gott om plats för mig själv. Alltså… jag bor visserligen själv, men man behöver ju inte vara ensam för det. Min huvudkaraktär är ensam, inte jag. Stämmer inte alls. Och självupptagen är jag definitivt inte. Man kan i och för sig tycka att det är ganska självupptaget att skriva en blogg om sig själv, men det här är faktiskt något jag blivit ombedd att göra. Inte mitt fel… precis som huvudkaraktären i min bok skulle säga när jag tänker efter. Alltid skylla på någon annan. En sak jag är helt säker på är i alla fall att jag inte är bitter. Tvärtom, jag är väldigt positiv av mig. Men … när jag tittar på det jag skrivit och ser att jag börjar med att nämna att över sju miljarder människor inte läst min bok måste jag erkänna att det låter lite missnöjt, nästan definitionen av glaset halvfullt.

Okej, så jag har kanske vissa dåliga sidor som jag behöver jobba på, men nu tycker jag att vi pratar om min bok istället. Den är rolig. Tack, det var allt.

LARS VASA JOHANSSON har skrivit manus åt Josef Fares, Robert Gustafsson, Martina Haag med flera. Han har även ett förflutet som trummis i bland annat Pontus & Amerikanerna. Efter en handfull långfilmer och drygt trettio timmar tv har han nu skrivit sin första roman.

Blev du sugen på att läsa? Snart lottar vi ut fem signerade exemplar av Den stora verklighetsflykten. Håll utkik!

Dumpad av Oates

Isdrottning?

Jag har gjort en förfärlig upptäckt! Jag har slutat gilla Joyce Carol Oates.

Efter att ha läst två böcker tätt inpå varandra slås jag plötsligt av att hon är så kall. Hon känner ju ingenting för sina romanfigurer! Tidigare, när jag läst en Oates kanske vartannat år, har det inte varit lika tydligt, men nu när det bara varit några få böcker mellan kortromanen Mörkt vatten och ungdomsditon Två eller tre saker jag glömde berätta för dig är det omöjligt att missa. Oavsett berättarröst (Två eller tre saker... har dessutom flera) finns ett kyligt registrerande, dömande drag som jag inte lagt märke till tidigare, men som jag nu tycker mig minnas från alla andra romaner jag läst, utom kanske Blonde.

Det känns märkligt att upptäcka det såhär plötsligt. Och tråkigt. Jag är en mjukis. Och den där empatistörningen får mig att tycka mindre om författaren (och hon har varit en favorit, även om jag aldrig älskat henne med den fanatiska kärlek som vissa verkar känna). Kanske är det ett grepp. Kanske söker hon vrida fram det mörkare, fulare inom oss genom att visa på den här kylan. Men för mig fungerar det bara alienerande. Jag bryr mig helt enkelt mindre jag med. Det är som att hon gör slut med mig. Och jag tittar tillbaka på vårt förhållande och upptäcker att det varit något annat än jag trott hela tiden.

Samtidigt måste ju tesen prövas, så nu blir det till att läsa mer Oates (jag går alltså efter att ha blivit dumpad in i stalker-fasen). Lite motsägelsefullt när jag just, typ, slutat bry mig...

Vad säger ni? Är jag helt ute och cyklar? Jag vill vara det, så ge mig gärna era bästa motargument.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tydlig agenda i "Fader vår"

Det finns vissa författare som liksom har byggt en. När jag hyfsat nyligen läste om Anne på Grönkulla insåg jag att LM Montgomery är en av dem. Inger Edelfeldt är en annan. Men när jag som nioåring första gången lade vantarna på Juliane och jag, hade jag ingen aning om det. Jag var bara helt till mig för att min kompis Åsa berättade att det stod kuk i boken. Skulle jag våga läsa? Jag vågade. And that was the beginning of a beautiful friendship.

Det är något med Edelfeldt som alltid landat så perfekt i mig. Hennes lite torrt ironiska ton, den psykologiska iakttagelseförmågan, förståelsen för människors längtan. Och den där balansen, på gränsen mellan verkligheten och ja... vad då?

Det visar sig att jag slappat lite i min vurm de senaste åren. Både Konsten att dö och Samtal med djävulen har passerat olästa. Ja, det är en skandal, om än i miniformat, som snart ska åtgärdas detta läsandets år. Så när Fader vår landade i hyllan lite tidigare i år beslöt jag snabbt att den inte skulle gå samma sorgliga öde till mötes. Inte nog med att det är en Edelfeldt. Den handlar om saker som ligger tätt intill mitt eget liv som professionell alternativpraktiker. Dubbel anledning att läsa således. 

Journalisten Anna har aldrig riktigt känt sig som en del av sin egen familj. Och som vuxen får hon veta något som gör att hon omvärderar sin uppväxt på djupet. Sökandet efter familjerötterna leder henne till Hagbraket, en gård på landsbygden där den slagrörde healern Muni Ra botar sökare med kärleksenergi. Anna misstänker lurendrejeri men blir förvånad över sina egna märkliga upplevelser på gården.
Fader vår är en roman om våra föreställningar om Gud och om längtan efter kärlek. Det är också en spännande berättelse om sanning och lögn.

Den här romanen rör sig i samma landskap som Den täta elden (som jag skrivit lite mer om här). Båda handlar om vår längtan efter att höra till, och vårt sökande efter mening. Men där den tidigare boken handlar mer om att ge upp sitt jag handlar den senare främst om vår längtan efter kärlek och bekräftelse. Det är som vanligt skarpsinnigt, men jag snubblar ändå i min läsupplevelse på känslan att författaren låter sin agenda lysa igenom alltför tydligt. Även om den agendan (det är ok att tro på vad man vill, vi kan inte avfärda att det finns något större bortom vår logiska fattningsförmåga, och våra upplevelser av detta större kan vara nog så sanna) rimmar väl med min egen. Jag vill ju trots allt läsa en roman, och där behövs det en tydligare dramatik än detta å ena sidan, å andra sidan-resonerande.

Men mina invändningar till trots – Edelfeldt har en mycket hög lägstanivå. Fader vår är absolut läsvärd. Den är bra. Den är bara inte författarens allra bästa.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Vilket dreamteam!

Jag må ha skrivit om detta förut, men alltså nu smäller det snart! Jane Austen och Curtis Sittenfeld! Om det finns en match made in heaven så är det ju den. Är så fruktansvärt nyfiken på vad Sittenfeld kommer att göra med Stolthet och fördom inom ramen för The Austen Project. Så glad att just hon fick sätta tänderna i min favoritroman.

Jag har, skam till sägandes, inte läst de tidigare bidragen (Alexander McCall Smiths Emma, Val McDermids Northanger eller Joanna Trollopes Sense & Sensibility), kanske avskräckt av P.D. James När döden kom till Pemberley och Colleen McCulloughs Miss Mary Bennets självständighet. Dessa titlar har dock inget med Austenprojektet att göra, så säkert är jag orättvis.

I alla fall, ingen har fått mig lika p(r)epp (förlåååt, men jag är från Göteborg) som Sittenfelds kommande. Hennes intelligenta krasshet i kombination med Austens dito kvickhet. Kan det bli annat än fantastiskt? Eligible kommer ut den 26 april. Jag räknar dagarna. Lite skräckblandad förtjusning dock över möjligheten att slutet inte blir lyckligt den här gången.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

If it wasn’t for disappointment I wouldn’t have any appointments

Jag är lite besviken på mina val den senaste månaden.
Fyra böcker på raken nu har lämnat mig totalt oberörd.
Ingen av dem har kanske varit direkt genomusel, men långt ifrån några höjdare heller.

Camilla Stens En annan gryning.
Intressant idé, om ett framtida, semi-dystopiskt Sverige styrt av ett SD-liknande parti, men seg prosa och sövande intrig. Susanna var däremot förtjust.

Carlo Schmidts Ett hål i isen.
Det snällaste jag kan säga om denna tragikomiska historia är: ”Ja, den var ju i alla fall kort.”

Nele Neuhaus Snövit ska dö.
En skapligt spännande thriller som skjuter sig själv i foten med en orgie av krystade nödlösningar i bokens sista akt. Samt tre miljoner förbenade tyska efternamn som man blandar ihop eller glömmer bort mellan kapitlen!

George Saunders Tionde december.
Tokhyllad och urflippad novellsamling av författare så cool att kritikerna bara lägger sig ner och visar strupen. But seriously folks. Några av novellerna är finurliga och filosofiskt intressanta, med de flesta är bara fullkomligt obegripliga.

Nu ska jag sätta tänderna i hett efterlängtade Vän av ordning, av Henrik Bromander.

Om boken:

”Vän av ordning” är en roman om ljusskygg nätkultur och andra manliga fantasivärldar där gränser omärkligt suddas ut och världsbilden blir extrem. Samtidigt är det högst verkliga sammanhang som drabbar enskilda individer och påverkar hela samhället.
Joels trollande på nätet börjar som ett tidsfördriv, med bus och tomma provokationer. Men i takt med att han tröttnar på etablissemangets hyckleri utvecklas han till aktivist iden högerradikala rörelsens tjänst. Joel blir nätkrigare på heltid, med bloggen som vapen i kampen mot mångkulturen. En resa till Thailand förändrar allt. Joel träffar Sunee och kärlek uppstår, om nu kärlek bara inte var så jävla komplicerat.

Vän av ordning handlar om hatet och dess konsekvenser, om den historia som skrivs framför våra ögon i statusuppdateringar och kommentarsfält. En berättelse om digital kamp och total gränslöshet.

Bäst att du levererar nu Henke…

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Signering på Center Syd idag!

Idag signerar Anne-Marie Schjetlein sin rykande färska pocketdeckare Döden kvittar det lika mellan klockan 11-14 i vår butik på Center Syd.

" ”Förresten Andreas, du känner henne!” Röda lockar faller över bårens kant och Andreas hjärta stannar. Hemma i den fashionabla villan finns hans fru och barn men medvetslös på båren framför honom i akutrummet ligger hans älskarinna. Olyckan får sanningar att bubbla upp till ytan medan Andreas försöker hålla ställningarna. Hans fru försöker förgäves berätta för honom vad hon vet, men är det han som stöter henne ifrån sig eller hon som drar sig undan? Det förflutna spelar ut sina kort. Runt människorna på ett sjukhus i Halmstad utspelar sig livet i sin mest dramatiska form. Sjukhusets kulvertar vindlar sig likt livsuppehållande kärlträd kring trasiga människor som söker kärlek men finner ensamhet, svartsjuka och ond bråd död."

Du som är med i Akademibokhandelns Vänner betalar bara 49:-!
(ord. pris 85:-)

Välkomna in!
Johan med personal

Semesterläsning #4: Det rostfria livet

Så tog jag mig då samman och läste Karolina Ramqvists Flickvännen. Jag har dragit mig. Inte för att jag inte trott att jag skulle tycka den var bra, utan för att den skulle vara för obehaglig. Obehaglig var den också, men inte sådär krypa-under-skinnet-förfärlig. Kanske för att huvudpersonen Karin inte tillåter tankarna och känslorna att vandra sådär djupt att det blir på riktigt outhärdligt. För läsaren. För det förstår ju vem som helst som läser, att just outhärdligt är vad det är för Karin.

Boken utspelar sig under en helg, Karin väntar på sin gangsterpojkvän John som är iväg på ett jobb. Hon undviker skickligt nyheterna, undviker skickligt att tänka på vad det är han gör när han är borta. Putsar den rostfria diskbänken, går ut med kamphunden, börjar röka som alltid under "de här helgerna". Tiden går outhärdligt långsamt. Värre för varje jobb. Den här gången är det också någonting som händer i Karin. Är det ett tvivel som smyger sig in? Eller är det en föraning? Är detta gången när han inte kommer tillbaka?

Karin har valt bort det liv som hennes mamma ville att hon skulle ha. Det liv som hennes systrar lever. Utbildning och ekonomisk jämställdhet mot ett liv som gangsterfru. Kanske, tänker hon, skulle ingen vanlig kille vilja ha henne. Men framför allt, hon skulle inte vilja ha en vanlig kille. De andra pojkvännerna hon haft har pratat om allt de vill ge henne. John ger henne ett hus. Bara sådär. Hon älskar sitt hus. Hon älskar livet i lyx. Älskar känslan av att vara värd allt det där. Älskar John. Känslan av att vara allt för någon.

Vad John gör för att få in pengarna vill hon däremot inte tänka på. Hon frågar inte, vill inget veta. Styr undan samtalet när väninnorna, Johns vänners flickvänner, vill prata. Ändå. Ångesten. Sömnsvårigheterna. Väntan på att telefonen ska ringa. Rädslan för att vara ensam som blir större och större. Tiden som går så långsamt. Ingen från hennes gamla liv finns kvar. Och jag tänker: Hur ensam blir inte den som inte vill vara allt för någon och ändå inte kännas vid det han gör. Vad finns kvar? Vilket handlingsutrymme har man?

Karin är inte dum. Hon är inte blind. Vi får inte låta oss luras av hennes troféhustruliv. Karin ser vad som pågår. Men orkar hon se klart? Flickvännen väcker frågor om makt, om över- och underordning. Utan några på förhand givna svar. Trots stiltjen i det övergivna hemmet är den lika intensivt spännande som en psykologisk thriller. Det är mycket tjusigt, men visst finns det rost på den där diskbänken?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

En modest reaskörd

Tillbaka från semestern jobbade jag min första readag i söndags. Men om jag trodde att min frånvaro skulle hindra mig att handla fick jag tänka om. Tycker dock att jag presterade en nätt liten reahög. Det är av nöden, min relativt nybyggda jättebokhylla är nämligen tämligen full.

Överst två presenter (syskonbarnen är fortfarande lite små för att vara trogna Bokboxen-läsare, så jag kan avslöja dem här). Sedan ett dåligt lässamvete som nu kan åtgärdas å det snaraste (Yahya Hassan), något som förhoppningsvis får mig att skratta (Nanna Johansson) och slutligen något för hälsan. Den understa har fungerat som utmärkt gå-bort-present sedan den kom ut, men jag har varit för snål för att ge den till mig själv. Nu är det åtgärdat.

Vad har ni köpt?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro