Jag nämnde att jag hade en period förra året när jag inte klarade av att avsluta en enda bok va? Ja, det gjorde jag. En av de böcker som påbörjades och sedan mycket orättvist blev liggande var Kristian Lundbergs En hemstad, sista delen i den självbiografiska svit som inleddes med Yarden. Skadan är efter förra veckans möte reparerad.
Det börjar med en dödsannons, och där vid sitt köksbord kastas Kristian Lundberg tillbaka till den uppväxt han hoppades att han äntligen lyckats lämna. Tillbaka till hungern och den psykiskt sjuka modern med sitt kollegieblock vid köksbordet, som förtvivlat försöker skriva sig fri. Till kamraterna, de unga pojkarna med liv som liknade hans, de som vinddrivna befolkade området kring Värnhemstorget. Till mannen vars dödsannons han just läst, han som hade ett kylskåp fullt med choklad och starköl, han som skamlöst utnyttjade dem som ingenstans hade att gå.
Det är en ursinnig text, den förtröstan som ändå genomsyrade Och allt skall vara kärlek, är för det mesta långt borta. Istället skriver Lundberg ur det fängelse som fattigdomen och klasstillhörigheten och förnedringen innebär. Skakar gallren tills han är blodig utan att komma fri. Omtagningar, förtvivlan, omtagningar, förtvivlan – aldrig fri. Vännerna från den tiden är borta, själv har han fått stanna kvar som ett vittne. Och genom den egna historien växer bilden fram av en kall och grym stad, ett helt annat Malmö än den moderna kunskapsstad den idag utger sig för att vara. En stad som blundar för sina invånare. En stad där det inte finns någon solidaritet. När han i vuxen ålder talar med sina syskon ställer de frågan till varandra: Varför var det ingen som såg? Något svar får de inte, får vi inte.
Istället framträder livet som en rad undantagstillstånd, där mekanismerna liknar dem i ett misshandelsförhållande. Livet trängs ihop, referensramarna förflyttas, till slut bli galenskapen normalitet. Att försöka vara människa i detta utrymme är näst intill omöjligt. Uppväxten mitt i moderns psykiska sjukdom, den skärande fattigdomen, de sexuella övergreppen, missbruket, det rättslösa arbetet på yarden... det är samma mekanismer, upprepningar, omtagningar. För att kunna ta sig ur och vidare krävs ett samhälle som tillåter oss att misslyckas, gång på gång.
Att läsa Lundbergs böcker blir som en övning i solidaritet. För trots att det här är en fullkomligt fruktansvärd historia så skriver han fram allmängiltigheten i den. Låter personerna träda fram som de människor de är, inte som siffror , inte som snyfthistorier i kvällstidningarna, utan människor som är precis lika oss alla. Och jag tänker att vi har alla upplevt de där undantagstillstånden i vårt liv, i olika sammanhang och i olika grad. Men de går att känna igen. Och igenkänningen kan vara vägen. Vägen till att förstå att vi alla har samma okränkbara rätt till ett värdigt liv.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar