fredag 25 april 2014
En sen bekantskap
Läste en lång och fin intervju med Torgny Lindgren i Sydsvenskan härförleden. Det var väl i samband med att nya romanen Klingsor skulle släppas. Där sade han saker som "Journalistik är skrivandets syndafall". Och jag kände återigen att jag älskar Torgny Lindgren. Älskar det där eftertänksamma i intervjusvaren, att inte ha brådska i panelsamtal med hetsiga nutidsmänniskor (ja, jag ser honom lite som en relik, likaså P.O. Enquist och Kerstin Ekman – de gör på samma sätt, väger sina ord), att hela tiden leta efter frågans kärna och lyfta samtalet utifrån den. Ja, se senaste Babel, där finns ett utmärkt exempel i samtalet med Sigge Eklund. Men det är intervjusvaren jag älskar, för plötsligt slog det mig: Jag har ju aldrig läst honom! (ja, vi sätter ett kors i taket där).
Det fanns en tid i mitt liv, säg när den hyllade Pölsan kom ut, när min tillvaro var bra mycket mer neon och asfalt och det snabba ljudet av högklackade stövlar mot trottoaren. När jag själv satsade på "skrivandets syndafall" och kände mig som kvicksilver inombords. Det var en härlig tid på många sätt, men den lämnade inte plats för läsning av gamla knarriga norrländska gubbar som skrev böcker om... korv?! (Ja, ni får förlåta, jag har ju varit vegetarian länge, och numera bor jag nära Danmark.)
Nuförtiden, när livet mer är morgondimma över åkrarna, landsvägar och tjippandet av en träsko som fastnat i leran när den luftats lite för tidigt på säsongen, torde väl så herr Lindgren passa utmärkt. Och om han gör! Lyssnade just på hans egna inläsning av Ormens väg på hälleberget, och ja – det var ju helt fantastiskt. Och eländes, eländes, eländigt.
Boken handlar om fattiga och utsatta människors liv i slutet på 1800-talet (ni hör, lika hett som en bok om... korv). Om maktspel och livsfrågor och rättvisa. Tro och förtvivlan och hopp. Tunn, tunn är boken, men djupt in borrar den sig. Läs den för tusan, den handlar lika mycket om oss som om dem. Oavsett om våra skor klapprar eller tjippar.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, det kanske jag gör. Eller inte! Borde förstås läsa både Lindgren och Enquist men lusten och nyfikenheten har inte dykt upp. Men fnissar åt din text, det gör jag. Du skriver om böcker som ingen annan!
SvaraRaderaTackar å det ödmjukaste!! Och de är värda sin läsning, även om det tog tid för mig att fatta det :)
Radera