måndag 21 april 2014
Kvävande folkhögskoleskräck
Folkhögskola var aldrig riktigt min längtan. Att utbildningsformen sedan var mer än ett incestuöst raggsocke- och rödvinshelvete förstod jag när min syster först gick, sedan arbetade, på folkhögskola. Men hade jag stått där, i valet och kvalet, med Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant i handen som någon slags vägvisare, då hade jag lagt benen på ryggen och sprungit så fort jag kunde åt andra hållet.
Nu är ju folkhögskolan i sig inte alls skyldig till de grymheter som utspelas inom dess väggar i den här romanen. Men det utgör onekligen en fantastisk fond. Det krympta sammanhanget. Den påtvingade närheten. Det är en alldeles otroligt bra plats för skräck. För det är en skräckroman Amanda Svensson har skrivit. Den saknar i och för sig alla de för genren klassiska elementen av övernaturlighet och mysticism, men lik förbannat är den fullkomligt blodisande.
Vår namnlösa huvudperson börjar på folkhögskolan på den skånska slätten för att lära sig att skriva bättre dikter. Tidigt får hon syn på honom, han som av de andra på skolan kallas Poeten, och efter ett tag får även han syn på henne. Han döper henne till Lilja, efter Vladimir Majakovskijs musa Lili Brik. Över henne klistrar han sin idé om livet, konsten och kärleken. Först är det spännande, sedan allt mer destruktivt. Lektion på lektion i förnedring och underkastelse.
Som tur är, både för vår huvudperson och för oss läsare, stormar plötsligt Ilse (Alias Anne Bonny - vildhjärta och piratdrottning) in på scenen. Ilse har även hon en fantasiagenda, men en inkluderande och stärkande. Tillsammans med Ilse förvandlas huvudpersonen till Mary Read, havens skräck, orädd, vild och fri. Men kan en sådan förändring förbli ostraffad? Å, vad jag önskar att den kunde.
Amanda Svensson har som vanligt ett helt magiskt språk, samtidigt kontrollerat och spralligt, humoristiskt och insiktsfullt. Det är en bedrift att kunna behålla den lekfullheten i en historia som denna, som bitvis är så fruktansvärd, utan att det blir flåsigt eller banalt. Det är istället en isande klar berättelse om vad som händer när den egna viljan trycks undan, när man är i någon annans våld.
Men frågan som hon tycks vilja undersöka, hur det kommer sig att vi stannar i relationer som förstör oss, hittar jag inte riktigt svaret på. För den där ytterst obehagliga pretentiösa tonårsslyngeln (ja, man anar att han bär på egna sår- men han gör mig så fruktansvärt arg), han är ju aldrig snäll. Inte ens i början.
Jag är en sådan som följer, konstaterar huvudpersonen vid något tillfälle. Det räcker inte som förklaring för mig. Men sedan tänker jag att det kanske är mycket enklare än så. Att svaret ligger i allas vår gemensamma längtan. Längtan efter att få vara älskad. Så är det nog.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar