Ruggig historia i universitetsmiljö

Det blev aldrig av att jag läste Amanda Hellbergs ”Styggelsen” när den kom ut för ett par år sedan. Det ångrar jag nu när jag läser hennes andra roman. Inte för att ”Döden på en blek häst” inte kan läsas fristående, för det kan den verkligen, utan för att den anala boknörd som lever i mig har svårt för att inte få ”börja från början”. Och bokens huvudperson Maja Grå figurerar tydligen också i ”Styggelsen”. Upp med den på ”Att läsa”-listan alltså, för efter ”Döden på en blek häst” vill jag läsa mer av Amanda Hellberg.

Boken inleds med ett brutalt mord. Offret är Maja Grås sedan länge försvunna mamma. Maja själv är en ”sådan som ser saker”, och när strax hon efter mordet börjar läsa vid Oxford hemsöks hon av märkliga och skrämmande syner. Det visar sig att de inte enbart handlar om mordet på modern, även en annan gåta pockar på en lösning.

Här finns massor av sådant jag tycker om, anrik universitetsmiljö, England, övernaturliga händelser… Hellberg hanterar ypperligt spökhistoriens alla element. Det är ruggigt, krypande och omöjligt att lägga ifrån sig. Tyvärr tappar historien lite på slutet. De mer regelrätta deckarinslagen känns inte riktigt lika klockrena. När mysteriesäcken ska knytas ihop och mordet nystas upp och förklaras förlorar berättelsen lite i engagemang. Och är en bok så bra som den här vill man gärna få dit ett riktigt högklassigt slut också. Eller så kanske jag bara helt enkelt inte vill att det ska finnas en naturlig förklaring…

MEN, trots denna brasklapp kan jag ändå rekommendera boken. Spökhistorier i den här klassen växer inte på träd. Hellberg vet att bygga upp kuslig stämning, A och O såklart i den här genren. Och ett extra plus för språket, rakt, men aldrig tråkigt och skickligt beskrivande med sinne för relevanta detaljer. Jag tycker det märks att hon även är illustratör. Hon lyckas fånga det väsentliga, det som lyfter fram situationen och skapar en värld och en stämning hos läsaren.

Om du undrar över titeln; HÄR är tavlan den associeras till. Ruskigt så det förslår.

Hans Koppel – Kommer aldrig mer igen

Mike Zetterberg bor med sin hustru Ylva och deras dotter i en villa strax utanför Helsingborg. En fredagskväll kommer inte Ylva hem som väntat efter jobbet. Först tänker Mike att hon tar ett glas vin med sina jobbarkompis men när hon fortfarande inte kommit hem nästa morgon blir Mike förbannad, hon är väl hos den där hon var otrogen med förra året men kunde väl åtminstone ringa!? Hela dagen går utan ett ljud från Ylva och så småningom inser Mike att någonting måste ha hänt henne. När han till slut anmäler sin hustru försvunnen riktas misstankarna snart mot honom själv. Vad ingen vet är att Ylva fortfarande är i livet, och hon befinner sig bara ett stenkast från sitt eget hem.

Kommer aldrig mer igen är en udda historia. Den är otroligt snabbläst och fängslande, fruktansvärt obehaglig och rå.

Det är svårt att tro att författaren Hans Koppel (pseud. för Petter Lidbeck) skriver barnböcker till vardags…

Boken är lite kort dock tycker jag. Under 250 sidor. Jag hade gärna sett vissa delar och karaktärer utvecklade lite mer.

Man får se boken för vad den är. Ett kort, riktigt ruggigt vykort. Lite som ett höjdaravsnitt av CSI eller Criminal Minds.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Triss i punk

I höstas kom den fantastiska punkhistoriken ”Please kill me – Den ocensurerade historien om punken” ut i efterlängtad pocket. (fyra år efter att den givits ut inbunden på svenska, vad hände där?) Legs McNeil och Gillian McCains ambitiösa intervjubok om 70-talets amerikanska punkscen och dess rötter är ett måste för alla musikälskare. Lika inspirerande som den musikscen den beskriver. ”Please kill me” tar ett brett grepp på musikhistorien, här möter vi såväl MC5 som Velvet Underground, Ramones, The Stooges och Patti Smith. Allt berättat av dem som var med.

Apropå Patti Smith så har ni väl inte missat hennes alldeles ypperliga självbiografi ”Just Kids” (i pocket i mars, men läs redan nu, den är för bra för att vänta!). Direkt efter läsningen dammade jag av mitt gamla ”Horses”-album. Ett kärt återseende! (Boken finns i en specialutgåva med cd. Kan funka som en bra introduktion till hennes musik för den som inte lyssnat tidigare.) Berättelsen som samtidigt är en kärleksförklaring och en beskrivning av en fantastisk vänskap kretsar kring Patti Smith själv samt själsfränden och fotografen Robert Mapplethorpe och deras liv på New Yorks konst- och musikscen under 60- och 70-talet. Musikalisk kanske Smith inte direkt klassas som punk, men med sin ”do it yourself”-attityd och kompromisslöshet kvalar hon in med råge.

En av Sveriges allra första punkare, radioprofilen Bosse Löthén har också nyligen givit ut en bok. ”Jag älskar den pojken” är dock inte den klassiska musikbiografin, utan en självbiografi som vittnar om en sårig bakgrund med alkoholmissbruk, misshandel och sexuella övergrepp. En genre jag vanligtvis brukar hålla mig ifrån (för tungt och ofta inte alltför välskrivet), men Löthén är ett verkligt undantag. Trots svindlande svarta partier berättar han sin historia på ett sätt som berör på djupet helt utan att hemfalla åt självömkan. Och det är kärleken till musiken som håller honom uppe. Beskrivningarna av Stockholms tidiga punkscen är högintressanta får stort utrymme. Löthéns band Skabb var samtida med Ebba Grön och man får följa de båda bandens första stapplande steg (det ena fortsatte ju som bekant sedan med sjumilakliv).

Punken är alltså inte död, om någon nu trodde det. Den lever i högsta välmåga i bokhyllan.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Att läsa eller inte läsa nya Nesbö?

Jag är ett stort fan av Harry Hole, Jo Nesbös antihjälte som slåss mot såväl spriten, som sina inre demoner och Oslos alla skummisar och halvfigurer. Och det är inte bara för att min adress när jag bodde i Norge låg ett stenkast från Holes favoritrestaurang Schröder. Nesbö skriver bra, riktigt bra, något man inte alltid är bortskämd med hos deckarförfattarna. Härom dagen släpptes så hans senaste bok på svenska. 

”Huvudjägarna” heter den och den handlar till min besvikelse inte alls om Harry Hole, utan om Norges i sitt eget tycke bästa headhunter - Roger Brown. En man med alldeles för dyr villa, för dyr livsstil och för vacker hustru. Och då är frågan, om nu Nesbö är en lika god författare som jag just hävdade, borde han inte kunna skildra det penninghungrande nyrika folket minst lika väl som en försupen polisman? Varför tvekar jag då? 

Någon som har läst och kan råda mig om hur jag ska göra?

Susanna Mattsson

Bokia Killbergs Jägersro

Klassiker från Provence

Är naturen verkligen god? Eller har mejerireklamen och miljökämparna fel? Läste nyss Jean Gionos "Kullen" och fick en helt annan bild i denna klassiker från Provence. Här lever människorna utlämnade till naturen, isolerade och beroende av dess nycker. Det är långtifrån alltid angenämt. Naturen lever och hämnas. Brunnen sinar, kullen mullrar, skogsbranden är ett odjur. Det är fascinerande skildrat, en riktig rysare förstärkt med folktro. Och detta i en miljö som man gärna ser på med romantisk blick. Åh, Provence!

Han lär ändå ha älskat sitt Provence, Jean Giono som skrev boken redan 1929. Han levde hela sitt liv i byn Manosque, men blev ändå en av de mest ansedda författarna på sin tid. Jag älskar hans språk - aldrig ett ord för mycket, kärvt men ändå så vackert. Känslan i "Kullen" sitter kvar, men min absoluta favorit är "Mannen som planterade träd" av Giono. Helt fantastiskt och helt rätt även 2011 med temat: Varje människa kan göra skillnad för en bättre värld. Och tro mig, när Giono skriver blir det aldrig patetiskt.

Heder åt Elisabeth Grates bokförlag som ger ut franska klassiker på nytt. Härifrån väntar jag också på nobelpristagaren och ordkonstnären Le Clézios nya bok.

Eva Killberg
Bokia Ängelholm

Ingen tröstar som Alan Banks

Det har varit en bister vinter, för mig såväl utom- som inomhus. Och riktigt sorgligt har det samtidigt sett ut på läsfronten. Utan fungerande värmepump och med fruset varmvatten har man liksom inte ork över för några djupare analyser av existensen, eller ens lite lagom tuggmotstånd i texten. Tack och lov då för deckare! Här sysselsätter man sig med det existentiella på ett betydligt mer konkret plan. Det handlar bokstavligen om liv och död.

Men för ett gammal Miss Marple-fan som jag ska det gärna finnas en viss mysfaktor även i den blodigaste historia. Det ska drickas te (och okej då, en och annan pint lager) och hasas runt i gummistövlar i engelsk lera. Och med de villkoren uppsatta finns det ingen som slår Peter Robinson. Hans kommissarie Banks är en ständig följeslagare varje gång jag drabbas av läsolust. Till och med i sina sämsta stunder är han bättre än det mesta andra i genren. 

Inget tröstar som att följa Alan Banks och Annie Cabbot, då de beslutsamt betar sig igenom mordgåta efter mordgåta, sliter med sina personliga problem och med relationen till varandra. Efter ett par timmar i deras sällskap orkar man ta itu med vardagsslitet en liten stund till. Verklighetsflykt i deckarform när den är som bäst. Men varför, VARFÖR trycker förlaget inte om den utmärkta ”En ovanligt torr sommar”? En av seriens absolut bästa böcker som inte längre går att beställa. Ett mysterium i sig.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Kul i januari

Dyster månad, jovisst - men det finns botemedel. Ta en Paasilinna, eller läs McEwans senaste roman. Jag hade en riktigt upplivande stund med finländarens senaste roman "Paradisets fångar". Bara att komma på idén: Ett gäng finska skogshuggare och ett gäng svenska barnmorskor, plus en journalist, flygs till ett biståndsprojekt någonstans i tropikerna. Men planet störtar i havet utanför en öde (?) ö, där samtliga tar sig i land. Nu ska de försöka överleva och leva tillsammans. Inte långtifrån Robinson...

Paasilinna får som vanligt till det: barnmorskornas spiraler avsedda för biståndsprojektet kommer väl till pass både i barnmorskorna och som fiskekrokar! Och finnarna lyckas både bada bastu och bränna kokosbrännvin. Det är ingen bekymmerslös tillvaro, men frågan är - vill man bli räddad från ett sådant paradis?

Normalt mycket seriöse Ian McEwan måste haft kul själv när han skrev "Hetta". Den känns också högaktuell, eftersom romanen i grunden handlar om den globala uppvärmningen. Huvudpersonen, en avdankad nobelpristagare i fysik, är obetalbar. En småfet, skallig gubbe som är mycket mer intresserad av kvinnor och sprit än att göra en insats för mänskligheten. Ändå har han någon slags charm som gör att han lyckats bli gift fem gånger.

Jag hörde mig själv skratta högt åt polarexpeditionen då denne Michael Beard glömt att gå på toaletten på morgonen och sedan ska trassla med skooteroverallens blixtlås... Har hört på omvägar att McEwan själv varit på polarexpedition och undrar nu vem som ställde till det för sig i verkliga livet.

Polarexpeditionen är bara en av flera komiska situationer. En chipsduell på ett tåg visar också vilken lysande författare Ian McEwan är. Komik med allvar i botten. Sånt gillar jag!

Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm

Finfint i pockethyllan

Årets första pocketböcker börjar trilla in på nyhetsbordet, bland dem några av mina absoluta favoriter från förra året. Anne Swärds fantastiska ”Till sista andetaget” är en uppväxtskildring och kärlekshistoria utöver det vanliga. Att Swärd inte fått mer uppmärksamhet är för mig en gåta.

En annan favorit är ”Lila hibiskus” av Chimamanda Ngozi Adichie. Boken handlar om Kambili, vars respekterade och omtyckte far i hemmet förvandlas till tyrann. Trots det mörka innehållet är berättelsen fylld av kärlek och styrka. ”Lila hibiskus” är författarens första roman, men den andra att översättas till svenska. Och kanske att ”En halv gul sol” som kom ut för ett par år sedan är stråt vassare, men vi pratar riktigt, riktigt bra böcker här, båda två!

Slutligen damp Sarah Waters ”Främlingen i huset” ner i butiken alldeles häromdagen. Perfekt för den som likt mig älskar att svepas med av historier om hemsökta gods på engelska landsbygden, familjehemligheter och allmänt vindpinad stämning (och har ni inte läst hennes tidigare; ”Kyssa sammet” och ”Nattvakten” så är det verkligen på tiden).

Men vänta nu, här är ju som upplagt för en ”Köp fyra, betala för tre”… Då slänger jag in Nam Les novellsamling ”Båten”, en bok som länge stått på min ”Att läsa”-lista, men som av okänd anledning (så många böcker – så lite tid?) lämnats oläst. Rekommendera den vågar jag ändå, så totalhyllad som den boken blivit kan det inte gå fel. Voila! Fyra superpocketar att börja det nya året med. Håll till godo!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Bokitips: "Den hemliga trädgården"

"Den hemliga trädgården" av Frances Hodgson Burnett. Den här boken gjorde ett djupt intryck på mig som barn. Jag ville också hitta en hemlig trädgård, och bo i ett stort mystiskt hus med lönngångar på de engelska hedarna. Precis så som Mary gör, den sjukliga, bortskämda flickan som har växt upp i Indien och skickas till sin förmyndare i regniga England när hon blir föräldralös. Ingen bryr sig om Mary i hennes nya hem och på nätterna väcks hon upp av fasansfulla skrik i huset... Men en dag så upptäcker hon en hemlig trädgård bakom en mur. Bokens komplexa karaktärer, fyllda av sjukdom och mörker, väcks till liv av naturens och hemlighetens läkande kraft.

Den här spännande historien har fått nytt liv i en maffig nyutgåva med vackra illustrationer av Robert Ingpen. "Den hemliga trädgården" blir ännu mer värdefull när jag läser om den som vuxen.

Katarina
Bokia Killbergs Jägersro