Gästbloggaren: Amanda Svensson

Äntligen är hon tillbaka med en ny roman. Och äntligen gästbloggar hon hos oss. Kära läsare, vi är så glada att få presentera: Amanda Svensson!

foto: Khashayar Naderehvand

Jordens yta består till vidpass 70 % procent av hav. Dessa procent motsvaras tredimensionellt av 1,368 miljarder kubikkilometer vatten. Eftersom denna faktauppgift är hämtad från Wikipedia är det för mig omöjligt att bedöma om kommatecknet verkligen ska betraktas som ett numerärt kommatecken och det alltså rör sig om 1 368 miljoner kubikkilometer, eller som ett slarvfel, och den egentliga siffran är 1 368 miljarder. I sammanhanget är det dock irrelevant. När det kommer till saker av enastående storhet är det inte så viktigt med precision. Det räcker att liksom min snart tvååriga dotter slå ut med armarna och konstatera: JÄTTESTORT hav!

Jag var som barn en badare av stora mått, om än inte särskilt vildsint. Jag brukade mest flyta omkring som en död (ibland låtsades jag att jag faktiskt var död, eftersom det kändes poetiskt riktigt) och hitta på saker. Alltså författa. Det var som att det fanns en förlösande frihet i att bara ligga där, i detta främmande och på samma gång välkända element (betänk att människan, likt en gurka, är en vätskestinn organism), och låta fantasin flöda fritt. Den egna, enda kroppen försvann och ersattes av idel möjligheter. Med öronen strax under vattenytan hörde man inte ens skriken från stranden, det gick att intala sig att man var precis i vilket hav som helst. Indiska Oceanen, Karibiska sjön, Medelhavet. I öppet vatten är hela världen bokstavligt talat inom räckhåll.

Med tiden började jag skriva på torra land, och till dags dato har jag skrivit tre romaner, varav den just utkomna Allt det där jag sa till dig var sant till stora delar handlar om att vara i det där flytande tillståndet mellan det som är verkligt och det som kunde vara det. Den handlar om en ung kvinna – kallad Lilja – som börjar på en skrivarlinje på en skånsk folkhögskola med en dubbel agenda: Att lära sig ett och annat om författande, och om kärleken (främst då dess fysiska aspekter, för att uttrycka sig finkänsligt). Dessa två saker tycks lyckligt sammanfalla då hon redan vid terminsstart inleder en intensiv relation med en ung man som förläst sig på poesi och involverar henne i ett romantiskt rollspel där han är den ryska poeten Majakovskij, och hon hans musa, den mytologiserade Lili Brik. Deras relation bygger på fantasier och lekar, och det är han som bestämmer. Relationen blir snabbt destruktiv och våldsam, och Lilja söker tillsammans med sin nya, vilda vän Ilse tröst i en helt annan fantasi, vars skådeplats är de sju haven. Tillsammans försöker de förkroppsliga de två kvinnliga piraterna Anne Bonny och Mary Read, som förklädda till män levde rövare i början av 1700-talet. Lilja slits mellan världar och berättelser, mer och mer osäker på vem hon själv egentligen är, och måste till slut bestämma sig för vad som är sant, och vad som är värt att göra sant.

Jag går numera och simmar två gånger i veckan i en måttligt romantisk simhall. Om man simmar med ansiktet i vattnet och riktar blicken lite snett framför sig, ner mot bottnen, och om man samtidigt har turen att det sipprar in solljus genom simhallens stora fönster och ljuset är starkt nog att leta sig ner i vattnet, och om ingen sprättig snubbe just då frustar förbi en i en sorglig ansats till crawl, då kan man för ett ögonblick tappa känslan av tid och rum. Det är näst skrivandet det friaste tillstånd jag vet, och likt skrivandet, på samma gång märkligt skrämmande. Att människan består av vatten hindrar inte drunkningsdöden från att vara en möjlighet.  

 
Amanda Svensson är bosatt i Malmö. Hon är verksam som kulturjournalist och debuterade med den uppmärksammade Hey Dolly (2008). Hon nominerades till Augustpriset och till DN:s kulturpris för sin andra roman Välkommen till den här världen. Med sin nya roman Allt det där jag sa till dig var sant avslutar hon sin trilogi om tre olika unga och trotsiga kvinnoöden.

Vill du vinna ett signerat exemplar av Amanda Svenssons nya roman? Håll utkik här i bloggen! Vi lottar snart ut fem stycken.

Med tv:n som sjuksköterska

Trodde att jag klarat mig, men sedan slog influensan sina klor även i mig. Inte en, utan två gånger. Knappt utan mellanrum. Och allt det där som man tänker ska vara så himla mysigt (bli ompysslad, läsa under en filt, äta choklad - det vill säga som man tänker sig sjuk när man är frisk) bleknar lite när sambon jobbar och febern skickligt bryter ner varje försök till koncentration. Inte en rad har jag läst (men jag har ätit lite choklad). Vilken tur då att det finns film-baserad-på-bok att tillgå!


Till och med den mest okoncentrerade och snoriga hjärna brukar kunna hänga med när man redan har koll på exakt vad som kommer hända (och det har jag ju. Man kan aldrig, aldrig säger jag! se filmen först. Spöstraff på det).

Men inte ens om jag läst boken först får det vara för tillkrånglat och djupt (sjukdomen klarar inte kvalitet). Det är alltså inte direkt Vägen eller Revolutionary Road jag slår på, utan betydligt mer lättsmälta alster. Företrädesvis någon slags äventyr. Jag hade till exempel en period när Kung Arthur var min ständiga sjuksköterska, men efter att ha betat av allt som finns att tillgå om gänget kring Runda Bordet (samt deras mostrar och avlägsna kusiner) har jag tvingats söka nya arenor. Som till exempel äventyrsromantik med ungdomar i övernaturlig, alternativt framtidsmiljö.

På agendan de senaste dagarna alltså: Mortal Instruments-filmen (ja, jag har just läst ut boken, rapport kommer), sista Twilight och The Hunger Games : Catching fire. Såväl de tatuerade halvänglarna som bleksiktiga vampyrerna gjorde jobbet som fullgod sjukunderhållning. Men vill ni ha ett filmtips ska ni definitivt satsa på den sista.

För trots likheter (kamp ont/gott, triangeldramer, dystopier...) så är Hungerspelstrilogin, både som bok (läs vad jag tyckte här) och film, mil bättre än de andra. Böckernas samhällskritik gör sig faktiskt ännu bättre som film, där man slipper förlagans longörer. Och en skådespelaruppställning som Jennifer Lawrence, Philip Seymour Hoffman och Woody Harrelson (och min favorit Amanda Plummer i en liten roll) piskar ju skiten ur vilken bleksiktig Edward som helst. Nästan så jag borde ha sett den när jag var frisk, inser jag nu.

Att jag sedan borde ha skrivit den här texten när jag var frisk, för att slippa frosserier i bistaser, parenteser och utvikningar. Det får ni bara leva med. Prosit!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

GRATTIS - Ni vann "Den tredje rösten"!

Många var det som var sugna på att vinna Cilla & Rolf Börjlinds Den tredje rösten. Och många var det som visste att Kjell Bergqvist oförglömliga karaktär i tv-serien Graven hette Cege Ljung.

Hasse i Vellinge, Elisabeth i Nacka, Kristina i Helsingborg, Annika och Kjell i Malmö kommer dessutom att få vasitt signerat exemplar hem i brevlådan. Stort grattis!

Ni andra – håll ut, och håll utkik! Mycket snart lottas fler högkvalitativa alster ut här i Bokboxen.

Tack Barbro, och grattis!

Ett axplock ur min nötta Barbro Lindgren-samling.

Bland barndomens författare finns det några namn som verkligen står ut. Astrid Lindgren såklart, C. S. Lewis, Maria Gripe, Inger Edelfeldt... och Barbro Lindgren. Blev därför så obeskrivligt nöjd när det stod klart att den senare är årets Almapristagare. Nu har ju jag inte superkoll på internationella barn- och ungdomsförfattarnamn, men att hon är värd priset - det är solklart.

Jag minns att jag, första gången jag såg en bild av Barbro Lindgren, blev besviken. Jag trodde att en människa med så mycket obändig fantasi skulle se mycket... vildare ut. Men hon var en alldeles vanlig tant. Sakta sjönk insikten in, att det inte alltid syns på oss vad vi har inombords. Att vår insida kan vara rik och fantastisk och vindlande, bråddjup och svindlande, oavsett hur vi ser ut på utsidan. Barbro Lindgrens insida är vild och gränslös. Och full av humor utan att rädas djupaste allvar.

Mina absoluta favoritböcker finns fortfarande i tryck. Och jag rekommenderar dem träget i butiken. Loranga, Masarin och Dartanjang, som vår lillasyster förbjöd mig och min bror att läsa högt ur, eftersom vi skrattade så mycket att det förstörde läsningen. Den självbiografiska och djupt existentiella Hemligt-serien, som jag i det närmaste knarkat under uppväxten. Karneval förlag släppte en fin nyutgåva för några år sedan, hoppas att den hittar nya läsare nu. Hoppas också att klassiker som Mattias och Sparvel, samt alldeles, alldeles underbara Garderobsbio hittar tillbaka till hyllorna.

Grattis till Almapriset Barbro, och tusen tack!

Till slut känner jag behovet av att bjuda på en dikt från makalösa Gröngölingen är på väg...

Månen månen 

stiger

natten natten

kommer

dimman dimman

tätnar

träden träden

tystnar

gräset gräset

lyser

göken gal

... och en älskad hundsång från barnklassikern Goda´Goda´. Håll till godo!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Wisting the night away...

”William Wisting är en erfaren utredare vid polisen. Han är samvetsgrann, noggrann och sympatisk. Hela sitt yrkesliv har han ägnat sig åt att jaga brottslingar, men plötsligt kastas rollerna om. Wisting stängs av från sin tjänst efter misstanke om att ha fabricerat bevis i en sjutton år gammal mordutredning. Mannen som dömdes för brottet har släppts. Och Wisting angrips av både kollegor och media.
Utan tillgång till polisens resurser inleder Wisting en egen utredning för att ta reda på sanningen. Han får hjälp av sin dotter, som är kriminalreporter, men de är långt ifrån att lösa gåtan när en ung kvinna försvinner och det kopplas samman till det tidigare mordet.
 Nu börjar jakten för att hitta henne i tid.”

Jørn Lier Horst var en trevlig ny bekantskap i spänningsfåran.
Han jobbar själv som utredare vid norska polisen och det var att efter själv ha blivit mistänkt för bevisfabricering som idén till boken Jakthundarna dök upp.

Jag läser i pressmaterialet att han jämförts med författare som Jo Nesbø och Sjöwall/Wahlöö, men själv tycker jag att han påminner allra mest om Jussi Adler-Olsen, och kanske GW i stilen. Jakthundarna är dessutom långt mindre våldsam än något Nesbø skrivit. Visst finns det ett mord eller två i boken, men fokus ligger huvudsakligen på polisarbete och utredande snarare än bestialiska mord och blodiga beskrivningar.

Inte för att jag överlag har något problem med våld och slask, men ibland kan det bli lite väl svårtuggat när seriemördarna endast slaktar rödlätta oskulder från Västergötland med civilingenjörsutbildning genom att täppa till alla deras kroppsöppningar med superlim och sedan pumpa dem fulla med helium tills de spricker.
(Om någon snor det nu vill jag ha ca$h. Hör du det Nesbø!?)

Boken tilldelades det fina priset Glasnyckeln 2013, för bästa skandinaviska kriminalroman. Tidigare vinnare är bl.a. Roslund & Hellström, Stieg Larsson, GW, Johan Theorin och just Jussi Adler-Olsen. (Tydligen lönar det sig att vara penisförsedd om man siktar på Glasnyckeln. Tre kvinnor har tilldelats priset sedan starten 1992 …)
Fint sällskap dock.

Det finns en hel hög Wisting-böcker till på norska ser jag på nätet. Jag läser gärna några till.
Fast nu har jag plöjt, typ, tio deckare på raken. Kan någon slänga en fantastisk roman på mig tack!

Johan Zillén
Akdemibokhandeln Center Syd

P.S. 
Norsk brottsplatsunderskning
Två norska poliser hittade en död man framför en Peugeot.
- Hur stavar man till Peugeot, frågade den ene polisen den andre.
- Jag har ingen aning. Vi lägger honom framför en Opel i stället...

Missa inte vår tävling!!

Sista chansen att skicka in svar i vår Börjlind-tävling idag...

Fem signerade exemplar av Den tredje rösten ligger i potten.

För att vara med och tävla ska du skicka namn, adress och svar på frågan nedan till bokia.killbergs@gmail.com senast tisdagen den 25 mars (alltså idag). Bland de rätta svaren drar vi sedan fem vinnare som får boken i posten.

Börjlinds inledde sin karriär som manusskrivare, bland annat för tv-serien Graven. Nu undrar vi...

Vad hette Kjell Bergqvists karaktär i efternamn?

1. Ljung
X. Björk
2. Blom

Lycka till!

Om boken:
Marseille. En kvinna hittas styckad och nergrävd i ett strövområde. Hon har tidigare arbetat på en cirkus som target girl för en knivkastare. Hennes död skakar om en nära vän till den före detta polisen Tom Stilton. Tillsammans åker de ner till Frankrike för att ta reda på vad som ligger bakom det brutala mordet.
Stockholm. En tulltjänsteman hittas hängd i sitt hem. Polisen konstaterar snart att det rör sig om ett fingerat självmord och sätter dådet i samband med ett parti droger som tullen beslagtagit.
Olivia Rönning dras ofrivilligt in i mordet på tulltjänstemannen och börjar följa andra vägar än huvudutredningen. Motivet till mordet leder henne in i kretsar som tjänar grova pengar på att mjölka det svenska välfärdssystemet.
När Tom och Olivia inser att mordgåtorna är sammanflätade tar de hjälp av varann för att lösa dem.
Den tredje rösten är den andra boken om Tom Stilton och Olivia Rönning.

Underhållande stereotyper

Judd Foxman har det verkligen inte lätt. När han ska överraska sin fru på hennes födelsedag hittar han henne i sängen med chefen. Med hjärtat krossat och utan jobb vegeterar han i en sunkig källarvåning och ältar sin olycka. Då dör hans pappa, och som lök på laxen vill den gamle ateisten att familjen ska sitta shiva, en judisk sorgevecka. Kruxet är bara att Judd, hans mamma och hans tre syskon inte kan tillbringa mer än fem minuter tillsammans i ett rum innan stickor och strån ryker. Men oj, oj, oj, det är inte slut än... På väg till begravningen får Judd veta att hans före detta fru är gravid. Det kommer onekligen att bli Sju jävligt långa dagar.

Vilken spelplan! Med det här upplägget går det väl nästan inte att misslyckas? Och det blir precis så roligt, sorgligt, dråpligt, ömsint och förutsägbart som jag tänkt mig.

Jag har alltså stiftat bekantskap med Jonathan Tropper, en av lad-littens just nu klarast lysande stjärnor. Och det är litegrann som att läsa Bridget Jones (alltså första Bridget, inte den sopiga uppföljaren På spaning...), klichéer, stereotyper och en och annan oneliner-aktig putslustighet som man egentligen borde störa ihjäl sig på får passera därför att språket och historien är kvicka, intelligenta och galet underhållande.

Så jag har (mot alla odds, om man skulle fråga dem själva) det riktigt trevligt i familjen Foxmans sällskap. Inte som i det-här-var-den-roligaste-boken-jag-läst-i-genren (David Nicholls är bättre), men absolut tillräckligt för att läsa Jonathan Tropper igen. Ganska snart, tror jag.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Skämskudden nära i Austenland

Nej, nej, nej... Min glödande kärlek till Austens verk räddar inte filmupplevelsen Austenland. Kanske borde jag införa ett personligt förbud mot Austen-spinoffs ett tag framöver, fast jag vet ju att det är omöjligt.

Liiite kan min besvikelse förstås ha att göra med att jag rent allmänt inte är något jättefan av stereotypa och förutsägbara romantiska komedier. Men tyckte ändå att det fanns potential här:

En kvinna som är besatt av Stolthet och fördom (jag kan relatera), använder sina besparingar för att Lizzie Bennet-lajva på en Austen-temapark i England. Låter ju som alldeles, alldeles underbar galenskap. Men inte ens den mest fanatiska Austenälskare kan älska denna bröliga och överspelade buskis som har så få likheter med sin litterära förlaga (som ju bland annat innehåller intelligens, och humor) att den goda Jane måste rotera i sin grav.

Att jag peppade på den här filmen i vintras känns nu helt obegripligt.

Austenland har dock ett förlåtande drag. Eller förresten, två. Nummer ett: Bret McKenzie (ena halvan av älskade Flight of the Concords) spelar charmig men svinig stallkille. Nummer två: Jag säg den häromdagen. Jag minns den knappt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Kalla det en grymt bra debut

Marjaneh Bakhtiaris debutroman Kalla det vad fan du vill har nästan tio år på nacken och hon har hunnit skriva två romaner sedan dess. Bland annat fantastiska Godnattsagor för barn som dricker från förra året (läs mer om vad jag tyckte här). Kanske började jag i fel ände, för det mästerverket kan vara nog så svårt att toppa. Kalla det vad fan du vill når heller inte upp till dess höjder.

Därmed inte sagt att det inte är en riktigt bra bok. Rolig, argsint, smart och myllrande (eller lite väl spretig om man vill vara sån). I centrum står familjen Irandoust, bördiga från Iran, bosatta i Malmö. Pappa poeten, numera mattanten/pizzabagaren/taxichauffören som förlorar sig i det förflutna. Mamma forskaren, numera vikarierande barnskötaren som med en dåres besatthet försöker ta till sig allt det som är svenskt. Och barnen som envist försöker skaka etiketterna av sig. Ett omöjligt uppdrag i ett välmenande samhälle som älskar att placera sina invånare i fack utifrån kriterier som "ursprung" och "identitet".

Kring dessa människor, ytterligare ett nät av personer - vänner, partners, släktingar, skolkamrater, lärare... Alla med egna historier. Och är det någon invändning jag har är det att Bakhtiari i sin iver öser på för mycket. För många livsöden, för många vinklar. Och en och annan longör. Men, men, det är en petitess i sammanhanget, för fram stiger i alla fall - inte en linjär berättelse, utan ett utsnitt som författaren förtjust lägger under luppen. Och hon är knivskarp i sina iakttagelser. Det här är som sagt riktigt bra. Men hon blir bättre. Det vet jag ju redan.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tävla med oss - Vinn ett signerat exemplar av "Den tredje rösten"

Det har blivit tävlingsdags i vår kära blogg igen. Och vår vana trogen lottar vi ut fem signerade exemplar av våra senaste gästbloggares senaste bok. Den här gången ligger Den tredje rösten av Cilla och Rolf Börjlind i potten.

För att vara med och tävla ska du skicka namn, adress och svar på frågan nedan till bokia.killbergs@gmail.com senast tisdagen den 25 mars. Bland de rätta svaren drar vi sedan fem vinnare som får boken i posten.

Börjlinds inledde sin karriär som manusskrivare, bland annat för tv-serien Graven. Nu undrar vi...

Vad hette Kjell Bergqvists karaktär i efternamn?

1. Ljung
X. Björk
2. Blom

Lycka till!

Om boken:
Marseille. En kvinna hittas styckad och nergrävd i ett strövområde. Hon har tidigare arbetat på en cirkus som target girl för en knivkastare. Hennes död skakar om en nära vän till den före detta polisen Tom Stilton. Tillsammans åker de ner till Frankrike för att ta reda på vad som ligger bakom det brutala mordet.
Stockholm. En tulltjänsteman hittas hängd i sitt hem. Polisen konstaterar snart att det rör sig om ett fingerat självmord och sätter dådet i samband med ett parti droger som tullen beslagtagit.
Olivia Rönning dras ofrivilligt in i mordet på tulltjänstemannen och börjar följa andra vägar än huvudutredningen. Motivet till mordet leder henne in i kretsar som tjänar grova pengar på att mjölka det svenska välfärdssystemet.
När Tom och Olivia inser att mordgåtorna är sammanflätade tar de hjälp av varann för att lösa dem.
Den tredje rösten är den andra boken om Tom Stilton och Olivia Rönning.

Spökur flygur

"I wanna laaay you down, on a bed of andra skräckförfattareee …"

Som trogna bloggläsare vet är jag mycket förtjust i rysare och skräck.

Till exempel så har nyheten i veckan att John Ajvide Lindqvist kommer med en ny roman i höst gjort mig mycket spänd och förväntansfull. Kommer den vara i klass med Låt den rätte komma in och Lilla Stjärna? Hålling my thumbs.

Så ramlar Steinar Bragis Höglandet ner i brevlådan. Isländsk skräcksuccé. Jämförd med självaste Ajvide i Aftonbladet. Hyllad av Yukiko, och vi brukar ofta vara överens vi två.

Känns lovande onekligen.

Handlingen i korthet:

"Island, efter börskraschen. Två par gör en utflykt till det ensliga isländska höglandet i öns inre delar. Landskapet är kargt och ogästvänligt och i den tjocka dimman kör de rakt på ett hus. Bilen går sönder och de tvingas övernatta hos husets ägare, två gamlingar som lever isolerade.
De beter sig märkligt, låser om sig och verkar vara rädda för någon ute i mörkret.
De fyra försöker komma därifrån, men misslyckas gång på gång. Snart blir sprickorna inom gruppen uppenbara.

Egill och Hrafn är sedan länge rivaler. De har båda tillhört finanseliten på Island men har i kraschen förlorat allt och försöker dämpa sin ångest med alkohol, droger och porr. Journalisten Anna är avundsjuk på psykologen Vigdis. Samtidigt är hon den enda som försöker ta reda på vad paret i huset egentligen döljer. Allt tyder på att mannen flytt upp på höglandet för att gömma
sig efter att ha begått ett fruktansvärt dåd. Den mardrömslika situationen intensifieras. De fyra måste samarbeta och själva ta sig därifrån, samtidigt som deras förflutna hinner ikapp dem i allt snabbare takt."

Jag tycker det börjar bra.

Suggestivt. Tätt. Obehagligt.

Bragi är en duktig författare med skicklig prosa, ingen tvekan om det.

Men efter halva boken urartar historien ordentligt. Sekvensen av händelser blir svår att följa. Vem som gör vad och varför känns både svårbegripligt och osammanhängande. Det hela försvinner in i en smått psykadelisk mardröm.

Kanske var det tydligt i författarens huvud, men i mitt blir det litterär härdsmälta.

Mer Stallo än Ajvide. Tyvärr.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Gästbloggarna: Cilla & Rolf Börjlind

I nästan tjugo år skrev vi manus till filmer och tv-serier, huvudsakligen kriminalhistorier. Det inkluderade 26 Beck-filmer och serier som Graven och Morden. 2011 bestämde vi oss för att byta genre och börja skriva böcker. Den första hette Springfloden, den andra Den tredje rösten och den tredje, som kommer i höst, heter Svart Gryning.

Detta som bakgrund till den vanligaste frågeställningen vi får idag; vad är det för skillnad på att skriva film/tv och böcker?

Svaret är i grunden enkelt; det ena handlar om visuell gestaltning, det andra om verbal. Ett manus ska skapa förutsättningar för en tredimensionell berättelse, en bok ska skapa samma sak i läsarens huvud; med språkets hjälp ska läsaren uppleva det skrivna som en inre film.

Så ser vi på det.

Därför präglas våra böcker av visuellt upplagda situationer, scener om man så vill, där det ska vara möjligt för läsaren att med språkets och fantasins hjälp befinna sig i den atmosfär vi beskriver.

Ett exempel: 

•    Vi borde gå hem.
•    Ja.
Ingen av dem rörde sig. De satt vid utkanten av en lång bardisk, snett till
höger stod en espressomaskin, ett rött neonljus reflekterades i ett par tomma glas framför dem. De hade tagit ett par whisky. Treor, inga mängder, men lagom för att runda av kanterna; båda var indragna i samma mordutredning och behövde sänka samma varvtal.
•    Ska vi dansa lite?
Det var Lisa Hedqvist som frågade och mannen intill sneglade ut mot det
minimala dansgolvet bakom dem; ett medelålders par hasade runt till en akustisk Springsteenlåt och såg ut som om de stagade upp varann. 
•    Det är inte min grej, sa han.
•    Dansa?
•    Nej
•    Vad är din grej?
•    Kartor.
Lisa sneglade på mannen intill sig. Han hette Bosse Thyrén och hade jobbat
hårt några dygn nu, det syntes, han hade små trötta puckelpistar under ögonen.
•    Kartor?
•    Vet du att det finns en satellitkarta som visar var det ligger en pyramid
som är tre gånger större än den i Giza? Begravd under sanden? Vid Omakar?
•    Nej. Är det din grej?
•    Vill du ha en whisky till?
•    Vi borde gå hem.
•    Ja.
Båda tittade ner i bardisken igen. Ingen ville gå hem.

Det här stycket beskriver en situation, en scen, där läsaren snabbt befinner sig i samma rum som handlingen. Stycket är skrivet för en bok, men skulle lika gärna kunna förvandlas till en filmscen. Den är ett enkelt exempel på hur vi tänker i visuella situationer, som vi sedan för ner till text.

Förmodligen är vi präglade av vårt manusskrivande, både vad gäller dialog och tempo, vi strävar hela tiden efter en framåtrörelse, ett driv. Den stora utmaningen ligger i att skapa en balans mellan drivet och gestaltningen, att ge läsaren en möjlighet att sjunka in emotionellt i det som beskrivs.

Den något mindre utmaningen ligger i att använda humor på ett sätt så att det smälter in i bokens ton, det är lätt att falla offer för en lustighet som egentligen inte hör hemma i sammanhanget. Vi försöker lägga humorn i dialogen, snarare än i det fysiska agerandet; på film är det ofta tacksammare med gestaltad humor.

Slutligen brukar vi få följdfrågan: Vilket är svårast att skriva? Respektive roligast? Filmmanus eller bokmanus? Och vi svarar som det är för oss: bokmanus är både svårare och roligare. Av samma orsak; den totala frihet du har. För oss som kommer från en värld styrd av budgettänkande, är det fantastiskt att kunna skapa en historia utan begränsningar. Vill vi skriva att det springer åttahundra vita arabhästar nerför en soldränkt esplanad så kan vi göra det. Vore det ett filmmanus skulle det sluta med två haltande åsnor på en bakgata i Trollhättan.

CILLA & ROLF BÖRJLIND

Håll ögonen öppna! Snart lottar vi ut fem signerade exemplar av Den tredje rösten i pinfärsk storpocket!

Bästa lördagskvällen!

Vad pågår här? Jo, två boknördar roar sig kungligt på lördagskvällen. Hudkrämen var dock medspelarens sambos bidrag då han tyckte att det knastrade väl torrt under en animerad diskussion om Tranströmers metaforanvändning (eller om det var när min inre tonåring började citera Karin Boyes Jag vill möta...).

För er som inte avskräcks av dylika samtalsämnen kan jag varmt rekommendera spelet Boknörd. Inte nog med att man kan (nästan) alla frågor, man får diskutera litteratur hela kvällen!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Mot bättre vetande...

 Jag var väl inte direkt överförtjust i Beautiful creatures (medelbetyg delades ut). Ändå är det plötsligt något som drar mig till att vilja läsa uppföljaren. Kanske för att jag längtar efter lite saga och underhållning utan direkt tuggmotstånd. Kanske för att det är Rachel Molin som läser nya Bridget Jones och att den således går bort (kanske också för att Helen Fieldning gjort Bridget till änka i nya boken. Änka! Den som tar livet av Mr Darcy förtjänar inte att läsas. Det är allt jag har att säga i frågan).

Tänker låtsas som att det var översättningen som gjorde kärlekshistorien styltig i ettan och alltså lyssna på Beautiful darkness på engelska. Tremiljonerfemhundråttiotvå kids kan väl ändå inte ha fel?!?! Det måste ju finnas något här... Wish me luck!

Eller ge mig snabbt som attan ett annat toppentips i genren (övernaturligheter, tonårstrånanade).

Tackar på förhand.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"MemoRandom" – Anders de la Motte

 

Det har varit ett par bra år för ”Deckarkungen från Lomma”, Anders de la Motte.

Hans spänningssvit Geim, Buzz och Bubble har lästs av hundratusentals svenskar, sålts till sjuttioelva länder, översatts till trehundrafjorton språk och skall göras till biofilm av SF. 

Anders själv, den stackaren, har tvingats bo i New York hela hösten för att hjälpa till med lanseringen av trilogin i den engelskspråkiga världen.

 

Ja ja, men det var då det. What have you done for us lately? :-)

 

Jo, mitt i allt detta flängande kring jorden har Anders hunnit med att skriva en ny bok också, MemoRandom, del ett i en planerad serie i tre delar.

”David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga tipsare och källor. Som en av de främsta i sitt slag har han mäktiga fiender inom både polisen och den undre världen. Men när en biljakt slutar i en våldsam krasch förlorar David minnet. Glömmer detaljerna i det avancerade nät av svek och lögner som han själv spunnit. Hur långt har han gått i sin kamp mot den organiserade brottsligheten? Vems sida står han egentligen på? Alla svar verkar hänga samman med kodnamnet Janus.”

Geim-serien, även om den inte tillhör mina favoriter i spänningsgenren, är god underhållning för stunden.
Med MemoRandom tycker jag dock att de la Motte skrivit en mycket mognare och tätare thriller.
Storyn inleds på ett väldigt Short Cut-igt sätt, med flera till synes separata livsöden som under bokens gång smidigt sys ihop till en rafflande och spännande väv.
Bladvändarperfektion! Mycket svår att lägga ner.

Redan innan boken släppts på hemmamarknaden har rättigheterna till att göra TV-serie av den sålts till amerikanska Lionsgate (bolaget bakom hyllade Mad Men bl.a.).
Och historien torde lämpa sig väl för en thrillerserie i Dexter/Homeland-stil. Mycket oväntade vändningar, starka karaktärer och hisnande cliffhangers.

Men jag har vissa invändningar mot allt detta utlandsframgångande.
Hur kommer det att påverka Anders tradition med två årliga julsigneringar på Center Syd?

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd.

Alan Banks äntligen i gammal god form!

Jag och Peter Robinsons polishjälte Alan Banks går numera vad man skulle kunna kalla way back. Det vill säga, när jag började läsa deckare igen (vilket sammanföll med att jag började jobba i bokhandel igen) läste jag utmärkta En ovanligt torr sommar (finns att få tag i som ljudbok, ett tips för älskare av klassisk engelsk krim. Den är fortfarande bäst i serien) och sedan var jag fast. I några år hade Alan och jag en fin relation. Men så slutade han leverera. Det blev urvattnat och oinspirerat. Och hur hade jag i den där första rosa förälskelsedimman kunnat missa att kvinnoporträtten var så trubbiga?

Kanske var det inte han, utan jag. För ju mer jag läser i genren, desto mer måste jag ju finna. Och när jag mötte Peter Robinson första gången hade jag ju till exempel inte träffat Tana French och Gillan Flynn (som överglänser det mesta). Men oavsett vems felet var, mitt eller Robinsons, så kändes det tråkigt att inte få de där fina stunderna med Banks.

Så jag har omöjligt kunnat bryta vår relation. Hoppfullt har jag gång på gång gått tillbaka, tänkt att den här gången ska det väl bli bättre? Så självklart kunde jag inte hålla mig ifrån halvnya I mörkret skugga (gavs ut i höstas), där ett polismord blir startskottet för en utredning som kommer att innefatta såväl människohandel som en ung kvinnas försvinnande flera år tidigare.

Och döm av min glädje! Banks är tillbaka i gammal god form! Tack deckargudar! Jag får precis vad jag vill ha. Ett inspirerat mordfall med förgreningar (polismannen med armborst på vilohemmet). Otaliga koppar te och ännu fler pints med lager. Dessutom läser den gode Alan Sofi Oksanen (även om han tycker att hon är svår, vilket inte är sant, men så klart är hon svårare än Peter Robinson) och lyssnar på Arvo Pärt.

Som grädde på moset introduceras ny kvinnlig kollega som i och för sig blir ganska stereotypt beskriven till en början men som 1) fördjupas och 2) inte är med som i första hand love interest. I like. Keep up the good work, så kommer vår kärlekshistoria att hålla, Peter!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gästbloggaren: Åsa Hellberg

Veckans gästbloggare besökte oss första gången i samband med romandebuten (här kan ni läsa hennes inlägg). Det var två år sedan. Nu kommer hennes fjärde bok - det går undan!


foto: Helén Karlsson

Jag är så glad att romantik efterfrågas numera, annars hade nog min fjärde roman, En liten värld, aldrig kommit ut. Eller så hade den det, och kanske kallats komedi. Eller vänskapsroman (om nu sådana finns.)
I alla fall.
Sedan Sonjas sista vilja kom ut i maj 2012 har jag fått höra att den romantiska genren är på uppgång. Inte på bekostnad av deckarna, tvärtom sägs den mjukare litteraturen kunna ligga fint tillsammans med den hårdkokta.
Tur, säger jag som själv är omåttligt förstjust i flirt och charmerier.
Själv har jag valt att låta kvinnor och män över 50 låta sig förföras. Inte bara av pirriga förälskelsekänslor utan också av nya bekantskaper, platser och till och med arbeten.
Till exempel Elsa som, i min nya bok En liten värld, letar efter ressällskap i korsningen utanför Stockholms Central. Hennes längtan handlar inte ett dugg om kärlek, hon vill bara så gärna se sig om i världen. Och hur gör man det om man fyllt 70 och inte har några riktigt nära vänner sedan ens make gick bort?

Jag skulle inte säga att jag medvetet skriver om kvinnor och män som vågar förändras eller anta utmaningar, men jag ser ju att det är ett ämne jag gärna återkommer till.
Och även om det är inbakat i kristyr så har mina lättsamma historier också en hel del allvar.
I En liten värld har Elsa en enastående förmåga att förtränga det som är jobbigt, hennes tes är att om man äter en mandelkubb till kaffet så ordnar sig det mesta.
Och Isabella, som har varit en framgångsrik filmstjärna, men som nu helst av allt vill gå och gömma sig, kanske på utsidan kan ses som väldigt framgångsrik men hon bär på mycket som påverkar hennes liv och nära relationer negativt.
Carina, som aldrig har behövt sakna något, blir lämnad av sin man efter 30 år och Sam, den amerikanske fastighetsmagnaten, försöker på alla sätt komma över förlusten av sin hustru.

"Du är som dina böcker", sa en läsare som kom till en föreläsning jag hade på ett bibliotek, och jag tänker att hon nog har helt rätt i det. Min karaktärer, vare sig det är män eller kvinnor, har alla drag av mig. Tänker tankar jag har tänkt. Gör saker som jag önskade att jag vågade göra.
Jag är nämligen inte särskilt modig.
Som det där med att resa själv. Det har jag fortfarande aldrig gjort. 51 år och behöver ressällskap (här himlar jag med mina romantikförfattande ögon). Det är jag det.
Nåväl, jag tänker ge mig själv en utmaning det här året och jag får själv välja vart jag ska åka. Sverige räknas inte, eftersom jag ju faktiskt har förmånen att få resa i landet och prata om mina böcker emellanåt. Nej, jag tänker en resa som bara handlar om mig och om att äta middagar själv, promenera själv och sova själv. Vad tror ni om London? Barcelona? Eller drömmen, New York?

Jag vet i alla fall att jag ska författarresa lite framöver. Till Eksjö och Västervik. Och till Polen. Mina första böcker har till dags dato sålts till nio länder, och Polen har bjudit in mig till releasen av Sonjas sista vilja i höst.
En liten värld har redan sålts till Tyskland och Norge, och även där är fler länder på gång. Och för mig som aldrig drömt om att skriva böcker är det som händer just nu lite tokigt för när jag skrev min första bok, Casanovas kvinna, trodde jag att det var ett engångsprojekt. Då visste jag ju vad jag skulle skriva om eftersom det var en självbiografi.
Tre år senare tänkte jag att jag skulle prova att skriva något lättsamt. Roligt. Glatt och romantiskt. Huvudet var helt tom när jag satte mig i skrivsoffan, men så fort fingrarna fick kontakt med tangenterna var det som att öppna en Aladdinask fylld av godsaker. Sex veckor senare var manuset till Sonjas sista vilja klart. Bok nummer tre, Sonjas hemlighet, fick mig att tänka att jag kanske skulle kunna göra det här. På riktigt. Särskilt svårt för att skriva hade jag ju inte.
Precis då valde förlaget Bra Böcker att packa ihop verksamheten.
Det är svårt att hitta förlag och jag var lite vilse en stund, men fortsatte jobba på ett nytt manus och man kan väl säga att skrivarlivet vände när En liten värld antogs av Forum i början av 2013 samtidigt som jag fick en agent.
När andra länder började visa intresse för mina böcker och jag dessutom inte fick några jobb (kvinna, 50-plus, mångsidig men inte superduktig på något utöver att prata inför en publik), blev jag heltidsförfattare utan att egentligen ha tagit det beslutet. Det tar nämligen tid att få betalning för skrivmödan, i alla fall om man behöver mat emellanåt, så jag sålde min bostadsrätt för att kunna... äta. Och skriva i lugn och ro.

Så förresten. Visst har jag också varit modig. För jag har varit rysligt rädd emellanåt (mod förutsätter rädsla, men det där vet ni förstås, ni kloka bloggläsare). Att satsa allt på en ny karriär när man är 50-plus, dessutom i den här konkurrensen, kan vara ren galenskap.
Mitt skyddsnät är att fortsätta skriva. Och så får jag hålla en tumme för att mina glada böcker får vara kvar i bokhyllorna tillsammans med deckarna och alla andra genrers. Jag tror att det finns plats för oss alla.

ÅSA HELLBERG, född 1962, växte upp i Fjällbacka men bor sedan länge i Stockholm. Hon har en son, en katt och en särbo. Tidigare arbetade Åsa som bland annat flygvärdinna, produktchef, coach och föreläsare, innan hon debuterade 2009 med den självbiografiska romanen Casanovas kvinna ​på temat medberoende ("En brutalt bra bok. En skakande läsning." Lasse Anrell i Aftonbladet). Därefter har hon skrivit feelgood-romanerna Sonjas sista vilja och Sonjas hemlighet​ som blivit stora succéer och sålts till Tyskland, Frankrike, Italien, Holland, Danmark och Norge.

Tack Svante Weyler!

Ibland blir man gladare än annars av de där obeställda läsexen som trillar in. Denna bok, som anlände till jobbet adresserad till mig i fredags var just en sådan glad överraskning.

Tack så mycket Svante Weyler (eller kanske är det inte Svante himself som står och packar, men jag vill gärna tänka det).

Sven har tröttnat på sitt arbete som jurist, ja på Tyskland över huvud taget, och flyttat till Lanzarote där han livnär sig på att lära rika tyskar dyka. Tillsammans med Antje, mer kollega än flickvän kanske, driver han sin exklusiva verksamhet avsides på lavaön. Dit kommer Jola och Theodor, hon en ung och vacker skådespelerska som drömmer om att lämna TV-såporna för storfilmer, han en författare med lång skrivpaus bakom sig och osäker framtid. De är beredda att betala väldigt mycket för nya, starka upplevelser. Och Sven levererar. 

Det här kommer att bli min Julie Zeh-debut, även om det var nära med både Fritt fall och Corpus Delicti. Jag gläder mig.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Trendspaning - De illustrerade männen

Kanske beror det på att jag inte jobbade i bokhandeln de första två rea-dagarna, men mustaschmännen med sin noggrant vaxade och trimmade ansiktsbehåring har lyst med sin frånvaro. Å andra sidan hade antalet böcker i kategorin Historia sjunkit undan betydligt när jag kom till jobbet för att jobba min första rea-dag, så kanske missade jag dem bara. Nu har de säkert hunnit dra sig tillbaka till antikvariatens dunklaste hörn, där de förnöjt tvinnar sina mustacher och tänker på årets fynd.

Istället har en annan kategori dykt upp, som jag inte sett till förut i butiken: De illustrerade männen. Ja, nu menar jag alltså inte den gamla vanliga svenne-tatuerade normalkunden med lite 90-talstribals på armarna eller bortsimmad delfin på ankeln, utan riktiga Jake Heke-wannabes med ansiktet fullt. Mäktigt minst sagt. Var finns de resten av året?

Det är klart, tatureingar är ju faktiskt ännu dyrare än mustaschvax, de skramlar väl ihop till gaddningskassan genom att hålla litteraturkostnaderna nere via exklusiv rea-shopping.

Vill du läsa mer om tatuerade män? Då rekommenderar jag Ray Bradburys novellsamling Den illustrerade mannen (filmatiseringen fick mig nästan att dö av skräck som barn). Den svenska upplagan är sedan länge slut på förlaget (har ni tur hittar ni boken i närmsta antikvariat innan mustachmännen lägger vantarna på den), men på engelska går det fortfarande att få tag i den.

Susanna Mattsson

Killbergs Bokhandel Jägersro

Highway to Halland!

Tom Rob Smiths Barn 44 är en av de absolut bästa spänningsromaner jag läst. En När lammen tystnar i Stalins Sovjet ungefär. Mörk, våldsam och med ett språk man sällan ser i kriminallitteratur. (Boken håller just nu på att filmatiseras med Tom Hardy, Joel Kinnaman, Noomi Rapace och Gary Oldman i huvudrollerna ...). I den, och i två böcker till, fick vi följa polisen Leo Demidov som inte bara fick tampas med skurkar och grymma seriemördare utan även med en Sovjetisk polismyndighet som vägrade erkänna att brott ens fanns i den "perfekta" staten.

Nu kommer Smith med en ny bok. Vi har nu lämnat Putins paradis och finner oss istället i ... Halland .... Inte den vanligaste platsen att förlägga en thriller. "The Fear in Falkenberg" liksom ...

"Om du vägrar tro på mig är du inte längre min son ..." Daniel, en ung man i London, trodde att hans föräldrar njöt av en fridfull pension på landet i moderns hemland Sverige. Men med ett telefonsamtal ändras allt. "Din mor mår inte bra", meddelar hans far. "Hon har vanföreställningar och har blivit intagen på mentalsjukhus".

Innan Daniel kan ta ett plan över till Sverige ringer hans mor. "Allt den mannen säger är en lögn. Jag är inte galen. Möt mig på Heathrow." Daniel slits nu mellan sina föräldrar. Vem ska man tro på? Vem kan man lita på? Daniel måste nu undersöka bevisen och avgöra själv vem det är som talar sanning. Och kanske är det dags att hans egen hemlighet till slut kommer upp till ytan." 

Låter spännande, inte sant? Men detta är väldigt långt från Barn 44. Visst finns det inslag av våld och spänning, men The Farm (Gården, när den utkommer på svenska i juni) är faktiskt snarare ett psykologiskt drama än en thriller. Inget fel på det naturligtvis. Och det är en välskriven och klart läsvärd bok utan tvekan. Det var bara det att jag förväntat mig en lika ryslig upplevelse som han bjudit på förr ....

Så, liiite besviken blev jag.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Gripande myller i "Hatties liv"

"De första sidorna i Ayanas debut tog andan ur mig. Jag kan inte minnas när jag senast läste något som rörde mig på det här viset, förutom Toni Morrisons verk." 

Så säger Oprah om Ayana Mathis Hatties liv, och det är ju ord och inga visor. Fullt så entusiastisk är jag väl inte efter avslutad läsning (Toni Morrison är ju ändå Toni Morrison för tusan!), men jag tyckte mycket om boken. Mer och mer ju längre in i historien jag kom.

Egentligen ville jag läsa boken direkt när den kom ut, men eftersom jag nuförtiden främst lyssnar fick jag snällt vänta. För att för några veckor sedan upptäcka att den nu funnits ute i evigheter! Nåja, månader. Enormt retligt. Nu är skadan i alla fall reparerad och boken läst. Men det retar mig verkligen, det här med att jag tvingas släpa efter på grund av att ljudboksutgivningen gör det. För att inte tala om att minst 75 procent av det jag vill läsa inte ens ges ut som ljudböcker. Men det är en annan historia, det här skulle ju handla om Hatties liv.

Som 15-åring lämnar Hattie Shepherd det rasistiska Georgia för drömmen om en bättre tillvaro i Philadelphia. När hon är 17 år föder hon sina första barn och möter samtidigt sin första stora sorg. Livet tillsammans med den godmodige men ansvarslöse maken är knapert och Hattie blir den som ensam för ansvara för att barnen får mat på bordet och kläder på kroppen. Hennes kärlek är den ovilliga uppoffringens kärlek och hon är ständigt arg, ständigt besviken, ständigt längtande. Det blir inte mycket tid över för ömhetsbetygelser när nöden knackar på dörren och ilskan äter en inifrån.

Historien berättas genom de många barnens perspektiv, via en uppbruten kronologi. I början har jag svårt för perspektivbytet, men ju längre in i romanen jag kommer desto mer vävs den här myllrande historien samman. Det blir inte bara en familjs öde jag får följa, utan fram träder USA:s historia - Georgias raslagar, rökiga jazzklubbar, sprängfyllda predikodtält, Vietnamkriget, black power-rörelsen...

Det är en sorgsen och gripande bok, inga lätta historier. Så mycket besvikelse och längtan och misslyckanden. Men mitt i allt detta, ett slags obändigt hopp som aldrig släpper greppet. En stark och seg kärlek, svår att se vid en första anblick, men som lyser större och starkare över tid. Ayana Mathis har hittat en egen ton som når rakt in i hjärtat. Som sagt, jag tyckte mycket om boken. Och jag tyckte mycket om Hattie, hur tvär, arg och egensinnig hon än må vara.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Mingel i Malmö

Att vara bokhandlare medför vissa förpliktelser.
Ibland måste man lämna sin bekväma lässoffa och bok (eller, i det här fallet, de sista två avsnitten av House of Cards säsong 2 …) och gå på bokreleasefest där man bjuds på obekvämt stora tapas och gratis alkohol. It’s a dirty jobb but och så vidare …

På tisdagskvällen denna vecka var ett sådant tillfälle.
På trevliga Malmökrogen Johan P sammanstrålade jag med ett tjog andra bokhandlare från regionen, bokförlaget Forums marknadsarmé, en näve trevliga författare (som t.ex. Thomas Engström, Gabriella Håkansson, Åsa Foster och Stefan Ahnhem) och då naturligtvis kvällens huvudperson – Deckarkungen från Lomma – Anders de la Motte.

Efter den världsomspännande framgången med Geim-trilogin (sålt till 25 miljoner länder för 36 kronor eller möjligtvis tvärtom) är han nu tillbaka med den första delen i en planerad serie om en polis som förlorar minnet efter en stroke och en bilolycka.
Jag har läst men får inte säga mer än.
Recension kommer här i Bokboxen nästa vecka när boken släppts ut i handeln paw-reek-thit.
Fast då får ni inga för stora tapas. 

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Gästbloggaren: Emma Karinsdotter

Vi är stolta och glada att kunna presentera vår senaste gästbloggare, Emma Karinsdotter, vars debutroman har vårens absolut finaste titel!

 

foto: Linnéa Lundström

Jag har skrivit en bok med en väldigt lång titel, Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig. Man får andas efteråt och om man behöver, kanske där nånstans i mitten. Det är en lång titel men det behöver vara en lång titel, för Jonna, bokens huvudperson, känns det som att alla himlar ska falla och inte en gång utan minst tre kanske oändligt många fler, när Niki, den amerikanska trummisen som hon älskar, rör vid henne. Och så tänker jag att kärlek kan vara. På tok för krävande och översvallande romantisk.

 

Min roman handlar om Jonna, som arbetar som turnéledare och lever ett tryggt och ordnat liv tillsammans med flickvännen Elin. Dom åker ut i skärgården, går på bröllop, äter middag med familjen, och allt är ganska bra. Men så plötsligt gör en gammal kärlek sig påmind i Jonnas liv, den amerikanska trummisen Niki, romanens Du, som Jonna hade en destruktiv och passionerad relation med fem år tillbaka i tiden, och plötsligt rämnar världen. I en växelsång får så läsaren följa Jonna i nuet med Elin, där det förflutna med Niki sakta börjar läcka in och ödelägga, och Jonna i dået med Niki, när himlar faller och buskage växer upp i en skivaffär i London, när körsbärsträden blommar i Berlin och hemligheter är bomber som när som helst kan detonera.

 

Det här är min debutroman. Jag skrev den inte för att jag behövde skriva den, jag skrev den för att jag var tvungen. Det tog tre år. Först hade jag bara historien om Jonna och Niki, men allt eftersom jag skrev växte lusten att ställa den historien i relation till något annat. Jag började fundera på vem Jonna skulle vara några år senare, efter Niki, hur hon skulle hantera en lycklig och sund relation med någon, om hon kunde slå sig fri från sitt förflutna.

 

Att skriva den här boken var för mig lite som ett Marathon. Jag har lärt mig att man inte skriver en bok, man skriver om den, massvis av gånger. Precis när jag var redo att ge upp, fick jag en ny idé, eller någon kom förbi med lite blåbärssoppa i form av uppmuntran, och jag skrev vidare. Så startade jag och några vänner en lesbisk poesiklubb och livet fick ett rosa skimmer, trädet som är jag fick nya litterära rötter. Jag önskar alla glädjen det innebär att vara med i en lesbisk poesiklubb! Det borde vara årets julklapp istället för råsaftcentrifugen som ju har något slags bäst före-datum och är något som inte går att ta med sig överallt. Poesin finns i min kropp, jämt, som bubblor i sockerdricka.

 

Emma Karinsdotter är född i Ronneby 1985. Under stora delar av sitt yrkesverksamma liv har hon arbetat inom musikbranschen och har bland annat arrangerat konserter, arbetat som bandbokare, spelat trummor i ett amerikanskt punkband i USA och varit turnéledare. Sedan september 2013 är Emma Karinsdotter tjänstledig från sitt jobb som projektledare på̊ produktionsbolaget Blixten & Co och studerar skrivande på̊ heltid vid Skurups Folkhögskola.

Läs Sydsvenskans recension av boken och intervju med Emma Karinsdotter här och här.

Första Austen-plåstret!

Det tog två månader, men sedan (äntligen!) fick jag ett sår på fingret som krävde plåster. För ni minns väl min fina julklapp? Det visar sig att varje plåster pryds av ett citat.

Plåster nummer ett:

"It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife."

Vilken bok? Kom igen fellow Austen-lovers där ute, det är lätt! Väntar med spänning på nästa skada, och nästa citat. Kommer det att vara lika lätt att ta?


Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro