Adrian Mole revisited - "På vinst och förlust" av David Nicholls

Någon som kommer ihåg Adrian Mole? Den unge, ganska så misslyckade engelsmannen, som förde dagbok, oroade sig över sina finnar (mycket naturtroget skildrade på omslagen till de svenska utgåvorna), skrev poesi och drömde om att bli tillsammans med sin stora kärlek Pandora? Jag var i alla fall ett stort fan av Sue Townsends böcker när jag var yngre och minns att jag skrattade hejdlöst när jag läste dem. Vad som hände med Adrian senare vet jag inte riktigt. En kort koll på Wikipedia och jag ser att Townsend fortsatt att skriva om sin huvudperson långt efter att jag slutat läsa, så uppenbarligen har han fått växa upp.
Men om han nu inte hade fått det, utan författaren hade lämnat honom för evigt i tonåren, hade David Nicholls debutroman ”På vinst och förlust” kunnat ge en fullgod bild av vad som skulle hänt med Herr Mole när han gått ut gymnasiet.

Huvudpersonen Brian Jackson i Nicholls bok är nämligen misstänkt lik Adrian Mole som jag minns honom. Inte för att gör mig något, jag inser direkt när jag börjar läsa att jag längtat efter den där tafatta huvudpersons-typen. Brian är en hyfsat (för att inte säga extremt) nördig, lite bleksiktig arbetarklasskille med vänstersympatier, som lider av dålig hy, drömmer om att bli författare och inte har någon vidare framgång hos det motsatta könet. Ända sedan han var barn har han fantiserat om att vara med i frågesportstävlingen University Challenge, han har samlat på sig enorm kunskapsbank av värdelöst vetande. Och när han börjar på universitetet (där han läser engelsk litteratur – vad annars?) får han sin chans. I frågesportslaget hittar han sin Pandora, den undersköna Alice, och han drabbas av den stora kärleken. Men hans ömma låga besvaras i måttlig utsträckning, minst sagt. Där har ni plotten. Ganska så enkel, men kring Brian finns också den gamla kompisen Spencer, den ilskna Rebecca, Brians ensamma mamma och den döda pappan. Flera gånger vrider jag mig som en mask över de pinsamheter som Brian lyckas skapa omkring sig. Och sedan skruvar jag ännu lite mer på mig över det sätt på vilket han väljer att tolka situationen för att rädda ansiktet inför sig själv.

Jämfört med underbara ”En dag” (läs vad Eva tyckte om boken här) kan man nog se ”På vinst och förlust” lite grann som en stilövning. Den är rolig, men saknar den förras djup. Ändå känner man igen Nicholls speciella kynne, blick för situationer och relationer och hans förmåga att hitta pudelns kärna. Kan man säga att en bok känns ung, så är det kanske just det den är. Men det är ändå en fin coming-of-age roman, humoristisk och träffsäker. Och när jag väl är framme vid slutet har jag lärt mig tycka väldigt mycket om den här ganska så hopplösa huvudpersonen. Tur då att boken också finns som film. Den ska jag ta och se om det regnar i helgen.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Vilken är din största läsupplevelse?

Eva Killberg:

Känslan har aldrig lämnat mig efter läsningen av Thomas Manns novell "Döden i Venedig". Den är ett fullständigt litet mästerverk som drar med sig läsaren längs sommarheta gränder i det undersköna Venedig. Det är förrförra sekelskiftet, vita sommarkostymer, vackra långa klänningar och strandliv på Lido. Men det är också kanaler som luktar död, nedstigande i gondoler som liknar likkistor, en tysk författares moraliska förfall. Kontrasterna är fantastiska, mellan liv och död, ungdom och ålderdom, självdisciplin och drifter, skönhet och förfall. Jag får färgstarka målningar i huvudet vid läsningen, med djungel och vilddjur. Passande nog läste jag om "Döden i Venedig" vid en resa till just Venedig härom året. Och det känns som det snart är dags igen för den upplevelsen.
Försök bara inte ersätta boken med filmen. Den är bara seg och mossig.

Susanna Mattsson:

Oj, det här är en riktigt svår fråga. Ibland tycker jag att det känns som att de där riktigt stora, allt uppslukande läsupplevelserna hör barn- och ungdomsåren till. Den där tiden i livet när det finns så många "första gången" att uppleva. Men, kanske är det möjligt att svara på frågan om jag delar in den i tidskategorier.

Vi börjar tidigt: En av mina absolut största läsupplevelser var Narnia-böckerna. Den första tror jag att "jag" (dvs. mamma och/eller pappa) läste när jag var 5-6 år. Gick fortfarande på dagis i alla fall. Jag blev helt besatt av den där världen och nästan kär i Aslan, lejonet alltså. Hade en lejonbild ovanför sängen i flera år. Jo, sant. Min bror var lika besatt och hela familjen hängde på med Narnia-temakvällar där vi åt lammstek (inte från talande djur såklart!) och granatäpplen och drack "vin" från Calormen. Jag läser fortfarande om böckerna med jämna mellanrum och har dem i flera utgåvor på både engelska och svenska hemma. Besatt var ordet.

Om vi klättrar uppåt i åldrarna har vi systrarna Brontë; Charlottes "Jane Eyre" och Emilys "Svindlande höjder" som verkligen tog mig med storm. "Jane Eyre" ingick i kurslitteraturen när jag läste genusvetenskap i 20-årsåldern och oj, vad det inte kändes som att jag pluggade när jag låg i sängen i mitt kollektiv och slukade sidorna. Det är med blandade känslor jag ser fram emot den nya filmatiseringen. Den senaste för tv var ju onekligen sådär. Och så "Svindlande höjder"!!! Ett måste att läsa varje gång man känner sig ur form. Med Catherines och Heathcliffs vindpinade kärlekshistoria framför ögonen glömmer man garanterat sina egna problem. Glöm inte att sedan lyssna på Kate Bushs fantastiska "Wuthering Heights" från debutalbumet.

Och så något från senare år då: Det är svårt, jag tycker att jag läser otroligt många bra böcker, men den där känslan av att totalt svepas iväg av något fick jag nog faktiskt senaste av Kristian Lundbergs "Yarden". Den har jag ju skrivit till leda om här på bloggen, men jäklar vilket innehåll den där tunna volymen rymmer! Det svindlar fortfarande i mig när jag tänker på den boken.

Jag skulle kunna fortsätta i evighet. En massa böcker pockar nu på att få vara med i texten. Men, jag biter ihop och begränsar mig. C.S. Lewis, Charlotte och Emily Brontë och Kristian Lundberg får representera allt det som är fantastiskt med böcker i det här svaret.


Johan Zillén:
Det är lite av ett dött lopp mellan två väldigt olika böcker faktiskt.

Å ena sidan har vi Cormac McCarthys dystopiska mästerverk "Vägen", en bok som träffade mig rätt i solar plexus. Som relativt nybliven småbarnsfar vid (första) lästillfället la den sig på precis rätt mental våglängd för att fängsla mig totalt. Jag grät floder till den boken, kan fortfarande få gåshud ibland bara av att tänka på den.

Å andra: Terry Pratchett och Neil Gaimans mycket lyckade samarbete "Good Omens" (jag skriver titeln på engelska för denna bok måste läsas på orginalspråk). Kombinationen av Pratchetts humor och sinne för satir med Gaimans gudabenådade berättelseförmåga och fantastiska språk är fullkomligt oslagbar! En bok man borde läsa ofta, kanske jämt.

Jag har en hel del 8- och 9-poängare på min lista de senaste 20 åren eller så, men dessa är de enda två 10orna....

Vilken är din största läsupplevelse? Kommentera här nedanför!

Kokbokstips: Om jag var din hemmafru...

Jag har sällan haft så kul när jag läst en kokbok som "Om jag var din hemmafru - eller hur man får en vardag att smaka som en lördag". Lotta Lundgren är helt enkelt genialt nyskapande. Och det är inte illa att skapa den känslan, i den strida kokboksfloden.

Lotta Lundgren avdramatiserar köket och matlagning, samtidigt som hon triggar läsaren med läckra bilder och recept. Och vilka bilder! Ta bara omslaget, rått och flott på samma gång, med en kvinnas fasta grepp om lammsteken, som i ett morddrama av Hitchcock.

Jo, hon tar ut svängarna, Lotta Lundgren, egensinnigt och underhållande. Samtidigt som hon betonar att en måltid är när någon bestämmer sig för att äta någonting - gott så.

Om det handlar om att uppväcka den förlorade lusten i köket skulle jag genast satsa på "Om jag vore din hemmafru". Och dessutom återanvända kokboken som kvällslektyr!

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

Get well soon, Marian!

I flera veckor har ”Det stora huset” av Nicole Krauss legat halvläst på mitt nattduksbord. Jag såg fram emot att läsa den eftersom jag gillade ”Kärlekens historia”, men nu när den väl ligger där händer det liksom bara inte. Jag märker ju att det är bra, liksom egentligen, men ändå kommer jag ingen vart. Tror helt enkelt att jag drabbats av min klassiska sommarsjuka, dvs. varför äta bröd när man kan äta bakelser? Omvandlat till läsning blir det Krauss ut, Keyes in.

Jag vet inte vad det är med sommaren som gör att jag måste förändra mina läsvanor, men varje juni är det likadant. Jag börjar längta efter chicklitt och vampyrmysterier. Och eftersom jag väntar på att den senaste boken om Sookie Stackhouse, "Dead reckoning", ska komma i liten pocket så får Marian Keyes fylla behovet av litterärt smågodis. Och det gör hon med den äran. Hon är ju ändå drottningen i sin genre. Dramaturgin är enkel, och intrigen hyfsat förutsägbar, men hon har finfin humor och underhållningsfaktorn är skyhög. Dessutom är det skönt att ibland läsa böcker där det trots en del mörkare inslag alltid ordnar sig på slutet.

Min och Marians kärlekshistoria inleddes redan sommaren 2001 då jag i rask takt tryckte i mig ”Vattenmelonen”, ”En oväntad semester” och ”När Lucy Sullivan skulle gifta sig”. Men där lärde jag mig snabbt en läxa. Mer än två Keyes i rad och jag drabbas av akut chicklitt-förgiftning. Eller kanske kan det också vara så att ”Lucy Sullivan…” inte var speciellt lyckad, för jag tyckte så illa om den att jag ville lämna den på tunnelbanesätet (bodde i Stockholm då), men lät bli för att jag tyckte synd om den som skulle hitta den. Det här ledde till några Keyes-fria år, men sedan var jag på det igen. Nu håller jag mig till de där en eller två böcker per sommar som doktorn rekommenderar.

Ni som är insatta i Marian Keyes bibliografi har väl nu redan sett ett problem torna upp sig vid horisonten. En eller två böcker per år, sedan 2001… det kan inte finnas många kvar nu. Korrekt! Nyligen införskaffade ”Änglar” är en av få (förutom ”The brightest star in the sky” som jag inte gillade något vidare och lade ifrån mig efter några kapitel) jag inte läst. Och inte verkar det vara något nytt på gång. En snabb titt på Marian Keyes hemsida ger inga uppmuntrande besked om att författarinnan skulle ha tagit sig ur den djupa depression hon drabbades av för ett och ett halvt år sedan. Jag håller tummarna för att det för henne, precis som för hennes hjältinnor, ordnar sig på slutet. Och att jag har en ny bok att se fram emot nästa sommar. Get well soon, Marian!

                                                    Läsning pågår

Susanna Mattsson
Killbergs bokhandel Jägersro

Jane Eyres alla ansikten

I höst har ännu en film baserad på Charlotte Brontë mästerverk "Jane Eyre" från 1847 premiär.

Det är inte första gången kärlekshistorien mellan den späda men viljestarka guvernanten Jane Eyre och den tungsinte romantikern Mr. Rochester filmatiseras. Enligt filmsajten IMDB finns det över 20 filmer och tv-serier med namnet "Jane Eyre".

Jane Eyre 2011:

I väntan på den nya filmen kan du kolla in Jane Eyres olika ansikten genom tiderna.

Jane Eyre 2006:

Jane Eyre 1997:

Jane Eyre 1996:

Jane Eyre 1983:

Jane Eyre 1973:

Jane Eyre 1944:

Jane Eyre 1934:

Vilken är din favoritversion? Kommenterar här nedan! Känns inget av Jane Eyres ansikten rätt? Boken ger som alltid fria bilder.

Flickan från ingenstans av Justin Cronin

“Read this book and the ordinary world disappears…” “ 

-Stephen King- 

Du har kanske hört en del om boken ”Flickan från ingenstans” ("The Passage") redan? Hur författaren fick idén till boken från sin nioåriga dotter som ville läsa en bok om en liten flicka som räddar världen?

Hur förlagen slogs om den? Random House köpte den på ett utkast för flera miljoner dollar. Betalade ytterligare några skvadriljoner för de två planerade uppföljarna (för allting måste vara en trilogi. Lex Tolkien, Lex Skywalker, Lex Millennium). Hur Ridley Scotts filmbolag slängde ner ännu fler fantasiljoner för filmrättigheterna? Hyllad i TV, tidningar och bloggar världen över.

Ok. Men är den någonting att ha då?

Ja, oh sweet Jebus yes! Den är helt otroligt bra! En litterär vampyrapokalyps! Hur kan man inte älska det? Den har jämförts både med Kings magnum opus ”Pestens tid” och Cormac McCarthys dystopiska mästerverk ”Vägen” (två av mina absoluta favoritböcker kan tilläggas, inte undra på att jag blev alldeles hoppig när jag fick höra om den här). Inga glittrande, sexiga James Dean-liknande blodsugare som vandrar runt och ser buttra ut här inte. Här är faran i natten näst intill odödliga, livsfarliga vapen sprungna ur militär forskning. Om dessa varelser drar med dig upp i ett träd är det inte för att vara romantiska...

Jag vill inte avslöja alltför mycket av handlingen, ty detta är en bok du kommer att vilja sugas in i själv. Det finns ett mycket tydligt före/efter-koncept här. I den första delen visar verkligen Cronin sina litterära framfötter. Det är starkt, mycket starkt. Personliga tragedier som får en blödig småbarnsfar som undertecknad att ha nära till tårarna vid flera tillfällen. Cronin skapar mästerligt karaktärer som fängslar och berör dig, både onda och goda.

I den andra delen, efter-delen så att säga, byter boken både ton och hastighet och är här, om jag nu skall ha några invändningar, ibland lite långdragen. 912 sidor är denna tegelsten på. En 10 % eller så hade nog en nitisk redaktör kunnat stryka. Men den håller dig kvar i ett järngrepp till slutet.

Det kommer dröja till slutet på nästa år innan vi/jag får följa storyn vidare. Min biljett är bokad.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Resa med böcker

Jag kom nyligen hem från ö-luff i Thailand där jag med stor iver deltog i backbackkulturen ”book-swap”.

På de allra minsta öarna, på restauranger, resecentraler och strandhyllor i skranglig bambu hittar man bokhyllor för bokbyte.

På resan blir böcker ingen ägodel, inget man tar med sig tillbaka. Boken lämnar jag vidare till någon annan, för mig okänd resenär. Resans läsupplevelser kan därför inte planeras och jag väljer böcker jag kanske annars inte hade valt.

Jag hade med mig en bok i packningen. ”Miraklet i Anderna”, som handlar om flygolyckan i Anderna 1972 där ett rugbylag kraschar i bergen. Katastrofen blev världsberömd genom Piers Paul Reads bästsäljande bok "Alive". "Miraklet i Anderna" är en nyskriven bok av en av de överlevande, Nando Parrado.

Det kanske är något hemskt i mig som väljer att ta med just denna bok som ingående beskriver hur människor fryser ihjäl i bergen till en varm paradisstrand. Men utan att rota närmre i det blev det en uppslukande läsning. Parrado skriver utlämnande om sina egna styrkor och svagheter under de 72 dagarna i bergen, hur de äter upp sina medpassagerare och hur han tillslut för alltid lämnar sina starka gudstro.

Skakad lämnar jag katastrofboken i en bokhylla och snappar åt mig ”Den andra systern Boleyn” av Philippa Gregory. Även denna roman bygger på verkliga händelser, den här gången möter jag en av Englands mest kända drottningar och de blodiga intrigerna vid det engelska hovet under 1500-talets första hälft. Boken saknade sitt slut men det gjorde mig inte så mycket. Personerna ritas fram med enbart tunna konturer och starka scener tecknas utan nerv. Se då istället filmen med samma namn som ovanligt nog lyckas mycket bättre.

Från England till svensk storsäljare. Lite sent på det läser jag Jonas Jonassons ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” och lite motvilligt erkänner jag att den är fantastiskt rolig.

Till Nigeria sen. Chimamanda Ngozi Adichies ”Lila hibiskus” öppnar det där fönstret som bara litteraturen kan göra, rakt in i en värld man aldrig mött, men de vältecknade personerna gör den ändå bekant och verklig.

Från varma Nigera till Ian McEwans sträva England. Hans debutroman ”Cementträdgården” är nyutgiven på svensk pocket. När de fyra syskonens mamma dör beslutar de sig för att inte berätta det för någon. De lägger kroppen i källaren och gjuter in den i den cement. Vass roman som på knappt 200 sidor lyckas öppna upp hemliga dörrar till barndomen man hade glömt fanns.

Det blir några deckare också, ett par Peter Robinsson som garanterar lite lagom spänning. Carin Gerhardsens ”Mamma, pappa, barn” var en riktig bladvändare och det blev ett nytt byte redan samma dag.

Med deckarsuget väckt väljer jag Tana Frech debutroman ”Till skogs”. Mycket nöjd kunde jag avsluta bokbytandet med en av de bästa kriminalromaner jag har läst. En mystiska saga möter en trovärdig kriminalhistoria med mycket vemod och starka karaktärer.

Katarina Monikander
Bokia Killbergs Jägersro

I helvetet och på andra platser med Karl Ove Knausgård

Har ni funderat på hur helvetet ser ut någon gång? Det har jag, och jag tänkte mig det i alla fall inte såhär:

”En folkviseaktig melodi strömmade ut i rummet, och jag började gå efter de andra, varje steg i takt med musiken. Jag höll Vanja med en hand under vardera armen, så att hon hängde och dinglade mot bröstet på mig. Sedan skulle man stampa med foten och svänga runt innan dansen gick åt andra hållet. Många tyckte det var jättekul, det blev skratt och till och med ett och annat tjut. När det var klart skulle vi dansa ensamma med barnen. Jag vaggade omkring med Vanja på armen, och tänkte att det säkert var så här helvetet var, mjukt och snällt och fullt med främmande mammor med bebisar.”

Där har ni Karl Ove Knausgård version av den varma platsen som den skildras i andra delen av ”Min Kamp”, det jättelika romanprojekt som tar avstamp i författarens liv och som har orsakat en hel del uppståndelse hemlandet i Norge. Anledningen till det är att Knausgård, till synes utan censur, ohämmat lämnar ut såväl sig själv som sina närmaste. Autofiktiv är ordet som förlaget använder om romanen, och jag tänker inte ägna tid åt att reda ut vad det egentligen ska betyda. För mig spelar det mindre roll om det som skrivs är ”sant” eller inte. Vad som däremot spelar roll är hur det görs. Och jädrar i min lilla låda vad bra han gör det, Knausgård! Vi pratar Strindberg-kvalla.

Jag läste del ett förra året, och hade som sagt med den på 2010 års Tio i topp-lista. Men frågan är om jag inte uppskattar del två ännu lite mer. Jag hade glömt hur fantastiskt rolig han kan vara, mitt i den livskamp förs boken igenom.

Där del ett behandlade barndom och uppväxtår, relationen till fadern och dennes död, landar del två längre fram i livet. Karl Ove lämnar Norge och ett äktenskap som gått i stå, hamnar i Stockholm, finner den världsomvälvande kärleken, bildar familj och upplever hur den himlastormande förälskelsen ersätts av en vardagstristess som endast skrivandet kan mota bort. Hans uppfattning av vad det innebär att vara man (och människa) förvirrar mig, och vanligtvis är jag inte är ett speciellt stort fan av genren ”(ung) man med ångest söker livet mening och finner den i konsten allenast”. Men ingen regel utan undantag.

På ett ställe i boken säger vännen Geir, inte utan avundsjuka, att Karl Ove kan locka fram tårar hos läsaren genom att gestalta ett toalettbesök i 20 sidor. Och ja, jag hade utan tvekan gärna läst 20 sidor om Knausgårds toalettbesök, eller om vad som helst annat han får lust att berätta om. Så gärna att jag nu tänker gå över till att läsa resten av serien på norska får att slippa vänta på den svenska översättningen av del tre.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Sir Arthur Conan Doyle debuterar

Arthur Conan Doyles 130 år gamla manus släpps i höst.

Inför lanseringen kallas det lite mystiskt för ett försvunnet manus. Men det var egentligen originalmanuset till ”The Narrative of John Smith” som försvann. Sir Arthur Conan Doyle var 23 år när han skickade iväg sin första färdigställda bok till förlaget. Men manuset försvann i postgången. Conan Doyle försökte då att rekonstruera historien från minnet. Han kom till kapitel sex. Det var bara ett par år innan han fick sin första Sherlock Holmes-historia ”En studie i rött” publicerad. 

Det är det rekonstruerade manuset som efter 130 år nu för första gången ska publiceras. I november når den 150 sidor långa ”The Narrative of John Smith” boklådorna. 

Boken som enligt förläggaren är ganska lös i form av handling och karaktärer handlar om en 50-årig man som av medicinska skäl är bunden till sitt hem. Han tar emot besökare av alla sorter och lägger ut sina tankar och åsikter om religion, krig och litteratur.

British Library som publicerar boken kallar det alltså för ett ”försvunnet” manus. Det antagligen för att binda ihop mystiken till Conan Doyle senare böcker. Man anar att boken inte direkt är någon bladvändare med tanke på hemlandets enorma kärlek till författaren och att manuset ändå inte varit publicerat tidigare.

Förläggaren säger till The Guardin att boken ger en insyn i Conan Doyles tidiga skrivande och att det visar att det fortfarande finns mycket att lära om honom.

Det är tydligt att ”The Narrative of John Smith” handlar om att lära känna Sir Arthur Conan Doyle närmre och inte om verket i sig. Men i just det här fallet kan det nog räcka.

Katarina Monikander

Killbergs Bokhandel Jägersro

Vad vore livet utan Liv?

Har ni massor med pengar och ingenstans att göra av dem kan ni i kväll åka till Köpenhamn och kolla in när Jerry Seinfeld stå upp:ar på Forum. Är man lite mindre stadd vid kassa, eller helt enkelt inte intresserad av att se en snubbe stå på scen och dra skämt kan man istället träffa sagde Seinfeld i Liv Strömquist briljanta album ”Prins Charles känsla”. Där delar han den inledande seriestrippen ”De fyras gäng” med tre andra av världens bäst betalda komiker; Tim Allen, Ray Romano och Charlie Sheen. För er som är bekanta med Liv Strömquist sedan tidigare behöver jag knappast påpeka att det inte direkt blir fråga om någon hyllningskör.

Jag har älskat Strömquist sjukt roliga, sjukt arga serier sedan debuten ”Hundra procent fett”. I senaste albumet vrider hon ut och in på tvåsamhet och heteronorm och precis som Prins Charles gjorde i den där ökända intervjun (återges på första sidan i albumet) frågar hon sig vad som egentligen menas med kärlek.

Här utses vinnaren i Vårda en man-VM, här skildras den destruktiva relationens mekanismer i form av Whitney Houston och Bobby Browns ”kärlekssaga”. Och det är våldsamt roligt och för det mesta våldsamt svart hela vägen fram till sista sidan.

I min drömvärld skulle Liv Strömquist serier inte behöva finnas. Men det är skönt att ibland få skratta åt sådant som egentligen får en att vilja gråta.

PS. Läs också hennes tidigare album: "Hundra procent fett" och "Einsteins fru". Lika lysande.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro