måndag 31 oktober 2011

Gästbloggare: Christoffer Carlsson


Christoffer Carlsson är född 1986 i Halmstad, och verksam som kriminolog vid Stockholms universitet. Hans debutroman Fallet Vincent Franke släpptes på Piratförlaget 2010. Hans andra roman, Den Enögda Kaninen, kom 2011. Båda böckerna har hyllats av kritikerkåren, och såldes omgående till ett flertal europeiska länder. Exklusivt för Bokboxen berättar han om betydelsen av introduktionscitat och Den Enögda Kaninen!

Det är en sak jag saknar i bokbloggsvärlden: introduktionscitaten. Såvitt jag vet är det ingen som ägnat dem någon större uppmärksamhet. Visst, långt ifrån all skönlitteratur inleds med ett citat. Men många gör det. Pestens tid inleds med den sista versen i Springsteens ”Jungleland”, Bret Easton Ellis Imperial Bedrooms med två citat; ett kort utdrag ur Elvis Costellos ”Beyond Belief” och den berömda raden ur Raymond Chandlers The Long Goodbye, ”There is no trap so deadly as the trap you set for yourself.” Jonathan Franzen inleder den majestätiska Freedom med Shakespeares The Winter’s Tale. Emersons berömda kritik av staten – ”Every actual State is corrupt” – inleder Paul Austers Leviathan.

Jag har förstått att citaten ofta bläddras förbi, och det är fullt förståeligt – vem orkar läsa dem, man vill ju komma in i berättelsen! – men det är också lite synd. Jag lägger enorm vikt vid att hitta introduktionscitat till mina böcker, ofta är det något som pågår parallellt med skrivandet av berättelsen. Och jag antar att eftersom jag lägger så stor vikt vid dem, gör andra författare det också.

Introduktionscitatet ska på kort, kort tid (helst bara en eller två rader) göra oerhört mycket: det ska sammanfatta hela berättelsen, men samtidigt sätta stämningen likt första tonen i ett pianostycke öppnar dörren för det som väntar där bortom. Det är inte av tillfällighet som Den Enögda Kaninen, min andra roman, inleds med raderna

”The greatest danger, that of losing oneself, can pass off in the world as quietly as nothing.”

men orsaken bakom det kommer, hoppas jag, inte att framstå som klar förrän sista sidan är färdigläst. Det är inte förrän i efterhand som självklarheten – det nästan oundvikliga! – i valet av introduktionscitat ska framgå.

*

Den Enögda Kaninen börjar med ljudet av en helikopter som smattrar i himlen, starka kamerablixtar som gnistrar till i mörkret. Det är en mediahelikopter, som mitt i sommarnatten tar flygbilder av ett hus i utkanten av det lilla samhället Dalen. Omkring huset ligger det ett antal kroppar, livlösa.

Samhället Dalen, där utspelas Den Enögda Kaninen. Det är den sortens plats där alla känner alla, alla har hört rykten om alla, alla vet vad alla gör. För att träffa dem behöver du ta ett flyg, tåg eller en buss till en småstad, och väl där behöver du köra ut ur småstaden, mot ett litet samhälle som ligger utanför. Om du studerar det på en karta ser det nästan förskjutet ut. Väl där, måste du ta av från landsvägen, in på en väg utan namn. Där, någonstans mitt i en annorlunda och avgörande sommar, kanske du hittar dem.

*

En och en halv månad innan ljudet av en helikopter sveper över Dalen, återvänder den unge David Flygare till sitt barndomshem från Stockholm, där han numera studerar filosofi på universitetet. Där återförenas han med sina vänner och tjejen han en gång älskade och kanske älskar än.

Tillsammans med sin bästa vän Lukas och fyra andra gamla vänner tillbringar David början av sommaren vid ett övergivet hus i utkanten av Dalen. De grillar, röker, festar och pratar om saker, viktiga som obetydliga. För de unga i Dalen är mycket redan för sent; framtiden är en plats som saknar utrymme för dem. De lever i det limbo som många tvingas in i efter skolåren, ett stort ingenting mellan barndom och undflyende vuxenvärld. Sommaren är som en dimma.

Samtidigt går det en inbrottsvåg genom Dalen. Människor blir bestulna på värdefulla föremål: klockor, tavlor, smycken, möbler. Om de hade befunnit sig ute vid huset, nere i källaren, skulle de ha hittat alltihop: Lukas och hans vänner begår inbrotten i skydd av natten och samlar stöldgodset i huset, samtidigt som de planerar en resa genom Sverige. Steg för steg dras David in i kretsen kring huset och inbrotten.

En kväll, under ett inbrott, går det väldigt, väldigt fel. Och det är då gränserna börjar suddas ut.

Den Enögda Kaninen är en bok om konsekvenser av att bryta mot lagar och tabun. Men det är också en bok om att växa upp på en liten plats, och om en ung man som återvänder hem och konfronteras med den plats som format och definierat honom. Det är en bok om sommaren, hur oändlig och samtidigt hur kort den kan kännas. Och om schismen som uppstår i den växande klyftan mellan den som lämnar och de som blir kvar. Det är en bok om att lämna oskuld och ungdom bakom sig, en bok om att bli vuxen, men alla kommer inte att nå hela vägen fram.





Mer Christoffer:
Twitter
Blogg

söndag 30 oktober 2011

Lekander står för dagens citat

"Ges det inte redan nu ut alldeles för många svenska böcker med ett självförtroende gränsande till idioti?"

Citatet möter mig i dagens Sydsvenskan, men kommer ursprungligen från den här artikeln i Expressen. Det är superskarpa Nina Lekander som läst nya tidskriften "Skriva". När jag läste litteraturvetenskap hade vi en delkurs om litteraturkritik. Min föreläsare pratade då om hur mycket lättare det är att skriva en elak recension än en vänligt balanserad. Att det stämmer har jag själv senare kommit att erfara. Detta till trots kan jag inte låta bli att fnissa åt Lekanders känga. Om det sedan är ett problem att det ges ut böcker som Nina Lekander m.fl. (till exempel jag)  inte tycker är något vidare ställer jag mig frågande till. Kanske är det snarare förläggarna som ska ta sig en funderare, än skribenter in spe som läser nya "Skriva". Nåväl, artikeln slutar också i en betydligt mildare tonart.

Och när nu god litteratur och Nina Lekander är på tal samtidigt; måste passa på att tipsa om hennes fantastiska roman Mun mot Mun från 1988 (mycket fint räddad från antikvarisk glömska av Norstedts som låtit den ingå i sin digitala klassikerserie), boken som mer än någon annan präglade mina tonår. Har inte läst den på många år nu, men har flera tummade ex hemma, på äkta tonårsmanér kompletta med understrykningar och anteckningar i mariginalen.

fredag 28 oktober 2011

Vem har sagt att omslaget inte spelar roll?

Jag misstänker att det finns en lång rad sorgligt förbisedda böcker vars enda misstag är att vara prydda av ett trist omslag. Därför vill jag ge Bonnier Pocket en eloge för att de valt att låta göra en sådan fantastiskt fin framsida till Jane Austens Emma. För vem vill läsa en bok som ser ut såhär (hittade den i min egen hylla - filmomslag, fasa!)...


... när den också går att läsa i en utgåva som ser ut såhär:



Pocketen kom i slutet av sommaren tillsammans med tre andra klassiker (Marguerite Duras Älskaren, Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och John Fowles Den franske löjtnantens kvinna). För formgivningen står superduktiga Petra Börner som även jobbat åt Penguin. Fint tänkt Bonniers!


Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

onsdag 26 oktober 2011

GI-mästare Lauritzson till Ängelholm och Jägersro


GI-gurun Ola Lauritzons senaste bok är faktiskt ingen hälsobok, utan en roman! Imorgon signerar han den på Killbergs bokhandel i Ängelholm. På lördag är det Jägersros tur. Och kanske kan han trots allt bjucka på ett och annat hälsotips. Läs mer under Aktuella Evenemang.

Klassisk skräck i "Barnflickan"


Något fruktansvärt har hänt Karin hemma i Sverige, och för att komma iväg reser hon till Frankrike som au pair. Men ingenting blir som hon tänkt sig. Familjen bor ödsligt i ett jättehus på landsbygden, Karin hör hasande steg från vinden, någon iakttar henne från ventilen i hennes rum och pojken hon skulle ta hand om är död sedan länge. Istället tillbringar hon dagarna som hushållerska tillsammans med den tysta, hunsade Beatrice och de strikta Madame och Monsieur Louis. Deras regler är stränga och de är ovilliga att låta henne åka hem. Efter hand förstår hon att familjen vill henne något. Men det de vill ha är något helt annat än det hon kom för...

Ja, jag gillar den här historien. Det är klassisk, krypande skräck med snygga vändningar. Emellanåt blir språket lite pratigt, en del longörer finns, men historien är bra. Ruggig. Stundtals hallucinatorisk. Lite Rosemarys Baby. Och den där känslan av att man är lite osäker på gåtans lösning, till och med när man läst ut boken. Snyggt. Barnflickan är Hanna von Corswants debut. Jag ser fram emot att läsa mer av henne. Historien är förresten som gjord för att filma. Jag hoppas någon gör det. För jag tror faktiskt att den skulle göra sig ännu bättre då.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

tisdag 25 oktober 2011

aMUSing i Ängelholm

Ibland dyker de märkligaste besökare upp i våra butiker. Så här såg det ut i Killbergs bokhandel i Ängelholm i förra veckan:

måndag 24 oktober 2011

Gubbigt och kärleksfullt om Dylan


Susanna's 115th dream: Jag befinner mig på en svensk gård, röda hus, vita knutar, en stor gräsplan, vitmålade utemöbler i trä. Det är sommar och idylliskt. Mitt i detta; en ung Bob Dylan som ska ge en konsert. Vi är ett antal människor som samlats framför en provisorisk scen. Och där står han, rufsigt lockig, skjorta, väst, smala byxor, gitarr... Vi väntar, men han tvekar, tittar ut över publiken och blicken fastnar vid mig. "Men Susanna" säger han "Du har inte en tillräckligt bra plats". Så börjar han rumstera om framme vid scenkanten, hämtar stora marockanska kuddar och gör i ordning en sittplats till mig. När jag satt mig spelar han hela konserten, enbart för mig. Inte en blick åt något annat håll.
Jäpp, så kan det se ut i mitt undermedvetna. Denna dröm från förra veckan beskriver ganska väl mitt förhållande till Dylan. En kärleksrelation. Här ömsesidig men oftast tillfredsställande ensidig.

Därför torde väl Håkan Lahgers nya biografi/intervjubok "Dylan - En kärlekshistoria" vara något för mig tänkte jag. Var den det då? Jag svarar som min samhällskunskapslärare i högstadiet: Ja och Nej.

Att kategorisera boken är för det första ganska svårt. Det är Dylan genom Lahgers egna ögon, genom andras ögon (Gunnar Harding, Jörgen Lindström, Nikke Ström, Izzy Young, Rolf Börjlind, Ola Magnell...) och på det sättet tangerar den biografi (särskilt i de avsnitt där Lahger kuskar runt i Dylans fotspår i Woodstock och New York). Men framför allt är det en bok om dessa människors relation till poeten och musikern Dylan. Ja, kursiveringen är inget misstag, för det här en uteslutande gubbig bok. Nördig, kalenderbitaraktig och nästan karikerande manlig.

Mitt musikintresse väcktes av mina föräldrar (deras Dylan, Baez, Peter, Paul and Mary och Buffy Sainte-Marie-vinyler finns nu i min skivsamling. Jäpp, skivsamling - inte helt 2011), men jag fick min musikaliska skolning i tonåren i ett superfint men insnöat gäng killar som var inne på vit, engelsk blues. Jag känner alltså väl till det här nördiga sättet att närma sig musik, och på flera vis gillar jag det. Gillar passionen och besattheten. Och jag är hjärtligt trött på det urvattnande uppdelandet i  manligt/kvinnlig musiklyssnande. Men känner jag några kvinnor som närmar sig sina idoler på samma sätt som beskrivs i boken? Jag tror inte det. Mitt eget musikälskande har alltid främst skett genom lyssnandet. Detaljkunskapen har jag råkat skaffa mig på köpet. För visst vill jag också närma mig en älskad artist på flera sätt. Att jag plockade upp den här boken är väl ett exempel på det så gott som något.

Bokens enda kvinnliga alibi, SVT-jornalisten Marie Nyreröd, får också säga att kalenderbitarintresset inte finns hos tjejer på det sätt det finns hos killar. Men när hon i nästa andetag säger att "Greatest Hits"-konceptet skapats för tjejer, för vi "orkar aldrig lyssna igenom ett helt album med dom tråkiga låtarna i mitten" blir jag djupt förolämpad, å mina och alla andra musikälskande kvinnors vägnar. Så får hon prata lite om Dylan också, och säga att det är honom vi (kvinnor) identifierar oss med i hans sånger och inte kvinnorna. För den som läst minsta lilla feministiska teori är den här dubbla blicken inte ny: Män identifierar sig med män, kvinnor lär sig att identifiera sig med kvinnor och män. Ja, jag vill inte låta någon skugga falla över begåvade Nyreröd här, men avsnittet med henne pekar på bokens svagaste punkt. Hon slängs in lite kort och får säga de där grejerna för att liksom legitimera den totala grabbigheten i resten av texten. Jag hade nog lättare köpt ett renodlat mansparty. Och jag kan inte låta bli att undra om Håkan Lahger i samband med intervjun bjöd Marie Nyreröd på vickning, öl och vin och timslånga Dylan-lyssningar som han gjort med några av de andra intervjupersonerna.

Nåväl, jag har en vän som sade om att läsa Knausgård: "Nu förstår jag hur en man tänker." Lite så är det att läsa den här boken. Och visst är det tydligt vad det är som sipprar fram ur sidorna. Det är kärlek. Det är identitetsskapande. Det är ett liv tillsammans med en älskad artist och konstnär. Och det räcker långt. Dessa män älskar Dylan. Och då måste jag älska dem lite grann jag också. Men jag hoppades komma närmare Dylan, inte männen som har honom som guru. Kanske valde jag bara fel bok för mina syften.

Lahger skriver i slutet av boken:
"Du behöver inte veta att Dylan skrev delar av "Sad-Eyed Lady of the Lowlands" i rum 2011 på Chelsea Hotel i New York. Du behöver inte veta att han tio år senare sjöng "Stayin' up for days in the Chelsea Hotel / Writing 'Sad-Eyed Lady of the Lowlands' for you i "Sara". Du behöver inte veta att musikerna blev otåliga och började spela bordtennis i väntan på att Dylan skulle bli klar..."
Men det är den boken jag hade hoppats på att läsa. Kanske kommer den nästa gång. Håkan Lahger sitter helt klart på kunskapen. Så skriv Håkan, skriv!


(Men... Visst är det Suze Rotolo på bilden och inte hustrun Sara?!?! Mvh, kalenderbitarredaktören.)

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

lördag 22 oktober 2011

Ännu en Siri eller Totalproduktionsutmaningen: Ett steg närmare målet - Sommaren utan män.


"Snart, säger du, snart kommer vi till ett pass eller ett vägskäl. Det kommer att HÄNDA något. Det kommer att bli mer än personifikationen av en mycket kär, åldrande penis, mer än Mias otyglade skutt från det ena till det andra, mer än Närvaror och Nobodies och fantasivänner, eller döda människor eller Pauser eller människor i kulisserna, herregud, så att en av de där gamla damerna eller en flickpoet eller den milda unga grannkvinnan eller den nästan-fyra-versionen av Harpo Marx eller till och med den lille Simon äntligen GÖR något. Och jag lovar dig att det kommer de att göra. Någonting kokas ihop, o ja, det är en häxbrygd på gång."

Den här passagen dyker upp så påpassligt (sidan 103) i Siri Hustvedts senaste bok Sommaren utan män, just som jag märker hur stunderna då jag inte plockar upp boken blir fler och fler. För trots ett som vanligt utsökt berättande och nog så sympatiska huvudpersoner kommer historien liksom aldrig riktigt igång. Förrän här. Och då är det som att den varit igång hela tiden. Märkligt. Men vi tar det från början.

Mia Fredricksen, medelålders poet, lämnas av sin man. Han har träffat en annan, en yngre kollega, och vill ha en Paus. I samma ögonblick förlorar Mia fotfästet. För att försöka samla ihop sig flyttar hon tillbaka till sin hemstad över sommaren. Där för hon erotisk dagbok, umgås med sin åldrande mor och dennas väninnor, lär unga tonårsflickor att skriva poesi... Funderar över livet och samhällsordningen (boken tar ibland formen av feministisk kampskrift, knivskarpt och superintelligent - det är ju Hustvedt vi har med att göra).

Siri Hustvedt har ett tätt språk, hennes böcker är ingenting man slöläser direkt. Och därför tar det tid att läsa också en tunn bok som Sommaren utan män. Jag sticker till och med emellan med några böcker (det här var innan jag kom till sidan 103). I början retar jag mig också på hennes familjära tilltal, det är som att hon (berättaren) vill att jag ska ingå i en gemenskap vars referensramar jag inte riktigt delar. Men plötsligt så släpper det där och jag är helt inne i Mias värld, bland gamla damer, poesiskrivande flickor, grälande grannar och hjärtesorg den där sommaren. Är det lika ofattbart genialiskt som Vad jag älskade? Nej. Men Siri Hustvedt har återigen skrivit en mycket god bok.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 21 oktober 2011

Bokhandlarna svarar: Vilken bok tycker du ska få Augustpriset?

I måndags presenterades böckerna som nominerats till årets Augustpris. Men vilken bok tycker Bokboxens bokhandlare förtjänar att få Sveriges största litterära utmärkelse? Nomineringarna hittar du här. Och vem som slutligen tar hem vinsten avslöjas på Augustgalan den 21 november.


Eva Killberg:


Strindberg gjorde Siri von Essens liv till ett drama, ett tragiskt sådant. Och Lena Einhorn gjorde detta liv levande i sin roman Siri. Nog vore det en underbar revansch - och välförtjänt - om just Siri fick Augustpriset 2011.









Johan Zillén:

Sjävklart håller jag på min favorit - Benke - och hans Rekviem för John Cummings. Gabba Gabba Hey! Men jag misstänker att kritikerfavoriten Bannerhed plockar hem det.

På barn- och ungdomsfronten hade det ju varit kul om Cirkeln av Strandberg & Bergmark-Elfgren fick vinna. Tycker juryn kanske att den är för kommersiell? Det är ju nästan alltid någon obskyr bilderbok om gummor i skogen som pratar med granar och förvarar ädelstenar under stortånageln som brukar vinna. Gissar på: Vita streck och Öjvind.

Fackbok: Alla Monster måste dö av Bärtås & Ekman. Mycket bra bok om Kalle Anka-diktaturen Nordkorea. Garderar med Åsbrink.


Susanna Mattsson:

Trots att jag tycker att jag läser hela tiden har jag läst alldeles för få av årets nominerade böcker. Men jag slår till på Amanda Svenssons Välkommen till den här världen (älskade hennes Hey Dolly), trots att jag ännu inte hunnit läsa den. Med brasklappen att få ändra mig till Reqviem för John Cummings ifall jag mot förmodan inte skulle uppskatta Svenssons bok så mycket som jag är övertygad om att jag kommer att göra.

Bland fackböckerna har jag skam till sägandes dålig koll, så jag får passa.

På barn- och ungdomsboksfronten tror jag på Cirkeln,(det förvånar väl ingen med tanke på vad jag tyckte om den) men den behöver ju knappast en försäljningsskjuts så jag hoppas även lite på Jessica Schiefauers Pojkarna.



torsdag 20 oktober 2011

Bokens Dag i Växjö

Tag chansen att träffa några av årets mest spännande författare på Bokens Dag 2011 i Växjö konserthus! Medverkande författare är bland annat Amanda Svensson, Anneli Jordahl, Dan Buthler och Dag Öhrlund. Läs mer under Aktuella Evenemang.

Bokens Dag 2011 - Växjö konserthus, tisdag 25 oktober kl 19.00



onsdag 19 oktober 2011

Siri av Lena Einhorn

Kanske var det med Thommy Berggren det började. Min känsla för Strindberg. För 1985, när tv-serien sändes var jag definitivt för ung för att ha läst något av sagde författare (nördig och brådmogen – ja, fullständigt verklighetsfrånvänt barngeni – nej). Jag minns i alla fall en scen där den gode August ligger på sin dödsbädd och kvinnorna i hans liv flimrar förbi för hans inre blick. Siri von Essen, Frida Uhl, Harriet Bosse. Om den förstnämnda, Siri, har Lena Einhorn skrivit en fantastisk bok.


Berättelsen utspelar sig i två tidsplan. Den ena historien tar avstamp 1875, det år då friherrinnan Siri Wrangel lär känna den aspirerande författaren August Strindberg. Omväxlande serveras vi scener från åren efter den uppslitande skilsmässan. Greppet är fint, och det ger onekligen en dimension åt den spirande kärlekshistorien när man i nästa kapitel bevittnar det bottenlösa fall den gått till mötes.

Einhorn använder sig av ett sparsmakat och lite ålderdomligt språk, och det fungerar utmärkt bra. Hela tiden befinner jag mig på plats, där i slutet på 1800-talet. Framför allt sugs jag upp av kärlekshistorien mellan Siri och August, den där kärleken som ska göra dem båda fria, men ssom förvandlas till en mardröm i takt med Strindbergs ökade behov av att äga, hans allt mer framträdande paranoia. Över huvud taget tar han stor plats i romanen, August. Ibland på bekostnad av Siri som ju ändå är huvudperson. För mig som Strinbergälskare känns det stundtals lite som att läsa Se och Hör för litteraturälskare (och jag menar det på allra bästa sätt). För visst måste Einhorn, redaktör för den tjusiga Om Strindberg som kom förra året, vara minst lika besatt av författaren som jag. Men på sätt och vis har det sin plats. För hur är det att leva någon så uppfylld av sig själv. Självklart tar en sådan person (alltför) stort utrymme.

Och Siris historia finns här självklart. Friherrinnan, aktrisen, makan, modern, den obändiga, självständiga. Hon som behöver strid för att bli lycklig. Hon lever där innanför pärmarna. Lena Einhorn fantiserar kring historiska fakta med patos och trovärdighet. Såhär hade det kunnat vara. Efter avslutad läsning är jag helt böjd att hålla med Eva. Det här är en av höstens bästa böcker!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 17 oktober 2011

Anrikt ABC


 Titta vilken fin present jag fick av en kompis som fyndat på loppis! Har varit högklassig underhållning i väntan på läsningen av Liv Strömquists ABC.


Min klara favorit.


Skillnaden från Strömquists album är inte så stor som man kan tro...


... eller jo det var den visst! Toppmodernt på min ära.

lördag 15 oktober 2011

Jane Eyre på duk

Så har jag då äntligen tagit mig för att se den nya Jane Eyre-filmen. Upplägget var såklart fantastiskt: Baserad på en av mina favoritböcker, Mia Wasikovska (älskar, älskar, älskar henne ohämmat efter insatsen i världen bästa tv-serie In Treatment) i huvudrollen som Jane, fyror och femmor strösslade i filmspalterna... Var det då så fantastiskt som jag hoppats? Inte helt. Dock tillräckligt fantastiskt för att även jag utan betänkligheter kan lägga en betygs-fyra till recensionssamlingen. (Och hundra miljoner gånger bättre än tv-filmatiseringen 2006! Och här är det dags för en utvikning: När jag var barn hade vi inte tv. Jag och min bror fick kila ner till grannen i lägenheten under när vi ville hänga med i julkalendrar och annat de andra barnen pratade om i skolan. Vår granne var en äldre dam, mycket älsklig - så minns jag henne i alla fall - men med noll tolerans för intimitet i rutan. Varje gång det så mycket suckades eller suktades väste hon "Sängkammarscener!" och lämnade rummet. När jag såg tv-filmatiseringen av Jane Eyre kände jag mig som min saliga granne. Slut på utvikning.)




Jag får väl bara erkänna att för mig finns det inget som slår bokformen när det gäller den vindpinade romansen mellan den självständiga Jane Eyre och den vrånge Mr Rochester. I jämförelse med den kändes filmen alltför lågmäld. Och lite kort. Tur då att Bonniers haft den goda smaken att ge ut boken på nytt i pocket så att jag riktigt kan grotta ner mig i den version av historien jag gillar bäst. Och i december kommer Jane Eyre som seriealbum. Det är väl bara att försöka skruva ner förväntningarna några snäpp och läsa.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

torsdag 13 oktober 2011

Reselektyr Galore!

Lagom till att jag ska kuska runt i Sverige en vecka (nåja, kanske inte direkt hela Sverige, men Stockholm och Göteborg blir det i alla fall) trillade en hel massa finfina läsex in i butiken.

Hanna von Corswants skräckroman Barnflickan har jag redan börjat på. Lovande hittills. Lägg till den Amanda Svenssons Välkommen till den här världen, Sofia Nordins Gå sönder, gå hel, den nya Dylan-boken av Håkan Lahger och Liv Strömquists (geni!) Ja till liv. Lycka!! Inte en död minut den närmaste tiden.

Jag hade visst planer utöver läsning också under min semestervecka. Hur ska det gå med dem nu?

Finfina reskamrater

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

tisdag 11 oktober 2011

Freeedoooooommm!!!!



Jonathan Franzens tegelsten Frihet har fuckat upp min läsning en del den senaste månaden. Jag har en hel hög böcker och manus som jag dels vill hinna läsa före jul, dels behöver ögna inför vårinköpsveckan i november. Så landar en koloss som Frihet i brevlådan.

650 sidor generationsroman/relationsdrama/americana. Snabbläst? I think not. Och där på bordet ligger det nya Keplermanuset. Och Dawn Frenchs debutroman. De la Mottes tvåa. Michael Moores självbiografi. Men vad fanken! Franzen skall ju vara årets, om inte årtiondets, bok säger alla litteraturförståsigpåare och kritiker unisont. Vi kör bautaboken!

Inte sedan Shantaram har det tagit mig nästan en månad att läsa ut en bok.
Dock har det tagit Franzen (vad det är svårt att inte skriva Franzén!) nio år att banka ur sig Frihet (och då skriver han ändå i en tom lägenhet utan telefon och internet – uppenbarligen är han inte Facebook- eller Angry Birds-beroende) . Det är hans första roman sedan genombrottet med Tillrättalägganden 2001 – en bok jag gillade skarpt. Så är det nya verket värd väntan?
Ja, med vissa invändningar.

Storyn, huvudsakligen ett triangeldrama över tre årtionden mellan äkta paret Miljökämpen Walter och Hemmafru/Sporttjejen Patty samt Indierockstjärnan Richard, är bokens ryggrad. Kärleken, och ibland avsaknaden av den, mellan Walter och Patty. Richards roll i trion, sonen Joeys historia. Fängslande. I dem hålls mitt intresse alltid kvar.
Det finns även sex (mycket), droger (lite) och rock ’n’ roll (faktiskt en hel del)!
Styrkan i romanen ligger framförallt i karaktärerna snarare än i intrigen. De känns. Finns. 3D! Jag har redan castat/rollbesatt filmversionen i huvudet. Walter – Patrick Wilson, Patty – Charlize Theron , Richard – Adrien Brody. Regi – Danny Boyle.

Andra delar tenderar att spreta iväg för mycket för min smak. Lite väl mycket gamla släktingar vars bidrag till historien tillför mycket lite. Joeys Irak-ruffel-och-båg-historia. Mjäe.

Visst kan jag uppskatta att Franzen är rolig. Hans syn på det amerikanska samhällets utveckling under de 80- till 00-tal som romanen skildrar är bitvis briljant satiriska och mycket underhållande (men The Daily Show gör det bättre). Bokens humor har hyllats i många recensioner men personligen blir jag klart mer berörd av dramat, eller i alla fall tragikomiken.
Den är lååång, kunde klart ha tajtats till lite. Misstänker dock att Franzen är den typ av författare som inte reagerar väl på redaktörers inblandning…

Men, det är en mycket bra bok. Jag är väldigt glad att jag inte slutade läsa när det var lite väl segt bitvis, tvåhundra sidor in eller så. Läs den! Det är värt ansträngningen.

Freedom - The Movie

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

måndag 10 oktober 2011

Gastkramande mellan alptopparna


Allting är inte vad det synes vara... i synnerhet inte i Marie Hermanssons nya thriller. Hon förflyttar sin huvudperson till det mest undersköna landskap man kan tänka sig: En alpdal i Schweiz. Hit kommer han för att hälsa på sin tvillingbror, som vilar upp sig efter en utbrändhet. (Detta liknar Thomas Manns Bergtagen en hel del.)

Det är otroligt vackert och välordnat, men när huvudpersonen blir fast i denna Himmelstal är det inte lika kul. Däremot spännande intill sömnlöshet, upptäckte jag. Och som med alla riktigt överraskande thrillers förhåller det sig så, att jag inte kan avslöja mer. Sträckläs själv!

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Bokia Ängelholm

lördag 8 oktober 2011

Sankta Psyko – Bäst i Theorin?



Jajaja, jag veeet att rubriken är förfärlig. Men som göteborgare i exil så grabbar man de chanser man får till lite ordvitseri. Det är liksom ingen annan som gör det åt en längre (och det är kanske egentligen ingenting att sörja).

Som rubriken antyder har Johan Theorin kommit med en ny bok. Mycket efterlängtad av mig och säkerligen en hel massa andra. I senaste boken har författaren lämnat Öland, spelplatsen för de tre tidigare böckerna Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge.

Sankta Psyko utspelar sig istället i en mindre stad någonstans på västkusten. Dit kommer Jan Hauger för att vikariera som förskollärare på Sankta Patricia (Sankta Psyko i folkmun), ett sjukhus för psykiskt störda våldsbrottslingar. Gläntan, som förskolan heter, är förlagd utanför murarna och barnen som går där har föräldrar innanför. En underjordisk gång förbinder kliniken med förskolan och genom den ska Jan eskortera barnen, varje dag.

Jan älskar barnen och sitt arbete, trots det har han inte haft en enda fast anställning på sex år. För någonting hände på den första förskolan Jan jobbade på. Någonting som fortfarande kastar sin skugga över honom. Det finns dessutom ytterligare en anledning till att han valt att arbeta just på Gläntan. Kanske har han nått målet med det sökande som pågått hela hans vuxna liv. Sökandet efter den mystiska Alice Rami. Kan han äntligen hittat ha henne?

Ja ni hör ju! Här finns upplägg för hur mycket spänning som helst! Och från att jag öppnar boken tar det inte många timmar förrän den är utläst. Det är i mitt tycke både bra och dåligt. Bra för att det är som att se en spännande film; underhållande, svårt att släppa, den där triggade ska-bara-läsa-lite-till, måste-se-hur-det-går-känslan. Dåligt för att boken bjuder på lite för lite tuggmotstånd. Med alla dessa fantastiska ingredienser hade jag hoppats på lite mer… ja jag vet inte; hisnande stämning, smygande spänning, lite fler bottnar. Visst är det mörkt så att det förslår, men det hugger aldrig riktigt tag i mig. Spänningen stannar för det mesta på ytan.

När jag läste Skumtimmen låg jag vaken alldeles för länge efter sovdags, hörde vinden vina i skogen utanför och var helt enkelt skiträdd. Det blir jag aldrig när jag läser Sankta Psyko. Och det är lite trist, för jag vet ju att han verkligen kan få till det, Theorin. Därför är mina krav på hans böcker också högre, vilket kanske färgat mitt omdöme. Hade boken varit skriven av en för mig helt okänd författare hade betyget nog blivit högre.

Som det nu är, är boken betydligt bättre än Blodläge (hans i mitt tycke svagaste, med platta personteckningar och överdriven intrig). Den når däremot inte upp till Skumtimmens och Nattfåks höjder. Tyvärr. Men ska du läsa den? Ja helt klart!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

torsdag 6 oktober 2011

Äntligen Tranströmer!



”För att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”
Ja, det finns massor man kan säga. Det kunde ha varit en kvinna. Och ur bokhandlarsynvinkel: Det kunde ha varit något annat än en poet (fast om det nu ska vara en poet är det svårt att tänka sig någon som skulle sälja mer än Tranströmer).

Men ååååå, Tomas Tranströmer. Det är bara så fint! Och dessutom gick ju min önskan från igår i uppfyllelse. Jag har läst årets Nobelpristagare.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

onsdag 5 oktober 2011

Nobelprojektet dammas av

Såhär i Nobelpristider blir jag pinsamt medveten om att mitt mest ambitiösa läsprojekt, Nobelpristagarläsningen, helt gått i stå. När jag för några år sedan återvände till bokhandleriet beslöt jag mig för att läsa så många Nobelpristagare i litteratur jag bara kunde. Men för att denna målsättning inte helt skulle ta musten ur mig (det kommer ju ut en och annan bok i kategorin skriven-av-icke-Nobelpristagare, och de ska också hinna läsas) var dealen med mig själv att jag skulle läsa innevarande års pristagare plus en ur bakkatalogen varje år. Sagt och gjort, så länge idén var färgad av nyhetens behag gjorde jag detta. Ett, två, tre år i rad. Och sedan… ingenting. Nada nichts, rien! Ingen Müller (trots att Hjärtdjur ligger där hemma och väntar), ingen Vargas Llosa. Jag skäms lite nu, men inte kommer jag att snabbplöja Bockfesten till imorgon för det. Men bot och bättring lovas. Mina siffror såhär långt är: 26 lästa, 78 olästa. Inget jättebra utgångsläge, det är jag den första att erkänna.


Men från och med imorgon är det minst två Nobelpristagare om året som gäller igen tills jag antingen läst dem alla eller dött under tiden jag försökt. Vågar man hoppas på att någon jag redan läst får priset imorgon?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

tisdag 4 oktober 2011

Bror och syster bakom höstens bästa (?)

Ibland kan man bara inte välja. "Det här måste vara höstens bästa roman" tänker jag, när jag slår igen Lena Einhorns Siri. Hennes roman är baserad på det verkliga mardrömsäktenskapet mellan Siri von Essen och August Strindberg. Och den gör mig totalt engagerad och upprörd, de där dagarna jag lever med unga Siri som lämnar allt för den karismatiske men galne författaren. Geniet gjorde hennes liv till ett långt drama.

Höstens bästa?

Men så får jag Stefan Einhorns första roman i min hand. Och läser och blir djupt berörd av historien om hur förintelsen fortfarande sätter spår i människors liv, hur mördade familjemedlemmar fattas om länkar i en trasig kedja. Upplägget är genialt, med de inblandade som berättar sin version om det som hände i Lodz i Polen och efteråt. "Det här måste vara... " tänker jag igen. Men - varför välja när man kan läsa båda!

Höstens bästa?

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Bokia Ängelholm

måndag 3 oktober 2011

Gästbloggare: Thomas Erikson


Bländverk – en ny slags thriller?

Efter tjugo års skrivande debuterar jag äntligen i bokform med thrillern Bländverk. Det har varit ett slitande, och Bländverk är långt ifrån det första jag skrivit. Ibland får jag för mig att jag slängt mer material en genomsnittsförfattaren producerat… men, efter lång väntan lyckades jag knäcka den hemliga koden.

Precis hemkommen från Bokmässan i Göteborg inser jag att du som bokläsare (och kanske även bokhandlare) har ett magnifikt arbete framför dig. Utbudet av böcker är omfattande för att inte säga orimligt att överblicka. Vilka böcker ska du välja? En delikat, men angenäm uppgift.

Ingenstans i det här inlägget kommer jag att försöka slå i dig att min debutbok Bländverk är bättre än någon annan bok, men jag ska försöka förklara vad den handlar om. Sedan är det upp till dig att bedöma om du vågar ta risken att köpa en debutant.

Detta är en spänningsroman, en thriller om du vill. Boken består av två parallella spår, ett där huvudpersonen Alex King hjälper polisen att utreda ett lönnmord utfört av en brottsling som visar sig vara en mästare på att dölja sin existens. En person, med helt klart kriminella motiv, men som verkar vara totalt i avsaknad av ett ego. Han vill inte synas. Ingenstans. Detta förbryllar, och polisen tar Alex Kings kunskap inom beteendevetenskap och kommunikation till hjälp för att förstå. Vad är detta för slags person? Hur tänker han? Och hur ska vi komma åt honom?

Samtidigt: Fredric Hellmark, frilansande journalist och bror till en av poliserna, har fått i uppdrag att skriva en (själv)biografi över en företagsledare. Ganska snart inser han dock att uppdragsgivaren undanhållit en hel del tämligen väsentliga fakta. Men Fredric har kommit för långt i arbetet; när han väl inser vem han har att göra med är det för sent att dra sig ur.

Okej, spelplanen är lagd. Alex King är alltså beteendevetare, och använder en särskild slags teknik för att läsa av och tolka hur olika människor kommunicerar. Vetenskapen är helt äkta, och finns i verkligheten. (Jag använder den själv). För att illustrera hur detta fungerar, har jag skapat alla karaktärer i boken efter ett visst mönster, så att du som läsare ska kunna känna igen dem. Till exempel har jag skapat Fredric, journalisten, som en helt gul person.

En gul person är en utpräglad relationsmänniska som gillar tempo och action. Kreativ, påhittig, utåtriktad, positiv, många bollar i luften samtidigt, för att bara nämna några egenskaper. Fart och fläkt och mycket prat samtidigt. Flest vänner på Facebook, flest kontakter i telefonboken. Kan du se honom framför dig? Kanske känner du rent av någon sådan person?

Fredric har en deadline, och det är en deadline av det slag man gör bäst i att ta på allvar. För att göra bilden komplett krävdes att addera även myntets baksida, det vill säga Fredrics mindre lyckade egenskaper. (Jag säger mindre lyckade, eftersom den här typen av person brukar vara känslig för kritik. Han kan ju lyssna, man vet aldrig). Fast dålig lyssnare är nog en typisk egenskap. Avsaknad av struktur är också en av dem. Dålig ordning på sina papper är en annan. En usel administratör, helt enkelt. Och – vilket är det värst just här – en obotlig tidsoptimist. Har man en deadline får man inte vara dålig på planering, men detta är just vad Fredric är. Han kan i ärlighetens namn inte stava till det. Att hålla många bollar i luften är en sak – att plocka ner dem, en helt annan…

Så medan han bryter mot deadline efter deadline, drar uppdragsgivaren lite i taget åt snaran runt Fredrics hals, ända tills situationen blir fullständigt ohållbar. Till slut finns det bara en sak att göra för att tvinga honom att leverera – sätta upp en slutlig deadline; en deadline av det slag som inte går att bryta mot.

Under tiden som Fredric kämpar mot sig själv och sina brister, rycker Alex King allt närmare lösningen på sin gåta. Och eftersom detta är en thriller vävs förstås dessa historier till slut samman.

Min fråga till dig är – blev du nyfiken? När kommer du att upptäcka hur det hänger ihop? Hur skicklig är du på att läsa de små, små signalerna, och lista ut vem som är den enda tänkbara mästerhjärnan som ligger bakom alltihop?

Kort sagt – hur duktig är du på andra människor?

Mycket nöje,
Thomas



Thomas Erikson är ledarskapscoach och konsult med inriktning på beteendevetenskap. Han arbetar med ledningsgrupper och chefer inom svenskt och internationellt näringsliv om dagarna och skriver kriminalromaner om nätterna. Thomas bor utanför Stockholm med sambo och fem tonåringar. Bländverk är hans debutroman.

söndag 2 oktober 2011

Vem är på film!

Stina Wirséns Vem-serie är storfavorit hos personalen i vår butik. Böckerna har också blivit film, och finns nu att köpa på dvd. Förhoppningsvis lika fantastisk som böckerna. Tag en smygtitt här:




Och såhär skriver Mårten på Killbergs Jägersro om böckerna: "Med värme, humor och en barnsligt allvarlig uppriktighet behandlar Stina Wirsén såväl de små vardagliga som de stora svåra ämnena. Både texter och illustrationer är i sin enkelhet närmast geniala. En författare som ingen, varken barn eller förälder bör missa."
Hear! Hear!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro