Hjälp - Cold turkey

Lite ser han ut som han sålt smöret och tappat
pengarna här, Dennis. Men jag hoppas han skriver
 så att pennan glöder.

Under våren har jag betat av inte mindre än sex böcker av Dennis Lehane (Ett land i gryningen, Nattens dåd, Ingenting är heligt, Gone, baby, gone, Svart nåd och En mörk välsignelse).

Det kan tyckas lite övermaga, speciellt som jag till en början inte var mer än svalt entusiastisk till Kenzie & Gennaro-serien, men plötsligt blev han som knark för mig, den gode Dennis. Dessutom sker en ordentlig kvalitetsförhöjning mellan Ingenting är heligt och Gone, baby, gone. Plötsligt förvandlades han från en måttligt intressant till den där begåvade deckarförfattaren som ligger bakom Rött regn och Patient 67 (eller som alldeles nyss vann en Edgar Award för Nattens dåd för den delen).

Men allting har en ände och nu har jag kommit dit. Finito. Kaputt. Ingen mer Lehane så långt ögat når. Och jag har abstineeeens!! Någon som har tips på ersättningsläsning (jag är lite kräsen med mina kriminalromaner, som ni vet) tills tredje delen i Amerika-sviten dyker upp?

För jag menar, det lär väl dröja. Det gick ju fem år mellan del ett och två. Den som väntar på något gott och så vidare. Men suck!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Bergman och kvinnorna

Hjorth/Rosenfeldt levererar ännu en kriminalare med Dr House-bufflige psykologen och profileraren Sebastian Bergman. (Rolf Lassgård i två tv-filmer, men av någon anledning ser jag författaren Klas Östergren framför mig när jag läser om honom ..)

Denna gång hittas sex lik nedgrävda i Jämtlandsfjällen och Riksmordkommissionens expertgrupp kallas in. Samtidigt undersöker Uppdrag Granskning i SVT vad som hänt med två afghanska flyktingar som försvunnit. Den enes fru vägrar tro att hennes make skulle kunna lämna sin familj och vänder sig till dem för hjälp. När de börjar gräva i ärendet visar det sig att spåren leder till SÄPO och mörka hemligheter…

Jag gillade paret Hjorth/Rosenfeldts två tidigare romaner, Det fördolda och Lärjungen, men blir inte lika nöjd med denna tredje installation.

Deckargåtan är habilt utförd, men inte särskilt spännande. Hela historien går lite på tomgång.

Bergman själv, vars arroganta och överlägsna stil var mycket av behållningen i de två tidigare böckerna, har den här gången reducerats till bifigur. Och, även om jag tröttnat lite på hans konstanta, kåtbockande försök att sätta på alla kvinnokaraktärer i handlingen, tycker jag det är synd. De andra poliserna i gruppen är, med få undantag, rätt platta klyschor.

En sidostory om en semi-knäpp kvinna som Bergman sätter på, flyttar ihop med och sedan dumpar är mer intressant än själva kriminalstoryn och borde fått ta mer plats.

Dock slutar boken med en ”Kepleresque” cliffhanger som sannolikt kommer få mig att läsa även nästa del i serien.

Men, killar, låt den bli lite mer spännande och engagerande är ni snälla.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Döden i skuggan av livet

 

Ojojoj, ibland smäller det till i bokutgivningen (ja, pun intended, litegrann i alla fall). Förr eller senare exploderar jag av John Green är helt enkelt infernaliskt fantastisk! Den bästa ungdomsbok jag läst på mycket länge. Eller ungdomsbok och ungdomsbok förresten... alla kan läsa den här historien. Och alla borde göra det också. Lyssna bara på den här inledningen:

"På senvintern mitt sjuttonde levnadsår kom min mamma fram till att jag var deprimerad. Antagligen för att jag sällan gick hemifrån, låg rätt mycket i sängen, läste samma bok om och om igen, inte åt så ofta och ägnade en ganska stor del av min rikliga fritid åt att tänka på döden."

Hazel Grace Lancaster har mirakulöst lyckats överleva fyra år med obotlig cancer. Men sjukdomen har fjärmat henne från vänner och vanligt tonårsliv. Istället framlever hon dagarna med att titta på Americas Next Top Model tillsammans med sin självuppoffrande mamma, läsa collegekurser i litteratur och motvilligt släpa sig iväg till kyrkans stödgrupp för cancerdrabbade ungdomar. Men en dag sitter Augustus Waters där, och han vägrar att lämna Hazel ifred. Och en helt fantastisk historia om vänskap och kärlek kan ta sin början.

För mer än en historia om sjukdom är det här en historia om livet. Visst framlevs Hazels och Augustus liv i skuggan av döden, men vilka liv gör inte det egentligen? John Green avhandlar djupt existentiella frågor med både allvar och humor och resultatet blir strålande. Trots ett till stor del sorgligt innehåll är jag alldeles varm och glad när jag lägger ifrån mig den här boken. Att bli upplivad och hoppfull av en bok om tonårscancer... ja, man får väl säga att det är ett hyfsat gott betyg till författaren.

Och Hazel och Augustus är helt underbara karaktärer. Jag önskar att jag kunde teleportera mig in i boken bara för att få hänga med dem också mellan orden.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Jellicoe Road blir film?

Läser hos Bokhora att Jellicoe Road av Melina Marchetta är på väg att bli film. 

... just nu försöker (de) kontakta en känd, amerikansk skådespelerska som rollen för Taylor Markham. Om denna tjej säger ja, då rullar det igång.

Å, vad jag hoppas att det blir ja! Jellicoe Road skulle bli en så alldeles, alldeles utmärkt film. Håller just på att läsa Francesca av samma författare. Har inte kommit särskilt långt, men är nöjd hittills. Även om jag inte är riktigt Jellicoe Road-nöjd. Ännu.

Så här tycker jag förresten om den boken. Håll nu tummarna för att den där filmen blir av allihopa!

Susanna Mattsson

Bokia Killbergs Jägersro

Hej då Sookie, ha det så bra!

Tretton böcker blev det om Sookie Stackhouse, nu är sagan all. Och det är faktiskt utan särskilt stor sorg som jag lägger ifrån mig boken och tar farväl. Sanningen att säga har denna guilty pleasure-serie inte givit alltför mycket pleasure på senare tid. Så det var nog lika bra att Sookie fick gå i graven. Bildligt talat alltså. De senaste böckerna har, om jag ska vara ärlig (och det ska man ju) varit ganska så oinspirerade.

Det tar sig dock i avslutande Dead ever after, Harris håller sig till plotten utan alltför många sidospår, och lyckas också att inte bli alltför pladdrig. Dessutom kör hon ett nytt berättartekniskt grepp som piggar upp litegrann.

Och slutet då? Jo det slutar som jag misstänkte att det skulle göra. Mer kan jag förstås inte säga här. Men tydligen blev några hard core-fans i USA så upprörda att de mordhotade Charlaine Harris efter att ha läst färdigt. Själv tycker jag nog att Harris avslutar med stil, även om sensmoralen skulle kunna diskuteras (om jag kommer på hur jag kan göra det utan att begår dödssynden att avslöja slutet, lovar jag att återkomma).

Och skulle saknaden efter Sookie bli för stor finns ju alltid säsong sex av True Blood att se fram emot.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Ich bin ein Berliner!

Given lektyr på Berlinresa: Farväl till Berlin av Christopher Isherwood. Ögonblicket av Douglas Kennedy. Allt som är jag av Anna Funder. Eller kanske Berlin på åtta kapitel av Carl-Johan Vallgren?

Har just kommit hem från fem dagar i Berlin, och bokhyllan i lägenheten vi hyrde smackade in på åtminstone en av ovanstående titlar.  Inte en enda bok på tyska dock. Däremot ett urval svenska pocketböcker (varav en del mycket bra), som ni kan se på bilden ovan. Med en klart lysande stjärna i Inger Edelfeldts fantastiska novellsamling Rit från 1991. Se till att få tag i ett exemplar och läs det snarast! Fin litteraturservice från svenska hyresvärdar.

Nu hann jag ju ändå inte läsa en rad. Det visade sig nämligen att det finns ett liv utanför bokpärmarna också. Hör och häpna! Men eftersom jag föll handlöst för staden kommer jag att resa tillbaka med hjälp av orden snarast. Någon som har fler tips på Berlin-böcker än dem jag skrivit om här?

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

P.S. Sista sommaren med Bokia*

Väskan packad, bilen tankad, bokhögen fotad.
Detta är vad er ödmjuke bokhandlare tänkt hinna insupa under sommarens lediga veckor.
Familjen är som vanligt införstådd med att jag, på grund av detta ansvar, naturligtvis inte i någon större utsträckning kan delta i husstädning, trädgårdsröjning, shopping eller barnuppfostran.

Gold – Chris Cleave
Läser man en bok så fantastiskt bra som Little Bee finns, i mitt tycke, inga andra vettiga alternativ än att läsa alla andra böcker av samma författare. Förra sommaren plöjde jag (och skrev kort om) debuten Incendiary och i år tar jag mig an den nya Gold (kommer på svenska i höst).

Top of the Rock – Warren Littlefield
NBC. Nittiotalets största TV-kanal i USA. Bakom rubrikerna och bakom kulisserna. Uppgång och fall. Mumma för en TV-nörd som jag.

Ziggyology – Simon Goddard
“ … part history, part space opera, part rock’n’roll cartoon.”
En biografi över Ziggy Stardusts, inte David Bowies, spektakulära men korta liv på planeten jorden.

Avgrundens änglar – Magnus Nordin
En av två ungdomsromaner jag tänkt hinna med i sommar. Om försvunna flickor, grooming och internets mörka sidor. Låter ryslig och spännande.

KISS – Den osminkande sanningen – Carl Linnaeus
Boken har överösts med fina recensioner i alla musiktidningar. Som gammal KISS Army-medlem vore det väl rent av tjänstefel att inte insupa denna hyllade rock’n’rollbiografi. I want the Best!

Fjärde riket – Maria Nygren
”Det handlar inte om vad Hitler sa, utan om hur han sa det
"Såklart var Hitler ett svin", säger Blenda med en blick på LSD:s bleka ansikte. "Men vi ska inte ta hans idéer. Det här handlar inte om vad han sa, utan om hur han sa det. Och om en sådan tönt lyckades skapa ett helt nytt rike borde vi åtminstone lyckas ta över klassen."
Ok, det här låter intressant. Ungdomsbok nummer två. Check.

Heavy Metal Murder – Lemmy Loot
En Hårdrocksthriller? Mord på Sweden Rock? Kanon eller Kalkon? Återkommer med dom …

Bubble – Anders de la Motte
Hann inte med tredje (och sista?) delen om antihjälten HP och hans äventyr förra året, så den hamnar här i sommarens uppsamlingsheat. Läser att boken bl.a. handlar om faror med IT-samhället och hur mörka krafter hanterar vår privata information på nätet …
Ho ho ho, han är inte lite paraniod den där DelaMotten. Foliehatt på! :-)

The Last Testament – A Memoir of God (med David Javerbaum)
Guds självbiografi? Med lite hjälp från en av huvudförfattarna från The Daily Show? I’m in!

Från Holmes till Sherlock – Mattias Boström
Holmes genom tiderna. En populärhistorisk resa. Även om jag själv aldrig varit någon jätte-Sherlock-diggare (den nya serien med Cumberbatch och Freeman undantagen) så lockas jag av idén.

En droppe svart blod – Karin Henriksson
Man kan ju för fanken inte bara läsa rockbiografier och barnböcker. Lite allvar får man väl hinna med också. Henrikssons bok om ras, tolerans, apartheid och rasism torde väl rensa skallen från allt glätt.

Bakom masken – Peter Criss
TVÅ KISS-böcker på en sommar? Ska det verkligen behövas? Tja, Anders Tengner sa till mig i julas att Criss bok mycket väl kan vara den bästa av alla otaliga böcker om bandet. Vi får se om den hinns med.

Journal 64 – Jussi Adler-Olsen
Ligger lite efter i Avdelning Q-serien. Både denna och ännu nyare Marcoeffekten ligger i högen här hemma på nattygsbordet. Minst en ska väl gå åt på stranden tycker jag.

Bödeln Frälsaren Observatören – Carin Tollström
En bok som jag från början la åt sidan p.g.a. det (mina ursäkter till förlag/författare/designer) fullkomligt fruktansvärt fula omslaget. Men nu har jag läst mycket gott om innehållet. Ger den en chans.

Sedan fotot togs har även Hilary Mantels bok Wolf Hall påpekat att den vill bli läst.
Och jag får naturligtvis inte glömma bort Neil Gaimans The Ocean at the End of the Lane!
Finge jag bara välja en bok att läsa i sommar – vilket horribelt scenario – så är det den jag tar.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

(* - Sista sommaren med Bokia på grund av att vi till hösten alla byter namn till Akademibokhandeln alltså. Jag ska ingenstans. Inte skulle jag göra det mot er? Vem skulle vara er livboj i bokfloden då?)

Tolvårsrys - "Flickan på tavlan" av Rebecka Åhlund

För det första, Flickan på tavlan tillhör den genre som jag fullkomligt älskade i min barndom. Den där till vardaglighet gränsande överaturligheten. Inga vampyrer och monster, utan den klassiska spökhistorien. Där det andra, det ogreppbara, sträcker ut sin hand och bjuder oss över till andra sidan. Den där typen av övernaturlighet som känns alldeles nära och verklig.

För det andra, Rebecka Åhlund är en synnerligen begåvad skribent. Det vet alla som följt henne i dagspressen och på hennes blogg. Nu vet vi också att hon är minst lika fantastisk det lite längre formatet.

Flickan på tavlan handlar om Ella. Ella går i sexan, tränar gymnastik, hänger med sina kompisar. Så köper hennes föräldrar ett torp. Ett torp! Ella ser eoner av långtråkighet breda ut sig. Hon kommer att gå miste om precis allt som händer medan hon sitter och ruttnar bort på landet varenda helg. Hon älskar stan, där hon dessutom just lärt känna den några år äldre Dylan.

Men det visar sig vara något märkligt med torpet, mäklaren verkar mer än lättad när affären går i lås, grannarna undviker huset, saker flyttar sig. Och så är det den där flickan på tavlan, som följer Ella med blicken var hon än befinner sig. Som dyker upp i hennes drömmar. Som vägrar att lämna henne ifred.

Det som gör den här historien så mycket bättre än din vanliga mellanåldersbok är Rebecka Åhlunds otroliga säkerhet som författare. Dialogen är fantastisk. Iakttagelserna på pricken. Språket precist. Jag minns precis hur det är att gå i sexan, hur det känns, luktar och smakar. Jag älskar att läsa den här boken.

En enda invändning bara - varför ett så tvärt slut? Jag vill veta mer. Mer!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Född i fel århundrade?! "De skandalösa" av Simona Ahrnstedt

Stora baler, vackra klänningar, prasslande och frasande av siden i alla tänkbara färger och mönster. Grevar, kungligheter, vackert utsmyckade slott. Vem skulle inte velat vara med där?

Året är 1685, platsen är slottet Wadenstierna.

Hela svenska eliten är bjuden till Greve Gripklos slott för att roa sig över sommaren. Kung Karl XI, Oxienstierna, Brahe, Wrangel och Bonde med flera.

Magdalena kom till slottet som sällskapsdam åt friherrinnan Venus Dag och Natt. Greve Gabriel Gripklo är ökänd för sina kvinnoaffärer men av någon anledning dras han till denna bruna trista sällskapsdam. Han förväntas hitta sin blivande fru under denna sommar och gifta sig adligt för att släkten ska leva vidare genom arvingar. Känslor är något som kommer i andra hand, titel är det som är viktigast.

Trevligt att läsa en romantisk, historisk bok (med lite erotiska inslag) som utspelar sig på svensk mark. En underbar lättläst lite rolig bok helt i min smak.

Veronica Wästergård
Bokia Killbergs Växjö

Filmomslag - The Horror!

Yeck! Vem vill bli sedd läsandes
den här fulingen till bok?

Filmomslag. Det finns bara ett ord för dem. Varför? Okej, jag förstår att de knyter an till något som gör boken aktuell (filmen!). Men de är generellt mycket fula och de förkortar bokens livslängd. Jag. Hatar. Filmomslag.

Ett lysande (eller snarare förskräckande) exempel är Richard Yates Revolutionary Road. Genialisk som som bok och film. Men omslaget med Leonardo di Caprio och Kate Winslet är pinsamt fult. Ser ut som något av Nicholas Sparks.


Ett annat, mer aktuellt exempel inbegriper även det sagde Leonardo. Jag talar förstås om Den store Gatsby. Pocketutgåvan har i vår nyutgivits av både Bonniers och Bakhåll. Den förra med filmomslag. Vilken blir ni mest sugna på att läsa?



Susanna Mattsson

Bokia Killbergs Jägersro

Peter Winai har bred erfarenhet från uppdrag i Sverige och länder med konflikthärdar. I thrillern Ingreppet målar han upp ett skrämmande realistiskt scenario om Sveriges (bristande) försvar. Ett hemligt brödraskap bestämmer sig för ingreppet för att få opinionen försvarsvänlig. Rosenbad attackeras!

Idag, den 15 juni, signerar Peter Winai sin nyutkomna bok i Ängelholm, på Bokia Killbergs, Storgatan 56, mellan klockan 11 och 13.

Välkomna in!

Fullt ös medvetslös med Harry Hole (igen - hurra!)

OBS! OBS! OBS! Spoilervarning! Den som ännu inte har läst Gengångare (Jo Nesbøs förra bok) gör bäst i att sluta läsa här. Jag kommer att avslöja slutet.

 

Tack, tack, tack kära fina Jo för att du lät Harry Hole överleva!! Jag måste tillstå att jag tvivlade.

När jag först fick veta att Harry ska bli hjälte på vita duken (du har ju tidigare hävdat att böckerna inte kommer att filmas förrän du slutat skriva) och du sedan lämnade vår hjälte en hårsmån från döden (ja, jag tillhörde dem som trodde att han var död - även om såväl min kollega Pia som min mamma ihärdigt hävdade att hans hjärta faktiskt slog) i slutet på Gengångare, trodde jag verkligen att det var över.

Tack, tack, tack Jo, för att det inte var sant. Tack för att jag fått tillbringa ytterligare 600 sidor med den här (numera intill superhjältighet) hårdkokta polisen. Och tack för att Polis är en av de riktigt bra Hole-romanerna (inte som besvikelsen Pansarhjärta, fast i och för sig inte heller lika utmärkt som favoriten Rödhake)

Någon mördar poliser på platsen för tidigare olösta brott. Utredningsgruppen står hjälplös. Om bara Harry hade varit där... Men hans stol står tom på polishuset i Oslo. Hans kaffekopp står orörd. Ja, just så klyschigt underbart är det faktiskt!

Jag vill inte dra för mycket av handlingen här (alltför mycket avslöjades redan i Sydsvenskans recension, märkligt nog publicerad innan boken fanns i butik), eftersom Polis innehåller en del (nej, en hel massa) överraskande vändningar. Nesbø strösslar med överraskningseffekter, till den grad att en annan kollega tyckte att boken led av "vargen kommer"-syndromet. Mig störde det inte.

I alla fall, Harry är tillbaka. Alive and kickin' och lite mindre livstrött än i Gengångare. Här och var kan jag i och för sig sakna det långsammare berättandet från seriens tidiga delar, för det är det full fart boken igenom.

Men konstigt nog hinner jag ändå bry mig om karaktärerna, kanske för att de byggts upp genom seriens gång och tål mer av en actiongenommalning nu än vad de skulle ha gjort för, säg fem böcker sedan. Kanske för att Jo Nesbø för det mesta faktiskt lyckas fylla sina romanpersoner med mänsklighet, trots sin förkärlek för genrens alla klichéer.

Apropå dem, lite märkligt tycker jag det är att jag gång efter annan lyckas ha överseende med bokens gubbighet. Det är uppenbart att jag har något slags Holefilter som lägger sig över den feministiska skärvan i ögat. Det tyder ju även min orimligt stora kärlek för själva karaktären Harry Hole på. Mer om den här.

Sist men inte minst, visst öppnar slutet på Polis för en fortsättning? Jo, men det gör den ju! Hurra! I love Harry 4ever!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

De förlorade barnen

”När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.”
De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.”

De förlorade barnen, en reportagebok av Jens Mikkelsen och Katia Wagner, är ett gott journalistiskt arbete. Den berättar historier om de drabbade barnen utan att gotta sig i elände. Den är saklig, pedagogisk och avslöjar effektivt många myter och osanningar om ensamkommande flyktingbarn som, mer än gärna, sprids av SD och andra främlingsfientliga krafter.

Kapitlet om transitboendet i Hököpinge, Vellinge är starkt. Ett väl skildrat exempel på exakt hur illa vanliga människor kan bete sig.

Boken träffar mig dock inte lika hårt som t.ex. Gellert Tamas De Apatiska som utkom 2009. Den gjorde mig fullkomligt rosenrasande. Fyllde mig med avsky för korrupta politiker och oärliga tjänstemän. Här, i frågan om försvunna flyktingbarn, visar ansvariga myndigheter mer på passivitet, ointresse och inkompetens. Naturligvis illa även det.

Men Mikkelsen och Wagners bok känns som en lång tidningsartikel. På sina dryga 200 sidor känns det som om jag knappt kommit in i berättelsen innan den tar slut. Även om många livsöden i boken är gripande så blir det mycket upprepning för läsaren.

Omdömet blir således: Bra, men kunde ha blivit mycket bättre.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Dagens lika som bär...

ÄNTLIGEN finns Jo Nesbøs Polis i butik. Som vi har väntat! (Vi, här varandes undertecknad och alla andra Harry-lovers out there.) Men , men... är den inte intill förvirring lik Jussi Adler-Olsens Fasanjägarna?

Eller, vänta... menade jag inte samme Adler-Olsens Flaskpost från P?

Nåja, frånsett en viss färgställningsmässig likhet med andra nordiska deckarkollegor så är Harry Hole one of a kind. Jag har läst. Och gillat så in i bänken. Recension kommer snart.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Gästbloggaren: Caroline Eriksson

foto: Caroline Andersson

Familjen.

Många av oss känner den som en plats för trygghet och närhet, gemenskap och kärlek. Men familjen är också en farlig plats. Många brott begås inom familjen. Hot och kränkningar, våld och misshandel. Till och med mord.

Så är det nu. Så har det förmodligen alltid varit.

När Hanna Johansdotter, den unga och vackra dottern till en förmögen häradsdomare, träffar den enkla bondsonen Per Nilsson från Yngsjö blir hon hals över huvud förälskad. Trots omgivningens – framförallt häradsdomarens - skepsis står bröllopet mellan Hanna och Per i november 1888. Hanna har aldrig varit lyckligare. Föga anar hon då vilket öde hon går till mötes.

I samma stund som Hanna kliver över tröskeln till Möllegården, Pers fädernegård och hennes nya hem, börjar helvetet. Kvar på gården bor Pers mor Anna Månsdotter. Svärmodern visar sig styra både gården och sin son med järnhand och de romantiska förhoppningar som Hanna haft på äktenskapet krossas brutalt. Hennes vardag kantas snart av utfrysning, förtryck och våldsamheter. Det ruvar en mörk skugga över Möllegården och människorna som bor där. Per och hans mor har något att dölja, men vad? När den fasansfulla sanningen till sist går upp för Hanna är det dessvärre för sent.

För några år sedan läste jag om det så kallade Yngsjömordet, ett ökänt kriminalfall som ledde till att man för sista gången avrättade en kvinna i Sverige. Jag blev omedelbart starkt gripen och berörd. Det tragiska triangeldramat innehöll grymma och suggestiva detaljer och väckte många frågor. Vad var det egentligen som hände mellan Per, hans mor Anna och hustrun Hanna? Hur kunde det gå så illa? Vilka drivkrafter och förvecklingar var det som låg bakom? Det mänskliga dramat och dess tre huvudpersoner lämnade mig ingen ro. Till sist beslöt jag mig för att försöka ge liv åt berättelsen, att låta Per, Anna och Hanna kliva fram och bli människor av kött och blod.

Eftersom det finns en verklighetsbakgrund har jag gjort gedigen research och varit noga med de historiska detaljerna. Till syvende och sist är Djävulen hjälpte mig dock en skönlitterär framställning, en historisk spänningsroman. Förhoppningen är att berättelsen ska nå ut och hitta läsare. Att den ska beröra andra människor. Så som den fortfarande berör mig.

Skuggsidan av det mänskliga psyket. Konsekvenserna – ibland förödande – som denna skuggsida kan få för våra relationer. Det är vad som fascinerar mig, som driver mig att vilja berätta en historia. Jag heter Caroline Eriksson, är 37 år och socialpsykolog i grunden. Tidigare har jag gett ut fackboken Normal och Fin. Djävulen hjälpte mig är min skönlitterära debut. Det är också den första romanen i en ny spänningsserie med namnet Svenska Mord. Jag bloggar om min resa mot utgivning på booksdreams.se/debutantbloggen

"Stjäla the show" av Emmy Abrahamson

Har ni sett Fame? Alltså inte tv-serien eller nyinspelningen, utan förlagan - långfilmen av Alan Parker från 1980. Det är i alla fall en av mina absoluta favoritfilmer. Att läsa Stjäla the show, är lite som att få hälsa på i den en stund.

I slutet på Only väg is upp kom Filippa Karlsson in på den efterlängtade skådespelarutbildningen på The Royal Drama School (som hon nu, som elev, äntligen kan få kalla Roy Dram, sådär lite nonchalant). I Stjäla the show får vi följa hennes väg genom de tre skolåren. Det är blod, svett och tårar, teater, vänskap och kärlek.

Filippa är fortfarande en skön lirare, lagom självupptagen och halvförvirrad. Och Emmy Abrahamson har kvar sitt öga för detaljer, dialog och vardagskomik. Ändå når Stjäla the show inte riktigt upp till föregångarens höjder. Jag tror framför allt att det beror på tidsperspektivet. Där Only väg is upp utspelade sig under några intensiva sommarmånader, utspelar sig den nya boken under tre år.

Det går för fort helt enkelt, jag hade velat ha möjlighet att sjunka ner lite mer i enskilda händelser och i Filippas utveckling. Men jag har fortfarande roligt längs vägen, och kommer följa Filippas vidare öden och äventyr, eftersom boken så hoppingivande avslutas Inte the End. Tredje delen kommer att heta Make it stort. Låter mycket lovande.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

De vann "Onda flickor"!

Nu har vi dragit de lyckliga vinnarna (ja, lyckliga är just vad de är, flera av oss bokboxare tycker att Onda flickor är årets hittills bästa kriminalroman) som får varsitt signerat exemplar av Alex Marwoods Onda flickor.

STORT GRATTIS säger vi till Pernilla i Järfälla, Bella i Malmö, Justine i Kävlinge, Marie i Bunkeflostrand och Allan i Helsingborg som alla visste att Alex Marwood, eller Serena Mackesy som hon egentligen heter, skriver för The Independent.

Och som vanligt, stort tack till alla som var med och tävlade!

Årets teaser

Jag är ingen älskare av utdrag ur böcker, jag vill ha allt det götta på en gång, annars får det vara. Men när vi under Bokinformationsdagarna fick ett litet häftat förhandsutdrag ur Johan Perssons och Martin Schibbyes kommande bok kastade jag mig över det.

Det är bokens inledning, och jag sugs in från första stund. Dels för att det helt enkelt är ett sjujäkla bra skrivet reportage, dels för att jag vet att den här historien, den slutar inte som de flesta reportage brukar. Den slutar i etiopiskt fängelse.

Jag följde händelseutvecklingen så gott det gick, men med tanke på att Johan och Martin själva var tvungna att ljuga om vad som egentligen hänt för att undvika än värre repressalier kommer det att finnas mycket i den här boken jag aldrig hört talas om.

438 dagar kommer den 14 september, årsdagen av när de släpptes ur fängelset. Jag kommer att kasta mig över den. Och jag hoppas många med mig. Inte bara för att det är en spännande historia, utan för att det är en historia om det fria ordet. Apropå det, glöm inte att alla svenska journalister inte är släppta ur fångenskap: http://www.freedawit.com

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

"Andra andningen" av Sofie Sarenbrant - Skrämmande aktuell

Efter Boston Marathon och bomberna som resulterade i tre döda, 13 amputerade ben och 185 skadade så känns denna bok kusligt högaktuell.

Det är den 1 juni och Stockholm Marathon 2013, det 35:e i ordningen. Temperaturen är 4 grader, det blåser och regnar kraftigt. Kl.12.00 går startskottet för de som kommit till start denna kyliga ”vinterdag” i juni månad.

Josefin har tränat för Stockholm marathon i över ett år nu, nött flera hundra mil asfalt för detta. Hennes syster Emma, som är polis, har cyklat ner för att heja på henne.

Strax efter starten faller en 35-årig man ihop blödandes på asfalten och avlider kort efter på lasarettet. Första tanken var att det var en ren olyckshändelse, men var det verkligen det?

En mil senare av loppet hittar en annan löpare en död kvinna under en buske med en plastpåse över huvudet. Emma råkar komma dit strax efter och jakten på en eller flera mördare börjar.

Boken utspelar sig under fyra timmars löpning. Otroligt spännande samtidigt inspirerande löparbok. Hade jag lyssnat på denna medan jag sprang ett marathon så hade jag aldrig någonsin vikit av från havet av löpare.

Veronica Wästergård
Bokia killbergs Växjö

Man kan lita på Denise Mina

Det har tillbringats en del tid i Storbrittannien på senare tid. Både i bokform och i verkliga livet. Men där Kate Morton levererade en mellanbok, och Peter Robinson aldrig riktigt nått upp till höjderna i En ovanligt torr sommar (kom igen Minotaur, återutgivning! Nu!), så har jag hittills aldrig blivit besviken på Denise Mina.

Hon lyckas alltid ge mig exakt det jag vill ha ut av min mord-och-blod-läsning. Underhållning. Komplexa karaktärer. Engagerande kriminalgåtor. Sjabbig socialrealism. Litterär kvalitet. Lika mycket roman som mordgåta. Det vill säga deckare så som de levereras av Tana French, Gillian Flynn, Belinda Bauer, Alex Marwood (mer om hennes Onda flickor snart) Dennis Lehane och nämnda Mina.

På bibblan hittade jag häromsistens Det heligaste, Denis Minas första (och vad jag vet hittills enda) fristående kriminalroman, som kom ut efter framgångsrika Garnet Hill-trilogin. Och den innehållar alla de ovan nämnda, önskvärda ingredienserna.

Susie Harriot, en framgångsrik psykiater, står anklagad för mord på en frikänd seriemördare som tidigare varit hennes patient. Susies man, Lachlan, står handfallen. Inte kan väl hans Susie... desperat och övertygad om hustruns oskuld börjar han gräva i fallet, går igenom hennes arbetsmaterial, hennes dator, hennes anteckningar. Och han upptäcker saker om sin fru som han aldrig anat.

Själva mordgåtan (seriemorden och sedan mordet på seriemördaren) är underordnad och fungerar egentligen mer som en fond åt Lachlans undersökningar av vem han är, vem Suzie är, vad deras äktenskap är. För en hårdnackad krimläsare misstänker jag att det är väl lite krim. Väl mycket psykologi och inre monolog. För mig fungerar det utmärkt. Och ett plus för att jag inte löser gåtan i en handvändning utan tvingas följa med i Lachlans alla tankevindlingar tills sanningen till slut uppdagas för oss båda.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Varde ljud!

Till skillnad från min eminenta bloggolega Susanna är jag inte särskilt förtjust i ljudböcker.
Jag har försökt, både hemma, i bilen och i lurarna på stranden, men jag blir alltid distraherad och tappar bort mig handlingen. (Av, i resp. ordning: Barn. Andra bilister som är idioter. Bikinis)
Kanske har jag för dålig koncentrationsförmåga. Kanske är det en vanesak.
De’ funk’ iallafall int’ för mig!

Jag försökte även mig på att lyssna på en bok eller två i MP3-spelaren när jag var ute och sprang men allt flåsande och frustande gjorde det omöjligt att följa någon som helst intrig. Det fick bli musik i lurarna istället. Gärna något aggressivt med tung bas som satte takten.
Men nu har mitt fyrtioåriga och sura högerknä satt stopp för min löpningskarriär. Jag har ersatt den med långa raska skogspromenader i Veberöds vackra environger istället.
Motion även det, men av en långt mer lugn och harmonisk variant. Och då känns det mest stressande med Nine Inch Nails eller TraKKtor pumpande i öronen.

Har sålunda gett mig på en annan slags lyssning.
Började med Bill Mahers New Rules, fortsatte med Tina Feys Bossypants (som jag iochförsig redan läst – och skrivit om här – men författaruppläsningen gav den en fantastisk ny dimension) och klämde även in hedersknyfflan Ellen DeGeneres självbiografi Seriously.. I’m Kidding.
Men favoriten än så länge är utan tvekan David Sedaris Let’s Explore Diabetes with Owls.

Sedaris läser sina 10-20 minuter långa kåserier/essäer själv och det är fullkomligt underbart.
För er som inte känner till David, han är en gay, femtionånting amerikan som av och till bott i Frankrike och England. Hans, vanligtvis, självbiografiska berättelser handlar ofta om barndomen, livet med pojkvännen Hugh och mer än ofta om kulturskillnader mellan USA och Europa.
Jag tror inte att någon idag levande författare har en större talang för att identifiera och beskriva vardagens, och livets, absurditeter.

“From the unique perspective of David Sedaris comes a new book of essays taking his readers on a bizarre and stimulating world tour. From the perils of French dentistry to the eating habits of the Australian kookaburra, from the squat-style toilets of Beijing to the particular wilderness of a North Carolina Costco, we learn about the absurdity and delight of a curious traveler's experiences. Whether railing against the habits of litterers in the English countryside or marveling over a disembodied human arm in a taxidermist's shop. Sedaris remembers his father's dinnertime attire (shirtsleeves and underpants), his first colonoscopy (remarkably pleasant), and the time he considered buying the skeleton of a murdered Pygmy.”

Sen har jag viss förståelse att damen med de två labradorerna kanske tyckte att det var lite olustigt att möta en nästan två meter lång bokhandlare som stod lutad mot en tall i skogen och asgarvade.
Jag ber om ursäkt.
Det var David Sedaris fel.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Gästbloggarfavorit i repris: Fredrik Backman

 

Lagom till att En man som heter Ove släpps i pocket repriserar vi Fredrik Backmans gästblogg från i höstas...

 

Jag heter Fredrik Backman. Jag är här för att jag har skrivit en bok. Min första. Den heter En man som heter Ove. De vänliga människorna som driver den här bloggen har upplåtit ett hörn åt mig här för att berätta något om den. En anekdot eller så. Jag visste helt ärligt inte riktigt var jag skulle börja, mest eftersom jag helt ärligt inte riktigt visste vad jag sysslade med medan jag skrev boken. Så jag tänker göra det enkelt för mig och börja det här där jag började den.

"Ove är 59 år gammal. Han kör Saab."

Att skriva en bok är på många sätt en lång serie kompromisser. Idéer stryks, sidospår kapas, dialoger kortas ner. För tempots och drivets och flytets skull. "Kill your darlings" kallar förläggarna det. Så saker förändras. Historier blir djupare och längre, tar en annan riktning, karaktärer slår in dörrar eller försvinner ut i periferin. Ove var inte riktigt samma person när jag var färdig med sista manuset som han var när jag började det första. Det var oundvikligt. Men om jag bara fick välja en enda darling att vägra döda under några som helst omständigheter så hade det varit det där.

Han kör Saab.
Jag hade kunnat ägna tio sidors karaktärsbeskrivning åt att få med allt viktigt om Ove och ändå inte få med en bråkdel av allt som ryms i de där tre orden. Han kör Saab. Han har alltid kört Saab. Han är 59 år gammal, och det här är hans bilmärke. Ni vet vem han är nu. Jag kan förstås berätta en massa andra saker om honom också, om hans kärlek och hans sorg och hur han blir ursinnig på folk som inte lägger metall och glas i rätt återvinningskärl i soprummet eller hur han skriker åt folk som ställer cyklar där cyklar för helvete inte får stå.

Jag kan berätta om sakerna Ove avskyr. Om huset han byggt. Om kvinnan han älskar. Om rosa blommor och ensamhet och det där ljudet svarta skor ger ifrån sig när de vandrar längs grusbelagda kyrkogårdsgångar på alla de där söndagseftermiddagarna som brukade vara deras men som bara är hans nu.

Men ni vet redan det viktigaste. Ove kör Saab. Han har alltid kört Saab.

Jag har fått frågan från ett par olika personer som har läst boken huruvida jag har ett stort bilintresse. Det har jag inte. Jag har bara ett stort intresse för människorna som sitter i bilarna. Det finns få popkulturella referenser från min barndom som är så aktivt närvarande i mig varje dag som åttafemtion vi åkte på semester i. Jag minns min frus och min första tvåhundrasexa med oändligt mycket större detaljrikedom än vår första lägenhet. Och jag tror att några av er som läser det här är precis som jag. Om jag säger "män i Volvo" eller "kvinnor i Mercedes" eller "tonåringar i Honda Civic" så ser ni inte bara män och kvinnor och tonåringar. Ni ser ansikten och personligheter. Karaktärsbrister. Irritationsmoment. Saker som särskiljer just de där personerna från andra.

"Gubbe i BMW". "Kärring i SUV". "En sån som kör Fiat". "En sån som ska ha Lexus". "En gammal Renault". "En typisk Porsche". "Du vet, som en Skoda".

Bilar är mer än fordon. De har puls. Andetag och hjärtslag. Själ och hjärta. Människorna som bygger dem och lagar dem och kör dem till och från de bästa och värsta dagarna i sina liv lämnar något efter sig i metallen på dem. Ibland har det hänt att någon frågat mig varför Ove tvunget måste köra just Saab, men de allra flesta förstår precis varför. Det är något du inte kan ta på. Något i allt det där som gör att den du verkligen älskar känner du igen i mörkret. För den du älskar ser du inte, den du älskar känner du.

Ove kunde inte köra något annat än Saab, för Ove har aldrig kört något annat än Saab. Det hade aldrig gått att kompromissa bort.

Och jag själv? Jag kör Hyundai. Ni vet att det säger något om mig. Framför allt vet ni precis vad män som kör Saab hade sagt om mig. För bilar är inte substantiv.

De är adjektiv.

 

Vill ni läsa mer Backman? I september släpps hans nästa roman: Min mormor hälsar och säger förlåt.

Älskar mitt jobb!

Nyss hemkommen från två dagars Bokinformationsdagar i Skövde.

Man kan kanske få intrycket att våra kära bokförlag tycker att vi borde öppna filialer för försäljning i våra hem också ...

MVH / Älskar mitt jobb! 

Johan Zillén
Bokia Killbérgs Center Syd