Det som hände i källaren...

Spökdrottning.

Saxat från Rebecka Åhlunds Facebooksida för bara en liten stund sedan:

"nu ska jag berätta vad min nästa spökhistoria heter. Håll i er: "Det som hände i källaren". Den kommer i höst. Var vänliga infoga glada tillrop nedan för jag skrämmer som vanligt skiten ur mig själv i fullt dagsljus."

Ooooiiiihhhh! Peppen! Titeln! Jag och hela mellanstadiemaffian längtar efter att få skiten skrämd ur oss i höst. Heja Rebecka!

Här och här kan ni läsa vad jag tyckte om hennes tidigare spökböcker (jag trycker dem i händerna på alla ryssugna ungar som kommer in i butiken).
Rebecka har gästbloggat hos oss. Läs hennes inlägg här.

Glada tillrop härmed infogade, Rebecka.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Ännu mera perks of being a bokhandlare...

Rätt ofta känns det som att vi bokhandlare har världen bästa jobb. Till exempel när den här boken låg och väntade på mig på jobbet efter några dagars ledighet. Har kommit några kapitel nu och hittills lever den upp till hyllningarna.

Tack Lina på Massolit. För att du fixade årets påskekrim. För att du skickade ditt eget referensex när jag inte hittade rätt person att fråga. För att kvällarna är räddade några dagar framöver.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Klaustrofobiskt helvete av spraybränna och tighta muskler

Dags för omläsning av "Foxfire"?

Häromdagen skrev jag att det är något med skolvärldens mikrokosmos som gör den så väl lämpad som fond i en berättelse. När vi minskar ner världen blir det allmängiltiga i det till synes begränsade tydligt.

Med det sagt kan jag lätt erkänna att miljön i "Om du vågar" är så långt ifrån min egen skoltid som man kan komma. Hade mitt vettskrämda högstadiejag dykt upp i handlingen hade det varit för att låta huvudpersonens blick glida över mig utan att se. För här är till och med skolvärlden suddig, den spelar ingen roll för den lilla gruppen cheerleaders som befinner sig mitt i detta klaustrofobiska helvete. Glittersminkade, blanka av spraysolbränna, fulla till bredden av sig själva vickar de på häcken till Kanye och visar fingret åt resten av världen.

Deras värld är en diktatur. Ledare är Beth Cassidy, vild och hänsynslös och karismatisk hetsar hon laget till en höftvickande, sexig fuck-all hord. Addy Hanlon är Beths bästa vän och löjtnant. Hon ser till att det blir som Beth vill. Lojal in i döden. Så har det varit så länge någon kan minnas. Tills den nya coachen kommer.

Hon är vältränad och stenhård. Och gör snabbt klart att en kaxig attityd och skolans matchjubel inte räcker. Inte på långt när. Coachen har andra ambitioner för laget. Hon vill omskapa dem. Göra dem hårda och osårbara. Hon har sina egna metoder. Sina egna hierarkier. Men när hon petar Beth som lagledare verkar hon ändå omedveten om det krig hon startar. Eller vem som är den starkaste.

Coachen (ja, hon kallas det genomgående, att kalla henne tränare kändes kanske för... svenskt?) blir snabbt lagets nya centrum. Hon knyter dem till sig, inte bara genom utmattande fysisk träning, utan genom att bit för bit släppa in dem i sitt liv. Bjuda in dem i sitt hem. Framför allt bjuder hon in Addy, som förtrollas av hennes liv, och av svärtan hon anar bakom fasaden. Men coachens inträde på arenan får fler än Addy att inse att deras värld så som den dittills sett ut inte är nog. De vill ha mer, bli större, nå utanför ramarna. De vill ha sublimitet. De gamla reglerna är inte nog. Det som Beth hade att erbjuda är inte nog. Så inträffar ett dödsfall och allt ruckas.

Handlingen kan låta banal. Kanske för att det är lätt att avfärda en sluten flickvärld som banal. Som om den aldrig riktigt skulle kunna äga allmän relevans. Cheerleading. Volter. Pompoms. Smink. Jag älskar det. Just för att det är banalt. Just för att vi alla i någon mån är banala. Just för att i detta lilla high school-utsnitt finns det något som finns i oss alla. Längtan, tvivlet, kärleken, svartsjukan, desperation och det där skygglappsdrivet. Att kunna och vilja gå hur långt som helst, bara någon låter en... Alla de där tonårskänslorna dragna till sin spets. Det var länge sedan jag läste den nu, men känslan jag får påminner påminner mig om "Foxfire". Kaustrofobin, vreden, hänsynslösheten, makthungern, manipulationen. Viljan att bestämma över sitt eget liv. Och andras.

Själva brottsintrigen i "Om du vågar" blir på så vis sekundär (även om detta är en klart godkänd thriller). Istället är det detta - tonårsflickans själva essens - som stannar kvar i mig efter läsningen. Det och en kvävande doft av hårspray. Ett svagt spår av glitter på huden.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Trendspaning: Målgruppstänk

Ingen har väl missat hälsotrenden som tagit över såväl samhälle som bokhyllor det senaste? Det finns många fina saker med den, bland annat kommer det massvis med nya, bra vegetariska kokböcker.

Något annat som hänt är att butikens juice- och smoothiebokbestånd, som förr bestod av (max) två böcker, nu upptar en hel hylla. Samtidigt har antalet whiskyböcker som köps in minskat betänkligt. Summan av lasterna är konstant, var det någon som skrev, men vi misstänker ändå ett målgruppsproblem. De som köpte whiskyböckerna köper inte smoothieböckerna. Nu verkar förlagen vilja råda bot på det. Eller vad tror ni ligger bakom designen på "Juiceverket"? För inte behöver man ha särskilt skarpa genusglasögon på sig för att lista ut vem som är den potentiella köparen av respektive bok nedan?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Vila i frid kära Tomas

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

 

 

Det är så makalöst vackert. Men min kärlek till Tomas Tranströmers lyrik vaknade långsamt. Som djup tjugonånting tyckte jag den var för enkel. Fåglar och gläntor och rakt på sak. Ja, jag blev äldre och klokare som tur var.

 

Tranströmer själv, han blir inte äldre nu. Men vilken skatt han lämnar kvar till oss andra.

Vila i frid kära, kära Tomas.

 

Susanna Mattsson

Killbergs Bokhandel Jägersro



Bokhandlarna svarar: Vilken deckare läser du i påsk?

Filip Nygren: Mot bakgrund av Terry Pratchetts tragiska bortgång, så tänkte jag läsa om "Men at Arms", en mordhistoria i hans serie om Ankh-Morporks stadsvakt. Den har allt från seriemördare och rasmotsättningar till talande hundar och varulvar.

Eva Killberg, Ängelholm: Påskdeckare är väl en slags norsk import, så jag satsar på en utmärkt norrman: Jørn Lier Horst med "Grottmannen". Verkar urspännande med ett till synes självdött lik, men med internationella förgreningar. Horsts förra deckare, "Jakthundarna" var väldigt skarp. Förväntningarna är alltså höga inför min "påskekrim".
Sträckläsning ska det bli - underbart!

Johan Zillén, Center Syd: "När hon kliver in i bokhandeln där han arbetar är han förlorad. Han måste få veta allt om henne. Måste få ha henne för sig själv. Så han börjar följa efter henne, spionera när hon träffar andra män, bryta sig in i hennes lägenhet, stjäla hennes telefon och hacka hennes e-post. Han kommer inte att låta något, eller någon, stå i vägen för deras kärlek ...
Guinevere har författarambitioner och arbetar hårt på att upprätthålla sitt sociala nätverk och är till en början avvisande mot Joe, killen bakom disken i bokhandeln. Men han är smart och rolig och så småningom börjar hon inse att han kanske skulle passa henne perfekt. Så när hennes pojkvän plötsligt försvinner, kan hon inte längre motstå Joe och de båda inleder ett förhållande där besatthet och lögner sätter destruktiva hjul i rullning."
"En briljant, pervers romantisk relationsthriller ..." säger baksidestexten.
Det här låter ju precis som mitt liv! Måste läsas! 

Susanna Mattsson, Jägersro: Om jag inte redan hunnit läsa ut den blir det definitivt Megan Abbotts "Om du vågar". Mord och blod i high school-miljö som jag skrivit mer om här. Annars blir det Paula Hawkins redan sönderhyllade, men av mig ännu olästa "Kvinnan på tåget".
Hoppas den lever upp till förväntningarna.

Omläsning light

För mig var Donna Tartts "The Goldfinch" förra årets läsupplevelse, så till den grad att jag önskade att boken aldrig skulle ta slut. Läsningen präglades dock av en lätt oro, jag hade hört från en vanligtvis pålitlig källa att romanen skulle vara seg. Så mitt i denna fullständigt underbara läsupplevelse var jag hela tiden nervös: "När kommer det tråkiga?".

Först ett par hundra sidor från slutet insåg jag att – det kommer inte! Lättnaden var enorm, men ändå kunde jag inte låta bli att oroa mig lite när sambon för ett tag sedan plockade upp boken (som han såklart fått av mig mig med de inte alls förväntningsuppskruvande orden "Det här är det bästa jag läst på jag vet inte huuuur länge!"). Tänk om han inte skulle gilla den?


Jag hade inte behövt gruva mig. Jag har knappt sett röken av honom på en vecka. Eller, jag har ju sett honom, men de gemensamma aktiviteterna är reducerade till ett minimum. Varje gång jag frågar om vi ska hitta på något vill han hellre läsa. Han liksom smyger sig undan och jag hittar honom okynnesläsande i ett hörn när han egentligen skulle gjort något helt annat. Men glad är jag för det, för varje gång han tittar upp ur boken vill han diskutera handlingen i detalj. För mig är det drömmens uppfyllelse. Jag får återigen vistas i Theos värld, och tillsammans med någon som inte vet vad som händer. Samtidigt har jag själv tid att tugga mig igenom "Min kamp 6" (och den kräver sin läsare, mer om detta framöver). Det är som omläsning light. Det är mycket bra. 

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"Willful Child" – Steven Erikson

"Willful Child" är allt annat än en typisk Erikson-bok, man skulle kunna tro att någon annan har skrivit den, då den inte är en massiv episk 1000-sidors roman med nio kommande delar. Den har inga fallna gudar som vandrar genom världen i tusentals år, inga flygande fästningar fyllda med svartalver och inga svärd som även för evigt fängslar alla som fallit offer för dem.

Nej, "Willful Child" har inga av de kännetecken "Tale of the Malazan Empire" har, den har dock stridskycklingar utrustade med exoskelett, ett människosläkte startat av enbart lastbilschaufförer, genetiskt modifierade kattungar för maximal söthet, en läkare som i praktiken är en badboll och tillräckligt många polyesteruniformer för att klä hela besättningen i Star Trek.

Det är precis som Erikson vill att det ska vara, "Willful Child" är en på samma gång en hyllning och en parodi på science-fiction, huvudsakligen "Star Trek". Jag hittar mängder med kärleksfulla referenser, både subtila och väldigt uppenbara, till alla dessa TV-avsnitt och karaktärer jag växt upp med, samtidigt öppnar han ögonen för hur löjlig och stereotyp hela premissen kan vara.

"Willful Child" handlar om rymdskeppet med samma namn, dess nya besättning och kapten, Hadrian Sawback, den mest osympatiska och arroganta protagonisten jag har stött på på lång tid. Men det är ok, det är så Erikson vill att ska vara, kapten Hadrian Sawback är impulsiv, nedlåtande, överlägsen, ytlig och utsätter sina kvinnliga kollegor för närmast konstanta sexuella trakasserier. På något vis lyckas ändå Erikson få kapten Sawback att bli en karaktär man känner för, trots att han är samma egoistiska skitstövel från början till slut.

Det är sällan jag skrattar högt när jag läser en bok och "Willful Child" fick mig att skratta många gånger, vilket är ett gott betyg på humorn i alla fall. Om du letar efter något seriöst så gör dig icke besvär, men om man vill ha en underhållande, tempofylld sci-fi historia och gillar saker som "Futurama", "Spaceballs" eller "Galaxy Quest" så kan jag rekommendera "Willful Child".

”SPACE... It’s f***ing big.” - Cpt. Hadrian Sawback

Filip Nygren
Killbergs Bokhandel Helsingborg

"Öppnas i händelse av min död" av Liane Moriarty

Jag får redan från start tydligt klargöra två saker.

1. Det här är en riktigt bra roman. Den är finurligt konstruerad, välskriven, gripande, bitvis rolig, bitvis upprörande och Du bör absolut läsa den.

2. Du bör dock sluta läsa på sidan 343. Där slutar boken, alla trådar är ihopknutna och det finns absolut ingen anledning att läsa vidare. Du slipper då, som jag, bli ren ut sagt förbannad av en fullkomligt onödig och faktiskt näst intill förolämpande epilog.
Sannolikt har väl någon PR-människa på förlaget sagt:
”Jo du Liane, vi älskar verkligen boken. Den är finurligt konstruerad, välskriven, gripande, bitvis rolig, bitvis upprörande och folk bör absolut läsa den. Men du tror inte att du skulle kunna skriva till två och en halv sida epilog på slutet där du skriver folk på näsan och gör allting banalt övertydligt? Jättebra darling! Vi tar en lunch i veckan. Ciao ciao!”

Det sagt.

Detta är, som jag tror jag nämnde där uppe, en riktigt jäkla bra roman annars.

”Cecilia Fitzpatrick har ett välordnat liv och hem. Hennes äktenskap med John-Paul är lyckligt, de har tre döttrar och bor i Sydney i Australien. En dag när hon är uppe på vinden ramlar en kartong ner från en hylla där hennes man sparar gamla kvitton. Ur kartongen faller ett förslutet kuvert. Brevet är till Cecilia från John-Paul, men får öppnas endast efter hans död. John-Paul är på tjänsteresa men när han ringer berättar Cecilia om brevet, han avfärdar det och ber henne slänga det utan att läsa. Men Cecilia blir inte lugnad utan ännu mer förbryllad. Varför fanns brevet på vinden, i en obetydlig kartong? Ska hon trots allt öppna brevet och läsa, eller? Plötsligt har hennes liv tagit en helt ny vändning på grund av ett brev från hennes man, ett brev som innehåller något hon aldrig skulle kunna föreställa sig...”

Cecilia, John-Paul och brevet är bara en del av denna berättelse. Må vara en relativt central del, men långt ifrån den enda tråden vi följer genom boken.
För att åter nyttja en gammal klyscha, handlingen är lite ”Short Cuts”-ig sådär (kan man fortfarande jämföra saker med ”Short Cuts”? Har alla sett den filmen? Robert Altman? Oscar för bästa regi 1993? Jag är gammal …), med fokus på tre kvinnor. Cecilia är en av dem, men vi följer även Rachel – vars dotter Janie mördades för 30 år sedan – och Tess – som precis upptäckt att hennes man har en affär med hennes bästa vän. Samt diverse barn, äkta hälfter, far- och morföräldrar, lärare och poliser.

Det finns tillfällen i boken då intrigen wobblar farligt nära ”The Days of our Lives”-gränsen, men Moriarty (inte släkt med Sherlocks nemesis så vitt jag vet) lyckas hålla balansen hela vägen.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Bokhandlarna svarar: Vem skulle du vilja skrev din biografi?

Johan Zillén, Center Syd: En kompetent skribent, någon med ett bevisat "track record". Degen måste ju in. Det får blir David.

Susanna Mattsson, Jägersro: En skicklig stilist med förståelse för musik, litteratur och andlighet. Och behovet av att ibland dansa barfota. Hennes självbiografi är något av det bästa jag läst i genren, så hon kan lätt få skriva min. Jag väljer Patti Smith. I sommar får jag dessutom se henne. Kanske kan jag passa på att fråga då.

Filip Nygren, Helsingborg: Jag skulle vilja att Martin Kellerman tecknade den, att få sina vardagliga eskapader återberättade i Kellermans träffsäkra och ytterst underhållande stil hade nog behövts för att läsaren skulle behålla intresset, haha.

Eva Killberg, Ängelholm: Går det att skriva en biografi utan kändisskap, heta skandaler och stora tragedier? Jag tvivlar - men så kommer jag fram till att det finns en mästare på att fabulera, en stor berättare som kan göra underverk av smått, som ett glas på en stubbe i skogen. Torgny Lindgren skulle nog faktiskt kunna koka soppa på en spik och skriva min biografi. Vilken skröna det skulle bli!

High school hell?

Jag har alltid älskat high school- och collegefilmer (går det att göra annat när ens högstadietid utspelade sig i slutet av 80-talet?). Har precis som de flesta av mina generationskamrater sett min beskärda del av "Breakfast club", "Pretty in pink" och "Can't buy me love". Men kärleken höll i sig också genom "10 things I hate about you", "Clueless" och "Mean girls". För att inte tala om klassiker som "Heathers", "Welcome to the dollhouse" och "Donnie Darko".

Som ni vet har jag också alltid älskat böcker som utspelar sig på lärosäten, allt ifrån Melina Marchettas "Francesca" till John Williams "Stoner" (recension här och här). Det är något med skolvärldens mikrokosmos, med dess maktspel, hierarkier, passioner och drömmar gör sig utmärkt som fond i en berättelse. Är därför extremt peppad på Megan Abbotts "Om du vågar" (vet att hon är en favorit hos många, detta är den första av hennes böcker som översatts till svenska).

Addy Hanlon har alltid varit Beth Cassidys bästa vän. Beth är den som bestämmer och Addy ser till att det blir som Beth vill. Så har det varit genom hela high school och nu är tjejerna högst upp i skolans hierarki: de är seniorer och styr över skolans lag i cheerleading. Tjejerna i laget följer deras minsta vink ända tills den nya tränaren kommer till skolan.

Tränaren Colette French är kylig, krävande och står med en fot i tjejernas vardag och med den andra i en vuxenvärld som är precis utom deras räckhåll. Addy kan inte låta bli att fascineras av henne, men Beth håller sig på sin kant. Sakta och metodiskt intrigerar hon för att återigen bli nummer ett - både i laget och för bästa vännen Addy.

Ett självmord leder till en polisutredning av den nya tränaren. När den första chocken har lagt sig, försöker Addy ta reda på sanningen bakom det påstådda självmordet. Snart inser hon att gränsen mellan kärlek och lojalitet är både svår och farlig.

Jag tycker att det låter mycket lovande. Definitivt mer "Heathers" än "Pretty in pink". Har redan tjuvläst lite i butiken. Och den köttiga cheerleader-världen lovar onekligen gott. I väntan på mitt läsex från Bokfabriken (tack!) ser jag om en gammal favorit.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Vår vän Anne – Ungdomsfavoritutmaningen #2

Det var även i ljudbok inblandad i jämförelsematerialet, även om den ej syns i bild.

När jag var på förra årets hetaste date (ni som inte minns kan läsa allt om min och Toms tête-à-tête här) lät föremålet för min litterära förälskelse mig veta att han inte gav mycket för den kanadensiska författarkåren. Vare sig Nobelpristagaren Alice Munro, genialiska Margaret Atwood eller min barndomsfavorit Lucy Maud Montgomery var något att hänga i granen. Däremot tipsade han mig om Mordechai Richler, som jag likt en dålig fangirl fortfarande inte stiftat bekantskap med.

Att smaken är delad är ju allmänt känt, och att alla goda författare inte kan älska alla goda  författare får man ju acceptera. Men att favoriten Tom Rachman dissar L.M. Montgomery skapar ändå en viss nervositet när omläsning står för dörren i kulturklubbens ungdomsfavoritprojekt. Och hu... När jag läser de första kapitlen i "Anne of Green Gables" där först Rachel Lynde, sedan Matthew Cuthbert och till slut Marilla Cuthbert får häpna i tur och ordning (ni som någon gång har läst känner igen den här ganska sega inledningen) förstår jag varför man kan reta ihjäl sig på det här. Anne är så fruktansvärt käck, och kapabel, och lillgammal, och pratig. Ja, jag retar mig. Och det är med en stor sorg i hjärtat jag inser att omläsningen av den här älskade boken kanske inte blir så angenäm ändå.

Men tack alla gudar! För det släpper. Och bara ett par kapitel in är jag, som alla gånger förr, djupt engagerad i det här barnhemsbarnets öde. Det är inte hennes misstag och tokerier som fångar mig: att hon super sin bästa vän full, färgar håret grönt, trillar ner från en taknock där hon balanserat för att vinna ett vad... (att Anne fungerat som förebild för flera av Astrid Lindgrens hjältinnor behöver inte ifrågasättas). Det är hennes själfullhet och fantasi och förmåga att suga märgen ur livet. Hennes drömmar, hennes självständighet och hennes intellekt som är själva essensen i den här berättelsen. Ja Anne! Jag älskar dig fortfarande. Av hela mitt hjärta.

Jag har inte tillräckligt på fötterna för att veta vilken slags förebild Anne var när boken kom ut för drygt 100 år sedan. Men jag tänker mig att hon måste ha varit något i särklass i tid när kvinnor ännu inte ens hade rösträtt. Hon är fortfarande något i särklass. Så självklart i sin egen rätt.

Min kulturklubbskollega som aldrig hade läst böckerna tidigare fångades främst av språket. Och trots att hon, i kanske högre grad än jag, led av Annes käckhet kunde hon inte lägga ifrån sig boken. Även det ett hyfsat gott betyg.

Det slår mig också att jag själv blivit Anne på Grönkulla (en barndomsdröm - tänk om jag vetat). De där personlighetsdragen och tankefigurerna som jag trodde kom ur någon slags dna-kombination är egentligen inget annat än det sociala/litterära arvet. Så nästa gång min gode make försöker dra mig vidare när jag under en promenad stannat upp för hundrade gången och bara insupit naturens ljuvlighet så vet han vem han ska skylla på. Eller tacka.

Läs om första delen i Ungdomsfavoritutmaningen här.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Ramqvist och Lundell gräver ner stridsyxan

Minns ni den? Det sena nittiotalets suraste litteraturfight? Ja, ni gissade rätt. Jag tänker på Karolina Ramqvist vs. Ulf Lundell.

Det börjar med att Karolina Ramqvist sågar Ulf Lundells "Best of"-skiva. Det här var långt innan hatpubliceringarna på internet blev vardagsmat. Därför trodde nog också författaren/rockaren nog att han skulle kunna skicka sin reaktion på Ramqvists text till skribenten helt utanför strålkastarljusets kägla. Så blev dock inte fallet.

Ni som var med minns. Hur brevet som inleddes "Lilla gumman! Hur är det fatt? Har du alldeles kissat på dig den här gången?" så småningom hamnade i den feministiska antologin "Fittstim" (ja, det var sannerligen tusen år sedan detta - på den tiden då redaktören Linda Skugge fortfarande kallade sig feminist - fast sedan började hon ju igen) och hur Lundell då ånyo gick i taket, lämnade sitt förlag och fighten blev riksnyhet.

Idag är Lundell tillbaka på sitt gamla förlag. Karolina Ramqvist ges däremot ut av Norstedts. Och de verkar ha grävt ner stridsyxan. I alla fall i vår butik, där de står så fredligt sida vid sida. Uffe har i och för sig fått maka lite på sig, men han tycks ta det med ro.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Terry Pratchett was born in 1948 and is still not … Fan också.

Just nu sitter mängder av begåvade författare som genom åren växt upp med, inspirerats av, välsignats av eller i vissa fall även jobbat med Terry Pratchett, och skriver på minnesord över denna fantastiska författare.
De kommer säkerligen att formulera sig mycket bättre än vad jag kan (jag ser särskilt fram mot att läsa Neil Gaimans text, som kommer att vara briljant). Själv är jag alldeles för tårögd och nedstämd för att kunna göra hans författarskap och litterära gärning någon rättvisa just nu.

Jag har tillbringat så många timmar förlorad i hans världar. Platta och runda.
Läst så många av hans böcker om och om igen.
Något jag nästan aldrig gör.
Vi kan väl prata någon annan dag om vilken av hans böcker som var bäst (”Small Gods”, eller nej ”Interesting Times”, eller det är nog ”Good Omens”, eller Bromelieadtrilogin ”Truckers”, ”Diggers” och ”Wings”, eller visst är det väl ”Mort” eller ….)?

Det räcker kanske med att konstatera en sak idag.

Världen har förlorat ett geni.

Terry är borta.

Men Rincewind och Granny Weatherwax finns kvar.

Och Bibliotekarien.

Och Masklin, Tiffany Aching, Carrot, Angua, Sam Vimes, Lord Vetinari, Nobby, DÖDEN, Johnny, Brutha, Nanny Ogg, Mort, Ponder Stibbons, Cohen the Barbarian, Susan Sto Helit, Foul Ole Ron, Imp, Moist von Lipwig, The Amazing Maurice, Igor, Detritus, Aziraphale, Om, Crowley, Wobbler, Old Torrit, Rob Anybody, Mustrum Ridcully, Stora A’tuin, Binky och alla de andra också.

För alltid.

Terry Pratchett.
28:e april 1948 – 12:e mars 2015.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Favorit i repris!

I maj har filmatiseringen av Tom Rob Smiths lysande thriller ”Barn 44”, i regi av svenske regissören Daniel Espinosa och med Tom Hardy, Noomi Rapace, Joel Kinnaman och Gary Oldman i huvudrollerna, svensk biopremiär.

” Moskva 1953. Stalins järngrepp är hårt och obarmhärtigt och säkerhetstjänsten är brutal och urskiljningslös. I detta "perfekta" samhälle finns inga brott, men ändå lever miljoner i ständig skräck. Säkerhetsofficeren Leo Demidov är en idealistisk krigshjälte, som är lojal mot sin arbetsgivare. Han tror att han är med och bygger ett perfekt samhälle, men han har börjat tvivla... tvivla på ett samhälle som kommenderar sina medborgare att tro att brott inte existerar, men där man försöker mörka ett barns död.”

Lilla förlaget Stimpla Publishing, som gav ut Smiths senaste bok ”Gården” (recension här), gör en god gärning och återutger boken i pocket alldeles strax.
Mycket gott omdöme från deras sida tycker jag.

Sen kan man kanske ifrågasätta vilka slags kreti och pleti de väljer att citera på omslaget …. 

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Efter Ekot

"Många år sedan jag läste en lika bra debutroman" utropar Sydsvenskans recensent om "Efter Ekot", alldeles precis efter att jag börjat läsa den. Klart man skruvar upp förväntningarna då. Men Olivia Bergdahl håller hela vägen. Absolut.

Romanen handlar om Fanny, som åkt till sin mormor på landet för att (förstår vi allt eftersom historien rullas upp) läka efter en svår relation. Det har gått 621 dagar sedan hon och Sam träffades första gången. Ja, Fanny är sådan. Hon räknar. Samlar fakta. Minns. Via minnena får vi också följa henne genom den första stora kärleken. Den som  börjar så vackert och himlastormande, men som sedan - nästan omärkligt - förvandlar och förminskar. Blir hård och våldsam.

När hon kommer till mormodern är hon tom. Minns knappt hur man pratar, skrattar, lever. Kanske är flykten till barndomens trygga plats ett sätt att börja om. Mormor som bara skrapar sin potatis som om ingenting hänt. Kallar henne för Fanny lella och vill lära henne köra bil. Men det blir istället i mötet med mormodern som vuxen kvinna, inte som trygg sagotant, som den verkliga läkningen sker. Å, det är fint.

Jag kan inte låta bli att jämföra "Efter Ekot" med Amanda Svenssons "Allt det där jag sa till dig var sant" som behandlar samma tema. Om det finns en vildhet och en fantasi i den senare som i någon mån lindrar det fruktansvärda (och samtidigt gör den till en i mitt tycke aningen, men bara aningen, intressantare bok - här kan ni läsa mer om den) så är Olivia Bergdahls debut iskallt realistisk i skildringen av makt och våld och underordning i kärleksrelationen. Stundtals har jag svårt att läsa. Det är för jobbigt. Gör för ont. Jag mår för illa. Bokens Fanny försöker göra allt rätt. När det inte går (det går aldrig, det vet alla som befunnit sig i en liknande situation) räknar hon, rabblar hon fakta, för att stå ut. Jag önskar att jag kunde göra detsamma. Eller att jag bara kunde lägga ifrån mig boken.

Men det går inte. Den är alldeles för viktig. Läs alla!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Sus hörna

Ibland slår man två lyckoflugor i en smäll. I samband med mitt megabokhyllsbygge har plats frigjorts i arbetsrummet för en mycket efterlängtad läshörna. Så nu står den där. Morfars gamla fina läsfåtölj, där han korrläste sina översättningar och rökte pipa med katten Deppson vid fötterna.

Barndomsminne: lukten av Greve Hamilton-tobak, spinnande spräcklig hankatt, gnaga myräggen av punchpraliner, ljudet av skrivmaskinsknatter, lukten av böcker, ritandet av oändliga berättelser på baksidan av morfars kladdpapper.

Allt detta utspelade sig i eller nära den fåtölj som numera är min. Som jag har längtat efter detta!

Premiärläsning i fåtöljen: Olivia Bergdahls "Efter Ekot" (recension snart i en blogg nära dig).
Kattfaktor: Hög, samtliga fyrfota medlemmar av hushållet mycket förtjusta.
Ergonomi: Perfekt nedsutten, som gjord för ännu ett liv med böcker.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

En besläktad själ

Ikväll har världens minsta, värdens bästa kulturklubb "Anne på Grönkulla"-träff. Ja, det har blivit dags för del två i ungdomsfavoritprojektet och jag är sjukt peppad. Ni vet ju hur jag som barn älskat Anne. Hur har hon egentligen stått sig vid en "vuxen" omläsning? Svaret kommer efter kvällens begivenheter. Vill ju inte avslöja något i förväg.

Men att jag precis har beställt in "Besläktade själar - Läsupplevelser av Anne på Grönkulla" till butiken kanske kan fungera som en liten vink om vad jag tyckte.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Nästa!

Jag blir alltid lite misstänksam när jag hör “Nästa Stieg Larsson/Da Vinci-koden/Harry Potter!!”, eller i just detta fallet ”Nästa Gone Girl!”.
Oftast är sådana påståenden fabricerade av beräknande marknadsavdelningar, som gör allt för att knyta an sin ”produkt” till vad som helst som råkar vara hett för ögonblicket.
Och jag har läst mer än en bok det senaste året som lanserats som perfekt för älskare av Gillian Flynns största succé hittills.
De flesta har inte varit i närheten.

Så hur står sig hypade, buzz-thrillern ”Kvinnan på tåget” i konkurrensen?

”Rachel tar tåget samma tid, varje dag. Varje dag stannar tåget till vid samma signal och varje dag betraktar Rachel det unga paret i huset intill spåret. Jason och Jess kallar hon dem. I Rachels ögon är deras liv perfekt. Men en dag ser hon ut genom tågfönstret och upptäcker något som skakar om henne totalt. 

Ett par dagar senare vaknar Rachel, bakfull med ångest och minnesluckor, och får via nyheterna veta att Jess har försvunnit spårlöst. Hon kan inte släppa tanken på att hon själv har information om försvinnandet och när polisutredningen inleds börjar Rachel göra egna efterforskningar.”

Historien i ”Kvinnan på tåget” berättas ur tre olika synvinklar, var en med sin egen version av händelserna. Karaktärerna i boken är, precis som i Flynns böcker, trasiga och svåra att tycka om.
Ingen ”hjälte” att heja på. Ingen riddare i i vit rustning.
Inte ens någon operaälskande, nersupen gammal kriminalkommissarie som det sig bör.
Vart är världen på väg egentligen?

Men det är en mörk, snårig och intensiv berättelse.
Intrigen är mycket skickligt uppbyggd. Nästan ingen är som de verkar.

Går ”twisten” att lista ut innan den avslöjas? Ja, jag gjorde det, men det gör inte särskilt mycket i det stora hela.
”Kvinnan på tåget” är en utmärkt thriller. Den bästa jag läst i år hittills.
Vilket kanske inte säger så himskans mycket i mars, men jag skulle bli förvånad om den här boken inte ligger högt på min topp 10-lista i december.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Fin Macleod är nya Alan Banks?

Ingen tröstar som Alan Banks, skrev jag i en av mina tidigaste texter i den här bloggen. Det har dock visat sig att den gode kommissariens tröstförmåga sviktat lite under senare år.

Och det är inte bara det att jag genom flitigt deckarläsare blivit mer tolerant mot mörker och blod och därför allt som oftast söker annat, dunklare sällskap. Det är ju också så att Peter Robinson emellanåt verkar lite ha tappat sugen. Istället seglar en ny skildrare av lerig brittisk landsbygdskrim upp som en utmanare. Peter May heter han och både böckerna och hans hjälte Fin Macleod har allt vad genren kräver i form av svartsynthet och tungsinne, vindpiskade skotska landskap (torvmossar, branta klippor, vrålande hav - här finns allt och mer därtill) trassliga kvinnoaffärer och såklart - ett mord.

I bokens inledning är Fin sjukskriven efter att ha förlorat sin son i en bilolycka. Men när ett brutalt mord begås på hans gamla hemö Isle of Lewis skickas han dit för att utreda likheterna med ett fall han arbetat med i Edinburgh. Mordoffret visar sig vara ungdomsårens gamle antagonist Angus "Angel" Macritchie. En slem typ med lika många fiender som det finns invånare på ön.

Medan utredningsarbetet fortgår färdas Fin obönhörligt bakåt i tiden. Han har inte varit hemma på 18 år, men nu tvingas han möta sitt förflutna - både i form av minnen och genom de personer och relationer han trodde att han lämnat för alltid. Länge hålls läsaren i ovisshet om varför Fin en gång flydde ön, men när vi får veta... Ja då förstår vi att dåtiden ännu inte släppt sitt grepp.

Det här var en riktigt trevlig bekantskap. Förutom att jag till en början irriteras av minnenas första personsberättande (vänjer mig) och de för genren obligatoriskt trubbiga kvinnoskildringarna, så gör "Svarthuset" jobbet. Är ni ute efter landsbygdskrim i stil med Robinson, Cleeves, Booth, Penny, Hill... då hör Peter May definitivt till de bättre.

Och Mats Eklund - plötsligt läser han allt jag lyssnar på! Jag gillar honom skarpt, men är lite konfunderad över att han i "Svarthuset" pratar mycket mer stockholmska än tidigare. Kanske är det ett försök att låta, inte vet jag... gaelisk?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro