Gästbloggaren: Birgitta Bergin

Jag skruvade upp ljudet där jag satt i bilen och slölyssnade på radion. Ute var det sommar och jag hade bråttom hem, jag ville ju så gärna skynda ner och ta ett dopp i havet. Men rösten som fyllde tomrummet i bilen fyllde även mig. Den varma rösten. Den lite sorgsna rösten utan att för den skull vara beklagande. Någon som inte krävde saker, men som ändå konstaterade att livet inte var som förr. ”Det enda jag vill är att leva”, svarade kvinnan då journalisten frågade henne vad hon önskade av livet.

Damen med den varma rösten gick rakt in i mitt hjärta och det var hennes ord jag tog med mig när jag till slut dök ner i sommarhavet. Hon var över åttio år och hade hemtjänst. En dag i veckan hade hon ledsagning, det var då hon fick hjälp att gå ut, för själv klarade hon inte av det längre. En enda dag av sju. Och nu var det över. På grund av corona.

Mitt hjärta blödde för den gamla damen och jag hade svårt att släppa henne. I min värld fick hon till slut ett namn: Linnea. Och därefter kom Nike, den blyga fyrtiotvååringen som lever med sin man Elvis. Han som bestämmer hur hon ska leva. Som alltid gjort det. Inga barn. Inga vänner. Endast jobbet i klädaffären, där Nike får möjlighet att blomma upp i det hon brinner för: design och skapande.

En idé till nästa roman var född, jag insåg det ganska snabbt. Nike och Linnea följde med mig resten av sommaren i skuggan av pandemin som lamslagit världen. I min låtsasvärld fick Nike tid att rannsaka sitt fattiga liv. Så plötsligt blev det Nike som hörde Linnea på radion istället för jag. Men hon gjorde det som jag bara hade funderat på. Hon ringde Linnea och erbjöd sig att gå ut med henne och promenera. Det blev startskottet för en varm och innerlig vänskap där de båda ensamma kvinnorna i helt olika generationer hjälps åt att ta nya steg i livet. Nike tar mod till sig och anmäler sig till en akvarellkurs, en dröm hon haft i många år och som bara har viftats bort av Elvis. Där träffar hon kursledaren Sten och där möter hon Olof. Nikes liv hamnar i gungning och det är Linnea som blir hennes ständiga bollplank. 

Men Linnea bär på en stor sorg, en hemlighet som hon till slut avslöjar. Det får konsekvenser för Nike som hon aldrig kunnat ana. Och vad gör Elvis alla de kvällar och nätter som han är borta och Nike inte får kontakt med honom? Och Olof på akvarellkursen – vem är han egentligen?

Nike ställs inför utmaningar som öppnar dörrar i livet som hon aldrig hade kunnat föreställa sig: till skapande, till oväntad självkänsla – och oväntad kärlek.

Det enda jag vill är att leva är en varm relationsroman om att hitta sig själv och att våga ta plats i sitt eget liv. 

// Birgitta Bergin, augusti 2021

Missa inte! Senare i veckan ger vi dig chansen att vinna ett signerat exemplar av boken!

Johans sommarhög - Facit

Kan vi säga att sommaren är slut nu?

Gött. Då spikar vi det.

Semestern är i alla fall över för detta året.

Hur gick det med den planerade sommarläsningen (som du kan läsa om här)?

Jodå, tack riktigt skapligt tycker jag. Det blev ju inget strandliggande vid medelhavet detta år heller (vilket man kanske ska vara tacksam för i denna brinnande pandemi vi lever i ...), så det blev kanske lite färre plöjda böcker än vanligt. 

Men 13 utlästa (och ett par till påbörjade) får man väl vara nöjd med, eller?

Lästa ur högen:

Flicka, kvinna, annan - Bernardine Evaristo

Bookerprisvinnaren från 2019 äntligen på svenska. Hyllad brittisk roman som tyvärr inte lyckades fånga mig riktigt. Känns på många sätt som en novellsamling - där vissa livsöden fångar mig, andra lämnar mig helt oberörd. Hittar inte helheten. 

Litapåmig - Anders Roslund

Sjätte boken om Ewert Grens och Piet Hoffmann, elfte boken om Ewert - om vi nu skall vara lite petiga och ignorera det här med "serien i serien" ... Roslund är aldrig dålig, men jag tycker de senaste par böckerna i serien ("Jamåhanleva" och "Sovsågott") gått lite på rutin. "Litapåmig" - en slags fortsättning på bästa boken i serien - "Box 21" - är dock Roslund i toppform! Mycket spännande, och gripande. Mer sådant!

Skuggliljan - Johanna Mo

Första delen i Mos serie "Ölandsbrotten", 2020 års "Nattsångaren", var en av mina favoriter bland förra årets spänningsromaner, och uppföljaren "Skuggliljan" håller samma höga kvalitet som föregångaren. Fans av t.ex. Tove Alsterdal och Åsa Larsson borde definitivt upptäcka Johanna Mo!

The Hollow Ones - Guillermo Del Toro / Chuck Hogan

Övernaturlig FBI-thriller av skaparna till bok- och TV-serien "The Strain" ("Släktet").

Otroligt spännande och ruggig inledning, men tappar sedan fart och känns mest som manuset till pilotavsnittet av en TV-serie. 

Ytspänning - Olvier Norek

Hyllad fransk thriller som jag inte hann med förra året. Fantastisk inledning, men blir sedan lite väl mycket "Les Meurtres de Midsumer" för min smak. Men klart läsvärd. Vive la France!

Uppdrag Hail Mary - Andy Weir

Du vaknar upp i ett rymdskepp någonstans ute i världsrymden. Du vet inte vem du är eller vad du gör där. Bredvid dig sitter två döda astronauter. Taskigt läge liksom ...

Gillade du "The Martian" lär du gilla denna. Mer "Fi" än i den, men också en jäkla massa "Sci"!

Kanske nästan lite väl mycket för en vetenskaplig noob som jag. Men ett sjuhelsickes rafflande rymdäventyr oavsett. 

Devolution - Max Brooks

Mannen som fick liv i Zombiegenren (så att säga) med "World War Z" gör det samma för Bigfoot-myten!

En av sommarens favoriter (hos mig och hos bokhandlarfrun)! Våldsamt och spännande om ett litet samhälle i skogen, isolerat av ett vulkanutbrott, ler- och jordskred. Vad som händer när människan inte längre är apexrovdjuret ...

Norse Mythology (graphic novel) - Neil Gaiman (ej på bild)

"Vafalls!?", säger ni. "En Neil Gaiman-bok du inte har läst???"

Lugna ner er några hekto hörrni. Självklart har jag läst "Norse Mythology" (eller "Nordiska Myter" som den heter på svenska). Men detta är graphic novel-versionen. Eller seriealbumvarianten, som man sa förr i tiden. Nu är den läst. Helt ok, men inget revolutionerande. Kan funka bra som introduktion i de nordiska gudasagorna för läströtta 10-15-åringar.

Tillägg i högen:

Memorial - Bryan Washington

Vardagskärleksroman om paret Ben och Mike, samt deras föräldrar. Washington har lyfts fram av Barack Obama som en av hans favoritförfattare, och jag gillar det också. Även om jag inte drar fram alla superlativen så är det en läsvärd slice of of modern life.

Befriaren - Tina N Martin

Välskriven och spännande thrillerdebut, om mord, sektliv och hämnd. Jag kommer utan tvekan att läsa fortsättningen!

Ett fall mot döden - Randi Fuglehaug

Norsk fallskärmsspänning. Lite trög i starten, och då menar jag efter det att en kvinna störtar tusentals meter mot sin död direkt i inledningen. Efter det alltså, så är det lite pratigt och tragglande ett tag. Men den tar sig, och andra halvan av boken är riktigt underhållande, med flera oväntade vändningar.

De rotlösa - Frida Skybäck (ej på bild, släpps 23/9)

Spänningsdebut av Lunds Feelgooddrottning! En snabbläst och engagerande vardagsthriller, med ett upplägg som drar tankarna till Mattias Edvardssons böcker. 

Blev inte lästa (ännu, i alla fall):

Flicka A - Abigail Dean

De mindre döda - Denise Mine

När bergen sjunger - Nguyen Phan Que Mai

Väder - Jenny Offill

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

 

Gästbloggare: Malin Haawind

 

”Spritkassörska var hon, din mormor”, sa min mamma till mig när vi stod framför Hotell Slitebaden i Slite på nordöstra Gotland en vårdag för drygt sju år sedan. ”Spritkassörska”, upprepade jag förnöjt. Ett så bra ord för någon som arbetar i bar och reception på hotell. Jag visste ganska mycket om den senare delen av min mormor och morfars liv, men insåg att jag visse alltför lite om allt det som ledde fram dit. Men det var något med den där gråvita hotellfasaden och det där ordet, spritkassörska, som satte igång en process i mig, en process som till slut ledde fram och blev till min debutroman, De kom från öar.  

De kom från öar handlar om artonåriga Dagmar som krigsslutsåret 1945 träffar sjömannen Holger från Tjörn när han tar in på hotellet hon arbetar på. De kommer från varsin sida av landet, och har mycket roligt åt varandras dialekter, men känner ändå en direkt samhörighet – de är båda öbor och förenas av det vatten som avskiljer deras öar från resten av världen. Men samtidigt som deras kärlek börjar gro och glöda så börjar Dagmars äldsta syster och stora trygghet bete sig obehagligt hemlighetsfullt, Dagmars pappas hälsa vacklar och så gör också hennes mammas kontakt med verkligheten. Dessutom händer saker på hotellet som gästerna aldrig får se, men som svärtar tillvaron för de anställda, vissa mer än andra.  

Det här är min första roman, men jag har skrivit fyra fackböcker tidigare. I de böckerna har jag ofta explicit skrivit om mig själv, om allt från mina brister som förälder till mitt dysfunktionella ätbeteende som ung. Ändå är det helt klart De kom från öar som känns som det mest personliga jag någonsin skrivit. Det är en berättelse som inte på något sätt handlar om mig, men där jag i skrivprocessen fått användning av varenda känslovrå i registret. Och som sagt, det var min mormor och morfars historia som tände gnistan till De kom från öar, men sedan dess har Dagmar och Holger frigjort sig alltmer från sina verkliga förlagor och blivit egna individer inuti mitt huvud och på mina boksidor. Men utan mormor och morfar hade jag aldrig hittat fram till Dagmar och Holger och för det är jag dem oändligt tacksam.  

De kom från öar är första delen i en trilogi, och varje del har sin egen plats. Andra delen, som jag skriver på nu, utspelar sig i Skärhamn på Tjörn, och tredje delen kommer att utspela sig i 60-talets Södertälje. Och just det, De kom från öar är min första roman på så sätt att den blir publicerad, men jag har naturligtvis skrivit (åtminstone påbörjat) många romaner tidigare. En av dem skrev jag faktiskt klart och den refuserade min nuvarande förläggare Pia Printz för ett antal år sedan och det gjorde hon sannerligen rätt i. Vilken skitbok det var! Jag är nästan lika tacksam för den refuseringen som jag är för att Pia senare skulle komma att anta min ö-trilogi. Men ibland behöver man skriva skit först, för att liksom städa undan i huvudet så att man sedan kan hitta fram till det som förhoppningsvis kan bli bra på riktigt. Jag är hursomhelst glad att jag efter städning hittade fram till mina öbor, och att det är just Dagmar och Holger som jag debuterar tillsammans med.  

// Malin Haawind, augusti 2021

Malin Haawind, född 1980, bor på Stora Essingen i Stockholm och är verksam som författare, skribent, redaktör och skrivarkursledare.
 Augusti 2021 utkommer hon på Piratförlaget med romanen De kom från öar, som är första delen i en trilogi. Hon har tidigare skrivit fyra fackböcker: Dra åt helvete – en bok om gräl (Fri tanke förlag, 2016), Sluta skrik för fan – en bok om att leva med barn (Fri tanke förlag, 2017), Ät din jävel – en bok om matglädje, dödsångest, vitlök och smör (Fri tanke förlag, 2018) samt Satans skit – en bok om smuts (Atlas, 2019).

Tre frågor till: Johan Ripås - aktuell med "Sönderlandet"

"Från Sönderlandets öar fem, kommer ingen levande hem.

Det har gått ett år sedan Nora Wagners närmaste kollega sköts till döds. Hennes närmaste chef skickar iväg henne på en nyinrättad tjänst i skärgården för att ge henne tid att läka. Men ute bland öarna vilar sedan länge dolda hemligheter.

Tre år tidigare reser en kolonn av svenska läkare och FN-soldater genom Kongo för att rädda liv. När de blir kidnappade av gerillan finns det bara ett sätt att överleva: att hålla ihop gruppen, vad som än händer."

Johan Ripås känns igen från SVT:s Utrikesbyrån, och han är även författare. Hans nya roman ”Sönderlandet” är en spännande historia om polisen Nora Wagner, den första i en serie. Foto: Alfred Ripås  

Johan Ripås, författare till Sönderlandet, kan du berätta lite om din huvudperson Nora Wagner?

Nora är en tuff polis med hett temperament. Hon är singel eftersom hon alltid satt jobbet i främsta rummet. Men trots att hon tillhör en elitstyrka har hon misslyckats och svikit, vilket kostat en kollega livet. Nu tvivlar hon på allt hon varit säker på och hon är full av skuldkänslor.

Under konvalescensen i övärlden vaknar en annan sida i Nora. Hon längtar efter ett liv utanför jobbet, en familj. Men istället tvingas hon ta till vapen och slåss för sitt liv.

Ett tema i boken är vad människor är kapabla till om de pressas. Varför är du intresserad av det?

I mitt jobb som Afrikakorrespondent för Sveriges Television har jag sett mycket grymhet. Särskilt i östra Kongo-Kinshasa där boken delvis utspelar sig. Jag som är uppväxt i det trygga Sverige kan ju stoltsera med min humanism och empati för svaga grupper. Men vem hade jag varit om jag varit barnsoldat och kanske tvingats döda mina egna föräldrar? Jag känner människor som har börjat livet så.

Kan vi vara säkra på att vi är så goda på våra yogamattor och i våra källsorterade kök här i det trygga krigsfria väst? Eller har alla vi människor en brutal kärna som kan aktiveras redan i morgon om vi hamnar i fel situation? Se bara på Knutby …

Det är ju två väldigt olika miljöer, svensk skärgård och krigets Kongo. Varför har du valt dessa två spelplatser i boken?

Jag är uppvuxen ut mot skärgården till i Stockholm och har länge velat skriva något som utspelar sig där. För mig är skärgården inte bara solvarma klippor och skärgårdskrogar. Jag minns åttiotalets döda övärld utan folkliv med sina grå klippor och kloliknande spretiga tallar i höstdimman. Perfekt miljö för mord!

Östra Kongo-Kinshasa är på samma gång en av de vackraste och grymmaste platserna på jorden. I den vulkaniska miljön kring Kivusjön har miljoner människor dött under de mest ofattbara formerna. På den ena sidan sjön ligger Rwanda, där folkmordet utspelade sig 1994 och på den andra finns Kongo där våldet varit om möjligt varit än mer grymt. I alla fall mer utdraget.

Skärgården och östra Kongo har påverkat mig mycket. Genom att förlägga handlingen till dessa två platser och dessutom få dem att mötas i slutet adderade en magisk stämning i skrivandet. Jag hoppas att läsarna känner likadant!

Sönderlandet finns i butik nu!

Gästbloggaren: Tina N Martin

För några år sedan satt jag på en middag tillsammans med chefen för socialtjänsten i en större svensk kommun. Vi pratade troligtvis om allt mellan himmel och jord, jag minns faktiskt inte riktigt. Men det var en specifik sak som hon berättade och som sedan dess har suttit djupt fastetsat i mig. Sveriges lagar är skrivna för vårdnadshavarna, inte för barnen.

Så sa hon. Och sedan dess har jag inte kunnat släppa det faktum att vi vuxna, i ett av världens rikaste och mest välutvecklade länder, ändå inte har lyckats bättre med att bygga ett av de allra viktigaste skyddsnäten. Det för barnen.

Min debutroman Befriaren är en fiktiv berättelse. En spänningsroman som fokuserar på olika typer av svek, inte bara vuxenvärldens gentemot barnen. Den är sprungen ur min fantasi, men jag misstänker ändå att en hel del läsare kommer känna igen sig. Dels i sveken i sig, dels i omvärldens försök till att hjälpa utan att för den sakens skull alltid lyckas. Igenkänningen tror jag också kommer finnas i den egna viljan till att hjälpa, kombinerat med en gnagande oro inför att göra fel även när man menar väl. Vi människor vill i regel göra gott men drar oss ibland för att fråga om hur. Att vi har ett rättssystem som står på de vuxnas sida, istället för på barnens, gör knappast saken bättre.

Mitt skrivande tar givetvis avstamp i mitt eget läsande. Jag har alltid varit en bokslukare. Under min uppväxt botaniserade jag flitigt bland hyllorna på biblioteket och lånade bok efter bok. Då var läsandet ett sätt att resa i tid och rum, bland miljöer och människor, en delaktighet i andras tankar och inre världar. Så är det förvisso fortfarande, men som vuxen har jag också insett att det litteraturen främst gör är att nyansera. Den nyanserar våra tankar, vår världsbild och vår uppfattning om vad som är rätt och fel. Den vidgar begreppen, utmanar ställningstaganden och bjuder in till reflektion och eftertanke. Jag förstår att det låter som en klyscha men sanningen är den att litteraturen gör oss till bättre människor. Den som har läst en skönlitterär bok har vidgat sina vyer.

I sommar släpps så äntligen Befriaren, den första delen i en planerad serie. Att jag valt att skriva spänningslitteratur beror på att jag dels är mycket förtjust i gåtor, dels att jag någonstans vill lyfta fram det mänskliga bakom det omänskliga. Inte för att jag på något vis sympatiserar med människors ondska utan för att det känns viktigt att våga ta del av nyanseringen, och kanske i någon mån även vara en del av den. Några av de fiktiva handlingarna i berättelsen är ingenting annat än oförlåtliga. Men än dock så har de sina förklaringar. Och det är där möjligheten till reflektion kommer in, som ett slags erbjudande till läsaren om att vidga sina vyer. Ibland kan man förstå även om det är omöjligt att förlåta. Jag vill åtminstone gärna tro det.

Befriaren har inslag som är av det klart råare slaget. Jag har medvetet valt att inte försköna varken våldet, sveken eller det inre känslolivet. Den brinnande frågan är var gränsen går mellan att vara förövare och offer. Ni läsare får bedöma själva. För även om fiktion just är fiktion, så är det trots att det allmänmänskliga som tar plats i litteraturen. För att utmana oss läsare. För att vidga våra vyer. Och kanske också, som tidigare nämnt, för att få oss att våga reflektera över skillnaden mellan förståelse och förlåtelse. När det väl kommer till kritan kan man fråga sig vem det är som egentligen behöver befrielse, men kanske också vem som förtjänar den allra mest.

// Tina N Martin