Tävling – Vinn "En nästan sann historia"!

Visst blev ni också sugna på att läsa vår gästbloggares Mattias Edvardssons En nästan sann historia efter att ha läst hans text i måndags? Nu har ni chansen att vinna ett eget signerat exemplar.

För att vara med att tävla ska ni svara på frågan nedan, skicka svaret samt namn och adress till bokboxen@akademibokhandeln.se. Senast tisdagen den 6 september vill vi ha era svar.

Vilken titel tillhör någon av Mattias Edvardssons tidigare böcker?

1. Tjugondag Knut
X. April, april
2. Maj, maj måne

Bland de rätta svaren drar vi sedan fem vinnare som får varsitt signerat ex av boken.

Lycka till!

Om boken: I mitten av 1990-talet påbörjar Zackarias Levin en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet – och kanske av hela livet.

Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt mediejobb, flickvännen dumpar honom och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord.

Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?

Ännu en fullträff, Sharon Bolton!

Ända sedan jag första gången stiftade bekantskap med serien om Lacey Flint har jag, som ni vet, varit ytterst förtjust i Sharon Bolton (som för övrigt tillsammans med Elizabeth Hand (svim!) var en del av författarbonanzan på Crimetime Gotland härförleden – säkert dötrist och långtråkigt och alldeles, alldeles underbart för dem som var där). Men faktiskt hade jag efter fyra böcker hunnit bli yttepyttelite trött på Lacey. Döm av min glädje när fristående Små svarta lögner som kom förra året var en riktig höjdare (rec här). Och jubel och klang! Nya Daisy in chains är ännu en fullträff!

Maggie Rose är en hemlighetsfull och tillbakadragen advokat och true crime-författare som har för vana att ta sig an bara de riktigt spektakulära fallen. När den dömde seriemördaren och charmören Hamish Wolfe vill anlita henne är hon tveksam. Hamish är ung, snygg och karismatisk, och hans beundrare är säkra på att han är oskyldig. Men Maggie tar bara de fall hon vet att hon kan vinna. Trots det är hennes nyfikenhet är väckt. Kanske är hon inte så immun mot hans charm som hon trodde. Och kanske är hon inte heller så osynlig som hon hoppats...

Ja, det må låta lite lökigt såhär i kort sammanfattning, men Daisy in chains är på det hela en riktigt rafflande historia. Vår blåhåriga (jodå) hjältinna Maggie är en välkommen ny bekantskap. Det är synd att det är en fristående bok, för jag hade gärna träffat henne igen. Och historien om Hamish är just av den där är-han-skyldig-är-han-inte-skyldig-sorten som gör att man girig läser (i det här fallet lyssnar) vidare. Faktiskt tycker jag om alla bokens huvudpersoner, såväl skurkar som hjältar, vilket gör läsningen bra mycket mer intressant än om det funnits en tydlig bad guy i sammanhanget. En stor del av behållningen just detta: Finns det ens en bad guy?

Visst, visst, boken innehåller också en del svagare element. Hur i hela helsefyr har en stjärnadvokat som Maggie har lyckats hålla sig undan offentligheten (inte en bild!) i en tid av sociala medier och skvallerpress? Och så motivet... kanske egentligen inte världens mest trovärdiga. Men kära vänner, vad gör det, när det är så här spännande hela vägen? Daisy in chains har det jag i första hand vill ha ut av en kriminalroman – välskriven underhållning. Och så nöjd är jag att jag faktiskt åter känner mig redo för lite mer av Laceys trasiga förflutna och Joesburys turkosa(!) ögon.

Jag sträcklyssnade på den engelska ljudboken, men för er som föredrar svenska och papper så finns boken sedan ett par veckor även i detta format. Läs den!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gästbloggaren: Mattias Edvardsson

författarfoto:  Emil Malmborg

När jag läste i Lund på nittiotalet fanns det ingen skrivarlinje på universitetet. Alltså fick jag lov att uppfinna en sådan. Det är en av fördelarna med att vara författare. Man får syssla med ljug och hittepå. Sådant gillar Zack i min nya roman.

Som författare får man placera ut lik i skogarna runt Veberöd, låta omsusade kulturmän försvinna spårlöst från Professorsstaden i Lund. Man får till och med flytta in sitt alter ego i ett inrökt studentkök på Grönegatan och frossa i pretentiösa kvasiintellektuella diskussioner utan att förlora sin värdighet. Sådant gillar både Zack och jag.

I En nästan sann historia får vi följa Zack under ett riktigt hundår. Han får kicken från sitt creddiga kvällstidningsjobb och blir dumpad av snyggoflickvännen, tvingas lämna Stockholm och flytta hem till sin morsa i Veberöd. En gång var han (i viss likhet med undertecknad) en nittonårig student med litterära ambitioner, men när han nu bestämmer sig för att skriva en bok är drömmarna om Augustpris utbytta mot förhoppningar om topplistor, tv-soffor och cash (I viss likhet med undertecknad? Nej, jag bryr mig så klart varken om topplistor eller Malou – men kan fortfarande tänka mig en August).

Om jag ska beskriva En nästan sann historia? Det är lite aka-porr, lite mordgåta, en kulturman och en hel del skrivande. En förhoppningsvis lite spännande whodunnit-roman om litteraturen och det förrädiska minnet. Och om livet som sådant (Nu låter jag nästan som den där nittonåringen igen). Någon har beskrivit den som en blandning av Sanningen om fallet Harry Quebert och Den hemliga historien. Någon annan har kallat den Donna Tartt light. Själv blir jag lite skraj av att över huvud taget nämnas i sådana sammanhang.

Vill ni sedan hävda falsk marknadsföring ("Sa du Donna Tartt? Snarare Mitt livs novell!") finns det flera tillfällen att stöta på mig i Skåne under hösten (med betoning på ”på”). Spana in hemsidan mattiasedvardsson.se för detaljer. Jag tar emot utskällningar och förnedrande blickar, men inga reklamationer. I värsta fall kan jag kanske erbjuda deckarkungen De la Mottes nya som plåster på såren.

Mattias Edvardsson är född 1977 och uppvuxen i Trelleborg. Nu bor han utanför Lund med sambo och två barn. Han har tidigare givit ut två ungdomsböcker på Opal och två romaner på Parabellum Nord. När han inte skriver böcker arbetar han som gymnasielärare i svenska och psykologi.

Bokhandlarna svarar: Vad läser du i höst?

Susanna Mattsson, Jägersro: Sektnörden i mig är otroligt peppad på Emma Clines Flickorna. Om kvinnorna kring Charles Manson och morden han fick dem att utföra. Boken har blivit internationell succé och nu återstår bara att ta reda på om den lever upp till hyllningarna. (Och ja, jag tittar på Aquarius i detta nu – såklart).
Sedan kommer ju Sofi Oksanen med nytt. Norma beskrivs som ett mörkt familjedrama med magiska undertoner. Och det låter ju som right up my alley, eller hur?
Dessutom har jag hört ryktas att Sharon Bolton precis skrivit klart en ny bok där Harry från Blood harvest figurerar. Vilket fick mig att inse att jag inte läst Blood harvest! Vilken backlistpresent!
Sedan är det ju allt det där som jag inte hann med från min sommarlista, och alla andra böcker som kommer i höst... Aaaahhhhrrrrrggggg, hetsen! Men ändå skönt att bokfloden aldrig sinar. Fatta hur trist det hade varit.

Johan Zillén, Center Syd: Så otroligt mycket som lockar i höstens bokflod! Hur ska man hinna med (har liksom fem stycken kvar från sommarhögen fortfarande …)? Det här är liksom bara september/augustiböckerna.
Nåväl, de som skriker efter livbojar allra högst från vattenmassorna än så länge är dessa: Emma Clines Flickorna – En tokhyllad mörk roman om utsatthet, sexualitet och motståndskraft. Inspirerad av Charles Manson-kulten på 60-talet.
Flickan med gåvorna av M.R. Carey. Zombieskräckisen som kallats för genreomdefinerande. Kommer som storfilm med bl.a. Glenn Close och Gemma Arterton i höst. Skall läsas först!
Isola av Åsa Avdic. Coolaste SVT-profilen skriver politisk spänningsdystopi. Gimme gimme gimme!
Världens lyckligaste kvinna av Jessica Knoll. ”Den sortens bok som du bara inte kan lägga ifrån dig.” säger REESE WITHERSPOON! Inte skulle REESE WITHERSPOON (or without her spoon) ljuga!? En ny Gone Girl säger kritiker. Nyfiken blir jag.
Dolores Redondos Den osynlige väktaren. En baskisk True Detective möter Fred Vargas tydligen. Supersuccé i Spanien. Alltid kul med berättelser som inte kommer från Sverige/USA/England.
Amy Schumers The Girl with the Lower Back Tattoo får priset för årets bästa boktitel hittills. Får se om den är i klass med t.ex. kollegorna Tina Feys Bossypants eller Sarah Silvermans The Bedwetter.
Alla hjältar blir förlåtna, Chris Cleave. Hans Little Bee är fortfarande en av de tre bästa böcker jag någonsin läst. Och även om senaste romanen, Guld, inte höll samma mästerliga klass så har han ett fullkomligt enastående språk. Oavsett vad han skriver om.
Sharon Bolton, Daisy i kedjor. Efter förra årets suveräna Små svarta lögner är förväntningarna högt ställda. Men Bolton brukar leverera.
Så, stör mig inte mer nu. Måste få läsa.

Eva Killberg, Ängelholm: Sällan har så många kunder längtat så mycket efter en fortsättning. Och i september kommer även jag att kasta mig över del två av den mystiska Elena Ferrantes Neapelkrönika, Hennes nya namn. I väntan på denna höjdpunkt läser jag Peter Robinsons nya deckare När musiken tystnar. Robinson är alltid pålitlig, och denna gång tar han sig an temat pedofilkändisar. Varför gjorde ingen någonting - när så många visste eller anade hur det stod till? Kom inte och säg att deckare inte kan vara viktigt samhällsskildrare och riktigt bra, angelägen läsning! 
Intressant låter också den överklasskildring från England som rosats i press och TV: Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn. Det är tre delar med inblickar i den riktigt fina överklassen, där det är allra finast att ha ärvt så mycket som möjligt och gjort så lite som möjligt. Det har en märklig tjusning, detta med brittisk överklass, men här är det tydligen inte riktigt Downton Abbey-stämning. Det lär handla om överklass, övergrepp, överdoser och överlevnad (enligt Andres Lokko i SvD som är lyrisk). 
En annan hyllad bok är ett måste i höst: 1947 av Elisabeth Åsbrink. Här började det som blev våra samhällen efter världskrigen. Åsbrink tar sig an historien med faderns personliga erfarenheter. Samma tema blir det i Jan Guillous sjätte del om 1900-talet: Äkta amerikanska jeans. Måste-läsning! Sedan blir det förstås en och annan rysare, som Keplers nya, Kaninjägaren. Passar perfekt i oktober, när mörkret sänker sig...
Samma månad ser jag fram emot Stefan Ahnhems tredje del i deckarserien om Helsingborgspolisen. Minus arton grader handlar om iskalla mord! Linn Ullmans känsliga skildring av De oroliga, de kända föräldrarna, går ju inte att hoppa över. Lär vara fantastiskt skriven, har jag hört från säker väninnekälla i Oslo. 
Och sist men inte minst, Herman Lindqvists skildring av De vilda Vasarna. Herman är alltid underhållande - även för en måttligt historieintresserad läsare som jag. Det blir en helt underbar bokhöst!

Silja Stråhle, Helsingborg: Det här vill/ska/måste/hoppas jag läsa i höst! Hanya Yanagihara – Ett litet liv - "En roman för den som vill bli uppslukad av den stora berättelsen - djupt gripande, skoningslös och oförglömlig." Ja, jag vill bli uppslukad. 
Max Porter – Sorgen bär fjäderdräkt - Om en familj i sorg. "När deras förtvivlan är som störst ringer det på dörren och utanför står den fjäderklädda sorgen. Kråkan fastslår att han kommer att stanna hos den förkrossade familjen tills han inte längre behövs. Han blir deras terapeut, beskyddare och hjälpreda. Ibland obehaglig och konfronterande men också varm och tröstande." Ser så fram emot denna läsning. 
Marilynne Robinson – Två par systrar - självklart vill jag läsa debutboken. 
Johan Egerkrans - Nordiska gudar - så vackra bilder, och intressant att läsa om folktro. En bok att ha framme, alltid, för sin skönhets skull. 
Josefine Sundström - Sagasagor : studsmatta, simskola och en borttappad tigertass En kapitelbok för 3-6 år. Om Sagas vardag med allt vad det innebär. Mysiga kapitelböcker för barn kan vi aldrig få för många av. 
 Parallellt kommer jag att fortsätta hisnas och fascineras av Vårt matematiska universum i mindre etapper. Lite pö om pö. 

En anorektikers snurriga tankar

Hur en anorektiker tänker går inte att förstå om man inte själv har varit där. Men Lina Kalmteg hjälper till, och vidgar också perspektivet till kvinnorollen i samhället. Huvudpersonen i hennes roman Jag såg livet tvingas i mig i, vägrar möta alla kraven. Hon hungerstrejkar.

Huvudpersonen Hannah berättar i korta stycken, medan hennes kropp tynar bort och hon själv äcklas över sina tjocka lår. Hon åker in och ut i vården, går i terapi, har förstående föräldrar, men ingenting hjälper. Hon känner bara gemenskap med medsystrar som också svält sig: Twiggy, Kate Moss och Sylvia Plath. För Hannah, liksom de, vill inte vara med i livet, vill inte bli kvinna, vill inte bli som mamma, vill inte leva.

Det här är väldigt jobbig läsning i en liten roman, men också en otroligt stark berättelse. Förvirrad, naturligtvis, eftersom Hannahs hjärna inte får någon näring. Det blir ett drama på liv och död.
Lina Kalmteg, kulturskribent, lär ha egen erfarenhet av anorexia. Det känns.

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

"Sekten som återuppstod" av Mariette Lindstein

Ett stort grattis till Mariette Lindstein, vars spänningsroman Sekten på Dimön i helgen plockade hem CrimeTime Gotlands pris för årets bästa debutdeckare!

Du kan läsa vad jag tyckte om den här.

Passande då för henne, och alla er som läste "Dimön" i solstolen i somras, att uppföljaren Sekten som återuppstod släppts nu i veckan!

"Sofia Bauman försöker skapa sig ett nytt liv efter två år i sekten ViaTerras våld. Vägen tillbaka blir svårare än hon trott. Hon möts av fördomar och misstänksamhet och plågas av mardrömmar. Inom henne växer ett begär efter vedergällning.

Franz Oswald, sektens ledare, sitter i häktet i väntan på rättegång. Ändå är han varken orolig eller ångerfull. Med hjälp av sin advokat, Anna-Maria Callini, börjar han väva ett nät som sträcker sig långt utanför fängelsets grå väggar och vars enda syfte är att hämnas på Sofia Bauman.

När Sofia bestämmer sig för att tala ut om sekten förvandlas hennes liv långsamt till en mardröm. Enda utvägen är att än en gång lämna allt och starta ett nytt liv någon helt annanstans. Men Oswald skyr inga medel. Hans nät verkar innefatta allt och alla i Sofias omgivning och sträcka sig över städer, oceaner och kontinenter. Och i kölvattnet av hans slutliga hämnd återstår den avgörande frågan. Kan man någonsin bli helt fri från en sekt?"

Del två fortsätter på samma spår som del ett.

Det är satans spännande, trots avsaknad av norska seriemördare med mammakomplex eller vinpimplande poliskommissarier.

Oswald är en djävulskt bra bad guy. Det ska bli kul att se vem som snor åt sig den rollen i den oundvikliga filmatiseringen. Sofia kommer ju naturligtvis att spelas av Eva Röse, eftersom hon enligt lag måste spela alla kvinnor i åldern 25-50 i svensk film sedan Lena Endre blev för gammal för att göra det.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Seriematchning i himlen (eller kanske i hell)?

Min morfar översättaren hade en gedigen seriesamling. Ja, han hade egentligen en gedigen samling av allt som någonsin gått i tryck (kändes det som), men just idag var det serierna det skulle handla om. Jag tillbringade mycket tid hos min mormor och morfar som barn, och en stor del av den tiden satt jag på övervåningen försjunken i serier. Efter att ha betat mig igenom samtliga Tintin, Kalle Anka, Lucky Luke, Smurfarna, Finn och Fiffi, Johan och Pellevin, Linda och Valentin, Alverfolket... så landade mina barnhänder en dag på Klas Katt i Hell City.

Och vad ska jag säga? Det var obehagligt helt enkelt. Det här var en serievärld så långt ifrån allt jag tidigare upplevt. Ångesten och den svartvita estetiken. Jag läste (det var ju ändå tecknat) med ett tilltagande psykiskt illamående. Det skulle dröja en del år innan jag lärde mig att uppskatta existentiella vuxenserier i linje med Klas och kompani.

Ni som känner min mer moderna seriesmak förstår ju att Klas Katt, Olle Ångest och de andra lirarna i det hopplösa Hell City numera passar mig som hand i handske. Förstå alltså min glädje när den här pärlan dök upp i butiken tidigare i somras! Innehåll: Brev som Klas Katts pappa Gunnar Lundkvist skrivit till Nina Hemminsson (Nina!). Klas och Nina - vilken underbar matchning.

Ur första brevet:

Jag har en rätt så positiv inställning till världen. Men det är ingen som förstår det. Jag får skylla mig själv. Ritar man serier om Klas Katt och Olle Ångest så får man väl stå sitt kast ... Ute har det ljusnat. Min katt Pigge gnäller över något. Kanske vore det bäst om jag gick till Systembolaget och köpte sprit som jag och Pigge kan dricka. Sen kan vi sitta i varsin fåtölj och klaga på allt som är fel.

Nina skriver att breven får henne att skratta när hon är som mest nere. Jag tror att det blir perfekt när det börjar mörkna. Tror inte ni?

Susanna Mattsson

Killbergs Bokhandel Jägersro

Bladvändare med mersmak

Ni vet den där typen av deckare som gör att allt annat får vänta, som man bara kastar sig över varje ledig stund och ligger vaken hela natten med - en sådan har jag hittat! Danska Lone Theils Flickorna på Englandsbåten blev en äkta sträckläsning. Nora Sand, reporter stationerad i England, stöter på en gammal story med två tonårstjejer från Danmark, som försvann på Englandsbåten. Det visar sig bli en rafflande livsfarlig historia. Jag lovar, den här deckaren kommer inte att förbli halvläst! 

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

Bara vara vänner

”Liv bor med sin man Martin och sina 14-åriga tvillingdöttrar i en skånsk villaidyll. De kämpiga småbarnsåren är över och hon trivs med sitt arbete som lärare. Hon mår bra nu.
Så får hon en ny granne i huset mittemot. Det visar sig vara Malena, Livs ungdomsvän. Det har gått många år sedan de sågs, många år sedan Julian. Liv har lagt det bakom sig, hon är starkare nu, vuxnare.
Men trots att Liv försöker hålla avståndet förvandlas hon på nytt till en fluga som sprattlar i Malenas nät. Snart har den trygga vardagen fallit i bitar och det finns ingenstans dit Liv kan fly. Grannarna i kvarteret börjar undvika henne, i arbetet på skolan är hon på väg att tappa fotfästet och hon vet inte ens om hon kan lita på sin egen man.”

Bjärredsförfattaren Petra Holsts nyutkomna roman Bländad är en riktig jädra bladvändare!

Jag läste den i en sittning, med endast paus för stekt kaviarmacka med ägg till lunch, under en regnig augustieftermiddag.
Det är en berättelse som suger in dig och vägrar släppa taget.
Klart mer obehaglig än många thrillers jag läst det senaste året. Förmodligen för att den går att relatera till på ett personligt plan, till skillnad från de flesta historier om norska seriemördare eller briljanta-men-alkoholiserade kriminalkommissarier.

De flesta av oss har nog haft en vän med drag av Malena.
Manipulativ, beräknande, känslokall och egoistisk.
Förhoppningsvis inte lika fullt ut psykotisk som hon dock …

På tal om bladvändare. Varför, undrar jag, finns det ingen bestseller-författare som heter Paige Turner? Det vore ju det perfekta namnet för någon som vill hamna längst upp på topplistorna.
Det kanske vore en passande pseudonym för Petra Holst om Bländad blir utgiven på den engelskspråkiga marknaden? Varsågod. Den bjuder jag på.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Dekadent mörker i nya Alex Marwood

När den treåriga flickan Coco - tvilling till identiska systern Ruby - försvinner under sin pappas femtioårsfest, väcker fallet en enorm uppståndelse i medierna. Flickans föräldrar är rika och har stort inflytande, liksom de vänner vars sommarhus vid havet festen hölls i.
Vad var det egentligen som hände den där ödesdigra kvällen?


Det som har hänt är att Alex Marwood är tillbaka! Onda flickor var en av mina stora krimfavoriter när den kom ut 2013. Och även om Granne med döden kanske inte helt levde upp till debutens storhet så visste jag att det skulle ta sig i nästa bok. För Marwood kan leverera utmärkta psykologiska thrillers. Svarta, intelligenta, välskrivna. Den mörkaste hemligheten är just en sådan. Faktum är att den ger oss en Marwood i absolut toppform.

Handlingen sträcker sig över två helger. Den första är den då Coco försvinner under ett hedonistiskt fördelsedagsfirande.  Den andra helgen utspelar sig flera år senare, då ännu en katastrof tvingar upp de hemligheter som omgivit försvinnandet till ytan.

Kretsen kring Cocos far, den stormrika byggherren Sean Jackson, utgör ett fantastiskt persongalleri. Hans vänner - självupptagna, pragmatiska, samvetslösa - kontrasteras mot de kvarvarande döttrarna vars relation till fadern är minst sagt ansträngd. Den ödesdigra helgen skildras ur flera olika perspektiv tills sanningen långsamt kryper fram. Ni som känner författaren har redan gissat att den inte är vacker.

Marwoods litterära thrilleruniversum är långt ifrån den klassiska pusseldeckarens (även om avslöjandet faktiskt kryper fram i en närmast Christiesk återföreningsscen). Vemgjordedet-aspekten är alltid underordnad utforskandet av de mekanismer som får oss att göra det. Det psykologiska spelet mellan bokens karaktärer som oundvikligt leder mot katastrofen är mästerligt skildrat. Och som den riktigt goda litteraturen plägar göra lämnar boken läsaren med nya frågor att ta ställning till.

Vilket är sanningens pris? Och är det egentligen värt att betala?

Här och här har jag skrivit om Alex Marwoods tidigare böcker. Och här hittar ni hennes gästblogg.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Om böcker var musik, vilken musik skulle du vilja läsa?

Susanna Mattsson, Jägersro: Jag har just läst två böcker som är precis som Neko Cases fantatsiska album Fox Confessor brings the flood (lyssna här). Mörka, desperata, fyllda av den där förhöjda livskänslan som hör tonåren till, parat med amerikansk småstadstristess och mytologiska underströmmar. Om alla böcker var som en sång av Neko Case – herregud, jag gör ju redan knappt något annat än läser redan!
Vilka böckerna är? Girls on fire av Robin Wasserman och The fever av Megan Abbott. Recension snart i en blogg nära dig.

Eva Killberg, Ängelholm: Vem vill inte höra Mahler till läsningen? Tänk bara Döden i Venedig av Thomas Mann, med tjusig yngling och underbar miljö, livet, döden och kärleken i Venedigs gränder.

Silja Stråhle, Helsingborg: Det här var en fråga som jag hade mycket tid att fundera på under en lång bilresa hem i helgen. Ändå stod jag fortfarande utan riktigt svar flera dagar senare. Tror att jag är alldeles för splittrad i huvudet av alla semesterupplevelser och att jag fick en sådan prestationsångest: frågan är ju så jäkla bra! Jag läser mycket och lyssnar mycket på musik så det borde inte varit några problem alls, men det blev det.

Jag skulle vilja koppla musik och böcker som att - lyssna på det här och - bli supersugen på att läsa. Jag tänker att alla föräldrar borde lyssna på Barn är ett folk av Beppe Wolgers/Olle Adolphson och låta sången bli en ledstjärna när man högläser för sina barn. Ta ett kliv in i magins värld och gör resan tillsammans med barnet. Själv har jag aldrig lämnat barnboksvärlden - och har fått många av mina starkaste läsupplevelser här.
Lyssna på Wonderful tonight av Eric Clapton - och läs sen en riktigt fin kärlekshistoria. Sången suger tag i magen på mig varje gång jag hör den - och jag kan bli lika hänförd och gripen av starka kärleksromaner. Det kan vara lycklig kärlek, olycklig kärlek, ung kärlek, gammal kärlek, föräldrakärlek, kärlek till livet - ett tidlöst tema som alltid funkar på mig ;-)

 

Do believe the Hype

”De rikaste rika och de mest utsatta behöver sällan träffas.
Utom i Djursholms allmänna gymnasium.
Fem tonåringar, och en lärare som vill väl. Det slutar i katastrof.
Nio månader senare ställs artonåriga Maja inför rätta.”

Malin Persson Giolitos Störst av allt är nog tveklöst sommarens mest haussade titel.
Svallande recensioner och lyriska bloggare har fyllt mitt flöde under månader nu.
”… en fruktansvärt bra bok ..” skriver t.ex. DN:s Lotta Olsson.

Nyfiken blev man naturligtvis.
Så blir det då boken som till slut lyfter ut Giolito ur ”GWs dotter”-skuggan?

Boken marknadsförs som en rättegångsthriller, men jag skulle snarare kalla det ett rättegångsdrama.
Det är bitvis skakande och obehagligt, och det finns en ”whodunnit”-gåta som löper genom berättelsen, men spänningen ligger inte i fokus här.

Detta inte menat som någon kritik, bara ett klargörande.
Jag tror på korrekta innehållsförteckningar.
”Störst av allt” är en otroligt välskriven och skakande skildring av varje förälders värsta mardröm.
Och detta kommer utan tvekan vara en titel som kvalar in på min årsbästalista i december.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Kärlek i Berlin

Om Berlin, i Berlin.

Så mycket gott har jag hört om Douglas Kennedy, och så mycket gott har jag hört om Ögonblicket att jag sparat boken som en karamell, en present till mig själv att läsa på plats. I år fick den följa med på den numera traditionsenliga Berlinvistelsen. Och den som väntar på något gott... Ja, kanske väntade jag faktiskt lite för länge. Förväntningarna var högt uppskruvade.

Visst är det en fantastisk känsla att sitta på sitt lokala hak i Prenzaluer Berg, ett stenkast från Kollwitzplatz, och läsa om densamma. Fantisera bort den välmående medelklassomgivningen och känna, om än bara för ett ögonblick, hur det kan ha varit att leva här under kalla krigets dagar. Och vore det bara för miljöbeskrivningarna skulle den här boken kvala in som årets läsning.

En vintermorgon anländer det, paketet som vänder upp och ner på Thomas Nesbitts värld. Thomas är en medelålders, frånskild författare som dragit sig undan till det lantliga Maine för att finna sig själv efter ett långt äktenskap. Paketet han mottar den där vintermorgonen är från en kvinna vid namn Petra Dussmann –- en kvinna han hade ett passionerat förhållande med i det kalla krigets Berlin på 1980-talet.

Då Thomas öppnar paketet är det början på en resa in i det förflutna, till en tid då allt ställdes på sin spets när han träffade den undersköna Petra som var på flykt från diktaturens DDR. För första och kanske enda gången i sitt liv erfor Thomas vad riktig kärlek var. Men det var en förälskelse med många förhinder och de där dramatiska månaderna i Berlin kom att prägla honom för all framtid. Sedan dess har han kämpat för att hålla de smärtsamma minnena borta. Det gick ända tills paketet anlände.

Själva intrigen är det ju som ni ser heller inget fel på, den har egentligen så kallat allt: En moraliskt komplex kärlekshistoria, politiska ränker och dubbelspel mot en historiskt intressant fond. Persongalleriet är toppen. Alla från vår plågade unga hjälte till hans love interest Petra, lägenhetskamraten Alastair (mycket förtjust i Alastair), till den ohyfsade arbets"kamraten" Pawel. Händelseförloppet är möjligen lite sökt, men skildrat med sådan detaljrikedom att jag hela tiden ser handlingen framför mig som på film (åh, det skulle bli en bra film - John Irving möter Weissensee!).

Men så är det alla ord! Ingenting förblir outtalat. Allt, precis allt skrivs ut, tills det inte finns något utrymme kvar för den egna tanken. Mycket snart har jag tröttnat på Thomas förnumstiga inre monologer, som ofta resulterar i rena plattityder. Stryk! Stryk! Vill jag ropa. (Och ja här kommer det igen...) Show don't tell! Sorry Doulgas, där ryker toppbetyget.

Ändå lyckas Ögonblicket vara en sådan där bok som läser sig själv. Jag läser girigt, kanske inte så mycket för bokens kärlek i Berlin som min egen kärlek till Berlin. För att få känna historiens vingslag. För stadens skull.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Vilken är den bästa bokcirkelboken?

Eva Killberg, Ängelholm: Utmana bokcirkeln med Epidemin av Åsa Ericsdotter! Det är en riktig rysare, men med väldigt mycket att diskutera. Här utmanas våra värderingar om kroppsideal och människovärde. Hälsopartiet har tagit makten i Sverige, och har lovat få bukt med all övervikt. Hittills har det gett politiska poäng. Och nu är det verkligen tvångsbantning till varje pris - om det så kostar liv. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Läs och räkna med diskussioner!

Johan Zillén, Center Syd: Chris Cleaves Little Bee brukar jag ofta rekommendera till de bokcirklar som frågar mig om råd.
Den har liksom lite av allt.
Fantastiskt språk, gripande livsöden, spänning och svart humor.
De moraliska dilemman som berättelsen bjuder på kan också vara en perfekt grund för diskussion.

Susanna Mattsson, Jägersro: Vanligtvis brukar jag inte tänka deckare när det kommer till bokcirklar, men just nu vill jag ändå säga Alex Marwoods Den mörkaste hemligheten. Har precis läst ut den och Marwood excellerar som vanligt i psykologiska dilemman som utmanar den spontana känslan för rätt och fel och som får mig att vilja vrida och vända på bokens frågeställningar ihop med andra läsare. Och utan att avslöja slutet ... Finns det egentligen någon poäng med att sanningen kommer i dagen?

Silja Stråhle, Helsingborg: Jag har aldrig varit med i någon bokcirkel, fast nu när jag tänkt på det så skulle jag gärna vilja. Jag skulle gärna vilja läsa och diskutera två böcker. Den ena är Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan - eftersom jag har hört rätt mycket gott om den - men själv blev jag riktigt besviken. Jag kan tycka att det är lite mysigt med en riktig feelgoodbok på semestern - men den här var en språkmässig katastrof (för mig) och karaktärerna gjorde mig bara irriterad. Hade varit kul att höra andra åsikter - och vem vet kanske fått en ny syn på boken.
Den andra boken är Lila av Marilynne Robinson. Vilken underbar kärlekshistoria att gotta sig i. Och språket! Tror att jag läste något stycke tre-fyra gånger bara för att det var så vackert. Tänk att få sitta och jämföra upplevelsen av en så stor favoritbok.

Because real life is terrible

Word!

Läste en intervju i senaste numret av Books and Dreams där Helena Dahlgren fick svara på frågan vad som gjorde henne riktigt, riktigt rädd. Svaret:
"Att titta på nyheterna eller läsa en dagstidning. Jag läser hundra gånger hellre om mördarclowner, än försöker ta in vår samtid. Verkligheten är alltid värst."

Lite senare i samma nummer pratade en annan av våra Bokboxen-vänner, Camilla Sten (författare till utmärkta En annan gryning, recension här), om primalrädslor:
"Bra skräcklitteratur bygger alltid på primalrädslor! Vi människor är väldigt bräckliga och behöver bearbeta det. Ska vi överleva – eller inte? Vi läser inte sagor för att lära oss att det finns drakar, utan för att drakar kan dödas."

Utan att använda bloggen som forum för att psykologisera mig själv allt för mycket kan jag ändå säga: Jag har inte mått prima sedan jag kom hem från Nice. Och om jag klagade på att jag inte kunnat läsa ut mina böcker den här sommaren så stämmer inte det längre. Det var länge sedan jag använde fiktionen så mycket som flykt och tröst. Kanske kan inte alla drakar dödas i böckerna jag läst (Marwood!), men att få fly in i en annan verklighet när den riktiga är alltför svår att hantera, det är en ynnest. Tack för det litteraturen! Och tack Helena Dahlgren för att du pepprat mig full med tips. Trots att jag hittat många gamla favoriter bland kapitlen ser min 100 hemskaste ut såhär:

Det ska nog lyckas ta mig genom det värsta!

Helena Dahlgren gästbloggade hos oss tidigare i somras, Camilla Sten i vintras. Läs deras texter här och här.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tack Björn Hellberg för helgen!

Tack för en urtrevlig signering utanför Killbergs i Ängelholm, Björn Hellberg! Och tack för att du skrivit in oss i Akademibokhandeln i din nya deckare Dödsdrycken. (Fast vi, Hilda och Eva, har svårt för att se mordiska ut i Björns sällskap....)

Mästersigneraren mitt på Storgatan, utanför Killbergs Akademibokhandeln under fredagen: Björn Hellberg dedikerade sin nya deckare "Dödsdrycken" åt besökare i Ängelholm: Åsa och Mårten Jönsson, tillsammans med Eva Dahlentoft.

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm