Konferensen - Den perfekta mixen av teambuildingsatir och yxmördarthriller! Nu i pocket!

 

"En dysfunktionell arbetsgrupp på konferens blir jagade av en hämndlysten mördare. Nu måste de lära sig att samarbeta på allvar – om de ska ha en chans att överleva. De anländer till den pittoreska lilla stugbyn vid Kolarsjöns strand för att ha konferens om ett kontroversiellt projekt som väcker starka känslor, både på bygden och bland personalen.

Vad konferensdeltagarna inte vet är att någon iakttar dem från andra sidan sjön. Någon som är ute efter hämnd. När mörkret faller börjar de försvinna, en efter en ...

Mats Strandberg fortsätter sin lågintensiva och gullsympatiska kampanj för att förklaras Sveriges Skräckkung, och frågan är om han inte kan slå sig ner på tronen nu när John Ajvide Lindqvist lämnat "walk over" med senaste romanen "Vänligheten" (en suverän roman, men väldigt tunn på läskigheter.).

Jag har skrivit här på bloggen om hans två tidigare vuxenrysare, "Färjan" och "Hemmet", här och här, och - spoiler alert - jag är ett stort fan av bägge!

I "Konferensen" - som precis utkommit i pocketutgåva - lämnar han både av båtvampyrer och demensspöken bakom sig och kastar sig hejvilt rakt in i "Slasherns" underbara värld! I detta fall är dock de kärlekskranka ungdomarna, som envisas att gå ensamma till utomhusduschen mitt i natten, utbytta mot kommunledningen på en mindre ort som samlats för konferensande, teambuilding, zip-lining och förhoppningsvis lite god mat och dryck. 

Första halvan av boken låter oss lära känna teamet, och alla turer och intriger kring byggandet av ett stort köpcentrum på approprierad jordbruksmark. Här glänser verkligen Strandberg! Skildringen av dynamiken i denna grupp, med visselblåsare, påläggskalvar, menlösa chefer och bittra anställda som tvingas umgås på en isolerad kursgård är fullkomligt underbar! Mycket igenkänning för oss/dig som suttit i ändlösa möten, hanterat inkompetenta ledningar, arbetskamrater som gör dig galen, eller tvingats delta i "övningar" som syftat till att "stärka gemenskapen" i "teamet" .... 

Men sedan ... sedan brakar det loss rejält! Jag ska inte spoila mer än vad bokens baksida gör här ovan, men kan klart intyga att Mats inte håller igen vad det gäller ond bråd död, blod, tarmar och slask! Jason Voorhees hade varit stolt!

Jag tillhör inte alls de kräsmagades skara, men Mats lyckas vid några tillfällen till och med att få en härdad skräckkonsument som undertecknad att rysande skaka till av ... ja, vad nu motsatsen till vällust är ....

Var nu inte en tråkmåns och säg "Nej, jag gillar inte skräck". Ta språnget och upptäck en alldeles, alldeles underbar bok. Om lite gemytligt massmördande ...

Om inte annat så är boken ett obestridligt argument för att alla möten och konferenser från och med nu endast bör hållas via Zoom eller Teams ... :-)

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

* Redigerad version av text från april 2021

Gästbloggaren - Victoria Björn Blomqvist

Jag växte upp som ensambarn i en egenföretagarfamilj där arbetstiderna var, tja, 24-7. Vi flyttade tidigt till de svenska fjällen, närmare bestämt Sälen, och lämnade därmed släkt, vänner och det bekanta i Värmland bakom oss. Kanske var det inte så konstigt att jag blev den där bokmalen som plöjde bok på bok i flickrummet. Försvann in i andra världar, lärde känna tusentals Mållgans.

Jag älskade Berättelserna. De där svarta bokstäverna mot det vita pappret som skapade magi. Jag njöt till och med av lukten på byns lilla bibliotek. Lukten av gamla böcker.

Det handlade aldrig om specifika genrer utan allt slank ner. Äventyr, deckare, feelgood, skräck, romaner. Det viktiga var att det fanns en känsla som fångade, som drog mig in och lät mig följa med till spännande platser, andra kulturer, nya sätt att tänka och att vara. Min värld blev så mycket större än vad verkligheten någonsin skulle ha kunnat erbjuda.

Skrev gjorde jag som liten. Så pennan glödde. Hittade på, levde mig in och fantiserade. Men en dag blev jag stor. Att sitta och hitta på historier var ju inget som vuxna människor ägnade sig åt. Om man inte var författare så klart.

Så jag slutade skriva. Sen kom jobben, huset, barnen och livet emellan. Alla dåliga ursäkter. Någonstans inne i bröstet brann emellertid längtan efter att få sätta pennan mot pappret igen, eller fingret mot tangentbordet för all del. Berättelserna och skapandet fanns där inne, ville ut och få liv. Men det som var så självklart och enkelt som liten hade blivit så svårt och oöverstigligt som vuxen. Att skriva en bok var inget man bara gjorde. Det tog åratal av research, förberedelser, utbildning och så allt-det-där-andra-som-hindrade-mig-från-att-för-guds-skull-bara-skriva!

När min man, för vilken gång i ordningen har jag glömt, bemötte mitt lätt självömkande ”jag skulle så gärna vilja skriva en bok…” med ”men gör det då?” trillade den så kallade polletten slutligen ner. Jag skulle banne mig ge det ett försök. Sänka axlarna och gräva där jag stod. Ta avstamp i en miljö jag kände till och bara hitta på. Att få ihop ett komplett manus och ro projektet i land skulle vara en seger i sig. Så fick vi se hur det blev med resten.

Då och då fattar man beslut som förändrar livet. Den dagen de första orden formades till vad som skulle bli Fjället tiger still skrek mitt barndoms jag av glädje. Och hon har fortsatt att hoppa jämfota av lycka sedan dess.

Jag har haft turen att växa upp i en miljö så fantastisk och dramatisk som Sälenfjällen. Även om jag sedan många år bor i Karlstad finns de vidsträckta vyerna, det karga fjället, myrarna, dofterna, stillheten och tystnaden inom mig. Saker som jag så starkt förknippar med min barndom men också med mycket annat och det är dit jag i tankarna ofta återvänder. Många känner till Sälen för snö, skidåkning och turism men platsen är så mycket mer. I Fjället tiger still har jag velat lyfta fram den miljö och känsla som finns bortom det kommersiella, den som kanske inte lika många relaterar till.

I Fjället tiger still återvänder Malin, precis som jag själv så många gånger gjort, till sitt barndoms Sälen. Det är en spänningsroman men den vore inget utan de människor med starka och komplicerade vänskapsband, intrikata hemligheter och personliga utmaningar som läsaren får lära känna. Och slänger man in ett mord, en dos mystiska försvinnanden och en nypa svek har man förhoppningsvis en spännande och kittlande berättelse. Just kontrasten mellan det stilla och mäktiga i lågsäsongs-Sälen och det råa, brutala som utspelar sig i fjällbyn och på fjället skapar en dramatisk effekt.

Författarskapet är en dröm som besannats och när jag nu fått slå upp portarna till min inre fantasivärld och på nytt greppat pennan ser jag redan fram emot att i kommande böcker få återvända till fjället och ta med läsarna till den fantastiska plats som är Sälen i mitt hjärta.

// Victoria Björn Blomqvist

Shuggie Bain & Amerikansk jord - Nu i pocket!

Vilken vecka för pocketälskare!

2021 års bästa böcker (två av dem i alla fall) finns nu ute i butikerna!

Först Douglas Stuarts fantastiska "Shuggie Bain".

"Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning. Under Thatchers järnhårda styre måste man kämpa för att överleva. Glamorösa Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, men när hennes man lämnar familjen faller allt samman och det kommer an på barnen att fånga henne. Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Men Shuggie drömmer sig också bort, från gruvområdet och från den hånfulla omgivning som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda."

Shuggies berättelse (och Agnes för den delen. För även om boken bär Shuggies namn så är berättelsen minst lika mycket hennes.) tar tag i ditt hjärta. Att växa upp, i stort sett övergiven av sin far, fast med sin alkoholiserade mor i en gruvby utanför Glasgow är inte det lättaste för en liten pojke. Kanske särskilt så för en som bedöms som för "feminin" av skolkamrater och grannar.

Låter det blekt och eländigt? 

Ja, ok. Boken lär inte vinna några priser på Feelgood-Festivalen, men helt utan värme och humor är den absolut inte. Kärleken i familjen finns där, även om spriten gör sitt bästa för att krossa den. Interaktionen mellan syskonen, när de försöker överleva vardagen med en mamma som kastat in handduken är ofta väldigt rörande. Många scener där den filmstjärnevackra Agnes går i klinch med grannskapets avundsjuka kärringar fick i alla fall mig att le mitt i mörkret.

Denna bok var i toppen på min årsbästalista 2021. Det är inte omöjligt att den tar sig in på min topp 10 sedan decennieskiftet heller. Missa den inte.

Och sedan har vi Jeanine Cummins omtalade och omdebatterade roman "Amerikansk jord".

"Nyss var ledaren för knarkkartellen Los Jardineros en omtyckt kund i Lydias bokhandel. Nu har han visat sitt rätta ansikte. Som hämnd för ett avslöjande reportage har hans män dödat hennes journalistmake och ytterligare 15 familjemedlemmar. Endast Lydia och den åttaåriga sonen Luca undkommer. De flyr, först på måfå, sedan norrut. På vägen möter de barmhärtighet och medmänsklighet men också livshotande faror."

Om du har hört om "Amerikansk jord" tidigare så är det eventuellt inte på grund av bokens framgångar och kvalitet, utan på grund av den stora debatt den orsakade i USA.

Författaren anklagades för att inte vara rätt person, eller i alla fall inte av rätt etnicitet, för att skriva en bok om mexikanska flyktingars öde. Något som ledde till en hetsig debatt om både boken och litteraturens roll. Ska man inte kunna skriva om andra etniciteter än sin egen, om andra kön, andra kulturer. Uttryck som "kulturell appropriering" flög fram och tillbaka, författarförbund blev upprörda, författare med latinskt ursprung kände sig förbisedda, inplanerade bokprat och signeringar i boklådor fick ställas in efter hot, Stephen King blev så arg att han lämnade sociala medier (han var #TeamCummins btw) mm mm.

Detta sagt om detta.

Behöver man då ta ställning i denna fråga för att läsa eller uppskatta boken?                          

Svar nej.    

Oavsett om du (som jag) tycker att författare borde ha friheten att kunna skriva om precis vad de vill, eller om du tycker att de borde hålla sig till sina egna cirklar, så är "Amerikansk jord" en mycket stark läsupplevelse.

Skildringen av Lydia och Lucas flykt från kartellens grepp tillhör det bästa jag läst det senaste par åren. Visst, den kanske inte ger oss den djupaste analysen av varför situationen ser ut som den gör för alla som flyr till USA från Syd- och Mellanamerika, och inte heller de mest välutvecklade personskildringar man läst, men det är en bladvändande och engagerande roman-på-gränsen-till-thriller. En berättelse som du varken kommer kunna lägga ner eller glömma bort.

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

* Reviderade texter från 2021.

Gästbloggaren - Marie H. Lundh

Hej bloggläsare, jag heter Marie H Lundh och har skrivit boken Sarahs lag, del ett i det som ska bli Nordmyrserien. 

Den handlar om juristen Sarah som går domarutbildningen i Svea hovrätt och som en del av den skickas till Norrland – en varm och humoristisk roman som dyker ner i det svartaste svåra när Sarah måste konfrontera sitt förflutna och anledningen till att hon valt domarbanan.

Att jag skriver om domstolsvärlden är ingen slump. Jag arbetar nämligen med den administrativa sidan av domarutbildningen, bland annat rekrytering. Det är ett viktigt jobb. Vårt gemensamma rättssystem ska inte enbart avgöra tvister, det ska värna enskilda medborgares rättigheter också.
Jag har som de flesta andra en väldig respekt för våra domstolar, så du kan tänka dig hur jag darrade i knävecken första gången jag gick in genom dörrarna till min nuvarande arbetsplats Hovrätten för Övre Norrland.

Det dröjde inte länge innan jag även förstod att jag hade kommit till en fantastisk arbetsplats med ett fint och proffsigt bemötande, utåt och mellan yrkeskategorier. Jag föll kort sagt handlöst för domstolsvärlden.
”Den minsta hovrätten, men den trevligaste”, som vår interna slogan lyder. En plats där verksamheten och rättssäkerheten är i fokus – och där medarbetarna får vara sig själva.
Den förälskelse jag kände i början av min anställning har utvecklats till kärlek.

I ärlighetens namn är jag kanske mer besatt än kär, det är antagligen därför jag har valt att spendera all vaken tid i domstolsvärlden de senaste snart två åren. Antingen i verkligheten i Umeå, eller i fiktionen i Nordmyr.

Jag har skrivit i hela mitt vuxna liv och skickat många manus till förlag genom åren. Våren 2020 var det dags för ett nytt projekt och jag började skriva Sarahs lag, en berättelse som utspelar sig i domstolsmiljö med juristen Sarah som huvudperson. Jag lät Svea hovrätt skicka henne från Stockholm till den fiktiva fjällkommunen Nordmyr, för att göra utbildningens obligatoriska två år som domare i tingsrätten.

Men Sarahs lag handlar faktiskt inte så mycket om arbetet, boken handlar framför allt om människorna som jobbar på domstolen och om relationer. Om livets djupa svårigheter och om dess små och stora glädjeämnen.
Bokens övergripande tema är att våga. Våga förändras, våga ta sig an det som är svårt, våga älska.

När min debutroman Sarahs lag nu når kollegornas ögon och öron darrar jag återigen i knävecken. Vad ska de tycka om det domstolsmiljön har inspirerat mig att hitta på? För påhitt är exakt vad det är, om än med livet och lusten jag har fått genom arbetet.

Sarahs lag är en roman och första delen i Nordmyrserien. Den är rolig men innehåller också en hel del svärta. Jag har kombinerat mitt intresse för livet, med allt det utsätter oss människor för, med den humor och den fjällmiljö jag håller kär. Med färgstarka karaktärer och rappa dialoger hoppas jag kunna underhålla dig som läser, samtidigt som smärtan aldrig är långt borta.

Jag har försökt skildra Nordmyr som ort så realistiskt som möjligt – komplett med nedläggningshotad flygplats, en tuff arbetsmarknad och ett ökande narkotikamissbruk, så som det är på många håll i Norrland.

Min ambition är att roa och beröra dig som läser Sarahs lag – och ge dig en inblick i domstolsvärlden från en annan vinkel än vi kanske normalt möter den i litteraturen.
Jag hoppas innerligt att jag lyckas.

/ Marie H Lundh