Bokhandlarna svarar: Vad ser du fram emot i vårens bokutgivning?

Det drar ihop sig till nytt år. Vi frågade bokhandlarna vad de helst vill läsa i vår.

Johan Zillén, Center Syd:

Vad jag ser fram mot 2012? Hmmmmh…. Jag ser fram mot att nästa Harry Hole, Gengångare, äntligen kommer ut! Själv läste jag den i höstas och börjar bli tokig på att vara ensam om att veta saker! Jag vill prata om den med andra!

 Det har lovats från Piratförlaget att en ny Roslund & Hellström vankas till sommaren! Yay Ewert!

Till hösten får jag förhoppningsvis sätta tänderna (ha ha, vampyrskämt…) i Justin Cronins uppföljare till den fantastiska Flickan från ingenstans (The Passage) – The Twelve. På engelska då. Svensk översättning torde dröja till sommar/höst 2013. Mer Vampyrapokalyps åt folket!

Sen är det kanske lite förmätet av mig att redan i december utropa att jag läst nästa års bästa bok, men sån är jag! ;-p

Little Bee av Chris Cleave (Brombergs förlag, till våren) har snott åt sig min tredje 10-poängare (de två tidigare: Cormac McCarthys Vägen och Pratchett & Gaimans Goda Omen) sedan jag började i bokbranschen 2002. Visst kan jag ha fel, men jag finner det mycket otroligt att jag kommer läsa en bättre bok än denna under 2012. Hoppas jag har fel. Det hade jag 2008 när jag var bombsäker på att inget skulle kunna slå Zusaks Boktjuven. Farbror Cormac ställde mig i skamvrån där….

I två år har den nigerianska flickan Little Bee suttit inlåst på en flyktingförläggning utanför London. Tiden har hon ägnat åt att studera engelska och fundera ut olika sätt att ta livet av sig – ifall männen som tvingade henne på flykt plötsligt skulle dyka upp. Hon är arton år när hon släpps ut från förläggningen. Vart ska hon ta vägen, utan pengar eller kontakter? Det enda hon har är ett visitkort till en person vid namn Andrew O’Rourke. Sist hon såg honom var på en strand i Nigeria. Kanske kan han hjälpa henne nu? I en annan del av England försöker den nyblivna änkan Sarah O’Rourke hitta en ny tillvaro med sin son. Hon tänker mycket på semesterresan till Nigeria för två år sedan som blev början på slutet för hennes familj. 

En otroligt stark och fruktansvärt välskriven bok. Jag avundas inte översättaren som har till uppgift att försöka fånga tonen i Cleaves språk (och hur fanken man nu gör Jamaicansk dialekt i svensk textform?). Effing brilliant! Boken är inte bara gripande och tragisk, vilket man säkert kan få intrycket av när man läser förlagspresentationen här ovan, utan också bitvis mycket rolig. Och så är Batman med! Bara det! ;-)

p.s Boken finns utgiven på engelska under både titeln Little Bee och The Other hand. En aning förvirrande men så är det.


Eva Killberg, Ängelholm:

2011 var ett praktfullt bokår, då de stora elefanterna dansade. Men nu är julklappsböckerna både inpackade och uppackade - och jag ser fram emot fräscha nyheter 2012. Jag tänkte värma upp med Snusk av Alan Bennett, en känd pjäsförfattare i England. Han blev också min favorit efter den lilla pärlan Drottningen vänder blad. Alan Bennett har absolut komiskt gehör, med en slags torr, brittisk humor. Underbart!

Jag fortsätter att roa mig med Berglins vuxenseriealbum om tonårsföräldern, Far och jag. Berglin-paret är mina absluta älsklingstecknare. Ni såg väl ettan på Svenska Dagbladet på julafton: "Har alla fått sin Zlatan, så vi kan börja äta nu?"

I januari kommer storsäljande Jo Nesbøs nya ut, Gengångare. Och den här gången ska jag verkligen ge den norske thrillerförfattaren en chans. Nu handlar det om droghandel i stor och livsfarlig skala, i Hongkong och Oslo.

Sedan kan det vara dags att ta tag i något seriöst. Det kan bli Fukushimas färger av Elin Lindqvist. Hon har rest runt tillsammans med japansk fotograf och reporter och skildrat hur människor drabbades av jordbävnings- och kärnkraftskatastroferna i nordöstra Japan i mars 2011. Alltför ofta får man aldrig reda på hur det gick sedan TV-rapporteringen upphörde.

Som påskdeckare tar jag en av de bästa svenska deckarförfattarna just nu, Kristina Ohlsson. Hennes fjärde bok Paradisoffer handlar om flygkapare som kräver utlämning av afghanska fångar. Hon vet vad hon talar om, Kristina Ohlsson, som till vardags arbetar med terrorbekämpning på OSSE i Wien.

Min kärlek till Italien, detta underbara/usla land, besvaras i vårens utgivning. Här finns en hel del att botanisera bland. Stål av Silvia Avallone ska vara en skildring av ett Italien splittrat av Berlusconi, nominerad till främsta litteraturpriset Premio Strega. Den unga flickan som växer upp i en nersliten industristad i Toscana drömmer om att bli "velina", avklädd TV-värdinna.

Michela Murgia skriver i Själamakerskan om en dödens barnmorska. Utspelas på det mycket speciella Sardinien och i Turin på 1950-talet. Romanen har fått flera priser.




Italienska deckarförfattare saknar förstås inte stoff att väva av. Jag fortsätter läsa Gianrico Carofiglio, ex-maffiaåklagare (som lever än och skriver). Den här gången handlar det om en grupp fascister och kokainsmuggling plus otillåten kärlek. Låter lovande.

En bättre människa vill man väl ändå alltid bli. Ett sätt är att läsa Patricia Tudor-Sandahl. I sin nya bok reder hon ut begreppet generositet. Att ge är en handling, att vara generös är en hållning, menar Tudor-Sandahl. Och det kanske stämmer, när man tänker på de generösa personer som funnits i ens närhet. Jag ska i alla fall läsa Generositet - att bli lite mer människa.


Susanna Mattsson, Jägersro:

Med risk för att vara erbarmligt förutsägbar måste jag säga att den bok jag ser fram mest  emot i vår är Knausgårds Min Kamp 4. Ingen kan ha missat min besatthet av denne norrman. Har ju funderat på att ge mig på honom på norska för att få fortsätta läsningen av hans mäktiga, självbiografiska svit, men är lite rädd att missa viktiga språkliga vändningar trots att jag tillbringade mitt tjugofjärde år i grannlandet i väster (det var ju inte precis igår längre). Och Norstedts ger ju ändå ut hans alster föredömligt snabbt. Kanske är det bara bra att få tid att smälta varje band några månader.

Sedan kommer Amanda Hellberg ut med en uppföljare till Döden på en blek häst i vår. Tistelblomman ska den heta och jag är riktigt peppad på den. Sist vi träffade Maja Grå pluggade hon konst i Oxford. Nu har hon och Jack, hennes kärlek, flyttat till det skotska höglandet. Det ryktas att huset där de bor, Tistelblomman, är hemsökt. Och Maja har ännu inte berättat för någon att hon är annorlunda, att hon ser saker som andra inte ser... Upplagt för ruggigheter. Kan bli hur spännande som helst. Och jag borde verkligen ta mig samman och läsa Styggelsen, den fristående första delen i serien, innan Tistelblomman kommer ut. Då får jag rappa på. Boken ska dyka upp redan i januari.

Så ser jag mycket fram emot att få rekommendera nya Harry Hole-boken till alla älskare av god kriminallitteratur. Läste den för ett tag sedan och kan avslöja att Jo Nesbø är i högform i Gengångare. Och det har varit en plåga att inte få yppa handlingen. Men snart, snart...

Boken med det fantastiska omslaget, Alla mina vänner är superhjältar kommer i svensk översättning i vår (heja Pia Printz och hennes fina förlag Printz Publishing). Tom är gift med Perfektionisten, men på bröllopet får Perfektionistens ex, Hypno, henne att tro att Tom är osynlig. Efter sex månader är hon säker på att han  lämnat henne och gör sig beredd att flytta till Vancouver. Tom måste lyckas övertyga henne om att han finns, och att han älskar henne. Har mer än en gång stått och tittat på Andrew Kaufmans bok, som verkar väldigt smart och rolig. Nu är det dags att läsa.


Slutligen kan jag knappt hålla mig tills Eld, uppföljaren till Cirkeln, dyker upp i april. Mina förväntningar är skyhöga, men jag ska försöka hålla dem i schack. Vad kommer att hända i Engelsfors när de utvalda börjar andra året i gymnasiet? Jag vill veta! Har inte sträckläst en bok som jag sträckläste Cirkeln på år och dar. Hoppas på stordåd från Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

En sista förhoppning om att under våren bli golvad av en bok jag ännu inte ens känner till hyser jag såklart. Jag hoppas på tur med det.

Julläsningen fortskrider: Tony och Susan av Austin Wright

Pocketomslaget sååå mycket snyggare än det inbundna.
Dock kommer den inte i pocket förrän i mars.

Givetvis hann jag inte läsa alls så mycket som jag hade tänkt mig över jul (till exempel fick Frihet ligga gigantiskt tung och oläst i packningen). Bortavistelsen summeras väldigt mycket social samvaro och väldigt lite tid i läsfåtölj med roman. Inga juklappsböcker blev det heller (utom superfina Fågelsång som jag suktat efter länge) eftersom alla vet att jag "redan läst allt" (vilket såklart inte är sant, men att ge böcker till en bokhandelsmedarbetare verkar helt enkelt inte vara grejen). På tåget hem hann jag i alla fall igenom Austin Wrights hajpade Tony och Susan. När Johan skrev om den blev jag extremt peppad och kände att det verkade vara en bok helt i min smak. Och det var den på sätt och vis. Men misstänker tyvärr att jag skruvat förväntningarna lite väl högt.

Kort, kort handlar boken om hemmafrun Susan, som får ett brev från sin ex-make Edward. På den tiden de var gifta (över 20 år tidigare) var Edward en hopplös aspirerande författare, nu verkar han faktiskt ha fått till det. Han ber Susan läsa boken - Nattdjur - och berätta vad hon tycker. Sagt och gjort. Susan läser Edwards bok och när hon läser läser också vi. Alltså två böcker i en. Fiffigt tänkt. Samtidigt som Susan läser och intrigen i Nattdjur tätnar får vi följa hennes tankar kring boken, kring livet med den nye mannen-barnen-katten-hunden... och minnena av det gamla äktenskapet. Idén är som sagt mycket smart och snygg. Jag gillade den på stört. Kanske mer än själva boken faktiskt.

För Austin Wright har en tendens att bli lite tjatig. Kanske är det ett "grepp", men i så fall ett jag inte är särskilt förtjust i, att han i korta meningar och på något slags ältande vis upprepar vad huvudpersonerna tänker och hur de handlar (att likna boken vid de där amerikanska dokumentärerna där storyn inpräntas i en trehundra gånger för att man verkligen ska fatta är oändligt orättvist, men känslan jag får är lite densamma). Nu läste jag i och för sig ett oredigerat manus, men det här retliga sättet att skriva återkom så ofta att det inte kan ha att göra vare sig med översättningen eller att boken saknade den där sista finputsningen. Wright måste helt enkelt ha velat ha det såhär. Och varje gång det dyker upp blir jag irriterad och rastlös. Men så tar handlingen fart igen och jag är fast en stund till.

För det är verkligen spännande. Framför allt "boken i boken"; Nattdjur. Den är definitivt den bästa delen. Och till skillnad från Johan så gillade jag dess slut. Kan nog inte se hur den skulle slutat annorlunda (däremot kan jag hålla med om att Susan-delen gärna kunde ha fått en annan final, lite platt fall där. Ett snopet "blev det inte mer?"). Nu låter jag väldigt neggig märker jag. Det är inte meningen, för boken var visst bra. Bitvis strålande. Jag kommer att rekommendera den. Men jag älskade den bara inte på det sätt som jag trodde att jag skulle göra.

"Enastående och spännande... Den bygger på ett väldigt smart grepp och jag är så avundsjuk att jag inte kom på det själv."

Så sade Ian McEwan om boken i Babel för ett tag sedan. Och jag är också lite sur för att Ian McEwan inte kom på det här. För jäklar vilken bok det skulle blivit då!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Många svar i "Änglarnas svar" av Stefan Einhorn

"Enligt en judisk legend sammankallade Gud änglarna för att få råd om människan skulle skapas eller inte. Vissa änglar svarade ja, andra sa nej. Änglarna kunde inte enas och medan de fortsatte att strida inbördes fattade Gud ensam beslutet och skapade människan. Inte ens änglarna kunde svara på frågan om människan skulle bli en välsignelse eller en förbannelse. Och om det är något mitt liv har lärt mig så är det att vi är båda delarna. Vilken sidan som slutligen kommer att triumfera är en öppen fråga."

Citatet avslutar Stefan Einhorns romandebut, passande i en berättelse om gott och ont, val och moral. Visst vet vi att det som är gott för den ena kan vara ont för den andra, och att samma handling kan uppfattas som samtidigt god och ond även för den som utför den, men Änglarnas svar blir det tydligt. För det är denna dubbelhet som Einhorn utforskar genom hela historien om den unga judiska Hanna. Hanna är en överlevare som kommer till Sverige med de vita bussarna vid andra världskrigets slut. Hon får anställning som barnflicka hos ett svenskt par för att ta hand om sonen Andreas. Inom sig bär hon fortfarande minnen av krigets och koncentrationslägrets fasor, men hur hennes historia kommer att påverka människorna runt omkring henne är omöjligt att förutsäga denna första tid.

Historien i Änglarnas svar rullas upp i retrospektiv, som berättelser i första person från dem de berör. Varje historia är ett fragment, en personlig tolkning, och helheten blir inte synlig förrän i romanens sista del, där den sista pusselbiten faller på plats. Boken är fängslande, jag läser snabbt och vill hela tiden få veta mer. De olika rösterna gör det tydligt hur samma händelser drabbar oss och tolkas på olika sätt. Det blir uppenbart att när det gäller rätt och fel finns det lika många svar som personer att fråga.

Det här är inte bara en personlig historia, utan också en engagerad skildring av en tidsepok, andra världskriget och dess efterdyningar, hur det påverkat människors historia i generation efter generation. Kanske är det också därför som berättandet emellanåt drabbas av ett undervisande drag, som om författaren velat få med mer information än vad som känns naturligt i berättarens mun. Men detta är en mindre anmärkning. I det stora fungerar greppet bra. Som extra knorr har Stefan Einhorn skrivit in sin egen familj i en liten biroll. Roligt, men kanske också en påminnelse om att det här är verklighet. Även om just Hannas historia är en produkt av Einhorns fantasi finns det tusentals historier som hennes.

Boken skildring av det judiska gettot i Lodz får mig också att vilja läsa mer. Kanske är det dags att plocka upp Steve Sem Sanbergs De fattiga i Lodz som av okänd anledning (hans Theres är bland det bästa jag läst) blivit liggande oläst hemma.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Årets julläsning

Alldeles strax är det dags för den sista kaotiska jobbdagen i butiken för jul. Märker att en hel del väljer att ladda med lite egen julläsning mitt i det hetsiga juklappshandlandet. Mestadels deckare, en del lättsmält. Det ska kopplas av. "Ska det vara inslaget?" "Nej, det är till mig själv." Ett leende. Det är alltid väldigt nöjda kunder som handlar böcker till sig själva dan före dan.

Självklart tänker jag också ägna julledigheten åt läsning. Efter moget övervägande valde jag att ta tåget istället för bilen uppåt landet för årets firande. Önskar att jag kunde säga att det var av strikta miljöhänsyn, men den övervägande anledningen var: tåg = mer lästid. Jag har ju nämligen (som vanligt) mer att läsa än jag hinner med. Ambitionen är alltså att läsa ikapp sådant jag missat under hösten.

I julpackningen det här året ingår sålunda: Änglarnas svar av Stefan Einhorn. Först hyllad av Eva, sedan ett blogginlägg av författaren själv. Finns inga ursäkter för att inte läsa. Och så Kerstin Ekmans senaste Grand final i skojarbranschen. Av recensionerna att döma en fullträff. Boken Ian McEwan önskar att han skrivit; Tony & Susan av Austin Wright har länge stått hemma (i oredigerad manusform, meckigare än en inbunden bok, därav att det inte blivit någon läsning av, men en lång tågresa torde vara det perfekta forumet för att övervinna detta motstånd. Dessutom är den ju varmt rekommenderad av Johan). Och så har vi Jonathan Franzens Frihet, ännu ett läsmåste. Kanske lite för mycket av en tegelsten för att packa ner, vi får se. Läsas ska den ju oavsett. Och även här gillade Johan jättemycket.

Det kommer att bli en rejäl packning, helt klart. Framför allt med tanke på inriktningen på mina julklappar som också ska tryckas ner i väskan. Hårda paket. Och tunga.

 

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Exakt tonträff i "Korparna" av Tomas Bannerhed

foto: Sara Mac Key

Ja, såklart. Såklart var Korparna precis så bra som alla sagt. Recensenterna. Augustjuryn. De har inte fel. I och för sig tycker jag fortfarande att Amanda Svensson borde fått Augustpriset, men Tomas Bannerheds debutbok är även den någonting i särklass. Hade jag inte redan satt ihop min tio-i-topp lista för i år hade den lätt kvalat in. Och minst två personer jag känner kommer att hitta den under granen på lördag.

Klas växer upp på den småländska landsbygden. Det är sjuttiotal, men så långt från Tillsammans-interiörer och demonstrationståg men kan komma. Fadern, småbonden, driver det arrenderade jordbruket vacklande på förtvivlans rand. Åskan, regnet, torkan, skadedjuren, arvet... det finns ingenting som inte tynger honom. Inne i hans huvud kraxar korparna. Dödens budbärare. Resten av familjen hukar under hans tröstlöshet, försöker skapa en känsla av normalitet mitt i det lidande kaos som är faderns. Klas vet att han förväntas ta över, och flyr ut i naturen. Till fåglarna där han får tröst.

Bannerhed har en exakt tonträff, en fantastisk blick för det han beskriver. Det är den andra boken på kort tid jag läser som med sådan närvaro beskriver ett far/son-förhållande (Min Kamp 3 är den första) och just i denna litterära exakthet finns beröringspunkter i berättelserna. Samt i rädslan inför fadern, i viljan att vara till lags samtidigt som tvånget att fly finns där hela tiden. Men inramningen är olika. Korparnas trånga landsbygdssamhälle, med oro inför vad grannarna ska tycka. Katastrofen som hela tiden hotar. För vad händer om fadern inte orkar längre? Eller modern? Om gården går omkull? Reella hot. Klas och hans lillebror Göran (döpta efter Lill-Babs hitlåt) är utlämnade på nåd och onåd.

Det är en klaustrofobisk berättelse, med detaljer som tränger sig på. Och naturbeskrivningarna är någonting i särklass. Det är i naturen som Klas hämtar styrka, skildringen av den är tung av symbolik. Det är helt enkelt otroligt bra, detta. Rafflande, instängt, vackert, sorgligt och någonstans långt, långt därinne en liten strimma hopp. Jag välkomnar verkligen Tomas Bannerheds författarskap. Tydligen skrev han i tio år på Korparna. Hoppas det dröjer betydligt kortare tid tills nästa roman dyker upp.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"Gå sönder, gå hel" av Sofia Nordin

Lena lever ett liv på flykt, i skogen och sedan i staden, med ett litet barn tätt, tätt tryckt intill bröstet. Först är det sommar, sedan blir det vinter, kallt. De bor under presenningar, i källarförråd. Efter ett tag vet Lena inte längre vad det är hon flyr ifrån, bara att hon måste hålla sig undan. Hon och barnet. Och hon är bra på det. Ingen ska hitta dem.

Även Anna flyr. I den perfekta villan i förorten, med sin vanliga, vanliga man Anders, deras två normala hundar och deras två alldeles normala barn. Ändå måste Anna hela tiden hålla sig undan, stänga av det som är Anna, alla starka känslor, allt som påminner om förr.

Lena och Anna, två liv som flätas samman, som hör obönhörligt samman. Två förutbestämda öden. För det kan bara sluta på ett sätt. Eller? Det finns flera sätt att gå sönder på, men hur går man hel?

Sofia Nordins roman Gå sönder, gå hel är en riktig bladvändare. Kapitlen om Lena och Anna varvas och jag läser febrigt snabbt. Måste veta hur det går. En thriller utan mord och sammansvärjningar, mitt i vardagen, två till synes helt olika öden, skilda åt bara genom en blinkning, en slump, mitt i ett Sverige man känner igen. Romanen är också ett utforskande av identiteter, tvillingmotiv, paralleller. Kan man låtsas så mycket så att det man låtsas blir sant? Går det att förändra sin värld, sitt liv, sin identitet med viljan? Och om det går, vad blir resultatet - ett lyckligt slut? Det finns många möjliga svar i boken, men inga sanningar slås fast. Och jag gillar det.

Gå sönder, gå hel är det första jag läser av Sofia Nordin. Jag har tidigare stått och fingrat på hennes ungdomsromaner (hon har Augustnominerats både för Natthimmel och Det händer nu) och det här har definitivt givit mig mersmak. Räkna med fler rapporter om Nordin här i bloggen framöver.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Effektiv spänning - Lisa Marklunds "Du gamla du fria"

Det var längesen jag läste någonting så gastkramande som Liza Marklunds nya Du gamla du fria. Hennes nya deckare är ett enormt lyft efter bottennappet med James Patterson. Här talar vi om effektivt språk och lika driven handling.

Annika Bengtzon är tillbaka, om än tilltufsad. Hon snubblar över ett kvinnolik, och Liza får anledning att lyfta sin favoritfråga: Kvinnomisshandel där männen kommer undan. Småpåvarna på kvällstidningen får som tidigare styra och ställa med billiga löp, och Annika Bengtzon blir alltmer frustrerad.
Men spänningen ligger i det kidnappningsdrama som hennes Thomas hamnar i under ett UD-uppdrag i Afrika. (Jo, de är återförenade.) Skeendet är kusligt aktuellt - en svensk har just nu blivit kidnappad i ett afrikanskt land. Liza Marklund utvecklar sitt drama - genom hot och förhandlingar - till en rafflande upplösning.

Du gamla du fria är absolut den perfekta juldeckaren, gjord för sträckläsning en ledig dag.

Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm

Författarnas julklappstips Del 3

 Sist ut, men definitivt inte minst i vår trestegsraket av boktipsande författare är Tomas Eriksson, som tipsat så långt och mycket att han får ett helt inlägg för sig själv. Och inte nog med att han strösslar med läsgodis, han varnar dessutom för ett rejält bottennapp...

Thomas Eriksson:

1. Flickan från Ingenstans av Justin Cronin. Skrämmande, läskig och så bedövande välskriven att man blir sjuk av avund … Och dessutom den första delen i en trilogi. Ett fullkomligt måste för alla med krav på kvalitet.

2. Mr Clarinet av Nick Stone. Het, virvlande, riktigt otäck från första sidan. Jag sögs in i berättelsen direkt. Oväntade vändningar och med en intensitet av sällan skådat slag. Omöjlig att lägga ifrån sig. Missade på lunchen och ett möte.

3. Under kupolen av Stephen King. King är Kung. Kommentarer överflödiga. En berättare som överträffar allt. Och vilket epos! 1200 sidor!

4. Huvudjägarna av Jo Nesbø. Ovanlig för att vara den här författaren. Lättläst, mycket action, högt tempo. Som tveksam bonus: en av de äckligaste scenerna jag läst på länge. (Hoppas den inte finns med i filmen, har svårt att tänka mig det. ) I hemlighet tror jag att Nesbø skrev den här berättelsen för länge sen.

5. Släktet av Guillermo del Toro och Chuck Hogan. Klassisk skräck och ännu mer vampyrer, men faktiskt med en annorlunda twist. Klart läsvärd, mycket spännande och härligt att det kommer två böcker till efter den här. (Varav en redan har kommit, dock ej lika omtumlande som den första).

6. Värt att dö för av Lee Child. Jack Reacher är det hårdaste som gått omkring på en boksida – någonsin! Så brutal, så omedgörlig att man knappt tror på honom. Ändå är det en fröjd att läsa, så hardcore en thriller bara kan bli. Svårt att tro att ingen censurerat Mr Child.

7. Bekännelsen av John Grisham. En story som baserar sig på det kusliga dödsstraffet de har för sig over there … Dessutom, det dröjer riktigt länge innan jag inser hur den slutar. Tragiskt, sorgligt, men samtidigt berörande. Grisham levererar, helt enkelt, även om denna kanske inte når upp till hans verkliga mästerverk från förr.

8. En dag av David Nicholls. Ja, vad sjutton, ALLA tycktes ju läsa den! Och den är bra; framförallt är humorn fantastisk. Rappa repliker och härliga karaktärer. (Men jag fullkomligt avskyr slutet. Får det verkligen gå till så här?)

9. Lärjungen av Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt. Välskriven med en elegant touch. Lite förutsägbar – och osannolik - i sin intrig, men det gör ingenting eftersom författarna visat upp ett osedvanligt mod. De har nämligen skapat en hjälte så in i själen osympatisk att man bara baxnar. Starkt!

Och på jumboplatsen, nummer 100 om du vill, en bok jag rekommenderar dig att hoppa över: Denna dödens kropp av Elisabeth George. Plågsamt omständig, överarbetad, alldeles för illa redigerad. Minst 250 sidor för lång. För mycket detaljer. När jag till och med blir upplyst om färgen på randen på slipsen hos en figur som figurerar på en och en halv sida– då har det gått för långt. Tempot är lägre än lägst, och spänningen lyser med sin frånvaro. God natt, Mrs George.

Men god jul alla ni andra!
Thomas E

Författarnas julklappstips Del 2

Författarnas boktipskavalkad fortsätter. Idag tips från inte mindre än två Anders, Fager och de la Motte. Håll till godo!

Anders de la Motte:

Brott av Ferdinand von Schirach

Fantastiskt spännande, välskriven och betydligt mer verklighetstrogen än 95 % av allt annat i krim-genren.

Anders Fager:

 Läser egentligen alldeles för lite för att kunna ha någon informerad uppfattning om årets bokskörd, men i alla fall.

Det mest glädjande jag läst i år var George RR Martins A Game of Thrones, som just återutgetts på svenska. Läste den på engelska och den är helt enkelt larvigt bra långa stycken. Fantastiska karaktärer, lysande dialog. Och man kan läsa den även om man som jag har mycket svårt för Tolkienartad, pompös, fantasy.

Det mest förbryllande och lovande av de få böcker jag hunnit läsa är nog annars Frida Edmans De Inneboende. En mörkt, mystisk, sexig och tidvis förvirrande historia åt skräckhållet. Historien skulle behövt lite redigering och regi (Frida Edman driver eget förlag), men den är ändå bra mycket intressantare än många mer välpolerade alster jag läst.

Ska väl också utom tävlan nämna lästidningen Filter som erbjuder smart läsning utan vare sig vänsterpekpinnar eller reklambyråjargong. Och att årets kanske läskigaste läsning har varit Tom Mangold och John Penycates The Tunnels of Cu Chi, från 1985. Boken är något av det mest klaustrofobiska jag läst. Lite som filmen Descent, fast det här har hänt på riktigt.

Författarkavalkad i butikerna inför jul

Ta en titt under Aktuella evenemang om du vill veta var och när du kan träffa författare i våra butiker inför jul. Karin Brunk-Holmqvist, Tony och Maria Cronstam, Johan Theorin, Bo Hagström, Kim Kimselius och en hel del gästbloggare därtill. Håll utkik!

Författarnas julklappstips Del 1

Det lackar mot jul, och efter att ha kramat fram våra egna bästa boktips tyckte vi på Bokboxen att det skulle vara roligt att höra vad våra gästbloggande författare tycker att du ska lägga under granen i jul. Eller läsa själv, bara för att det är så jämrans bra. Först ut är Caroline L Jensen, Mikael Bergstrand och Christoffer Carlsson.

Caroline L Jensen:

Här kommer mina topp tre i år:

1. J. Cronin, Flickan från ingenstans. Maken till berättarglädje får man leta efter. Dessutom nyskapande. Och action som heter duga.

2. J. Zeh, Corpus Delicti. Snudd på Kafkaiskt tryckt stämning. Extremt välskrivet.

3. J. Ajvide Lindqvist, Tjärven. Sveriges skräckmästare visar här att han är just det. Mästare. Ohotad på tronen.



Tjillevipp!

Mikael Bergstrand:

Att skriva uppföljare till succéböcker är svårt. Men Outsider, Torbjörn Flygts fortsättning på Augustprisade Underdog, är ett lyckat exempel. Jag gillar persongalleriet, svärtan och samhällsanalysen, men framförallt humorn. Flygt är en rolig författare också, vilket sällan lyfts fram.

Christoffer Carlsson:

Philip Roths Sabbath's Theater, som jag läste först i år. En fantastisk bok om den gubbsjuke, obehaglige Mickey Sabbath, vars mångåriga älskarinna just har dött och lämnat honom ensam. Om natten besöks han av sin (döda) mor, som uppmuntrar honom till att ta sitt liv, vilket Mickey inte är helt främmande inför. En ful, obehaglig och fantastisk bok där läsaren får kämpa med att finna sympati för huvudkaraktären, men i de få ögonblick sympatin kommer, kommer den desto starkare.


Den bok som betytt mest för mig under 2011 måste vara Jonathan Franzens Freedom. Föga överraskande bok, till och med ett smått tråkigt val. Men rätt ska vara rätt. När jag läste Freedom påmindes jag om ögonblicket i min barndom då jag öppnade en bok för första gången, och, i takt med att jag läste, insåg att jag hade något magiskt i händerna. Freedom var en bok som påminde mig om varför jag älskar att läsa, och att berättelser och skönlitteratur kan säga något om vilka vi är, här och nu.

David Nicholls - En räddare i nöden

Soffbunden med en käkinfektion från helvetet har jag inte kunnat läsa en rad den senaste veckan. Tur då att det finns tv. Naturprogram. Och filmatiseringar av David Nicholls böcker. Lättsam film med bokförlaga man redan läst är en sann räddare i nöden.

My savior! (Varför får jag sådan extrem Brian Jackson-vibb av detta foto?)

Är väldigt förtjust i de två av engelsmannens litterära alster som jag läst (En Dag och På vinst och förlust. Min sambo hävdar dessutom att den av mig ännu olästa Mitt livs roll är hans bästa, så där har jag något att se fram emot... ) Lite Nick Hornby plus lite Helen Fielding, men snäppet bättre än dem båda. Romantisk komedi när den är som bäst alltså. Och i bokform. Utan könsspecifik mottagare. Måste gillas.

Inte lika förtjust var jag i filmatiseringen av En Dag, tyvärr (även om den absolut dög som akut smärtavledare i ett par timmar). Nicholls specialitet är just de knivskarpa personporträtten, de absoluta situationsbeskrivningarna, och de kommer bra mycket mer till sin rätt mellan pärmarna än i den här filmen. Emma och Dexters tjugoåriga kringelikrokiga vänskaps- och kärleksvedermödor känns förhastade, frampressade. För att man ska få chans att hinna börja gilla de här inte helt lättälskade karaktärerna krävs mer tid. Nu blev de istället mindre mångfacetterade. Nicholls har själv skrivit manus, så här går det inte att skylla på manusförfattaren heller (och han brukar ju vara en durkdriven sådan i övrigt). Och så är det Anne Hathaway... jag vet inte, jag får bara ingen feeling när det gäller henne.

Inte jättebra.

Då gjorde sig Starter for Ten (På vinst och förlust) bra mycket bättre som film. Vi möter den miserabelt misslyckade Brian Jackson vars största dröm är att få delta i den tv-sända frågesporten University Challenge. Och riktigt fint var det att återigen få vrida sig som en mask till Brians pinsamheter. Grymma skådisar (James McAvoy strålande som vår loserhjälte - se klippet nedan med den misslyckade anspelningen på Mandomsprovet - intellektuell snubbel- och prutthumor när det är som bäst). Överlägset sountrack (The Cure, Kate Bush, Echo and the Bunnymen, The Smiths... ni hör ju!), finfint manus (Nicholls igen) som följde boken där det behövdes och skyndade på när det krävdes. Rekommenderas varmt för den som är sugen på knastrig engelsk nördhumor inte utan romantiska inslag (och inte minst misstag!). Vad jag tyckte om boken kan ni läsa här. 

Bra!

Karin Brunk-Holmqvist till Center Syd

 På torsdag dyker Karin Brunk-Holmqvist, kvinnan bakom bland annat Potensgivarna och Kaffe med musik, upp i vår butik på Center Syd. Läs mer under Aktuella evenemang.

Gästbloggare: Stefan Einhorn

 Skapandet av en bok kan ske på många olika sätt. Ska man till exempel börja med intrigen eller med de karaktärer som befolkar bokens värld? Och vad ska man lägga mest kraft på – gestaltningen eller berättelsen som boken ska förmedla? Alla författare har sina egna historier om hur detta går till. Själv gjorde jag en helt ny erfarenhet när jag skrev min senaste bok – Änglarnas svar.

Jag har skrivit böcker tidigare, såväl skönlitteratur som fackböcker och nästan alltid har jag först haft ett koncept färdigt i huvudet innan jag har satt mig ner och skrivit. I och för sig har jag ofta gjort justeringar under resans gång, men strukturellt har boken ofta kommit att bli relativt lik min ursprungliga planering.

Men så blev det inte med romanen Änglarnas svar. Den här gången började jag med en tummetott och slutade med en hel bok.

Jag hade länge haft en tanke i huvudet om att skriva en novell som handlade om att det är lätt att göra goda gärningar när omvärlden jublar, men hur svårt det är att göra gott när det enda man kan förvänta sig är omvärldens fördömanden. En dag började jag skriva på novellen. Det gick snabbt och den kändes bra, men när jag efter några bearbetningar läste igenom den, så kändes det som att något fattades, nämligen ett annat perspektiv på samma händelser. Så jag skrev ett kapitel till med en annan människa som berättade historien på sitt sätt och som därefter i sin tur utförde en god gärning utan att få beröm tillbaka.

Därefter satt jag fast. Vad skulle jag göra med två kapitel? Det fungerade inte som en novell och en hel bok var det definitivt inte. Jag lade skrivandet åt sidan och grubblade i stillhet på om och i så fall hur jag skulle komma vidare.

Sedan hände det. Efter ett samtal med en bekantskap föll plötsligt en viktig pusselbit på plats och jag förstod hur jag skulle komma vidare och vad som skulle bli bokens huvudtema. Vetenskapsmannen Louis Pasteur har sagt ”Slumpen gynnar det förberedda sinnet” och det är helt sant. Mitt sinne var höggradigt förberett när den av en slump fick rätt impuls.

Därefter återstod arbetet med att strukturera texten och att skriva själva boken, så att varje kapitel innehöll något oväntat. Till slut hade jag en bok som såg helt annorlunda ut än min första tanke, med sju personer som berättar var sin del av historien och inte förrän man har läst det sista kapitlet inser man till fullo vad som har hänt. Och det blev en bok om gott och ont, om vår förmåga och rätt till försoning och förlåtelse och om hur hemligheter kan fördunkla människors tillvaro i generationer. Samtidigt kan den, med Eskilstuna-Kurirens ord, beskrivas som en ”moralisk pusseldeckare”.

Ja, det var i korthet historien om hur Änglarnas svar blev till. Hoppas den kan inspirera någon till att lita på den kreativa processen. För det är vad jag har lärt mig under tillkomsten av denna bok.

Stefan Einhorn är professor vid Karolinska Institutet, överläkare vid Radiumhemmet och flitigt anlitad föreläsare inom bland annat etik. Med sina uppmärksammade och framgångsrika böcker En dold Gud, Den sjunde dagen, Konsten att vara snäll, Medmänniskor och Vägar till visdom har han vunnit en hängiven läsekrets. Hösten 2011 utkommer romanen Änglarnas svar.

Skånsk turné för indiska händer

Foto: Laurent Denimal

I helgen gör Mikael Bergstrand, vars roman Delhis vackraste händer Johan har kallat för årets "Hundraåringen..." en liten turné i våra butiker.

Håll utkik under Aktuella Evenemang, nu inför julen har vi fullt av författare i våra butiker!

Evas Årsbästa - Siri i topp

 Årsbästa-listorna fortsätter i Bokboxen. Nu är det dags för Eva att summera sitt bokår 2011...

Ingen roman i år grep mig mer än Siri av Lena Einhorn. Fantastiskt skriven, som ett grekiskt ödesdrama, om kärleken mellan Siri von Essen och August Strindberg. Borde fått Augustpriset, vilket hade varit en underbar revansch för Siri...
Men eftersom jag gärna vill ha blandad kost, finns även Mamma Mu bland mina årsbästa böcker.

1. Lena Einhorn: Siri. (Som jag mycket snart ska läsa om.)
2. Stefan Einhorn: Änglarnas svar. (Hur kan en familj vara så begåvad? Även Stefans roman är oerhört gripande, om än avskalad och tunn. Ett bra grepp - med sju olika personers perspektiv på samma trauma fråm judeförföljelserna.)
3. Belinda Bauer: Mörk jord. (Tät och suggestiv debutdeckare, engelska hedar, pedofilbrott och otrooooligt spännande. Väntar nu på uppföljaren... Bauer fick världens finaste deckarpris, the Gold Dagger 2010, och den här gången är jag helt på juryns linje.)
4. Marie Hermansson: Himmelsdalen. (Annorlunda thriller med en mycket intressant frågeställning, inte minst apropå Breivik i Norge. Marie Hermansson är mästare på rysare. Inte mycket sömn den natten.)

5. Herman Lindqvist: Solkungen (Jag missar aldrig Hermans historia - så underhållande med massor av avslöjanden.)
6. Ingrid Betancourt: Även tystnaden har ett slut (Kvinnan som var presidentkandidat i Colombia och blev tagen som gisslan av Farc-gerillan. En tegelsten som var omöjlig att släppa - tänk bara, hur överlever man sex år i fångenskap?)
7. Walter Isaacson: Steve Jobs (Börjar visst bli gammal, läser allt fler biografier... Men det här är riktigt intressant: Hur kan en gammal gräsrökande hippie bli en fullständig ikon inom teknikvärlden - och för hela världen?)

8.Juja Wieslander, bild Sven Nordqvist: Mamma Mu läser (Lika kul för vuxna som för barn. Obetalbara bilder på kossan som inte är som andra.)
9. Siri Hustvedt: Sommaren utan män (Härlig kvinnosaksroman med vild blandning av kvinnohistoria, genusperspektiv, humor och kärlek. Som att sitta mittemot en nära väninna och snacka om män.)
10. Erik Helmerson: Den onödige mannen (Andra sidan av saken - att det inte är så lätt att vara man heller just nu. Också allvar kryddat med humor.)






Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm

Bad "Bad Boy" - Peter Robinson på tomgång

Ska jag bli tvungen att göra slut med Peter Robinson, är min första tanke efter att ha kommit några sidor in i pocketaktuella Bad Boy. Pladdrigt, klumpigt och med stora trovärdighetsproblem inleds det senaste tillskottet i serien om Alan Banks (ännu en bok har kommit ut på svenska efter Bad Boy, men den hör hemma långt tidigare i serien, förlaget har valt en något schizofren utgivningsvariant där varannan bok om Banks är ny, varannan letar sig bakåt i Robinsons tidigare ej översatta produktion).

Historien inleds med att en gammal vän och granne till Banks dyker upp på polisstationen. Hon har hittat ett illegalt vapen i dotterns rum och vill ha råd om vad hon ska göra. Men Banks är på semester för att slicka såren efter en urspårad kärleksaffär, så istället hamnar ärendet på Annie Cabbots bord. Hon rapporterar incidenten vilket resulterar i en överdrivet påslagen polisinsats med dödlig utgång.

Vapnet visar sig i alla fall tillhöra dotterns pojkvän, en slem man som även Tracy Banks (Alans dotter) hyser ett gott öga till. Hon föreslår därför att de ska hålla sig undan i faderns stuga tills saken blåst över. Sagt och gjort, aningslöst drar Tracy iväg till pappa polisens lantliga hem tillsammans med en psykopatisk gangster (ingenting avslöjat här som inte står redan i baksidestexten). Ja, det var alltså början. Låter jag raljerande? Helt riktigt! Den här inledningen förtjänar inget annat. För maken till snubbel och pruttig Kling och Klang-stämning har jag inte upplevt sedan jag led mig igenom något av de taffligare Morden i Midsomer-avsnitten i somras.

Sedan tar det sig faktiskt lite. Men det här är ingen höjdare ens i sina bästa stunder. Visst hettar det till betydligt när Banks väl kommer tillbaka från sin semester och kan börja delta i fallets lösning (såklart finns en massa förgreningar, inte ens de förmår intressera mig nämnvärt), men Peter Robinson brukar hålla bra mycket högre klass än såhär. En hel del trovärdighetsproblem dyker också upp längs med vägen. Som att Tracys mamma inte får reda på att dottern är på rymmen med en psykopat. Som att Banks ens får delta i jakten på dottern. Och som att han, när han gör det, mest verkar lida av jetlag och inte påverkas nämnvärt av att det är den egna avkommans liv som är i fara. Med mera, med mera. Nej tack, ska det fortsätta såhär måste jag och Peter Robinson nog gå skilda vägar. Och det vore sorgligt, för vi har ju haft en väldigt fin tid tillsammans.

Inte blir det bättre av att titeln gjort att jag under hela läsningen haft Inner Circles sunkiga 90-talshit "Bad boys" i huvudet. Detta kan jag väl å andra sidan inte skylla Robinson för.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

En handfull läsning

Jag trodde det faktiskt inte, men direkt när vi fick in våra första excess-böcker häromdagen (excess = Pocketförlagets nya satsning på miniformat enligt holländsk modell) drabbades jag av akut habegär. För de ligger faktiskt himla fint i handen eller fickan, helt litet och nätt. Men ändå med lagom tyngd och pondus. Och pappret är mycket finare än i en pocket, lite som i en psalmbok, glatt och prassligt. Plus att pärmarna inte slår igen av sig själv utan boken stannar fint uppslagen på den sida man vill läsa.

Jag var skeptisk innan, hela formatet kändes liksom lite sökt... Men nu hör jag mig själv tänka "men får jag inte lite kramp av att hålla pocketboken ändå?". Synd bara att urvalet är så begränsat. Hittills finns bara tio titlar i tryck. Och bland dem har jag redan läst det jag vill läsa. Blir att ge sig till tåls och hoppas att det dyker upp några riktiga fullträffar till nästa släpp.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Träffa Björn Hellberg på söndag

 Han har inte bara gjort sig känd som deckarförfattare och domare i På Spåret. Han är dessutom en av Sveriges flitigaste signerare. Träffa Björn Hellberg på Bokia Killbergs Center Syd på söndag. Läs mer under Aktuella Evenemang.