Bokboxen är inte din vanliga litteraturblogg. I Bokboxen trängs de riktiga bokexperterna. De som vet vad du faktiskt vill läsa. Som kan alla nyheter och alla klassiker.
De är bokhandlarna.
Förra årets Augustnominerade Konstiga djur av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore har fått en uppföljare, En annan resa. En snabb resumé för er som missade Konstiga djur: Jättemyrsloken och hasselmusen anordnar en tävling i skogen för att rösta fram det konstigaste djuret. Rolig berättelse med sensmoralen att alla duger, precis som de är.
I nya boken är det samma huvudrollsinnehavare, men här får vi också stifta bekantskap med dvärgelefanten Arne, fast det där med namn är inte så viktigt tycker Arne. Man är ju inte sitt namn…
Diskussionerna djuren emellan är många och tänkvärda: Hur stor är egentligen världen? Är din och min värd likadan? Reser man från något, eller till? Och hur gör man en inre resa?
Mysig högläsningsbok full av humor för både stora och små. ("I synnerhet stora och små, ja", som hasselmusen hade sagt.)
Träffaförfattaren Frida Skybäck, vars nya roman Den vita frun utspelar sig på Borgeby slott.
Träffa Bodil Mårtensson, Helsingborgs stolthet och författare till Barkhe-serien (del två: Barkhes sonfinns ute nu!).
Mingla med De skånska carolinerna över ett glas cideroch tilltugg.
Träffa Filmmakarna bakom Borgeby slott-ett tusenårigt drama.
Allt du behöver göra är att infinna dig i vår butik på Center Syd mellan klockan 13:00-15:00. Där kan du få böckerna signerade av författaren och köpa dvd-utgåvan av Borgeby slott. Allt till specialpris såklart.
Första gången jag besökte Borgeby slott och bevittnade den
dramatiska branten som leder ner till Lödde Å tänkte jag genast att någon måste
ha dränkt sig där. För mitt inre öga såg jag hur en ung kvinna i
1700-talsklänning stod på kanten och vacklade och jag minns hur jag undrade för
mig själv vad det var för fruktansvärda ting som hade drivit henne dit. Eftersom
jag åkt till Borgeby för att ha picknick med min familj slog jag tanken ifrån
mig, men den där förnimmelsen låg ändå kvar som ett gruskorn i mitt medvetande
och skavde.
Väl hemma började jag läsa om Borgebys historia och fick då
veta att platsen påstås vara hemsökt av en vitklädd kvinna. Enligt sägnen har
hon spökat på slottet under ett par hundra år och det allra vanligaste är att
hon visar sig i gryningstimmen. Nyfiken på legenden fortsatte jag att göra
research, men det gick inte att finna någon information om vem den vita frun
egentligen var. Ingen visste vad som hade hänt med henne eller varför hennes
vålnad ibland kan ses glida fram genom slottets trädgård.
När jag så i slutet av förra sommaren började arbeta med min
andra roman återvände tankarna om den vita frun. Jag var fortfarande
intresserad av vem hon kunde vara och huruvida hon hade någon koppling till den
där unga kvinnan som var på väg att kasta sig i ån. Långsamt formades en
historia i mitt huvud. Jag såg åter den unga gestalten framför mig, såg hennes
förtvivlade blick och hörde hur hennes tankar rusade fram och jag beslöt mig
för att ge henne en historia.
Borgeby slott är inte ensamt om att ha ett kvinnligt spöke.
Faktum är att den vita frun är en mytologisk varelse som finns representerad i
många kulturer. Ofta handlar det om en kvinna som på olika sätt har behandlats
illa och som därför kommer tillbaka som en vålnad. I min
bok berättar jag en historia om förbjuden kärlek och mörka familjehemligheter.
Jag beskriver hur svår 1700-talskvinnans situation kunde vara, men Den vita frun handlar också om stor
passion, vänskap och vägen till att finna sig själv.
Frida Skybäck, född 1980, är språk- och historielärare från Lund som 2010 debuterade med den historiska kärleksromanen Charlotte Hassel. Hennes andra bok Den vita frun utspelar sig i Skåne under 1700-talets andra hälft. Frida bloggar även om sitt författarskap på: http://fridasforfattardrommar.blogspot.se/.
Nu på lördag, den 30 juni, kan ni träffa Frida Skybäck i vår butik på Center Syd mellan klockan 13:00-15:00.
Neil Strauss är utan tvekan en av vår tids mest begåvade skribenter. Han är väl, tyvärr får man kanske säga, mest känd för boken Spelet (The Game). Boken som fick tusentals män att klä sig ”spektakulärt” och ge sig ut på krogen för att ”negga” vackra damer och, förhoppningsvis, få dem i säng.
Eller kanske för The Dirt – boken om Mötley Crüe. Vad jag skulle påstå är den bästa rockbiografin som skrivits. Oavsett om man gillar bandet eller inte så är det en fascinerande inblick i musikvärlden och dess excesser. Han har även skrivitAtt älska som en porrstjärnatillsammans med Jenna Jameson. Den långa vägen ut ur helvetetmed Marilyn Manson med flera.
Nu har han samlat sina bästa och mest underhållande intervjuer från New York Times och Rolling Stone Magazine i en bok. Stora och små. Stjärnor från musik-, film, TV- och sportvärlden.
Och den är uppbyggd på ett mycket smart sätt. Istället för att stapla intervju på intervju i följd så är de upphackade och uppblandade. En och en halv sida Johnny Cash följs av två sidor Chet Atkins följs av ett kort stycke Led Zeppelin följs av tre sidor Wu-Tang Clan följs av en och en halv sida Jackie Chan.
You get the picture.
Det är ett infernaliskt begåvat upplägg. Du hinner aldrig tröttna på någon artist eller något ämne, ty om 45 sekunder läser du om något helt annat. Men ändå hänger det ihop. Christina Aguilera pratar om Britney Spears, då hoppar vi till intervjun med Britney. När Britney nämner Lady Gaga byter vi till ett samtal med henne. När White Stripes inte vill svara på fåniga frågor som om de vore Bon Jovi eller nåt så går Neil över till, naturligtvis, …Iron Maiden…. (Nej, till Bon Jovi såklart. Sorry J)
Denna bufféstil har naturligtvis även sina nackdelar. Man skulle vilja läsa mycket mer om vissa personer och ämnen. Var det allt om Stephen Colbert?
Fick vi inte läsa mer om Russel Brand och David Bowie?
När du nu som, typ, enda journalist i hela världen lyckas få en intervju med Sacha Baron Cohen där han är sig själv och inte gömd bakom en Borat- eller Ali G-mask, varför får vi då inte läsa mer!? Ett par ynka korta sidor. Grrrrrrr.
Det var länge sedan jag läste en bok som konstant fick mig att gå och googla gamla Rolling Stone-intervjuer för att få läsa mer.
Många skratt. Många ”wow”-ögonblick. Många höjda ögonbryn (två, vanligtvis).
Hos mig är det högst 15 grader och regnet öser ner. Men mentalt befinner jag mig i ångande hetta, solen gassar och gör människor vansinniga, det osar av öl, gamla fimpar och billig parfym.
Debutthrillern KUM av Henrik Tord förflyttar läsaren med raska grepp till ett Sydostasien bortom turistparadisen: Singapore, Kambodja, Malaysia, Thailand och Shanghai. Likt filmen Babel iscensätter han människoöden - de fattiga kambodjanska barnen som hämtas till Staden för att plocka guld från träden; den femåriga svenska flicka som blir bortrövad i leksaksaffären i Malaysia; den kinesiske self-made affärsmagnaten som dragit på sig hiv.
Det är oerhört skickligt och dramatiskt skildrat, inte minst ångesten när de svenska föräldrarna upptäcker att deras dotter är bortrövad - under det som skulle bli ett härligt äventyr, deras utlandsår.
Men omvärlden är inte alltid god, det finns så mycket i arvet efter kriget i Kambodja, så många gamla föreställningar som lever kvar mitt i explosiva Asien, så mycket kamp för att överleva bland människorna, så mycket girighet, ondska och förödmjukelser att hämnas. Och någonstans mitt i denna häxkittel finns även de som vill behålla sin mänsklighet.
KUM är ett khmer-uttryck för oproportionerlig hämnd. Det vill säga: Om någon ger dig ett knytnävsslag, hugger du en kniv i ryggen på denne fem år senare.
Lägg titeln på minnet: KUM av Henrik Tord, en av sommarens bästa thrillers!
Jo Nesbø - ibland tror jag att jag förväxlar honom lite med hans skapelse Harry Hole. Kanske är det på grund av de bistra pressbilderna till senaste boken Gengångare, där författaren poserar i huvtröja, raspig och sliten likt Harry.
Trots detta är jag medveten om att det inte är den norska polisen som kommer att sommarprata idag utan den norske författaren, musikern och före detta börsmäklaren. Vad han kommer att prata om har jag ingen aning om. Såhär säger han på SR:s hemsida:
– När jag växte upp handlade mina somrar först och främst om löftena som aldrig infriades. Om optimismen, den grundlösa tron om att i år…i år… Sommarkvällarna var som en rad varma julaftnar där tomten aldrig kom. Herregud, som jag älskade dessa somrar.
Antar sålunda att han inte tänker avslöja om det blir fler böcker om Hole. Lyssna kommer jag att göra i vilket fall. I P1 klockan 13:00, direkt när programmet sänds, som på den gamla goda tiden.
Förlaget var sena med omslaget till min deckare Till minne av Charlie K. Formgivaren hade inga bilder att utgå ifrån.
Jag hade en idé.
Jag greppade mina kameror, ringde två vänner och bad dem att ställa upp som modeller.
Pehr och jag smög omkring i Stockholms Frihamn där han viftade med min leksakspistol i en timme eller så utan att något hände.
Bilderna kändes bra, men inte optimala.
Byte av modell och location. Kamrat Tony mötte upp på Söders höjder, fick dra på sig en skinnjacka och ställa sig framför det berg ur vilken vit rök väller ut på ett mest dramatiskt sätt.
Tony såg hård ut. Efter 150 porträtt fick han dra fram leksakspistolen och sikta på mig någon minut. Sedan åkte den in i fickan igen och vi fortsatte med porträtt.
Frusna men nöjda gick vi till min bil. Just när jag höll på att lasta in kamerorna hörde jag någon vråla:
"Ner på marken! Händerna på ryggen!"
I ögonvrån såg jag Tony sjunka ner på den frusna asfalten. Jag snurrade sakta runt och förstod absolut ingenting.
En manlig och en kvinnlig polis siktade på mig med pistoler medan de fortsatte att skrika.
Min hjärna behövde tio sekunder för att fatta att det inte var Wallanderfilminspelning. Den kommande utredningen skulle visa att en ökänd kriminell passerat platsen, ringt polisen och sagt att någon viftade med vapen.
En mardröm började.
På en isig, grusig trottoar tvingades jag ligga på mage i 20 minuter med händerna i bojor på ryggen och en rejäl känga i ryggslutet.
Det hör till saken att jag har två whiplashskador, är ryggopererad och har varit förlamad. Men sex poliser lyckades undvika att se mitt handikapparkeringstillstånd när de vände upp och ner på min bil. Jag upplyste poliserna om mitt tillstånd och bad om att kängan skulle bort från mitt ryggslut. Den lyftes upp och sparkades ner igen några centimeter längre ner.
Våra förklaringar om fotografering hjälpte inte. Ingen ville titta på de 400 bilderna i kameran. Sex poliser klarade inte av att skilja en leksakspistol från en riktig. Mitt presskort gjorde bara den testosteronstinne ledaren för gruppen mer upprörd.
Han beslöt att vi skulle gripas, misstänkta för olaga vapeninnehav.
Det är fredag eftermiddag i Stockholm. På polisstationen utsätts jag för förnedring när en manlig polis kräver att få titta i mina kalsonger när jag går på toaletten. Inlåst fem timmar i en kal cell utan så mycket som vatten, hinner jag fundera en del.
Ett aggressivt stationsbefäl kommer inrusande och meddelar att "åklagaren" beslutat om hus rannsakan i min bostad (en klockren lögn, visar det sig senare). En polispatrull skrämmer skiten ur min fru och dotter, klampar in i vårt hus med skitiga kängor och kräver att få veta var "de andra vapnen" finns.
Efter förhör släpps vi ur cellen sent fredag kväll. Tony mår dåligt, jag är förbannad.
Jag ringer polisens vapenexpert som granskat min "pistol" och säger att han skäms över sina kolleger. "Den hade ju för fan inte ens ett slagstift!"
Jag anmäler händelsen till polisens avdelning för interna utredningar. I fem månader utreds händelsen noga, innan åklagaren lägger ner utredningen och beslutar att inte väcka åtal.
De poliser som varit vittnen på platsen har plötsligt varken sett eller hört något av allt det som stinker tjänstefel och misshandel lång väg.
Lögnen kom till byn den där eftermiddagen i januari och i det ligger en tragik.
Trots detta är mitt starka förtroende för svensk polis orubbat, nu sånär som på fem personer på Södermalmspolisen.
Fem som kan räkna med att förekomma i mina kommande texter.
Men - vad gör man inte för konsten? :o)
Till minne av Charlie K är skriven från ett fönster med utsikt över Stockholms Frihamn, därav inspirationen. Det är i flera avseenden en otraditionell deckare som utspelar sig i USA och Sverige. Till det yttre är den en modern travesti på Mickey Spillanes hårdkokta kioskdeckare från 60- och 70-talen.
Under ytan är den mycket mer.
Boken är delvis skriven med en god portion ilska. Inte när det gäller relationsdramerna eller deckararbetet, men i högsta grad när det gäller företeelser jag avskyr - rasism, mobbing, människohandel, narkotikasmuggling och sexuellt utnyttjande av barn.
Den vane läsaren kommer att hitta allt det där mellan raderna.
Och förhoppningsvis bli lika förbannad som jag.
Det jag beskriver är nämligen verklighet i Sverige 2012.
Dag Öhrlund har varit journalist och fotograf i 40 år, skrivit flera tusen reportage och tagit närmare en miljon bilder. Han har arbetat i 30 länder, varit utrikeskorrespondent i Hollywood, blivit beskjuten, varit förlamad och nära att dö flera gånger, bland annat av en IRA-bomb. Öhrlund, som har medverkat i ett 30-tal böcker, bor med sin fru, dina döttrar och en kinesisk nakenhund i Sollentuna utanför Stockholm.
Jag var väldigt förtjust i Henriks Langes 80 romaner för dig som har bråttom som kom ut för några år sedan. Roligt att se hur han lyckats koka ner gamla favoriter till tre/fyra rutor, eller ett lätt sätt att skaffa sig koll på klassiker man borde, men inte har orkat läsa.
NyaStrindberg för dig som har bråttom (skriven ihop med Katarina Lange) följer samma princip. Men här får en författare ensam en hel bok. Informativ och kvick. En liten guldgruva för den som vill skaffa sig koll på nationalskaldens liv och later. Att han gillade att fäktas, men föraktade nymodigheter som tennis. Att han var mycket förtjust i sillbullar med korintsås. Att han gärna klädde sig i oljerock och att han yttrat orden "Jag kan mala på en kaffekvarn så att det låter som musik."
Men gör inte om mitt misstag och läs från pärm till pärm. Den här boken passar bättre att njuta av i små portioner. Allt som allt perfekt att lägga på utedasset i sommar.
När det gäller Strindbergs verk däremot, rekommenderar jag att gå till källan. För i den här boken framstår författaren faktiskt mest som den kuf han säkerligen var. Men att han även var en djefla karl till att skriva, är svårare att föreställa sig efter att ha läst Strindberg för dig som har bråttom. Då måste man nog, faktiskt, ha mindre bråttom.
Har precis spenderat min första semesterdag med att sträckläsa Barnmorskan i East End! Som hängiven anglofil med Londons East End som specialintresse var detta en bok för mig!!! Givetvis ser jag även serien på SVT1 på söndagar, men i vanlig ordning: boken är bättre!
Jennifer Lee kommer som oerfaren 22-åring från en medelklassfamilj till ett nunnekloster i East End där hon ska arbeta som barnmorska bland de fattigaste invånarna i London under 50-talet. Inga lätta förhållanden och sett med nutidsögon blir det ännu värre. Smutsen, trångboddheten och okunskapen är svår att förstå, men Jennifer skriver på ett sätt som gör att man ser det framför sig, samtidigt som hon på ett varmt och underhållande sätt beskriver nunnorna, de blivande mammorna och övriga invånare i East End.
Jag plockade också fram boken Lost London som jag köpte i julas, en bok med foton från London under åren 1870-1945, för att komma i rätt stämning, och eftersom jag själv varit där vet jag att många av de gamla smutsiga tegelhusen och de trånga gränderna fortfarande finns kvar, ställen jag absolut inte skulle vilja besöka efter mörkrets inbrott!
Jag beställde boken på engelska till vår butik i går och funderade på att vänta med att läsa den tills den kom, men efter bara ett par sidor i den svenska versionen var jag fast och kunde inte sluta läsa. Delar av dialogen är på cockney-slang och att översätta det till vettig svenska är inte det lättaste så det är inte omöjligt att jag läser om den på engelska…
Idag kan du träffa Årets Mästerkock, Sigrid
Bárány, på Center Syd. För ovanlighetens skull hittar du oss inte i butiken utan i inne
på den splitternya FoodCourten mellan kl. 13:00-17:00.
Självklart kan du få med dig ett signerat exemplar av hennes bok Sprisvärme. Dessutom till ett extra bra pris.
Så har jag slutligen läst Belinda Bauers prisbelönta Mörk jord (som jag tänkt läsa sedan innan den kom ut, men ibland tar det tid. Nu blev det i enlighet med min nya passion en ljudboksession, helt tillfredsställande förutom ett vissa problem med det engelska uttalet hos uppläsaren emellanåt). Och jag kommer nedan att stämma in i hyllningskörerna (det där med att hålla läsarna på halster struntar vi i idag).
Steven lever ett ganska så tröstlöst liv tillsammans med sin mamma, mormor och lillebror i den lilla engelska byn Shipcott. I skolan är han som bäst osynlig förutom för sin enda vän, den lite översittaraktiga Lewis. Fritiden tillbringar Steven på Exmoorheden. Där gräver han grop efter grop i jakt på kvarlevorna efter sin för länge sedan försvunna morbror Billy.
Ja, just så illa är det när historien tar sin början. Morbror Billy försvann när han var elva år, antagligen offer för en seriemördare vid namn Arnold Avery. Avery dömdes nämligen vid samma tidpunkt som Billy försvann för mord på sex andra barn. För Steven, som mest av allt längtar efter en harmonisk familj, en kärleksfull mamma och en mormor som inte tillbringar tiden vid fönstret, spanande efter sin försvunna son, har idén om att hitta Billy blivit en besatthet. Om familjen kan få visshet. Då måste väl saker och ting förändras?
Med tiden blir Stevens sökande allt mer frustrerande, och en dag får han en idé. Han skriver till Arnold Avery och ber om hjälp...
Belinda Bauers psykologiska thriller innehåller inga trötta poliser, inga dragna vapen eller rafflande biljakter. Istället är det en mästaruppvisning i krypande, långsam, obönhörlig spänning. Från det att Steven skickar sitt första brev till psykopaten utvecklas historien till en obarmhärtig jakt. Eller egentligen två; Stevens efter sin försvunna morbror. Och Averys, efter den makt som gått honom förlorad i fängelset. Det blir nervkittlande, minst sagt.
Samtidigt är boken en inkännande skildring av barns utsatthet. Och nu menar jag inte inför diverse psykopatiska barnamördare, utan den vardagsutsatthet som finns i ensamheten, i ett fattigt hem, i längtan efter ömhet.Här har Bauer absolut gehör när hon nästlar sig in i Stevens liv.
Ser fram emot att läsa hennes senaste; Skuggsida. Om den är lika bra som Mörk jord har jag en ny deckarförfattare att lägga till favoriterna. Eva har förresten också läst. Såhär tyckte hon.
Nej, just det. Kalle Lind har inte skrivit någon bok som heter Människor som bott på Aprikosgatan 37. Rätt svar i sommartävlingen var alltså alternativ 2. Vi fick in rekordmånga svar, men bara fem kunde vinna. De som får varsitt signerat exemplar av Blandfärs i brevlådan är (trumvirvel): Rickard i Hägersten, Anna i Nyköping, Lasse i Storvreta, Helena i Uppsala och Richard i Malmö. Hurra, hurra!
Och inte nog med det, här kommer dessutom ett exklusivt grattis från en av författarna, Kringlan Svensson!
Grattis, du har vunnit vår roman Blandfärs!
Som en extra bonus, tänkte
vi svara på ett par frågor. Ni som förlorade i den här tävlingen kan ju
med fördel se det som ett tröstpris.
Den vanligaste frågan vi fått efter att ha släppt den här boken rör hur det är att skriva en bok tillsammans.Dessvärre
är ju svaret småtrist och tekniskt. Vi mejlar texter till varandra,
läser, flinar, idiotförklarar och ändrar varandra. Fördelen är att det
går dubbelt så snabbt att bli klar och man får
en ursäkt att kontakta sin vän.
Den näst vanligaste frågan är om romanen kommer släppas som e-bok. Det har vi ingen aning om.
Vad däremot ingen frågat, är hur det är att skriva en
humoristisk roman. Det är lite synd. För det är en jävligt bra fråga.
Vi
är båda yrkesverksamma som humorister. I den mening att vi jobbar med
humor. Om folk sen tycker att vi är tråkiga har ingen betydelse (för vår
yrkestitel alltså,
på det personliga planet är vi extremt känsliga). På samma sätt
förhåller det sig med vår roman. Den är skriven i en humoristisk
tradition, inom en humoristisk genre. Om folk skulle tycka att den är
dödstrist har ingen betydelse (för kategoriseringen, våra
egon skulle fullkomligt implodera).
Så
vi satte oss alltså ner för att skriva en humoristisk roman. Det hade
vi aldrig gjort tidigare och det slog oss snart att många knep som vi
hade tillskansat
oss i vårt arbete inte gick att använda här. Som standup-komiker
försöker man skriva manus där folk ska skratta var tjugonde sekund.
Upplägg och poäng, upplägg och poäng, staplat på varandra.
Det
slog oss snart hur oläslig en sån text skulle bli. Läsandet är
långsamt. Ett fniss i minuten räcker, ett gapskratt i timmen är god
utdelning. En rolig bok
ska man läsa med ett leende i mungipan. Det gällde alltså att lägga
band på sig själv. Att skära halsen av den ena sötnosen efter den andra.
Att
låta bli att berätta roliga skämt som man själv diktat ihop, är inte
särskilt kul. Men nödvändigt. Så där hittar man kanske ännu en fördel
med att vara två
författare – man kan fimpa varandras putslustigheter. Det var paradoxen
vi kom fram till, att man måste låta bli att dra skämt för att skriva
en rolig bok.
Det
tycker vi att vi lyckades med. Boken blev rolig. Det svänger. Det är
kul på riktigt. Nu gäller det bara att ni ska fatta det också. En bra
början är att köpa
vår bok, eller vara den som vann den.
Och kom ihåg att folk som talar om sina böcker som
sina bebisar är nazister.
Handlar om Sonja som trillar ihop och dör mitt på ett köpcenter. Hon har ingen släkt men däremot tre mycket nära vänner som blir kallade till en advokatbyrå för att höra Sonjas sista vilja.
Det visar sig att Sonja har burit på en väldigt stor hemlighet, Sonja är ruskigt rik. Men naturligtvis är dessa pengar villkorade. Bland annat ska två av vännerna gå upp minst 5 kg i vikt för de är alldeles för smala. Sen ber Sonja dem att säga upp sina jobb och vara förberedda på ett år på hennes villkor.
Efter en del betänkligheter väljer de att kasta sig ut i ovissheten. Sonja har planerat detta länge utifrån vad vännerna drömmer om och de hamnar i olika delar av Europa, Paris, London och Mallorca. Nu startar äventyret…
En lättsmält bok med härliga karaktärer i 50+ åldern. Tycker om när det växlar mellan olika personligheter och sammanflätar dem med jämna mellanrum. Ska jag vara lite moraltant så hade jag kunnat vara utan vinet och sexet i boken. Men definitivt inget som tar över själva handlingen. Perfekt bok för solstolen.
Aldrig trodde jag att jag skulle fastna för vuxenserier. Men när jag ger Simon Gärdenfors en chans, slutar det med att jag sitter tårögd. Hans Död kompis är bland det mest rörande jag läst!
Den här killen utmärkte sig tidigare genom att resa genom Sverige och bo på folks soffor. Sedan tecknade han och skrevSimons 120 dagar. Det blev en liten succé.
Död kompis borde också kunna bli en framgång. Bilderna är som färgglada godisteckningar. Kontrasten blir desto större eftersom de handlar om livet och döden, de riktigt svåra frågorna.
Simon, "Simme", blir bästis med Kalle Petersen och de genomlever tonåren tillsammans, med alla frågor om snoppar, tjejer, föräldrar. Men precis när de står på randen till vuxenlivet dör plötsligt Kalle. Simon drabbas av djup depression. Det är äkta känslor, rörande, småroligt och fint. Och som sagt, aldrig trodde jag väl att jag skulle fälla tårar över en tecknad berättelse! Död kompis får en hedersplats i min bokhylla, i sin fina kassett.
En av mina starkaste filmupplevelser är Mississippi brinner som jag såg på vhs, 1988 eller 1989 var det. Jag grät floder. Fullkomliga floder. Fullt så illa är det inte när jag läser (lyssnar på) Hillary Jordans debutroman Mississippi. Fast någon munter historia är det inte. Men ååååå, så bra.
Boken inleds med grävandet av en grav (slår an tonen). Det är den tyranniske Pappi som dött under oklara omständigheter. Graven grävs av hans båda söner, Henry och Jamie. Berättarrösten är Jamies, den yngre brodern. Charmören, krigsflygaren, som efter att han kommit hem från andra världskriget dras med en djup depression. Som han lindrar med whisky. Mycket whisky.
Sedan växlar berättandet och rösten blir Lauras, Henrys fru, ofrivillig bondhustru. Stadsflickan som fångats i gyttjan på gården. Hon lägger fram en hypotes, kanske blev hennes svärfar mördad för att hon föddes med ett alldagligt utseende. Det låter banalt, men hand kommer läsaren att förstå vad hon menar. Det är en av många tänkbara förklaringar till varför det gick som det gick. Varför katastrofen inte kunde undvikas. Men inte den enda. Absolut inte den enda.
Allt som allt innehåller boken sex berättarröster. I vanliga fall brukar jag ha svårt för där allt för många röster ska samsas. Men här fungerar det ovanligt bra. Istället för att bli irriterad när ett nytt stycke bjuder på ett nytt perspektiv känns det som att ytterligare en pusselbit läggs på plats. Historien blir större, mer mångfacetterad. Dessutom lyckas Jordan få mig att känna för alla karaktärer (och det är en bedrift, för allt de tar sig för är inte så trevligt). Kanske är det för att Pappi aldrig kommer till tals, för den gubben... nääääeeee. Egentligen är det bokens enda svaghet. Hur han kan få gå genom historien så totalt avskyvärd. Men det är verkligen en petitess i sammanhanget. Mississippi är utmärkt på alla sätt.
Kort om handlingen så:
Strax efter kriget har Laura McAllan och maken Henry flyttat ut till en farm i Mississippideltat. För Henry är det en dröm som går i uppfyllelse, för Laura raka motsatsen. Men tillvaron blir ljusare när Jamie återvänder från Europa och slår sig ner på gården. Samtidigt kommer även den svarta arrendatorsonen Ronsel tillbaka till farmen. En vänskap spirar mellan Jamie och Ronsel. En vänskap som inte ses med blida ögon i den rasistiska amerikanska södern. Obönhörligt vrids historien allt närmare sitt klimax. Jag kunde inte annat göra än att följa med, med små musandetag och ett nejnejnejnej i huvudet. Grym bok i flera bemärkelser. Och en verkligt bra debut (igen, inte länge sedan jag läste en annan mycket fin debut ju) som berättar en stark och engagerande historia där kärleken lever sida vid sida med vreden. Läs den så fort ni bara kan!
Gillade dessutom Anna Maria Källs inläsning, rutinerade ljudbokslyssnare har låtit mig förstå att det där är väldigt viktigt. Själv har jag ju inte så mycket att jämföra med. Ännu.
Såg förresten om Mississippi brinner härförleden. De starka reaktionerna uteblev den här gången. Var kanske inte lika förhärdad som tonåring. Men det var fortfarande en sevärd film.
Vad jag har väntat hela våren - på Hanne Vibeke Holsts nya! Så kom den, jag läste hungrigt och kan summera: Inte riktigt i klass med den politiska trilogin som slutade storartat med Drottningoffret. Men ändå - såååå mycket bättre än nästan alla andra romaner i år.
Förlåtelsen är ett mycket starkt familjedrama i två skikt: Ett i nutid i Berlin, under en islamistisk terroraktion mot operaregissören Helena. Hon har gjort det som inte genomfördes i verkligheten: Satt upp Mozarts opera Idomeneo med bland andra Jesus och Muhammeds avhuggna huvuden i finalen.
Det andra händelseförloppet är förlagt till krigsåren, då en präst i Helenas släktled ansluter sig till motståndsrörelsen och tvingas fly från familjen och Danmark.
Svek och livslögner ligger som radioaktivt avfall i familjens liv (Önskar att jag kommit på det själv, men det är Hanne Vibeke Holst själv som uttrycker det så). Och så småningom börjar hemligheterna läcka ut, med förödelse som följd.
Tvillingarna Leif och Leo får spela huvudrollen under krigsåren, den period som också dominerar romanen. Jag hade gärna läst mer om operaregissören Helena och hennes liv.
Men på det stora hela är Förlåtelsen ändå en storartad, oerhört gripande roman. Och sannolikt kommer varje läsare att rannsaka sig själv om egna lögner i bagaget...
Nu på lördag, den 16 augusti, besöker författaren Bodil Mårtensson vår
Helsingborgsbutik på Stortorget 4. Där kommer hon att signera sin nyutkomna
historiska spänningsroman Barkhes
son. Boken är del två i Barkhe-trilogin. Givetivis signerar Bodil
också gärna del ett i serien: Barkhes
döttrar.
Välkomna in mellan klockan 13:00-14:00!
"I juni 1657 utbryter regelrätt krig mellan Danmark och Sverige. Frans Barkhe, länsman på Helsingborgs slottslän, befinner sig plötsligt mitt i stridens hetta. Nya hustrun Maria Perle af Küstrin är gravid. Barkhe har våldtagit henne – han måste få en son. Barkhes dotter Magde flyr från tvångsäktenskap med en avskyvärd greve. Hon går istället, tillsammans med snickarlärlingen Lars som vill undkomma sin fars mördare, över småländska gränsen in i fiendelandet Sverige. De finner en fristad, men priset de får betala blir högt. Samtidigt har Frans Barkhe fullt upp på slagfältet, och med att gifta bort äldsta dottern Hanna för att stärka sin makt. Men många vill se honom död. Svenske överstelöjtnanten Gustaf Ehnhjärta brinner för att hämnas svärsonen som Barkhe låtit avrätta under grymma former. Hanna sänds som hovdam till Rosenborgs slott i Danmark. En dag står hon öga mot öga med faderns tidigare älskarinna, Elna Johansdotter, nu älskarinna till en mycket mäktig man i danska riksrådet. "Med alla medel kommer jag att söka förgöra länsman Barkhe och hela hans familj!”, hotar Elna."
Och så har de presenterats, årets sommarpratare. En snabb koll och jag räknar till tio författare. Jag hade såklart gärna sett fler, även om jag vet att förmågan att skriva en god bok inte alltid innebär att man är en grym sommarpratare (men det kan göra det, jag säger bara Knausgård).
Bland de tio kommer jag definitivt att lyssna på:
Jo Nesbø (26 juni) - Såklart. I brist på fler Harry Hole-böcker nöjer jag mig med Harrys skapare.
Daniel Sjölin (9 juli) - Ja, jag saknar honom i rutan. Vet inte riktigt om jag saknar honom som författare. Kom aldrig igenom Världens sista roman, som alla jag känner hävdar är ett mästerverk.
Jan Lööf - (19 juli) För att han är Jan Lööf helt enkelt. Mannen, myten, legenden (ja, jag vet att det heter legendar egentligen). Jag hoppas på ett sommarprat som känns som en kväll på ett rökigt jazzhak i en östeuropeisk storstad.
Sara Bergmark Elfgren (30 juli) - Behöver jag ens förklara varför?
Märta Tikkanen (5 augusti) - Har fortfarande skrivit den vackraste kärleksromanen (Århundradets kärlekssaga) och verkar så fantastiskt klok i varenda intervju.
Amanda Svensson - (17 augusti) Så rullans begåvad i skrift. Hoppas på detsamma i tal.
Tidigare har jag lyssnat på en (1!) ljudbok i mitt liv. Det var Agatha Christies Spegeln sprack från kant till kant som kassettbok (en rest ur min morfars bibliotek). Jag lyssnade samtidigt som jag försökte lära mig att åka rullskridskor (av gammal klassisk Leroy-från-Fame-modell) i min 26 kvadratmeter stora etta. Det gick sådär. Med rullskridskoåkandet alltså.
Men sedan dess - ingenting. Förrän nu, när jag uttråkad av bilvägen till jobbet sent omsider tog till yrkeschaffisknepet - ljudbok! Och det är som knark. Kan inte sluta lyssna. I bilen. På bussen. På tåget. I soffan. I sängen. I skogen. I mataffären. I trädgården. Så medan alla andra har fullt upp med att läsa på sina paddor och andra plattor upptäcker jag ljudboken. I framkant. Ligger jag inte.
Har precis lyssnat färdigt på Missisippi av Hillary Jordan (recension kommer, men jag säger bara: Läs den!!!) och håller på medMörk jord(som jag tidigare försökt ta mig igenom som tidigt manus, men stoppats av lite för många korrfel) av Belinda Bauer. Samtidigt i vanligt papper (sorgligt försummad tack vare min nya last): Nattens cirkus av Erin Morgenstern.
Såå bra även den. Måste... stänga... av... mp3-spelaren och läsa färdigt. Med ögonen.
En sista tävling innan sommaren, sedan tar utlottningsgruppen semester (men bloggandet fortsätter såklart precis som vanligt). Fem signerade ex ligger och vibrerar av förväntan över att få träffa sina framtida ägare. Svara på frågan...
Vilken av dessa tre är inte en bok av Kalle Lind?
1. Människor som haft fel
X. Människor det varit synd om
2. Människor som bott på Aprikosgatan 37
... och ett av dem kan bli ditt! Senast måndag den 18 juni vill vi ha ditt svar, med namn och adress, som skickas till: bokia.killbergs@gmail.com.
En tid för mirakel av Karen Thompson Walker. Smaka på den. Visst låter det som något som Deepak Chopra eller Dalai Lama skulle ha skrivit?
En ny The Secret kanske? Uppnå dina livsmål med flummigt självförverkligande. Omma Omma.
En tid för mirakel är inte alls den typen av bok tack och lov. Det är en finstämd liten historia om jordens undergång. Ingen Mad Max-action. Ingen grå dystopi som i Vägen.
Inga vampyrer/zombies/aliens heller. Storyn sker här och nu. Mitt i vardagen.
Jordens rotation börjar stanna av. Dagarna blir längre och längre. Först med sex minuter. Sedan 12. 24. Snart är dygnen 48 h. Magnetfälten blir knasiga. Fåglarna faller ur skyn. Grödorna dör av för mycket solljus. Allt blir lite åt helskotta helt enkelt.
Men fokus i boken ligger inte så mycket på global undergångsskala. Istället får vi följa tweenen Julia och hennes familj i de vardagliga vedermödorna. En knakande äktenskap. Julias första kärlek. Ska vi anpassa oss till de nya, längre dygnen eller fortfarande följa klockans timmar?
Thompson Walker har ett vackert och fängslande språk. Hon har jämförts med författare som Margaret Atwood och Alice Sebold (och jag fick faktiskt lite Flickan från ovan-feeling när jag läste boken). Boken är en stor internationell succé, läser jag på nätet. Såld till 11 miljoner länder för 17 kronor eller möjligtvis tvärtom. Film, naturligtvis, i planeringsstadiet.
Ska bli kul att se om den hittar sina läsare i Sverige också.
Blandfärs är en actionkomedi i romanform. Vi ville skriva en historia som är lika underhållande, lika skrattretande, lika festlig som en filmkomedi. Det är en genre som nästan inte finns på svenska. Och knappt på nåt annat språk heller. Inte vad vi kunde komma på.
Vi slog oss ner i det kontor vi brukade dela, drack mycket kaffe och försökte komma på vad som är roligt. Ganska snart utvecklade sig en story om ett blandfärspaket som eventuellt innehåller människokött. Från blandfärspaketet associerade vi till en Icahandlare och vidare till en charkuteriföreståndare.
Men eftersom ingen av oss var så förtrogen med dessa köttstinna miljöer, ville vi staga upp framställningen med några platser som vi faktiskt behärskar. Ju galnare man vill vara, desto viktigare är det att det hela bottnar i nåt igenkännbart. Kan allting hända så kan inget överraska.
En av de miljöer vi bägge faktiskt känner, i Kringlans fall lika bra som hans gylf, är Sveriges Radio i Malmö. Där har vi båda hasat omkring och sagt oförskämdheter i mikrofonen, i Kalles fall i Hej domstol! (2003-2006), i Kringlans fall i Pang Prego (2007-2010), i bägge fallen i P3.
Vi skrev in en radiojournalist på P4:s morgonshow och fantiserade ihop hur det kan vara att jobba där OM man har en vansinnig chef och får idiotiska arbetsuppgifter, samtidigt som man har vittring på ett riktigt scoop. Ingen av oss hade mer än hejat på P4-folk, än mindre lyssnat på kanalen. Kalle hade säkert gjort det om han inte tyckt att musiken där är lite för stökig.
Så skriver vi klart romanen och lämnar den till korrläsning. Och då händer det märkliga: Kalle blir erbjuden jobb med omedelbar verkan. På P4:s morgonshow. Så när romanen kommer ut sitter han i precis den miljö som vi skildrat så knasigt och groteskt som vi bara kunnat.
För er som undrar: ja, det har blivit en del att förklara. ”Öhm, nu är det så att … om några veckor så kommer jag ut med en bok och … ja, hrrm … den skulle kunna vara inspirerad av att arbeta med er … men det är den inte … hrrrm.”
En bitråd i romanen gäller en hysterisk hönsfarmare som är livrädd att hans hönor ska framställas i dålig dager i ett radioreportage. När Kalle jobbat ett par veckor ringde hans redaktions hf-reporter – reporter på fältet, för er utanför radiovärlden – till en hönsfarmare för att göra lite äggreportage inför påsken. Denne vägrade dock vara med sedan hans hönsfarm framställts i mindre smickrande ordalag i förra påskens äggreportage.
En annan bitråd – eller subplot som vi i branschen säger – rör en gilaödlas nedkomst. I romanen ska SR:s mest ärrade radioräv och skjutjärnsreporter – en äldre man som ogärna lyssnar på vad andra säger – vara på plats på Malmö terrarium och rapportera live från det ögonblick då gilaödlans ägg kläcks. Och visst, även där kom verkligheten och övertrumfade. Kalle satt i studion medan programmets reporter stod på terrariet i Helsingborg och tjoade frenetiskt över att tre surikatungar kommit till världen.
Kalle Lind har skrivit julkalendrar i radio och teve, radiolarv och tevedrama, roliga faktaböcker och faktasprängda humorböcker. Hans ambition är att vara underhållande och undervisande samt någorlunda hel och ren.
Kringlan Svensson kan bland annat titulera sig komiker, radiopratare, manusförfattare, programledare och ståupppare. Han har skrivit manus till flera humorprogram i tv och han är en av personerna bakom humorkollektivet Rikets sal.
... av Åsa Hellbergs bokSonjas sista vilja. Svaret på frågan var X) Åsa har aldrig jobbat som brevbärare. Rätt svarade bland andra Elisabeth i Edsbruk, Carolina i Tumba, Margaretha i Ängelholm, Tina i Domsjö och Elisabeth i Helsingborg. Ett signerat exemplar kommer till er med posten!
Ett stort tack till alla er andra som var med och tävlade!
Läser på Bonnier Carlsens hemsida att de ger ut flera gamla sommarlovsföljetongsfavoriter som ljudbok. Grymt initiativ! Bland de första fem som släpps finns inte mindre än tre favoriter: Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia (ingen slår Maria Gripe) och Ebba och Didrik (radioversionen, minst lika bra som tv-diton om jag minns rätt, med en helt annan - ännu knackigare - version av Didriks kärlekssång till Yrla). Tror att jag ska slå till och beställa allihop och skapa lite magisk sommarlovsstämning hemma under semestern.
Efter Susannas inlägg om angenäma problem (att forsla hem alla böcker man fått under bokinformationsdagarna) kan jag bara hålla med. Men jag måste också berätta hur vi bokhandlare beter oss när vi blir utsatta för en stor mängd böcker: som småbarn på julafton!
Man skulle kunna tro att vi aldrig sett böcker förut när vi börjar rota i bokpåsarna för att se vilka godbitar vi fått. De jag ser mest fram mot att läsa från årets skörd är:
På stort alvar av Johan Theorin. Jag gillar egentligen inte noveller, men Theorin har ju hittills inte skrivit något dåligt, så varför skulle han börja nu.
En enda sanning av Olle Lönnaeus. Skriver deckare med Skåne som brottsplats, men som samtidigt är så mycket mer än deckare.
Badskumt av Katarina Johansson, om gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg. Kan vara intressant att se om man verkligen vill fortsätta använda köpta produkter eller ska börja gå lös på skafferiets innehåll…
En liten påminnelse i all ödmjukhet om vår pågående tävling. Svara på frågan...
Vilket av nedanstående yrken har författaren Åsa Hellberg inte haft:
1)
Dörrvakt X) Brevbärare 2) Flygvärdinna
... senast idag och du är med och tävlar om fem signerade exemplar av Sonjas sista vilja. Svaret skickar du till: bokia.killbergs@gmail.com . Lycka till!
Det gladde mitt nördhjärta när Yukiko Duke gav 5 av 5 i betyg åt nyutgåvan Neil Gaimans Amerikanska gudar i SVT härom veckan (titta här!). Själv läste jag den för tio år sedan och har prackat den på kunder/vänner/random-människor-på-gatan ända sedan dess!
”När Shadows fru dör i en bilolycka får han lämna fängelset för att delta i begravningen. På flyget hem stöter han på den mystiske mr Wednesday, som så småningom visar sig vara en gammal gud, på jakt efter sina kollegor. Snart kommer nämligen det stora slaget mellan de gamla gudarna och de nya att utkämpas, och Wednesday behöver Shadows hjälp.”
Bokens centrala tema är att gudar och andra mytologiska entiteter existerar endast för att vi tror på dem. När människors tro upphör försvinner också de. Motvilligt naturligtvis….
Eller som Neil säger själv: “It's an America with strange mythic depths. I see it as a distorting mirror; a book of danger and secrets, of romance and magic. It's about the soul of America, really. What people brought to America; what found them when they came; and the things that lie sleeping beneath it all.”
Amerikanska gudar är kanske Gaimans största stund som romanförfattare. Även om andra böcker i hans kappsäck också är fantastiskt bra, Coraline, Kyrkogårdsboken & Neverwhere särskilt, så är ingen av dem lika helgjuten som den här. Eller jo, Good Omens är det naturligtvis (en av mina tre berömda Tio-poängare of all time) men den skrev han ju tillsammans med lika briljante Terry Pratchett, så där kan han ju inte få allt kredd själv….
Dock är Gaimans mästarprov, hans Magnum Opus, fortfarande The Sandman. Den fullkomligt sanslöst nyskapande och genreförändrande serietidning som han skrev 1989-1996. Jag vet inte hur många gånger jag läst om den från pärm till pärm (75 nr + några specialare och spin-offs).
Den var en av få serier (eller Grafiska Romaner som man så fint kan säga om man liksom vill göra fullkomligt klart att det inte är Knasen eller Fantomen man yrar om..) som tog sig in på Entertainment Weeklys 100 bästa böcker-lista (83-08). Har du inte läst den ännu är jag mycket avundsjuk på att du har det framför dig….
Gaiman har vunnit tonvis med fina litteraturpriser. Bara för Amerikanska gudar har han fått: Hugo Award för bästa SF/Fantasyroman, Bram Stoker Award för bästa Skräckroman, Nebula Award för bästa roman.
Och så har han tilldelats det finaste pris som en författare kan få överhuvudtaget.
När jag först börjar läsa The Diary of Edward the Hamster 1990-1990 vandrar mina tankar till Beppe Wolgers Ur en kos dagbok. Samma lakoniska, kortfattade dagboksstil. Men snart märker jag att att den kedjerökande, dystra hamstern i Miriam och Ezra Elias lilla bok befinner sig mil från Wolgers harmoniska kossa. Dagboken startar på valborgsmässoafton, med en anteckning om hur familjen ignorerat Edwards sexmånadersdag. Nästa anteckning är från den 3 maj: "I have decided not to use the wheel again". Hjulet, detta hamsterburens obligatorium, ska visa sig spela en stor roll i den fortsatta historien. En symbol för meningslösheten och förtrycket i det instängda liv Edward framlever. Hjulet, vattnet, fröna... Existensen, längtan, ledan... Och kärleken. Vi får följa Edward fram till den 11 november. Och slutet är minst sagt dramatiskt. Fantastiska svartvita illustrationer.
Som barn var jag (liksom författarna) ägare till en modstulen hamster. Mina förhoppningar om självfrändskap med denna pepparkornsögda lilla individ kom snabbt på skam. Vi deppade båda två, jag för att Bianca (som hon hette trots att hon var vackert grå med silkesmjuk tät päls) inte visade minsta tillstymmelse till tillgivenhet. Hon för att... tja, svaret finns i The Diary of Edward the Hamster. Läs den. Och låt bli att skaffa djur i bur.
Boken fick vi av Brombergs under Bokinformationsdagarna. Kommer på svenska i augusti.
Varför ska vi importera hemskheter som vampyrer i bokform - när vi har alldeles egna väsen att ta till? Jag läser Amanda Hellbergs nya ungdomsbok med ett underbart omslag och den suggestiva titeln Jag väntar under mossan. Och jag gillar verkligen det närproducerade. Det kommer i form av mylingar, häxor och annat nordiskt oknytt. Huvudpersonen Tilda tampas med de onda makterna medan hon söker sanningen om sin försvunna mormor. Den magiska naturen visar sig innehålla undangömda kråkslott, en bottenlös damm och märkliga skuggor. Men Tilda möter också den första pirrande kärleken. Spännande läsning för alla, men kanske allra bäst för den som är mellan elva och 14.
Jo, ni läste rätt. Dags för ännu en tävling i Bokboxen. Nu lottar vi ut fem signerade exemplar av Åsa Hellbergs romandebut Sonjas sista vilja. För att vara med och tävla ska du svara på frågan:
Vilket av nedanstående yrken har Åsa Hellberg inte haft:
1) Dörrvakt
X) Brevbärare
2) Flygvärdinna
Skicka ditt svar till: bokia.killbergs@gmail.com senast på fredag, den 8 juni.
Det bästa med att ha semester är att komma tillbaka till jobb och se alla nya böcker som har kommit! (Och det bästa med jobb är att ha semester… ;-))
Efter nästan två veckors ledighet kom jag tillbaka och det första jag såg var Stinas sommar med Lena Andersons alldeles underbara akvareller av svensk sommar i skärgården. En bok för alla barn mellan 3 och 100 där man kan känna de varma stenarna under fötterna, höra måsarnas skrin och känna lukten av tång. Det här ÄR sommar! Kanske ett alternativ om vädergudarna inte är med oss...
Men titta där! Bokboxens första tryckta "blurb"! Ljudboksutgåvan av Chris Cleaves fantastiska roman "Little Bee" har beprytts med ett citat från vår text här:
...i Roslund & Hellström-tävlingen. Rätt svar på frågan var alternativ 2) Siw Malmkvist. Det visste bland annat Eva och Katarina i Helsingborg, Gullevi i Landskrona, Annica i Umeå och Christina i Lomma. Ni får varsitt signerat exemplar av Två soldater.
Stort Grattis!
Vad roligt att få gästblogga, jag vill gärna säga det innan jag börjar. Tack.
Så. Sonjas sista vilja. Alldeles ny, fin och slutsåld. Jag vet inte riktigt vad som hände, men slurp sa det och på en vecka var lagret slut. Och som författare är ju det fantastiskt, men också lite läskigt. Vi har inte haft stora reklamkampanjer. Inte lämnat skampriser till handeln. Inte ett TV-soffabesök, som jag annars kan tänka mig genererar hög försäljning. Hur gick det där till? Det kan vara så att någon har berättat om Sonjas tre väninnor för någon som har berättat för någon och ... Ja ni vet. Det kanske är så att Sonjas sista vilja, som är en underhållningsroman med tre 50+ tjejer i huvudrollerna, roar fler än mig.
Boken är en romantisk komedi och handlar om tre kvinnor som ärver den fjärde, Sonja, när hon dör knall fall utanför Åhléns i Farsta. Det finns massor att ärva, något som kommer som en total överraskning för Susanne, Rebecka och Maggan som inte riktigt vet hur de ska hantera Sonjas villkorade testamente, alla pengar och alla män som uppenbarar sig.
Min idé är att om jag tycker det är roligt att skriva så tycker andra att det är roligt att läsa. Och jag har haft, och har, så oerhört roligt med mina tre karaktärer. Mina berättelser föds under tiden jag skriver och därför vet jag inte särskilt mycket om vad som ska hända i romanen innan jag faktiskt är där. Det gör att jag kan skriva och fnissa samtidigt när jag blir överraskad av vad kvinnorna tar vägen med sina liv. För tar vägen gör de. Långt. Både mentalt och fysiskt. Och det handlar romanen också om. Förändring, och hur hanterar vi det när vi passerat femtio?
Och kärlek. Och sex. Är det friare eller mer inlåst när kroppen inte längre är vig och så himla fager? Och vänskap, hur blir det med den? Det är kanske den här romanens huvudingrediens. Bokens kvinnor behöver varandra mer än någonsin, och trots sina olikheter binds de samman av sin historia och av Sonjas sista vilja.
”Blir man lyckligare av pengar”, frågade Lotta Bromé mig häromdagen när jag hade förmånen att få vara med på ett stort bok-event, och tänk att jag tror det. Om lycka kan mätas i ett bekymmer mindre. För Sonjas vänner betyder pengarna de ärver en utmaning, och för att få sådana behövs egentligen inga pengar. Men som bokidé är det inte så dumt.
Min egen utmaning som nykläckt femtioåring är att acceptera att det inte längre fungerar att hoppa från en meters höjd utan att benen domnar alternativt viker sig, att huden skrynklar sig betänkligt och att det aldrig någonsin kommer att gå tillbaka, tvärtom. Det är också en utmaning att sitta i en soffa och skriva böcker, eftersom rumpan inte längre är lika stunsig och därför gör ont efter två timmar.
Men utöver allt det där, så är det ingen utmaning att bli femtio. Bara härligt och roligt. En perfekt ålder för att romandebutera.
Åsa Hellberg, född 1962, är coach och föreläsare med huvudsaklig
fokus på anhörigproblematik och otrohet, ämnen hon flitigt har talat om i
media de senaste åren. På meritlistan kan man
också hitta yrken som flygvärdinna, dörrvakt, säljare och produktchef. Åsa Hellberg bokdebuterade 2009 med den självbiografiska Casanovas kvinna. Sonjas sista vilja är hennes skönlitterära debut.
Vill du ha ett signerat exemplar av Åsa Hellbergs bok? Håll utkik i Bokboxen nästa vecka!
