”Du har språket”, sa en skrivlärare en gång till mig.
”Nu måste du bara hitta historien. En du vill leva med. Länge.” Han syftade inte på att texten lever kvar. Utan att det tar tid att skriva. Och hans erfarenhet av mig och mitt skrivande hade varit nya historier, nya infallsvinklar. Till varje gång. Nästan.
Det jag idag kan tycka är intressant är att historien jag till slut valde att leva med längst, den som blev min debut, den kom sig ur min allra första övning där i Ordfronts lokaler i Stockholm.
Vi fick i uppgift att välja ett brott och skriva en scen – ur valfritt perspektiv. Jag valde Sturebymordet. Min son var tio år när jag möttes av rubrikerna om hur en femtonåring flicka mördats av en jämnårig kamrat. På grund av en kyss. Dagarna som följde målades en bild upp där svartsjuka skymde sikten av kärlek och där svek kompenserades med mord.
Jag minns hur jag tittade på min son. Fem år till och det kunde vara vi.
Men det tog ett tag innan den tanken på riktigt fick fäste. Och det var under den processen som idén till
Annan påföljd föddes.
Jag valde att skriva ur pojkens perspektiv. Hur JAG föreställde mig att det HADE kunnat vara. Varken då eller nu påstår jag att min berättelse är deras berättelse. Men den är inspirerad av den. Bland annat.
Jag är utbildad lärare. Och kanske är det därför jag i både min debut och den fristående uppföljaren som kommer i höst,
I lagens mening oskyldig, har förlagt historien i skolmiljö. Med det inte sagt att det är en ungdomsroman men väl en relationsroman skriven både ur ett vuxen- och ett ungdomsperspektiv.
Romanen är mitt sätt att göra upp med begreppet skuld.
Jag har radat upp argument på argument varför detta är något som händer andra. Jag har sökt i artiklarna efter någon att skylla på och försökt att hitta skillnader. Allt för att övertyga mig. Jag hade sett tecknen. Jag hade handlat annorlunda.
Fast argumenten har stockat sig. Aldrig riktigt övertygat mig. Jag är inte den som gör saker lätt för mig. Även om jag många gånger önskat att jag kunde. Tro mig.
Jag tycker att det ofta är så att vi, oavsett om det handlar om ökad övervikt bland barn eller ett mord på en ung flicka, snabbt behöver fastställa vem som bär ansvaret. Vem som är skyldig. Inte nödvändigtvis för att komma till rätta med problemet eller för att utdöma straff. Utan snarare för att kunna avskriva oss egen skuld.
Jag är trött på hur det alltid pekas åt något annat håll för att vi själva vill stå där utan skuld.
Historien är inspirerad av det som hände i Stureby natten till den sjunde juni 2009. Liksom då dör en femtonårig flicka i min roman. På grund av en kyss.
Jag har läst artiklar och förhörsprotokoll. De flesta sms-meddelanden som skickas mellan Philip och Sofia i romanen är hämtade ifrån en av bilagorna till förundersökningen. Jag har i vissa enstaka fall lagt till skiljetecken för att de ska bli lättare att läsa, jag har även i något fall tagit bort delar – särskilt svordomar. Likaså är de tre förhörsprotokoll som löper genom romanen med några konsekvensändringar som namn, platser och datum autentiska.
Men - och det är ett viktigt men - mina karaktärers historia, familjerelationer och tankar är ren fiktion. Eventuella likheter är tillfälligheter.
Jag har inte haft som avsikt att smutsa ned minnet av den unga flicka som inte längre lever, inte heller att än en gång döma de två unga som nu suttit av sina straff, eller snarare den påföljd till vilken de dömdes. Det blev inget straff i lagens mening, inget fängelse. De dömdes till annan påföljd, sluten ungdomsvård. Ett år och åtta månader.
Min ansats med
Annan påföljd har varit att utifrån rubrikerna försöka skapa en fiktiv värld som i någon aspekt kan förklara hur något så ofattbart kan ske.
Och jag har velat göra det utan att peka finger. Jag har inte haft för avsikt att enkelt fördela skulden åt ett håll så att andra kan gå fria.
Jag har brottats med en fråga genom mitt skrivande. Kan jag vara så säker på att detta inte kan hända mig?
Det kan jag inte. För jag vet inte vilka omständigheter som tillsammans kan ge utrymme för det mest fasansfulla.
Och så har jag velat skriva om kärlek. För mest av allt är det en relationsroman. Om hur våra handlingar får konsekvenser, påföljder, vi inte kunnat förutse.
Philip och Sofia är mitt i tonåren. De är tillsammans och älskar varandra. På Valborg kysser Philip Mathilda. Efteråt är han mycket ångerfull, Sofia väldigt svartsjuk. Till sist verkar Philips enda utväg, för att gottgöra sitt svek, vara att döda Mathilda.
Mathildas mamma, Charlotte, fattade ett livsavgörande beslut många år tidigare som hon inte berättat för någon. En dag står mannen hon en gång bedrog men aldrig slutat älska framför henne igen. Kommer hon berätta sin hemlighet för honom - innan det är för sent?
En psykologisk relationsroman om kärlek, svek och dess konsekvenser och om hur långt man är beredd att gå för kärlekens skull.
Nina Larsdotter är född 1974 i Stockholm men "hemma" kommer alltid att vara farmors gata i Kiruna där hon spenderade den större delen av sina lov som barn, sommar som vinter. Nina är utbildad lärare vilket hon jobbade som fram till 2005 då hon började som ombudsman på Lärarförbundet där hon bland annat var ansvarig för Lärarnas yrkesetiska råd under flera år. Sedan 2013 titulerar hon sig som författare, förläggare - och entreprenör.
Mer om Nina här: http://facebook.com/ninalarsdotter
