"Tistelblomman" - Ännu en fullträff av Amanda Hellberg



Spökhus?

"Underligt ställe, växthuset. Linjerna är fina, det är byggt som en liten stuga med spetsigt sadeltak, men förfallet är totalt. Jag sträcker ut handen mot en liten glasruta som fortfarande är hel men ångrar mig, tänker att kittet är så torrt och sprucket att rutan kommer att falla ut och krossas bara jag nuddar vid den. Smutsen på insidan är som en grönbrun beläggning. Växthuset är uppenbarligen ett hemmabygge, man kan se att gamla kasserade husfönster fogats in här och var, men det är stilsäkert och skickligt gjort...  Jack hojtar uppifrån krusbärsbersån. Trots att det är mulet vill han absolut sitta ute. Jag vrider på huvudet och vinkar. I samma stund prasslar något till inne i växthuset. Jag rycker till. Något nära marken, vid lumphögen. Päls, klor som krafsar i jorden. I det mörkaste hörnet. Är det någon där?
"Försvinn härifrån."
 Det är en svag viskning och jag tror först att den kommer från någon som står alldeles bakom mig. Jag snor runt men det är ingen där."


När jag flyttade till landet för några år sedan bestämde jag mig för att sluta vara mörkrädd. Det är liksom ingen idé att sitta hemma och hetsa upp sig över skräckfantasier när verkligen ingen kan höra dig skrika. Och det har gått bra, över förväntan faktiskt. Så bra att jag uppenbarligen blivit övermodig. Härom kvällen trodde jag nämligen att jag skulle kunna läsa Amanda Hellbergs Tistelblomman medan sambon jobbade natt. Och rent teknisk fungerade det ju. Jag läste - kunde inte släppa boken - livrädd hela tiden! Spanade genom de mörka fönsterrutorna ut på skogen som susade utanför. Var det inte något som rörde sig där? Och liksom... krafsade?

För är det någon som är en mästare på att skapa spöklikt krypande stämningar som skrämmer livet ur en är det Amanda Hellberg (tror ni att jag var blev glad när hon ville gästblogga här? Jajamensan!). När jag väl lyckades somna var det med lampan tänd. I två rum. En indikator på vilket betyg jag kommer ge den här boken.

Tistelblomman är den tredje boken om Maja Grå (de övriga är Styggelsen och Döden på en blek häst, men ingen som läst den här bloggen den senaste dryga veckan har väl kunnat missa det...). Maja och pojkvännen Jack har lämnat konstskolan i Oxford för att bosätta sig i ett kråkslott på den skotska landsbygden. Ni som redan känner Maja Grå vet att hon har förmågan att se mer än andra, och huset ruvar på en hemlighet. Nere i byn pratas det om hemsökelser och knappt någon vågar sig dit.

Det utvecklar sig till en spökhistoria av bästa klass, samtidigt som författaren skickligt väver in en verklighet som stundtals är nog så skrämmande. Amanda Hellberg har dessutom ett slipat öga för detaljer, och en oerhörd precision i beskrivningarna. Ja högt betyg till Tistelblomman. Och jag hoppas verkligen att jag får läsa mer om Maja Grå i framtiden. Tycker att det finns en liten öppning för det i boken.

Däremot har jag en allmän invändning som inte har det ringaste med Amanda Hellbergs text att göra.Varför måste förlagen skriver saker som "Modern spökhistoria i systrarna Brontës anda" (vilket de gör i säljtexten)? Jag förstår väl egentligen varför man gör det, man vill sälja böcker såklart. Och här rör det sig inte om samma klavertramp som när Simona Ahrnstedts Överenskommelser liknades vid Jane Austen (orättvist mot båda, väntade man sig Austen blev man besviken, väntade man sig däremot tantsnusk, obs! obs! för mig en mycket positivt laddad term, i 1800-talsmiljö så var det precis vad man fick). Men förutom spöklik stämning och vinpinad landsbygd så hittar jag inte så mycket Brontë här. Däremot står Tistelblomman utmärkt på egna ben. Utmärkt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokia Jägersro

Gästbloggare: Amanda Hellberg

"Det finns väl inte en enda byggnad som stått uppe i mer än femtio år där ingenting hänt, som inte har en historia", sa min man en gång när vi pratade om spökhus.

Det där lånade jag ut till Majas kille Jack. De två är huvudpersonerna i min nya bok Tistelblomman, som handlar om ett ungt par som njuter av sin förälskelse i ett ensligt hus på Skotska höglandet. Men Maja har förmågan att se mer än andra, och i trakten viskas det att huset är hemsökt.

Jag tänker mycket på det där. Platser med en historia. Människor som varit här före oss, och hur de levde och dog i sina radhus, paradvåningar, torp eller studentlägenheter. En gång träffade jag en exorsist. En utdrivare av onda andar. Ja, det finns tydligen sådana. Denna trevliga, rationella exorsist med glasögon och blond kalufs var i grunden psykolog, senare prästvigd. Hans arbetsgivare var engelska kyrkan och hans expertis var inom masshysteri och vanföreställningar. Men han var också helt övertygad om att hemsökelser inte bara behöver bero på den drabbades psykologiska tillstånd utan att det faktiskt existerar mindre rationella ting som vålnader och demoner, här i vår värld. Han ansåg också att speciellt traumatiska händelser kunde "sätta sig i väggarna" och spelas upp om och om igen på en plats. Som rester av sorg, ekon av smärta. Han liknade det vid att spela in musik på ett kasettband.

En annan teori om varför vissa byggnader kan fylla en med oförklarlig skräck lanserades av forskare vid Coventrys universitet. Av en slump upptäckte man att infraljud, naturligt förekommande ljudvågor vars frekvens är sådan att det mänskliga örat knappt kan uppfatta dem, har förmågan att påverka våra sinnen så att vi upplever obehag, sorg och rent av fasa. Infraljud kan uppstå när väder och vind skapar en speciell sorts resonans i tubformade utrymmen, till exempel långa korridorer, grottor eller skorstenar. Och när man undersökte den beryktat spöktäta katedralkyrkan i Coventry och slottet i Edinburgh fann man mycket riktigt osedvanligt hög förekomst av - infraljud.      

Själv är jag skeptiker och tror rent förnuftsmässigt inte på andra dimensioner, men jag är också oändligt fascinerad av gengångarens mytologi. Spöket är litteraturens intressantaste centralgestalt för mig, och legender om avlidna själar som besöker vår värld från andra sidan finns i alla trosföreställningar, i alla kulturer. Jag tycker att det är en både vacker och fasansfull tanke, och i slutändan säger det mycket om det mänskliga tillståndet och hur vi försöker greppa det här med att vi alla en dag ska dö. Det här har jag försökt väva in i Tistelblomman, mina drömmars storslagna spökhus som är så verkligt för mig att jag ibland vaknar mitt i natten och tror att jag är där.
Välkommen in.

Amanda Hellberg

Amanda Hellberg är författare och illustratör. Hon kommer från Västergötland och bor sedan tio år i England med man och två barn. Hennes romaner om den synska Maja Grå har hyllats av läsare och recensenter, och hennes debut Styggelsen nominerades till Borås tidnings debutantpris. Amandas blogg 'Alla har en bok inom sig' hittar du här: http://allaharenbok.blogspot.com/

Har Peter Robinson tröttnat på Banks?

Kan Peter Robinson ha tröttnat på Alan Banks? Tanken slår mig när hans nya deckare Before the poison landar i butiken. För den handlar nämligen inte alls om nämnde poliskommissarie utan om Chris Lowe. Efter att ha tillbringat flera år som filmmusikskompositör i Hollywood återvänder han hem till Yorkshire. Han är stukad, änkling och vill mest av allt vara ifred och sörja sin hustru samt skriva färdigt den pianosonat som hans lukrativa, men själsdödande filmmusiksskapande stått i vägen för.

Men så blir han fascinerad av den lokala historien om Grace Fox, en kvinna som förgiftade sin man för över 50 år sedan. Eller gjorde hon verkligen det? Ju mer Chris fördjupar sig i hennes öde, desto svårare har han att tro att det verkligen var hon som tog livet av maken.

Ja, det låter ju spännande det här. Inte superoriginellt, men vem bryr sig om originellt om det genomförs med finess? Och roligt att läsa Robinson när han skriver om något annat än Banks. De senare delarna i serien har ärligt talat känts ganska trötta. En ny huvudperson är kanske just vad Peter Robinson behöver för att komma tillbaka i gammal god form. Hope, hope.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Många böcker i vårens filmflod

Ögnade igenom Sydsvenskans artikel om vårens filmpremiärer och upptäckte en del bokrelaterade godbitar. Vad sägs till exempel om Wuthering Heights (älskar, älskar, älskar boken!) signerad Andrea Arnold (Fish Tank) eller Vi måste prata om Kevin med Tilda Swinton i den kvinnliga huvudrollen? Lovande, mycket lovande...

Nyfiken också på den danska filmatiseringen av PO Enquists Livläkarens besök. Går under namnet A Royal Affair. Premiär i april. Och The Hunger Games (sträckläser serien just nu) är ju som gjord för att filmas. Laxfiske i Jemen dyker också, som Johan skrivit om, upp på vita duken i vår (med Ewan McGregor... för mig kan han få spela den manliga huvudrollen i alla filmer). Samtliga borde vara värda ett biobesök.

En film jag däremot kommer att akta mig för att se är Extremely loud and incredibly close. Inte för att jag inte älskade Jonathan Safran Foers roman, för det gjorde jag. Men Sandra Bullock! Tom Hanks! Hur tänkte de här? Nej inte ens den förmildrande omständigheten Max von Sydowfår mig att ändra mig. Risken är alldeles för överhängande att det görs filmisk pannkaka av en av mina favoritböcker.Däremot finns ju chansen att den ges ut igen på svenska. Att boken har tillåtits ta slut på förlaget är skandal (lyssnar ni nu Norstedts? Och om ni gör det, snälla strunta i filmomslag). Nobels testamente hoppar jag också över. Är man ingen Marklundläsare till vardags verkar det onödigt att se henne på film.

Älsklingsbok

Några bubblare fanns det också. The Raven (Nevermore! Nevermore!) till exempel, där John Cusack spelar Edgar Allan Poe som jagar en seriemördare under sina sista dagar i livet. Och Sasha Baron Cohens The Dictator som sägs vara baserad på en roman av Saddam Hussein(?!). Kan sluta lite hur som helst. Men jag hoppas på bra.

Jag laddar med popcorn och ett välfyllt biokonto.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"Sverige forever in my heart"

I Malmö kastas antisemitiska glåpord efter en ortodox rabbin. I Tomelilla haglar stenar över en ung slöjklädd mamma. I Eslöv, som brukar kallas Sveriges tråkigaste stad, bor familjen Kebab. I Kattarp attackeras en flyktingfamiljs hem av en hatisk mobb. Intill familjens hus klottrar någon: Sverige forever in my heart.

Här finns bl.a. Orrenius klassiska artikel ”– Varför stenar de dig, mamma?”, om Malyum i Tomelilla som 2009 flydde till Sverige från Somalia där milismän bröt sig in i hennes hus och våldtog hennes systrar. I skånska Tomelilla blir hon näst intill dagligen trakasserad av stenkastande skolelever när hon går för att hämta sina barn från dagis. Ärendet polisanmäls. Polisen i Tomelilla lägger ner utredningen nästan omedelbart. ”Inga spaningsuppslag”. Trots vittnen och en skola som kan peka ut de skyldiga… Efter Orrenius reportage om situationen blir Sydsvenskan dränkt i arga mail, brev och telefonsamtal om ”muslimhonan” och ”muslimsuggan” som borde åka hem, ge fan i att gå klädd i gardiner, som är en del av den pågående ”musliminvasionen”…

Känner man sig som en stolt svensk när man läser det? Nej

Jag har läst bägge Herr Orrenius tidigare böcker; Här är allt så perfekt och Jag är inte rabiat, jag äter pizza (för övrigt en fullkomligt briljant titel!) och upplägget här är det samma. Alla reportagen i boken är tidigare publicerade i Sydsvenskan men är här kompletterade med nyskrivna uppföljningar.

Alla tre böckerna är mycket läsvärda. Särskilt så den senaste.

Inte allt i boken handlar om Skåne, Sverigedemokraterna och främlingsfientlighet. Här i ryms även mycket intressanta, och bitvis skakande, reportage om ”gränskriget” mellan USA och Mexiko, fånglägret på Guantánamo, svälten i Kenya mm.

Detta borde vara obligatorisk läsning för Sveriges gymnasieungdomar.


Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

"Gengångare" - Jo Nesbø i högform

foto: Stian Andersen http://jonesbo.com/

Godkänt, gav jag Jo Nesbø här för snart ett år sedan när Huvudjägarna nyss kommit ut. Hyfsad bladvändarthriller som gjord för att bli film (vilket den ju också blev). Även om Nesbø är en av mina favoriter inom deckargenren så lurade en liten svag besvikelse inombords. Den senaste Harry Hole (Pansarhjärta) hade en del övrigt att önska, och så Huvudjägarna på det. Habil bladvändare som sagt, men inte mer. Jag saknade Nesbø som jag kände honom från tidigare böcker.

Men, jag skulle fara med osanning om jag sade att detta fick mig att skruva ner förväntningarna ens det allra minsta när jag i höstas lade vantarna på förhandsexet av Gengångare. Jag kunde inte låta bli att vänta mig storverk. Och den här gången levererade den gode Nesbø. Boken visade sig vara en av de bättre i serien.

Harry är tillbaka i Oslo efter åren i Hongkong. Före detta styvsonen Oleg är misstänkt för mord men Harry vägrar att tro att de gripit rätt person. Medan Harry har varit borta har myndigheterna lyckats pressa tillbaka försäljningen av herion på Oslos gator. Men en ny drog; fiolin (jag kan inte hjälpa att det här namnet klingar alldeles för klämkäckt - min enda invändning mot boken) har tagit dess plats, och Oleg är ett av dess offer. För att få honom frikänd börjar Hole utreda det nätverk som styr försäljningen av fiolin med järnhand. Det visar sig vara svårt, den som pratar bredvid mun avrättas skoningslöst, och knappt någon vet vem huvudmannen är. Men Harry skulle inte vara Harry om han gav upp där. Enträget och med livet som insats nystar han vidare i en härva som visar sig leda vidare mot personer i samhällets övre skikt.

Det är rysligt spännande det här. Och mörkt, nattsvart. Harry är ärrad både kroppsligen och själsligen, en slags mänsklig spillra men som med en dåres envishet är beredd att offra allt för de få människor han fortfarande bryr sig om. När jag läst klart var jag matt och liksom urvriden. Kände ett intesivt behov av att diskutera vissa vändningar. Och så fick jag inte!!! Morr!!!

Men idag släpps den till slut. Vilket innebär att fler än jag och Johan (som också varit sjukt sugen på att få diskutera den, det vet jag) mycket snart kommer att ha läst. Äntligen.

Nesbø som Hole?

Läs en intervju med Jo Nesbø på Piratförlagets hemsida.
Läs hur Johan och andra bokhandlare förklarar Harry Holes popularitet.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Strålande skräck i "Styggelsen"

Ååååå vad jag gillade Amanda Hellbergs Styggelsen! I allt från föredömligt obehagligt omslag (burr!) till innehåll uppfyllde den alla krav jag har på en riktigt bra skräckroman. Vilken tur att Forum skickade Döden på en blek häst som present till personalen i butiken förra julen, så att jag upptäckte Hellberg och sent omsider kom mig för att läsa hennes debut. För om jag gillade Döden... så hjular jag av fröjd (och obehag) när jag läser Styggelsen, den första boken om Maja Grå. Och där den förra var mer av en suggestiv spökhistoria är det mer mänsklig ondska, äckel och ja... styggelser i den här. Flera gånger märker jag hur jag ryser, håller boken lite längre ifrån mig och liksom kisar mot texten (som man gör när man ser något otäckt på film) när obehagligheterna tränger sig ut ur boksidorna och kryper nära, alldeles för nära. SÅ BRA! Och den här gången har jag heller inga invändningar mot slutet (som givetvis inte ska avslöjas här).

Boken är uppdelad i två delar, båda utspelar sig i den fiktiva västgötska byn Skardala (Amanda Hellberg kommer själv från en by mellan Skara och Skövde) men de skiljer sig i tid. Del ett utspelar sig mellan 1946 och 1952. Här möter vi Singa, en klärvoajant flicka som reser runt med sin far och uppträder som medium på olika marknader. Den där olycksaliga sommardagen i Skardala 1946 står Eva i publiken. Eva som tillsammans med sin bror (vars namn är just Bror) driver en  spiritistkyrka på fallrepet. Hon förstår snabbt vilken nytta de skulle ha av Singas gåvor, och hon skyr inga medel när det gäller att skaffa sig det hon vill ha. Singa är snart i Evas, Brors och kyrkans våld. Det är en fruktansvärd tillvaro, obegriplig och grym. Mer vill jag inte avslöja här, men det som sker Singa är oerhört skickligt skildrat.

Först i den andra delen träffar vi Maja Grå (som jag ju redan stiftat bekantskap med i Döden på en blek häst. Att jag råkade läsa andra boken först - vanligtvis helt mot mina principer - gör att jag redan känner till en del saker om Majas liv som fortfarande borde vara ett mysterium, men på det stora hela var det ingen fara att läsa i fel ordning). Det är sommaren 2006 och Maja vikarierar som städare på en vårdcentral. Liksom Singa har Maja övernaturliga gåvor, men hon skjuter dem ifrån sig. När synerna kommer blir hon skräckslagen och flyr. Så en dag hör hon en röst hon inte kan blunda för. Någon som är instängd, som enträget ber om att bli utsläppt...

Allra mest förtjust är jag nog i första delen, jag blev helt uppslukad, men del två står inte långt efter. Hellberg behärskar verkligen konsten att skildra skräcken (både den vardagliga och mer obskyra) så att den känns hårresande nära. Och i andra delen finns också en riktigt snygg twist, som i en bisats, som kastar ett nytt ljus över Eva och Brors öde. Så snyggt gjort att jag blir alldeles lycklig.

Helt fantastiskt känns det nu att få börja på läsexet jag fått av Tistelblomman, Amanda Hellbergs nya. O fröjd.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Det är bara lite Sara Granér

Nej, det är inte så bara. Inte alls faktiskt. För Sara Granér är en av landets smartaste och roligaste serieskapare just nu. Tidigare har jag bara tagit del av hennes serier när de publicerats i dagspress och magasin, men häromdagen lade jag vantarna på hennes två seriealbum Det är bara lite AIDS och Med vänlig hälsning.
Strålande läsning. Svidande samhällskritik. Fullständigt gränslöst. Granér tar nu plats bredvid favoriter som Nina Hemmingsson, Åsa Grennvall och Liv Strömquist.

Såhär står det på baksidan av Det är bara lite AIDS: "Sara Granérs skämtteckningar angriper samhället likt hur en obs-klass hög på sockerdricka angriper sin lärarvikarie. Detta utan att hon någonsin tappar vare sig sin politiska medvetenhet eller skärpa." Sant vartenda ord.

För den som vill skåda hennes serier IRL pågår just nu en utställning på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. En given utflykt någon dag mycket snart. Dessutom ligger hennes karaktärer till grund för en pjäs i Riksteaterns regi. Spelas runt om i Sverige under våren.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Födelsedagstävlingen avgjord!

När vi läste svaren i vår födelsedagstävling slog det oss, precis som en tävlande påpekade, att ju alla som läser böcker egentligen är värdiga vinnare av ett bokpaket! Det är fantastiskt att läsa så många fina och roliga motiveringar, sprängfyllda av läslusta. Det är uppenbart att det inte bara är vi på Bokboxen som älskar böcker och deras värld...

Eftersom samtliga motiveringar var så fina, men vi tyvärr inte kan dela ut priser till alla (kanske nästa födelsedag... man kan ju hoppas;)) fick vi till slut hemfalla åt den beprövade gamla metoden lottning. Och se där! Tre riktigt värdiga vinnare. Stort grattis!

Första pris går till Lisa i Säve. Hon vinner favoritpaketet från fjolåret innehållande Siri av Lena Einhorn, Tony & Susan av Austin Wright och Min Kamp 2 av Karl Ove Knausgård.
Lisas egen motivering lyder:
2011 fick jag mitt andra barn och som tvåbarnsförälder behöver man göra prioriteringar kring vad man ska göra med den lilla tid man disponerar och som inte äts upp av Projekt Familj. En del väljer att träna, andra att träffa sina vänner, ytterligare andra städar huset emellanåt. Hedervärda val, som jag själv kanske borde göra då och då, men jag valde att läsa. Tidigare en inbiten vaneläsare gjorde jag nu ett aktivt val - och läsandet blev mer lustfyllt, mer givande och framför allt mitt eget!
Inför 2012 har jag därför lovat mig själv att unna mig att läsa nya böcker emellanåt - inte alltid vänta tills de kommer på pocket. Så när jag tittar igenom era tio-i-topplistor för det gångna året för att se vad jag borde ta tag i (och hittar många böcker som jag blir sugen på att läsa) så ser jag att jag faktiskt har läst en, och det så sent som i går kväll. Mamma Mu läser. Min treåring har alltså en bättre uppdaterad bokhylla än jag ...
Jag hoppas därför på att Bokboxen vill ge mig sin födelsedagspresent!

Pocketpaket nummer ett skickas till Kaj i Växjö. Följande motivering (och ja Kaj, vi blir väldigt smickrade!):

Om läslusta och glädje får råda, väljer jag Bokboxen, som står för båda.

Pocketpaket nummer två skickas till Kerstin. Även hon från Växjö. Motiveringen lyder:

Jag skulle så gärna vilja vinna lite böcker för då blir vi många som får glädje av dem. Jag gör nämligen så att när jag läst en bok tar jag den till jobbet och ställer den i bokhyllan där. Då är det 350 till som kan låna, läsa och glädjas!

Tusen tack även till er andra som var med och tävlade och hjälpte oss att fira födelsedagen!

Mvh,
Bokboxen

"Nattvandraren" av Andrew Taylor

Den här tiden på året är verkligen ingen tid för intellektuella utmaningar. Trött redan när jag vaknar är det sista jag orkar med en bok som kräver ens det minsta lilla läsmotstånd (om jag lade mig ner på golvet i butiken skulle jag somna rakt av). Samtidigt får det ju inte vara dåligt. (Absolut inte dåligt, vinterslut och dålig läsning - Hu!) Varför har jag då inte tagit mig an Andrew Taylor innan? Hans förra bok Det blödande hjärtat utsågs till bästa översatta deckare 2009 av Svenska Deckarakademin. Det gick mig inte alls förbi, ändå läste jag inte. Ännu en bok, Nattvandraren, kom ut. Jag kikade på baksidestexten flera gånger. Men läste jag den? Nej då. Nu måste man ju fråga sig om jag är helt dum!!! Här har jag gått i flera månader och suktat efter lite vindpinad engelsk knastertorr spänning. Och Andrew Taylor har allt det där. Spänning, Cambridge, sent 1700-tal, ett visst inslag av mystik och spökerier... Mumma!

Vad handlar det om då? Jo, det börjar med att John Holdsworth, en bokhandlare (jaaaa, fler pluspoäng!) vars liv raserats efter att hustru och son drunknat i Themsen, oväntat blir kontaktad av en rik änka. Hon vill ha hans hjälp med att bota sonen Frank, som blivit galen efter att ha mött ett spöke. Holdsworth är en skeptiker, men befinner sig i en situation där han har mycket lite att förlora. Sålunda åtar han sig uppdraget och reser till Cambridge där sonen befinner sig. Mycket snart framgår det att det ligger mer under ytan än (det eventuella) spöket. En kvinna som drunknat under mystiska omständigheter, ett suspekt ordenssällskap, lärosätets intrikata maktspel... Spännande så det förslår. Men Taylor bjuder på mer än rafflande intriger. Han kan nämligen skriva också. Fina personporträtt, psykologiskt trovärdigt och härligt lågt tempo (ja, det är en bra sak ibland att boken inte känns som en actionrulle).

Ni hör ju. Här finns allt man behöver när det är mörkt dygnet runt och det inte tycks spela någon roll hur många timmar man sover, för man är lika trött ändå (ni gissar rätt - inget fan av vinter). Nattvandraren gör det definitivt värt att hålla sig vaken några timmar extra.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Öppet brev till HBO

Kära HBO.

Först och främst vill jag börja med att tacka för den senaste ca tjugo årens fantastiska tv-serier!

Magnifika epos som: The Sopranos, The Wire, Six feet under, True Blood, Boardwalk Empire, Flight of the Conchords, Game of Thrones och många många fler. Det ryktas att ni funderar på att göra serier på både Stephen Kings Pestens tid och Garth Ennis Preacher också? I så fall applåderar jag er. När det känns som att Hollywoods filmer blir mer och mer Transformers 2-iga för varje år som går är det skönt att man kan vända sig till er för god kvalitetsunderhållning.

Nu är det så att jag har hittat en litterär förlaga som jag tror att ni skulle kunna konvertera till en fantastisk ny tv-serie. Guillermo del Toros och Chuck Hogans vampyrapokalypstrilogi Släktet, Förgörelsen & Evig Natt (eller The Strain, The Fall & The Night Eternal på utrikiska).

Sällan har jag last något så perfekt för en HBO-filmatisering! Alldeles för långt för att göra långfilm på, men perfekt upplagt för tre säsonger av en tv-serie! Världen törstar efter en skildring av vampyrer som en skräckinjagande pest igen! Inte de solljusglittrande, Beverly Hills-gnällande mesproppar vi matas med i smörja som Twilight-serien/filmerna och Vampire Diaries.




 
”De har alltid funnits bland oss - vampyrerna. I hemlighet och i mörker har de väntat på att deras tid ska komma, och nu är den äntligen här. Inom en vecka kommer Manhattan att vara utplånat. Inom tre månader resten av USA. Och inom sex månader: hela världen.”

(Ett litet fan-försök till filmatisering…)

Del Toro, regissören bakom filmer som Hellboy och Pans Labyrint, och Hogan, vars bok Prince of Thieves blev dunderfilmen The Town, har mejslat ut en historia som det vore närmast helgerån att inte förvandla till tre år av TV-magi. Får jag även föreslå Frank Darabont som producent? Hans jobb med serien The Walking Dead borde vara den enda merit som behövs (samt att han är mannen bakom den klart bästa Stephen King-filmen Nyckeln till frihet).

Naturligtvis litar jag på att ni har det goda omdömet att välja lämpade skådespelare till detta projekt. Det kan självklart vara frestande att plocka in heta, populära ungdomar som ”kidsen” går igång på. Justin Bieber som Vasiliy och Selena Gomez som Nora tex. Snälla. Försök undvika detta. Jag vet att jag bara är en liten bokhandlare från Skåne, som aldrig överhuvudtaget varit inblandad i en dylik tv-produktion, men jag är övertygad om att vi kan göra bättre ifrån oss än så.

Kanske Liam Neeson som Mästaren? Han har pondus så det räcker och skulle nog se cool ut med rakad skalle och huggtänder. Eldritch Palmer – en guldroll för Geoffrey Rush! Daniel Craig hade (om han nu har tid med alla Bondfilmer och Stieg Larsson-uppföljare) kunnat vara en trovärdig Dr Ephraim Goodweather. Kate Beckinsale som Nora? Eller har hon redan gjort vampyrgrejen klar tycker ni? Kelly Goodweather? Famke Janssen! Oh yes!

Jag måste i alla fall få insistera på att ni åtminstone provfilmar med Benedict Cumberbatch (den moderne Sherlock Holmes) som Bolivar. Tror han skulle kunna gestalta en vampyr till perfektion!

Vad kräver jag då för ersättning för denna idé (och allt intellektuellt arbete jag redan utfört)? Inget! Inte en krona! Men det hade varit himla kul att få göra en liten cameo som vampyr i serien!

Mvh /
Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd.

Två dagar kvar att tävla!

Du glömmer väl inte att skicka in ditt bidrag till vår födelsedagstävling! Imorgon fyller Bokboxen ett år och det vill vi fira med våra läsare. Läs mer under Aktuella Evenemang. Hipp hipp....

Klassikern: "Brideshead Revisited" - igen

Tillbringade helgen tillsammans med en kär gammal vän, tv-filmatiseringen av Brideshead Revisited (En förlorad värld) med Anthony Andrews och Jeremy Irons från 1981. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Den här fantastiska historien om klass, religion, kärlek och existensen blir aldrig gammal, och för en gångs skull är filmatisering minst lika fenomenal som boken (men strunta för all del i nyinspelningen som kom för ett par år sedan, den har inget att tillföra).

Handlingen kretsar kring Charles Ryder, som under sin studietid i Oxford lär känna den charmige och excentriske Sebastian Flyte. Förförd av Sebastian och hans familj dras Charles in i livet kring Brideshead, familjens gods. Jag har en vän som hävdar att historien är så torr att det krävs extra fet hudlotion för att läsa eller titta på den, men låt er inte luras. Det här är alldeles, alldeles underbart hela vägen.

Fler än jag hyser uppenbarligen en kärlek till boken/serien på gränsen till besatthet. Titta här vad jag hittade när jag letade efter ett klipp att illustrera inlägget med. Gränsar ju till helgerån, men jag kan inte låta bli att dela med mig av galenskapen Beskrivningen lyder : "visual love poem for the doomed love between Charles and Sebastian". Ojojoj.

Förresten har Pengiun precis givit ut de avslutande delarna i en nyutgåva av Evelyn Waughs samlade verk. Dags att röja lite plats i bokhyllan igen.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Din dagliga dos Omega 3…

Lasse Hallström har gjort film på Paul Tordays charmiga och satiriska roman från 2006, Laxfiske i Jemen. Med Obi-Wan Kenobi i huvudrollen!

Plantera in lax i Jemens bergstrakter!? Fiskeriexperten Alfred Jones vid National Centre for Fisheries Excellence i London tar sig för pannan. Ingen kan väl på fullaste allvar föreslå något så dumt? Det förstår ju alla att lax omöjligen kan överleva i Jemens hetta.

Men den stenrike och laxfiskefrälste schejk Muhammad vill inte lyssna på det örat. Han har vänt sig till brittiska experter för att få hjälp att förverkliga sin dröm om laxfiske i Jemen. Och den brittiska regeringen vill inte stå i vägen. Tvärtom. Med Irakkrigets mörka skugga vilande över sig och premiärministerns dalande popularitetssiffror är man i akut behov av en ny och positiv bild av Storbritanniens engagemang i Mellanöstern. Tänk att i direktsändning kunna visa premiärministern i full färd med att dra upp brittisk lax ur jemenitiska vatten. Ett gyllene PR-tillfälle som man bara inte får missa!

Från högsta politiska ort beordras därför Alfred Jones att leda Laxprojekt Jemen. Motvilligt tar han sig an uppgiften, föga anande att han ger sig in på ett äventyr som kommer att förändra hans liv.

Laxfiske i Jemen är en sån där bok som borde bli en jäkligt bra film. Ska bli kul att se om Hallström lyckas få till det fantastiska slutet (Där Obi-Wan och Annakin fäktas med ljussablar ovan en flod av lava och….. Nej, sorry. Fel historia…)!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Birro på besök i hemstaden

 

"Marcus Birro hotas av vräkning efter KD-bråket", "De jävla idioterna gav mig sparken", "Wahlgren hånar Birro på nätet", "Sparkad Birro gör comeback", "Jag hatar inte Marcus Birro", "Birro vill bli ny KD-ledare"...

En snabb googling på Marcus Birro bekräftar bilden av en obskyr åsiktsmaskin, en rubrikmakarälskling. Någon man definitivt inte orkar läsa mer om, än mindre något av... Men så minns jag en kille, en poet från min ungdoms Göteborg, med vekt ansikte och en attityd större än hela stan.

Det måste vara han som har skrivit Att leva och dö som Joe Strummer, för jag hittar inte den där nya Birro där. Eller så är det för att han skriver om den där ynglingen, som den märkligt högerskristna debattören och Let's Dance-deltagaren känns så långt borta. Egentligen, slår det mig, får jag den där känslan varje gång jag läser Marcus Birros skönlitteratur (och faktiskt när jag tänker efter en del av hans krönikor också). Och jag får inte alls ihop de där två bilderna. Måste jag egentligen det? Varför inte bara strunta i det för en stund och säga som det är: jag tyckte om Att leva och dö som Joe Strummer. Jag blev lite förvånad över att jag gjorde det, men jag gjorde det.

Huvudpersonen: en namnlös snart 40-årig, halvalkoholiserad man som lever i självvald exil. Arbetslös, relationslös har han gjort det till en konst att inte gripa tag i livet. Som mest levande känner han sig när han tittar på italiensk fotboll ihop med sin före detta styvson. Så dör en av hans ungdomsvänner (av ett medfött hjärtfel, samma som Joe Strummer i The Clash) och huvudpersonen återvänder till Göteborg, staden han lämnade för tio år sedan, för att gå på begravningen och dra ihop The Christer Petterssons, det gamla bandet, igen. Det blir en resa tillbaka i tiden, minnena från ungdomsåren blandas med en nutid där huvudpersonen sakta närmar sig någon slags närhet. Där döden blir en hyllning till livet.

Ja, det är fint detta. Det är inte helgjutet, de romantiserande upprepningarna blir för långa och för många (några hårdhjärtade kill-your-darlings och det här hade blivit än bättre bok), men boken är sprängfylld av kärlek; till staden, till ungdomen, till livet. Bäst är Göteborgsskildringarna från slutet av 80- och början av 90-talet. Här pratar vi riktig kärlekshistoria. Ojojoj vad jag kastas tillbaka. The Christer Petterssons (och de lät inget vidare, milt talat) fanns ju på riktigt (precis som bokens huvudperson skulle man kunna säga). Liksom Solrosen, Tunis, Teaterkompaniet, Renströmska badhuset, Magasinet, Valvet, alla svartklubbar och fester. Där sprang man omkring med hjärtat utanpå och hoppades att det inte märktes. Ett minne dyker upp. Någon av alla de där kvällarna för länge, länge sen vågade jag mig fram till den där poeten, pep ur mig att jag tyckte å mycket om hans dikt som började "Gabriella, så vacker klädd i vrede..." (tror jag, som sagt det var länge sedan, jag letar på nätet, hittar inget, minns jag fel, strunt samma). Jag kände mig sjukt modig, det hennafärgade hjärtat slog i hundranittio...

Ja, samtidigt som jag läser Birros bok blir alla mina egna minnen levande, det är som att två historier berättas samtidigt, bokens och min egen. Det var ett fantatiskt besök i min egen ungdom, i ett Göteborg som inte finns längre. Tack för det Marcus Birro. Och tack för en fin bok.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Du missar väl inte vår tävling?

Bokboxen fyller ett år den 17 januari. Var med och tävla om fina bokpaket! Läs mer under Aktuella evenemang.

"Halvblod" av Sofie Trinh Johansson

Jag hade inga förhoppningar när jag plockade med mig Halvblod hem från jobbet. Efter Stephenie Meyers vampyrböcker har det kommit många, många i samma genre. Och för varje bok jag ivrigt satt tänderna i (vampyrhumor..) har jag efter en kort stunds läsning ledsnat och bara skummat igenom resten utan att bry mig om hur slutet blev. Därför slog den svenska författarinnan Sofie Trinh Johanssons Halvblod undan fötterna på mig och gjorde att klockan rusade iväg alldeles för sent på kvällarna.

Boken handlar om unga Aveline som en dag råkar tjuvlyssna på ett samtal som kastar omkull hennes tidigare så trygga och stilla liv.

Billy, mannen som pratade med hennes föräldrar i det där ödesdigra samtalet, blir den som flyr med Aveline. En flykt på liv och död kantad av skräck men även en resa där Aveline får lära sig att hantera sina unika och övernaturliga förmågor.

Att hennes skyddsängel Alexander uppenbarar sig och slår följe med Aveline och Billy gör flykten lite lättare att uthärda. Men varför verkar Billy förakta henne så? Går han alls att lita på?

Det råder ingen tvekan om att Sveriges svar på Stephenie Meyer är Sofie Trinh Johansson! Och det, mina vänner, är jag riktigt stolt över!


Emma Andersson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tunn, men å så trevlig - "Alla mina vänner är superhjältar" av Andrew Kaufman

HUMÖRSVÄNGAREN
Humörsvängaren, som är en av få superhjältar som bär dräkt, ses aldrig utan sin polyesterkostym med breda kavajslag, vita skor och matchande bälte. Humörsvängaren är välsignad med förmågan att uppnå de högsta känslomässiga höjder och förbannad med möjligheten att sjunka till de lägsta känslomässiga djupen, och gör det ofta under ett och samma samtal. Märkvärdigt tilldragande för kvinnor.

GRODKYSSAREN
Grodkyssaren gick på gymnasiet när hon upptäckte sin kraft för första gången. När hon dejtade fotbollslagets kapten kände hon sig tom och olycklig. Det var då hon upptäckte Brian, ledaren för debattklubben, och hennes dolda krafter steg till ytan. Hon har förmågan att förvandla töntar till vinnare, men baksidan är att när hon väl åstadkommit denna förvandling, så är hon inte längre attraherad av killen ifråga.

Vad är en superhjälte? Kanske en person som odlat en specifik egenskap in absurdum tills den blivit en superkraft. När man läser Andrew Kaufmans Alla mina vänner är superhjältar får man lite känslan av att det bor en oförlöst superhjälte i oss alla. Nåväl, Tom - vår huvudperson - är i alla fall helt igenom vanlig. Men hans vänner finns bland Torontos superhjältar; Amfibien, Affärsmannen, Örat, Skugglöse mannen... hans fru är också superhjälte; Perfektionisten. Oturligt nog är hennes ex-pojkvän Hypno superhjälte även han. Och svartsjuk. Så på Toms och Perfektionisten bröllop hypnotiserar han Perfektionisten till att inte kunna se Tom längre. För alla andra är han fortfarande synlig, men för Perfektionisten - borta! Puts väck.

Hon väntar och väntar på att han ska komma tillbaka, och Tom försöker på alla sätt (men förgäves) få henne att upptäcka honom. Efter ett halvår ger hon upp, bokar en biljett till Vancouver. Där ska hon starta ett nytt, perfekt liv. Hon har den förmågan (perfektion är ju hennes superkraft). På planet bredvid hennes sitter Tom, desperat. Innan de landar måste han få henne att se honom igen. Kan kärleken övervinna allt?

Det här är en förtjusande liten bok. Tunn som en pamflett men full av kärlek och torr humor (fantastisk scen där superhjältedoktor försöker laga Toms brustna hjärta, bland annat). Även om det egentligen är ganska sorgligt läser man med ett skratt (det är lite som att läsa en trivsam kanadensisk independentfilm, kanske signerad Miranda July) och hoppas, hoppas, hoppas att det ska sluta bra.

Boken kommer ut på svenska först i mars (direkt som pocket), men finns tills dess att få tag i på engelska, då som All my friends are superheroes. Läs och njut.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Födelsedagstävling - Bokboxen fyller ett år!

Bokpaket väntar på ägare

Tiden går fort när man har roligt. Det känns som igår vi satte igång, men den 17 januari fyller Bokboxen ett helt år (Hipp hipp!). Det vill vi såklart fira tillsammans med våra läsare och arrangerar därför en födelsedagstävling.

Reglerna är busenkla. Allt du behöver göra för att vara med är att skicka ett mail till bokia.killbergs@gmail.com  Skriv en rad om varför just du är en värdig vinnare i vår tävling och skicka med namn och adress. Senast den 17 januari vill vi ha ditt svar.

Första pris är ett bokpaket med Johans, Evas och Susannas absoluta favoritböcker från förra året. Tvåan och trean varsitt finfint pocketpaket. Vi väntar med spänning på era svar.

Sarah Silverman – The Bedwetter: Stories of Courage, Redemption and Pee

“Great News! If you quit being cunty the whole world will stop being against you!”
- Sarah Siverman

Ach so.

Då har jag på ett halvår läst biografier från världens två roligaste kvinnor (min fru undantaget naturligtvis… Jag tycker du är hur kul som helst älskling men när sålde du ut Madison Square Garden senast? Var är din HBO-serie? Hmmmh?), Tina Feys Bossypants i somras och nu Sarah Silvermans The Bedwetter.

Om vi ska ställa de två damerna mot varandra i en ren ”skratt per sida”-duell så tror jag att Fröken Silverman blir den som fortfarande står upp. Tina Feys ”SNL/Harvard/New Yorker”-torra humor håller ett konstant leende på dina läppar men får dig rätt sällan att brista ut i gapskratt.

Sarah Silvermans bok dock orsakar ofta reaktioner hos både läsare och omgivning. Höga, semihysteriska skratt hos läsaren och oroliga blickar av typen: ”Hardenpersonennågonvårdareinärheten?” hos den direkta omgivningen. Hennes typ av humor är rätt provocerande och kanske inte är allas kopp av te. Hon har ofta hamnat i trubbel med censorer, företrädare för olika etniska grupper och, kanske framförallt, religiösa grupper. Begriper man inte hur satir fungerar (vilket människor utan humor ofta inte gör) kan hennes material om sex, religion och rasism t.ex. kanske verka lite upprörande…..

Bitvis är boken även lite rörande. I skildringen av hennes uppväxt (”Summer camp. The second worst kind of camp for jews..”), kärleken till familjen (”..being raped by a doctor. So bittersweet for a jewish girl..”) och för en stand up-älskare som jag är Silvermans bok mumma. Fylld med historier om New Yorks komikerscen på nittotalet och många anekdoter om andra hjältar som Louis CK och Jon Stewart.

Om du ännu inte accepterat in Sarah Silverman i ditt liv så råder jag dig att se hennes fullkomligt mjältspräckande show "Jesus is Magic” innan du läser ”The Bedwetter”. Vet inte om den är tillgänglig på DVD i Sverige dock? Tänk om det fanns något slags världsomspännande digitalt system där folk och fä helt utan tanke på upphovsrätt och artistersättning kunde, typ, ”tanka” hem filmer och musik.

Äsch! Det hade ju inte varit klokt!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Titeln ljuger inte- "En liten smula underbar" av Dawn French

Dawn French. Jag gillar henne. Det är en underdrift. Jag gillar henne verkligen. Inte minst för att hon är kvinnan bakom en av mina favorit tv-serier of all times - Absolutely Fabulous - och för hennes insats i suveräna mockumentären Bad News. Jag var alltså övertygad om att jag även skulle gilla hennes romandebut; En liten smula underbar. Men så fick jag höra en och annan invändning. Inte minst från medlemmarna i Bokias läsecirkel, där titeln ingår. Främst var det språket. De gillade det inte. Nu är medelåldern i bokcirkeln kanske lite högre och det kan kanske ha färgat någras syn på saken (men att det inte skulle finnas folk över 65 som är fula i mun är ju en ren lögn). I alla fall, det gjorde att det tog en stund innan jag plockade upp boken, men nu är den läst och det med behållning.

En liten smula underbar handlar om den kaotiska familjen Battle; Mamma Mo, dottern Dora, sonen Oscar (egentligen Peter, men det vägrar hans sedan några år att kallas eftersom han anser sig vara ett medium för Oscar Wildes ande). Och så Pappa, namnlös. Berättandet står de tre förstnämnda för. I korta kapitel varvas Mos, Doras och Oscars berättelser. Emellanåt är det exakt samma skeende som beskrivs, behöver väl knappast påpeka att det inte görs på exakt samma sätt. Mo är en femtioårskrisande barn- och ungdomspsykolog med total oförmåga att se vad som pågår inom den egna familjen. Dora är skoltrött, vill pierca sig, vill vara med i X-factor, vill ha en kille och fler kompisar på Facebook. Oscar är skolans ljus, medlem i den exklusiva klubben Trollbindarna (tre medlemmar) och förbannar att man inte kan få tag i en bra kravatt i Pangbourne. Pappa är mest bara pappa, lite trist, stabil och i bakgrunden. Där finns en mormor också, Pamela. Hon är bra på att baka och lyssna. Och hunden Poo (bajs).

Det märks att Dawn French är manusförfattare, här har hon mejslat ut ett antal karaktärer som hade gjort sig fint i vilken sitcom som helst. Först känns det faktiskt ganska så klichéartat. Jag önskar också direkt att jag valt att läsa boken på engelska. Borde definitivt inte ha låtit snålheten råda (boken är ju som sagt med i vårt lånebibliotek) för även om översättningen är helt ok, så hör jag hur mycket bättre det hade varit att läsa Dawn French på engelska. Såklart. Och romanfigurerna till en början ordentligt stereotypa. Jaha, besvikelse.

Men så växer historien och dess invånare på mig. Jag börjar längta efter stunderna då jag får slå mig ner tillsammans med den dysfunktionella familjen Battle (ska vi inte stänga snart så att jag kan få läsa på tåget hem?). Jag börjar heja på den punchiga Dora, fnissar åt pretentiösa Oscar och retar mig mer och mer på den självupptagna Mo. Och i slutändan visar sig En liten smula underbar vara just det. Ingen tung litteratur, inget som sätter djupa spår, men förbannat trevlig underhållning så länge den varade.

Slutligen en fråga, eller snarare ett påstående. Översättaren måste väl ändå vara skånsk? Jag sattes på spåret av uttryck som "boppar" och "ruvor" (dvs. bröst och sårskorpor), men övertygades först då hon lät den mest välkända multinationella läskedrycken förkortas coca istället för cola. (Inget av dessa uttryck hade jag hört innan jag blev tillsammans med en skåning.) Främst hittar vi skånskan hos Dora, bokens kanske minst skarpa hjärna. Om översättaren nu inte är skånsk, vad säger det om synen på oss här nere i söder ;)

Ytterligare ett familjedrama signerat Dawn French

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokslut, en slags...

Så har jag då satt ut riktningen för min vårläsning. Kärlek, spökerier och Knausgård. Låter ju inte så illa, men blir det så bra som jag trott? Kastar en blick på mina målsättningar inför hösten för att se hur min fingertoppskänsla ser ut när jag bläddrar i utgivningskatalogerna.

Läsning pågick under 2011.

För det första, har jag läst det jag föresatte mig? Ja, till överraskande stor del faktiskt. Peter Robinson hoppade jag över efter min besvikna vända med Bad Boy. Men säg den aversion som varar. Rätt var det är kommer jag att plocka upp Roten till det onda (antagligen lagom till att den kommer i pocket), glömsk av att jag nyss var på väg att göra slut med Alan Banks. Och Fallet Thomas Quick kom tyvärr aldrig ut, så den har jag inte heller läst. Journalisten Hannes Råstam är en av Sveriges absolut främsta. Att han inte kunnat skriva klart boken på grund av sjukdom är otroligt sorgligt. Måtte han bli frisk.
Blod eld död gav jag mycket riktigt till sambon som uppskattade den storligen.

I övrigt läste jag faktiskt de ytterligare åtta(!) böckerna jag skrev om. Var tydligen ambitiösare i höstas, eller bara inte lika slut i huvudet efter julruschen när jag kollade igenom katalogen. Eller så var höstutgivningen bara extremt stark(det var den ju), för jag vet massor som inte ens fick plats på min lista där. De flesta har jag skrivit om här (fast inte barnböckerna - borde kanske bli bättre på att skriva om dem. Ja det ska jag. Se där, ett nyårslöfte!). Dawn French fick jag läst under de sista skälvande timmarna av förra året så utsaga om den kommer. Och jag kan faktiskt rekommendera dem allihop. Den riktiga höjdpunkten var ju Amanda Svenssons Välkommen till den här världen, lite svagare var Johan Theorins Sankta Psyko, men den var ändå klart läsvärd. Gubbigast var Håkan Lahgers Dylan - En kärlekshistoria, men hur kan man undgå att gilla en bok som så tydligt bottnar i kärlek? Även om det är en slags nördig, konstig gubbkärlek.

Att jag hade full koll kan jag inte säga, en massa annat bra dök ju också upp. Men om höstlistan får agera facit borde jag gilla även det jag satt mig för att läsa i vår. Vilken himla tur!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro