Lehane-absitinensen botad

För ett tag sedan ondgjorde jag mig här i bloggen över att jag nu läst allt som finns att läsa av Dennis Lehane. Den fantastiska Ett land i gryningen och den nästan lika fina uppföljaren Nattens dåd, samtliga bruksdeckare om Kenzie och Gennaro (varav de tre sista håller riktigt hög klass -rekommenderas!) och de ypperliga fristående kriminalromanerna.

Ett tag där var jag riktigt cold turkey, men det var innan jag (tack vare mitt desperata utrop) fick tipset om The Wire. Inte nog med att Lehane själv har skrivit ett par, tre avsnitt. Det går dessutom väldigt lätt att låtsas att Jimmy McNulty är Patrick Kenzie som polis. Och skildringen av Baltimores polisväsende, politiska och kriminella miljöer står inte Ett land i gryningens Boston långt efter ifråga om uppgivenhet och cynism inom och utom kåren.

Ett problem bara - om mc-killarna i Sons of anarchy kidnappade min läsning förra sommaren inverkar McNulty och gänget onekligen menligt på årets semesterläskvot. Ledigheten är snart över och jag har knapps läst en rad. Får skylla lite på never ending renoveringsprojektet också. Lite.

Jaja, man får ta det onda med det goda, som Lars von Trier skulle ha sagt (en biografi om honom kom i för övrigt i våras - någon som har läst?).

Förresten... ser jag att Nattens dåd ska bli film! Av och med Ben Affleck som ju gjorde ett bra jobb med Gone, baby gone. Det är ju nästan så att jag blivit bönhörd. Fel bok bara. De skulle börjat med ettan.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Sommar summarum

Ok, så sommaren är kanske inte heeelt slut ännu men jag känner att det nu kan vara på sin plats att summera sommarens läsning.

Jag hann inte med riktigt alla de böcker jag planerade att läsa i juni, dock så tillkom det en bunt andra insmitare så totalen blir ungefär den samma. But, hey, who’s counting?

Gold – Chris Cleave
Lika bra som Little Bee? Nej, men ändå en klart läsvärd roman. Utförlig recension här.

Top of the rock – Warren Littlefield
Hanns inte med. Ligger på nattygsbordet under, typ, fyra andra som jag är mer sugen på just nu.

Ziggyology – Simon Goddard
“ … part history, part space opera, part rock’n’roll cartoon.”
En biografi över Ziggy Stardusts, inte David Bowies, spektakulära men korta liv på planeten jorden. Mycket underhållande för en Bowietok som jag. Mycket ovanlig rockbok.

Avgrundens änglar – Magnus Nordin
Dottern lånade ut den till en kompis. Får återkomma till den.

KISS – Den osminkade sanningen – Carl Linnaeus
Det var grymt kul att känna sig som femton igen! Mina tankar om boken, plus några hårresande bilder, hittar du här.

Fjärde riket – Maria Nygren
Blev inte av. Men jag ska. Världsapromiss!

Heavy Metal Murder – Lemmy Loot
Hårdockssmällkaramellbagatell. En mycket vänlig sågning här.

Bubble – Anders de la Motte
Tredje och avslutande delen i De la Mottes thrillersvit bjuder på samma sorts action och spänning som Buzz och Geim, men nu är jag trött på anti-hjälten HP. Ska bli kul att se vad, den numera världsberömde, deckarkungen från Lomma kommer med nästa gång…

The Last testament – A Memoir of God (med David Javerbaum)
Guds självbiografi? Med lite hjälp från en av huvudförfattarna från The Daily Show? Kul, men roligast i små doser. Utmärkt toalettbok. ;-)

Från Holmes till Sherlock – Mattias Boström
Holmes genom tiderna. En populärhistorisk resa. Mycket underhållande även för oss icke-Sherlocknördar. Läs mer här.

En droppen svart blod – Karin Henriksson
Nej, ras, tolerans, apartheid och rasism kändes för tungt i sommarvärmen. Får läsa den framför brasan i vinter istället.

Bakom masken – Peter Criss
TVÅ KISS-böcker på en sommar? Ska det verkligen behövas? Nej. Började på den men det kändes väldigt mycket ”same same” efter att ha läst Linnaeus bok. Återkommer till Catman …

Journal 64 – Jussi Adler-Olsen
No love for Jussi. Förlåt. Lovar läsa när jag hittar tid.

Bödeln Frälsaren Observatören – Carin Tollström
Mnjaeeääh. En någorlunda kul och originell idé – ”Mord i Expedition Robinson”, typ – men alltför många orimliga vändningar i handlingen och klyschiga karaktärer drar ner betyget till knappt godkänt. (Vill man läsa en briljant bok på ungefär samma tema kan jag rekommendera Ben Eltons Dödskänd. Mord i en ”Big Brother”-lik såpa.)

Och så var det de titlar som trängde sig på helt hux flux…..

Analfabeten som kunde räkna – Jonas Jonasson
Gillade du Hundraåringen… kommer du med all sannolikhet att älska även den här. Samma typ av varmhjärtad skröna, skönt persongalleri och humoristisk behandling av riktiga händelser i världshistorien. Blir dock, i mitt tycke, precis som i debutboken lite väl fånig i tredje akten. Men det verkade ju inte påverka dess popularitet direkt … ;-)  

The Ocean at the End of the Lane – Neil Gaiman
Neil Gaiman. Neil Gaiman! Neiiiiiil Gaiman!!! Läs mer om min idoldyrkan här.

Peter & Max – Bill Willingham
Mannen bakom en av mina absoluta favoritserier, Fables, har skrivit en roman som utspelar sig i samma serie-universum. En sagorysare med rötterna i Råttfångaren i Hameln.  

I kroppen min – Kristian Gidlund
Svårläst men fantastisk. Tårdrypande recension här.

Och så de här tre som jag kom på efter att jag fotat de förra fyra …  
 

Dad is Fat – Jim Gaffigan
Pappabok av känd standup-komiker. Inte fullt så kul som den lät när han var och pratade om den på ”The Daily Show”, men ändå rätt småkul. Bra toabok även den.  

Sista Testamentet – James Frey
En briljant romanidé som blev en godkänd roman. Min text om den ligger här. Praise the Lord.

Fjällgraven – Hjorth/Rosenfeldt
Tredje kriminalromanen om genialiske, men bufflige, psykologen och profileraren Sebastian Bergman (spelad på TV av Rolf Lassgård). Inte dålig, men svagast av de tre. Uppmaning till skärpning här.

Vinterböcker.
Here I come.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Reselektyr

En sann boknörd tar alltid med sig en bok. Man vet ju aldrig om det blir tråkigt. Även om man sakta
glider fram en sisådär 400 meter ovanför Gårdstånga.

(Daniel Poohls debutroman Som om vi hade glömt, ges ut nu i augusti av Leopard förlag.)

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Lacey Flint i Cambridge

Om man tar Dennis Lehanes Svart nåd (mystiska självmord) och blandar den med Tana Frenchs Okänt offer (undercoverarbete i universitetsmiljö) kan resultatet nog bli något i stil med S.J. Boltons Livrädd. Det är väl bara att hoppas att Bolton inte läst någon av ovanstående, eftersom hon då kan framstå som lite väl tjuvaktig. Nåväl...

I den andra boken om den unga kriminalaren Lacey Flint sköljer en våg av självmord över Cambridge. En av skolans terapeuter kontaktar polisen. Inte kan det vara en slump att så många unga människor tar livet av sig på samma plats? På extremt elaborerade vis dessutom. För att ta redan på sanningen sätts placeras Lacey på campus för att vara polisens ögon och öron. Under en täckmantel som student har hon strikta order om att inte delta i några utredningar.

Men vi som känner Lacey Flint förstår ju med en gång att hon inte kan låta bli att försöka ta reda på vad som hänt. Och snart, mycket snart visar det sig att det finns de som vill stoppa henne. Dessutom står det klart att Mark Joesbury, Flints love interest och kriminalinspektör, vet mer om situationen än vad han låtit påskina. Och att den är extremt farlig.

Jag var ju som ni vet ordentligt förtjust i Nu ser du mig, och det var en glädje att återse Lacey i uppföljaren. S.J. Bolton kan konsten att leverera underhållningskrim på ett sätt som gör att man inte vill släppa ifrån sig boken förrän sista sidan är utläst. Men efter två böcker kan jag nog ändå konstatera att hon har en bit kvar till den absoluta toppen.

En av fördelarna i förra boken, var att upplösningen verkligen var oväntad. Man var den liksom på spåren hela tiden, i takt med kriminalarna, och ändå bjöd slutet på en ordentlig överraskning. Så är det inte här. Istället retar jag mig på att Lacey Flint och resten av persongalleriet så envetet vägrar förstå vad det handlar om. Eller kanske är det snarare Bolton själv jag retar mig på, för att hon skapar en avsevärd mängd logiska luckor och gör sina karaktärer mer trögtänkta än de rimligtvis borde kunna vara.

Trots det gillar jag boken (vilket kanske gör att jag borde reta mig lika mycket på mig själv). Att den utspelar sig i Cambridge är såklart ett tungt vägande skäl för en anglofil som jag. Att den är genomgående spännande, med ondsinta stalkers, lömska psykopater och djupt begravda rädslor ett annat. Att Lacey Flint är en stenhård (vi anar en tanke med efternamnet) och lagom galen huvudperson ett tredje.

En sista invändning dock... Vad är det med S.J. Bolton och ögonfärger egentligen? Mark Joesburys turkosa ögon kan jag kanske låta passera, men inte när hon i den här boken toppar med ytterligare ett par knasfärgade gulbruna. Vem har sett ett par gulbruna ögon på annat än en katt? Och ett jäkla tjat om dem (såväl turkosa och gulbruna) är det också. Inte sällan i samma mening. Nu har hon till och med fått mig att tjata om dem! Nej, skärpning på ögonfronten. Annars läser jag gärna mer.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Gästbloggaren: Peo Bengtsson

Bokboxen proudly presents... Först gästbloggaren för hösten! Peo Bengtsson, aktuell med romanen Kärleken passerade här en gång.

Jag hamnade i en andra bokslukarålder runt trettiofem. Det är svårt att svara på när den första tog slut, men jag var i alla fall pinsamt medveten om att jag plötsligt inte längre hade orken att öppna upp romaner för att ta reda på vad det stod mellan pärmarna i dem. Kanske hade jag bara otur och råkade läsa ett par dåliga berättelser i rad, och då tappade jag läslusten. Eller så var det kontoret och amorteringarna och barnen och bakfyllorna och ledan och vintern som gjorde det, jag kan inte veta säkert. Men det var i alla fall en allvarlig förlust i mitt liv, ingen tvekan om det. Något fattades, jag kände mig ihålig som människa.

Jag skrev min första roman när jag var arton år. Den var usel. Jag skickade den till ett tiotal förlag som alla tackade nej. Två förlag skrev långa förklaringar till varför de inte kunde anta mig, men de uppmuntrade mig till att försöka igen, senare, när det fanns något av substans att berätta. Men jag var som sagt arton år och fylld av liv och visste redan allt som var värt att veta och därför blev jag bara sårad, inget annat, av de där refuseringarna. Jag tyckte att alla var idioter, men nu i backspegeln kan jag avslöja att det fanns endast en idiot i sällskapet och det var jag. Kanske skulle man kunna säga att hela mitt liv sedan dess har gått ut på att försöka bli lite mindre idiot med åren.

Den andra bokslukaråldern blev en välsignelse. Plötsligt hittade jag mening i litteraturen igen, jag tyckte att böckerna plötsligt sa något, att författarna ville något med sina trehundra sidor. Det tycker jag fortfarande, det håller i sig. Den där bokkrisen som det pratas så mycket om, den gäller inte mig. De senaste böckerna jag har läst är: Slakthus 5 av Kurt Vonnegut, Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper och Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg. Se det som boktips om du vill, det är tre bra romaner. Poängen är att visst har jag blivit äldre, visst knakar det i kroppen när jag kliver ur sängen om morgonen, men jag tog åtminstone upp läsandet igen, innan blodet fullständigt stelnade i kroppen på mig.

Kärleken passerade här en gång är ingenting annat än en mardröm som kan inträffa när som helst. Många saker i berättelsen har faktiskt hänt så som jag återger dem, vilket jag beklagar. Livet borde inte behöva bli på det viset. Jag ville skriva en text om hur det är att leva i en annan människas kölvatten. Att ställa sig bakom en person som du älskar och titta fram på nåder.

Så blev det inte, texten ville inte samma sak som jag. Men så finns det heller inga självklarheter när en bok ska skrivas. Oftast finns en början och ett slut och sedan måste alltsammans där emellan skrivas och sedan skrivas om precis när man är färdig, för då har du lärt känna personerna i texten och förstår dem och varför de gör som de gör. Först då blir boken det den var tänkt att bli.

I höst börjar den långa vandringen mot en ny berättelse. Jag tar anteckningar, läser fruktansvärt mycket böcker, letar efter en tråd att följa. Dessutom försöker jag hitta en litterär agent som inte ger mig ett slavkontrakt. Och så behöver jag ett par vinterskor.

Det var väl det. Hur ser din höst ut?



 Peo Bengtsson, född -71, bor i Stockholm. Han är svag för Patricia Highsmith, Richard Yates, italienska skor och sina döttrar, och har fått lära sig den hårda vägen att sanningen är tillfällig. Läs Peos blogg: Stockholm under ytan


Om Kärleken passerade här en gång:

Samuels tillvaro rämnar när Johanna avslöjar att hon träffat en ny man. Medan hon snabbt går vidare in i sitt nya förhållande, står Samuel kvar i spillrorna av det liv han trodde skulle vara för evigt. Och hur blir det med barnen? Samuel försöker orientera sig i en obekant värld, där han är pappa ena veckan och nästa vecka... vadå? Och var är vännerna? Theodor finns där, men deras vänskap är bräcklig. Vad återstår när kärleken har passerat?

Dansk litteraturbonus

Vilken flax! Det är många månader sedan jag bestämde med en kompis att vi skulle åka över sundet och besöka Yoko Ono-utställningen på Louisiana just idag.

Vad jag inte hade en aning om då var att Louisiana Literature är i full gång den här helgen. Gratis för oss som löser biljett till någon av utställningarna, och just i eftermiddag kan jag till exempel få lyssna på Zadie Smith!

Smiths nya NW har kommit på svenska nu i sommar. En är sugen...

Hur kan några tunnelbanestationer hit eller dit spela roll? Man kliver ner vid en station och kliver upp ur jorden några kilometer bort och det är en annan värld. Leah och Nathalie växer upp som bästa vänner i åttiotalets London, i stadsdelen Caldwell, med postnumret NW. Här är alla gatorna vägval, som leder till återvändsgränder eller motorvägen mot framgång. Flickornas liv ter sig till en början lika men ska utvecklas åt olika håll, Natalie som egentligen hette Keisha, byter namn, utbildar sig, skaffar sig ett fint jobb och en proper man, medan Leah gifter sig med en hårfrisör och gillar att utforska sin sexualitet. Med sin rappa stil, sin förmåga att fånga både klass och kulturmarkörer fångar Zadie Smith ett modernt London där alla har en möjlighet att lyckas, men att bli lycklig är lika svårt som var helst på jorden. För vem bestämmer när ett liv är framgångsrikt?

Oh, Yoko! Oh, Zadie! Kulturbonus deluxe.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Herre Jösses!

”Ryktet går att Messias är återuppstånden. Att han lever på New Yorks gator där han helar människor och utför mirakel.
Ben Zion Avrohom är den anonyme mannen med den trasiga bakgrunden som mirakulöst överlever en fruktansvärd olycka. Och när han vaknar upp ur sin svåra koma verkar han besitta samma överjordiska krafter som Nya testamentet tillskriver Kristus.
Vem är Ben Zion? Är Messias återkommen? Ben själv svarar på frågan med orden om du säger så. Men kan verkligen en man som till det yttre närmast liknar en knarkare och som promiskuöst ligger med både män och kvinnor vara vår frälsare?”

Jag älskade James Freys genombrottsbok Tusen små bitar. En fruktansvärt rå och naken skildring av missbruk och besatthet. Kunde inte bry mig mindre om hur många procent av boken som var hittepå, eller exakt hur många händelser som skarvats till.
So what?
Då var det väl en fantastisk roman istället för en fantastisk biografi istället? Spelar det egentligen någon roll när allting kommer kring? Oprah är en gnällfia.

Upplägget i Freys nya (100%-iga) roman är intresseväckande. Hur skulle ett modern samhälle reagera på en nyuppstånden Messisas? Särkskilt då en som tar avstånd från religion och beter sig som han gör?
Historien om Ben Zion berättas i sexton olika ”evangelier”. Av Mariaangeles, ghettolatinan som blir hans Maria Magdalena, den pånyttfödde brodern Jacob som styr över familjen med järnhand, systern Esther, mamman Ruth och vännerna med misstänkt apostellika namnen Matthew, John, Luke och Mark bl.a.

Det är fängslande och läsvärt, men inte riktigt finslipat kan jag tycka.
En lysande idé till en roman mer än en lysande roman.

Synd.

Men jag förlåter honom.
Hallelujah.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

En liten glimt från Helsingborg

Så här trevligt hade vi det i Helsingborgsbutiken i tisdags då Hoi förlag och Bodil Mårtensson bjöd in på release-party (i efterhand) av tredje och sista (?) boken i Barkhe-serien - Barkhes kors. Ca 120 inbjudna gäster började i Mariakyrkan och kom sedan in på Killbergs för snittar, vin, mingel och signering.

Trångt blev det, men finns det hjärterum...

Underbart goda snittar från Lagmarks.

Bodil signerar och i bakgrunden skymtar "Hanna Barkhe", direkt nedstigen från 1600-talet.

Odette Gross
Bokia Killbergs Helsingborg

Foto: Charley Nilsson

Fyra ben bra - två ben dåligt

Tydligen ledde Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska säkerhetstjänstens massavlyssningar till en markant försäljning av George Orwells moderna klassiker 1984. Som stort Orwell-fan måste jag glädja mig lite åt att skandalen åtminstone kunde föra det goda med sig att fler får stifta bekantskap med denna eminenta författares verk.

Själv hade jag hoppats hinna ägna helgen åt att blåsa liv i den slumrande George Orwell-festivalen. Om ni inte känner till den kan det bero på att den är en ganska liten företeelse. Två deltagare (jag och min syster) läser Orwell-verk högt för varandra när tillfälle bjuds.

Eftersom jag väntade finbesök av sagda syster verkade det troligt att vi skulle hinna avsluta just 1984 som varit på tapeten under lång tid (festivalen gör ofta lite längre uppehåll, till stor del beroende på att vi för det mesta bor på olika platser).

Tyvärr hade vi så mycket annat att göra (som att måla en vind, och uppdatera oss på vad som hänt sedan sist, och plocka kantareller) att festivaldöden slog till med full kraft. Ingen Orwelläsning denna helg alltså.

Däremot kan ni ju få kolla in den här u n d e r b a r a väskan från Out of Print som jag fick i present av syrran (kolla in deras hemsida, habegär är bara förnamnet). Inhandlad i New York. Är den inte alldeles, alldeles? Bästa presenten i år.

Och man ser ju direkt att den där Napoleon - han är inte att lita på. Dagens boktips alltså: Animal Farm. Mästerverk. Dagens accessoar: Djurfarmenväskan. Mästerverk även den.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Den perfekta filmboken?!

Jag såg snygge, solbrände, muskulöse Jean-Claude van Damme framför mig som Silas Cade (huvudpersonen i boken). Det plus mycket fighting, explosioner och andra specialeffekter och denna bok kommer att bli en fantastisk actionfilm.

Silas är en före detta kommandosoldat som jobbar med lite ”tveksamma” uppdrag som bland annat indrivare av stora skulder i finansvärlden. En klient ger honom ett uppdrag, men innan han hinner slutföra detta uppdrag så hittas klienten mördad. Någon fortsätter sedan att ta död på mäktiga finansmän.

Eftersom han har mycket bra insiderkunskap om denna pengatokiga värld så får han ett nytt uppdrag: Att ta reda på vem som ligger bakom dessa mord.

Till sin hjälp får han en ung snygg, intelligent finansbloggare Clara Dawson till sin hjälp (jag såg Jessica Alba framför mig).

Mycket bra bok som sticker ut i mängden av deckare, Gillas!

Veronica Wästergård
Bokia Killbergs Växjö

Låna&Läs - Favoriter och förhoppningar

Inte vill väl jag vara sämre än Johan. Likt honom har jag plöjt Låna&Läs-katalogen, och likt honom har jag inte hunnit läsa sådär jättemånga av böckerna (närmare bestämt bara tre: Och bergen svarade - recension här, Gone Girl - recension här och Polis - recension här).

Och förutom att jag likt Johan är sjukt nyfiken på Americanah (kan det bli annat än fantastiskt?) och Wolf Hall (inte alls min genre egentligen, men inte kan alla recensenter ha fel? Och dubbla Booker-pris på det!) så vill jag gärna stifta bekantskap med Richard Ford Kanada (har aldrig läst Ford, tänkte att det var dags nu), Lena Einhorns Blekingegatan 32 (med tanke på vad Einhorn kunde göra med Siri von Essen ser jag fram emot hennes historia om Garbo) och Joyce Carol Oates De fördömda (titeln känns lika lovande som olycksbådande och det var ett tag sedan jag läste Oates = det är dags).

Således mycket historiskt i höst: Henrik VIII:s England. Den kanadensiska prärien anno 1956. Greta Garbos liv. Olycksdrabbade aristokrater vid förra sekelskiftet.

Lite av en läsutmaning för en samtidsälskare. Favoriten Chimamanda Ngozi Adichie får stå för nutiden. Recensioner dyker så småningom upp i en blogg nära er.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Låna & Läs 2013/2014 – Nu kööööör vi!

Idag drar vi igång Sveriges största bokcirkel ™ i alla våra butiker runtom i landet!
Till skillnad från tidigare år så har vi (och när jag säger vi så menar jag alltså hela Bokia/Akademibokhandeln, inte bara vi bokälskande Bokboxare) denna gång valt att endast inkludera böcker från sommar- och höstutgivningen, så jag har inte hunnit med att läsa så himla många av titlarna ännu. Men attans vad mycket man har att se fram emot!

Fem jag redan läst dock:

Och bergen svarade – Khaled Hosseini
Ett stycke gripande drama från en mästerlig berättare.
Läs min översvallande recension här (och Susannas aningen svalare men ändå positiva här).

Polis – Jo Nesbø
Harry Hole är tillbaka! Eller är han? Läs spoilertung text här.

Simmaren – Joakim Zander
Min favorit bland höstens svenska kriminaldebutanter. Tät och spännande historia som (om vi nu måste jämföra) landar någonstans rakt mellan Johan Theorin och Lars Kepler.

Guld – Chris Cleave
Är den lika bra som Little Bee? Nej, men en stark och solklart läsvärd roman likväl.
En utförligare recension hittar du här.

Dirigenten från Sankt Petersburg – Camilla Grebe & Paul Leander Engström
Hårdkokt gangstertät och våldsam historia om ond bråd död och rävspel i det tidiga 2000-talets ryska finansvärld. Bitvis lite väl faktatung och pekpinnig med alla Rysslandsinfo, men ändå spännande läsning.

Fem jag är grymt nyfiken på: 

Wolf Hall – Hilary Mantel
Årets mest från alla håll och kanter mest tokhyllade roman.
647 sidor om Kung Henrik VIII är väl kanske inte vad jag skrivit längst upp på den litterära önskelistan, men inte kan väl alla förståsigpåare ha fel eller … ?

Analfabeten som kunde räkna - Jonas Jonasson
Den svåra andra boken? Kan Jonasson upprepa dunderframgången med Hundraåringen...?

Gone Girl – Gillian Flynn
Mörka platser var min favoritkriminalroman förra året (titta här) och Susanna har redan talat sig varm för även denna (och här). Årets spänningsmåste misstänker jag!

Sonen – Philip Meyer
En roman som kritikerna i Amerikatt jämfört med storheter som Faulkner, Steinbeck och McCarthy och redan utropat till en framtida klassiker. Om Texas, indianer, nybyggare, olja och krig. Yippie-kay-aye Mutherlovers!

Americanah - Chimamanda Ngozi Adichie
Är den bara hälften så bra som En halv gul sol lär den vara en av mina favoriter i år. Tummar hållna.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd


Fakta för den oinsatte:
Låna vad du vill. Läs hur du vill. Byt var du vill.

Ett Låna & Läs-medlemskap bjuder på:

* 60 boknyheter. Romaner, deckare, biografier samt årets Nobel- och Augustpristagare.
* Byt boken i vilken butik du vill.
*Sista boken behåller du (värde 229–299 kr).
* Nya Låna & Läs-katalogen fylld med tips, läsinspiration och författarintervjuer.
* Ange din e-postadress när du tecknar ditt medlemskap och få vårt nyhetsbrev med medlemserbjudanden, lästips och recensioner.
* Nytt för i år. I och med att Bokia och Akademibokhandeln blir ett företag så kommer du till hösten att kunna byta dina böcker i alla den nya ”superkedjans” ca 120 butiker över hela landet!

Green Gables revisited

Ovanstående citat av LM Montgomery fick mig att tänka på en av min barndoms stora kärlekshistorier. Eller två egentligen. Den första rör min lågstadielärarinna (tack Anna Borg Olsén för att du inympade en sådan kärlek till det lästa och skrivna ordet i min sjuåriga kropp). Hennes inlevelsefulla historier om och kärlek till Anne på Grönkulla ledde mig till den andra kärleken - den till de själfulla flickorna Anne och Emily, hjältinnor i varsin bokserie av ovan nämnda Montgomery.

Jag vet inte hur många gånger jag under min uppväxt läste böckerna. De står fortfarande i min bokhylla, ordentligt slitna, ordentligt älskade. Jag levde i och med de där böckerna. Jag ville vara Anne (och åååååh vad jag fortfarande vill deklamera The Lady of Shalott i en sjunkande slup... förlåt, eka!). Drömde om dem. Såg min egen framtid speglad genom dem.

Efter att ha googlat lite fick jag veta att de svenska översättningarna som intog en så stor plats i mitt barndomslandskap är förkortade! The Horror! Vad är det som de svenska utgivarna förvägrat mig? Jag måste få veta! Alltså står omläsning på agendan. På originalspråk. Börjar med Anne. Första delen. Visst är den fin? (Gillade aldrig Tord Nygrens svenska omslag).

Anne, min besläktade själ, nu ses vi snart igen!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Om du inte kan få Bowie att gå med i din bokklubb...

"If you can’t get David Bowie to join your book club, do the next best thing and pick a book he’d recommend..." inleds Barnes & Nobles bloggpost "9 songs that were inspired by books".

Där tas flera av mina musikaliska favoriter som använder litteraturen som inspirationskälla upp; Leonard Cohen, PJ Harvey, Nick Cave, The Doors, Patti Smith...

Men de tycks ha glömt Kate Bushs episka "Wuthering Heights" och Creams grymt svängiga "Tales of Brave Ulysses". Mästerverk som bör missas av ingen.

(Ni som följer den här bloggen lite mer regelbundet kommer nu att märka att jag för femtielfte gången postar samma låt, så vi tar den gamla hederliga videon idag och inte den mer spektakulära röda klänningsversionen.)

Fler låtar inspirerade av litteratur? Era favoriter?

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Johan gästar Debutantbloggen

Johan lämnar Bokboxen för en dag och gästbloggar på Debutantbloggen. Där svarar han på frågor som hur vi i butikerna väljer vilka titlar vi tar in, och hur stora lager  vi egentligen har. Vill ni veta lite mer om hur en bokhandlare tänker kring sortimentsfrågor och annat raffel så klicka här.

Elementärt liksom

Jag skulle inte kalla mig själv för ett stort Sherlock Holmes-fan.
Har läst endast ett fåtal av Conan Doyles originalböcker.
Aldrig varit så förtjust i de gamla brittiska TV-serierna.
Tycker Robert Downey Jr. gör sig bättre som Iron Man.

Egentligen så är det nog bara de senaste årens ”reboot” av karaktären,”Sherlock” med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman i BBCs miniserieformat, som jag verkligen skulle kunna peka på som en favorit i Sherlockianan.
Oddsen kändes således inte jättehöga för att jag skulle falla för Mattias Boströms populärhistoriska epos Från Holmes till Sherlock.
Men, som bokhandlare händer det ju stup i kvarten att man får en massa gratis böcker, manus och förhandsex och jag har alltid haft som personlig policy att först ta en titt på det som inte lockar mig så särskilt.

Tur då att jag lade ner Boströms bok i semesterpackningen.
Jag plöjde igenom alla de nästan 500 sidorna på tre dagar!
Vi får följa Arthur Conan Doyle, hans släkt, kollegor och mest framångsrika skapelse, Sherlock själv, under ett drygt århundrade. Genom otaliga inkarnationer i text och radio, på scen och film. Mängder av händelser, motgångar, framgångar och katastrofer, som jag inte hade en aning om.
Boströms text är faktaspäckad, och kan ibland bli lite väl informationsladdad för en novis, men skriven med en enorm entusiasm och kärlek till ämnet.

Tråkigt blir det aldrig. The Game is Afoot!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Döm inte hunden efter håren...

"Never judge a book by its covers" brukar de ju säga over there. Men ibland kan man faktiskt inte låta bli...

 

Fler riktigt tjusiga omslag hittar du här.

Om kvinnor och om män (och om böcker om musik)

Så här i musikfestivaltider (befinner mig i Göteborg, på Way out West) kommer jag att tänka på en artikel i Sydsvenskan härförleden. Den handlar om en ny bok om Patti Smith, PS av Peter Lucas Erixon. Hittar inte artikeln på nätet, så jag får referera på gammalt hederligt vis:

Det är en riktig liten fanbok Peter Lucas Erixon skrivit... Nätta samtal om konst och musik, plaskdammsgrunda politiska analyser. Men framför allt beundran, detta nästan maniska dyrkande tilltal. Erixon säger till henne "Du har den här tidlösa energin, dervischers transcenderande energi." Hon svarar artigt. Han strör glimrande epitet över henne. Hon är en "översteprästinna", en musikaliskt rasande världsmoder", hon är "alltings drottning", hon är "rösten från själva Moder Jord". Det låter kanske löjligt men det är också vackert på något sätt. En drygt femtioårig man man som ställer sig rakt framför sin idol och försöker förklara sin helt skogstokiga beundran. Och som gör det med samma hånade allvar och distanslöshet som tonåringarna som står längst fram och gråter till Lady Gaga, Håkan Hellström, Beyoncé eller Justin Bieber. Lite löjligt, men också modigt.

Det som fick mig att lägga texten på minnet är att den manliga beundran ifrågasätts. Och att den gör det först när det är en kvinna som är föremålet för total, okritisk dyrkan.

Man kan ju fråga sig om Patrik Svensson (som jag håller för en utmärkt skribent) skrivit samma sak om en bok skriven av en man om en man. För av dem finns det annars rätt många. (Brukar handla om Dylan, Dylan, Dylan, Dylan... med flera. Lite mer om det här och här och här och här). Dessa böcker omtalas i pressen inte på samma lätt nedlåtande vis (vad jag har sett, får jag väl tillägga). Vare sig löjligt eller modigt är ord som används.

Oavsett, det känns uppfriskande att det nu dykt upp en bok i genren man beundrar kvinna på samma sätt som man vanligtvis beundrar Dylan. Jag blir nyfiken. Även om innehållet, om man ska tro herr Svensson, verkar lite... sådär. Jag kan ju ändå förstå varför man vill kalla Patti Smith allt det ovanstående. Hade faktiskt ett samtal som gick i ungefär samma tongångar på ett bröllop häromsistens - dock utan att få impulsen att göra bok av det. Patti = Geni.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Gråtfest med Gardell

Så var den avslutad. Gardells Torka aldrig tårar... -trilogi. Åh herregud, vad jag grät.

Jag vet att känslorörelse inte nödvändigtvis är ett mått på en boks kvalitet, men i det här fallet talar vi om en ypperlig bok(serie), som dessutom upprepade gånger rört mig till tårar. Som torkades av min egen alldeles ohandskbeklädda hand.

Vi (läsarna) har ju hela tiden vetat vartåt det barkat. Även de som kunde hålla sig och inte såg tv-serien (jag hör inte till dem). De kommer att dö. Alla dessa fina unga män, Rasmus, Benjamin, Paul, Seppo, Lars-Åke, Reine, Bengt... Alla ska de märkas av sjukdomen. Alla ska de ta farväl av sina vänner en efter en. Alla ska de ta farväl av varandra. Åååååååh, det är så in i bänken sorgligt. Och i del tre; Döden, det är där vi ska ta farväl på allvar.

Den här gången var ljudboken inte försenad (som sist, då jag raketläste tvåan - Sjukdomen) utan gavs ut samtidigt som den inbunda utgåvan. Så jag kunde återigen lyssna på författaruppläsningen. Jag rekommenderar den. Att höra Gardell läsa den här boken som är så uppenbart livsviktig för honom är en upplevelse i sig. Jag rekommenderar också att låta boken ta tid på det sätt som den måste göra då man lyssnar. För det finns så mycket att ta till sig och låta sjunka in. Sist läste jag lite för snabbt. Nu tvingas jag till långsamhet. Och blir dubbelt berörd.

Han gör något stort här, Gardell. När han bit för bit låter de människor som dog i mer eller mindre tystnad. I en skamlig sjukdom. När han låter dem träda fram, som människor av kött och blod. Inga osynliga siffror i statistiken, utan alldeles, alldeles tydligt. Så att man saknar dem (som man saknar dem!) redan innan de är borta.

De ständiga upprepningarna som slår fast att detta är sanning, detta har hänt, dessa människor har levat bankar in en bit livsviktig nutidshistoria som de flesta av oss valt att inte se. För att den inte berört oss personligen. För att hiv och aids varit något som drabbar andra. För att vi efter den första paniken (smittar det via toalettsitsar? via myggor?) knappt behövt tänka på det som varit (och fortfarande är - Gardell har ju fått en del kritik för att sjukdomen idag knappast är ett vitt mansproblem på det sätt den var på 80-talet... Jag tycker själv att man kanske inte alltid måste ta hela greppet, bara för att man tar ett grepp - nå i alla fall, detta blev en lång parentes) en ohygglig, påtaglig verklighet för andra.

Jag har läst en del Gardell i min dag. Och jag har varit ganska trött på Gardell och inte läst honom också (under lång tid). Men detta är hans magnum opus på alla sätt. Ska ni bara läsa en bok av Jonas Gardell. Läs de här tre!

Här och här har jag skrivit om de andra två delarna i serien.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Äntligen semester!!

Till slut fick även jag semester! Även om den som vanligt mest ska tillbringas med hamrande och spikande på huset a.k.a. Projektet så hoppas jag få tid att läsa lite också.

Och eftersom jag betat av fyra av mina fem sommarmåsten (har bara Kristian Lundberg kvar nu) så är vankas det även en del nya godbitar. Se bild ovan. Borde jag väl hinna med på fyra veckor? Väl? Väl?

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Obligatorisk läsning för alla serienördar

Läst i helgen. Before Watchmen.
Alan Moore var emot dessa prequels till hans klassiska Watchmen, men han är å andra sidan emot allt verkar det som.
Tycker de överlag höll rätt hög klass. Bäst: The Minutemen och The Comedian. Sämst: The Silk Spectre.

 Obligatorisk läsning för alla serienördar.

Johan Zillén
Bokia killbergs Center Syd

S. J. Bolton ny deckarfavorit

Man kan inte alltid vara först på bollen. När jag tar mig tid att lyssna på S.J. Boltons Nu ser du mig har den redan funnits med i Låna&Läs ett helt år, uppföljaren har kommit ut på svenska och trean finns ute på engelska. Å andra sidan, vilken tur att jag nu har två böcker till att kasta mig över!

I och för sig är jag inte odelat positiv till Nu ser du mig. S.J. Bolton är alltså ingen Tana French eller Gillian Flynn. Men tillräckligt bra var det för att jag ska vilja läsa mer om den unga kriminalassistenten Lacey Flint (snacka kiosdeckarvarning på det namnet!). Och det mycket snart.

För S.J. Bolton har sytt ihop en riktigt superspännande historia om en Jack the Ripper-copycat som plötsligt börjar härja i London. Och han verkar ha en osund fixering vid vår hjältinna, som mot sin vilja dras in i utredningen genom att det första offret förblöder i hennes armar. Raffel redan från sida ett alltså.

Ja, det är blodigt. Fler gånger väl blodigt, framför allt som jag lyssnar och liksom inte kan väja mig genom att skumma texten i de värsta passagerna. Men det är också välskrivet, överraskande och engagerande. Och jag gillar verkligen den aviga Lacey, besatt av seriemördare, socialt inkompetent, med en bubblande inre vrede och (det blir tidigt tydligt) egna hemligheter i bagaget.

Ett slitet uttryck som bladvändare kommer väl till pass här, jag parallelläser pappersbok och ljudbok beroende på omständigheterna. Allt för att få veta hur det går så fort som möjligt. Och när slutet kommer visar det sig att jag inte var så smart som jag trodde (hade likskom räknat ut hur det hängde ihop tidigt - trodde jag). Karin Lithman som står för uppläsningen är förresten också en trevlig ny bekantskap. Hon har det där Gunilla Röörska sättet att berätta historien liksom intimt, så att det känns som att få läst en saga (en i det här fallet väldigt blodig) för sig.

Invändningarna då. För det första, Laceys motståndare (jag pratar inte om mördaren nu, utan mer av en vardagsnemesis - ja, ni får se) och love interest (jag avslöjar inget du inte redan kommer att veta så snart du börjar läsa, man fattar ju direkt när de träffas) Joesbury, har kanske liiite för turkosa(!) ögon och perfekta tänder, vilket upprepas liiite för många gånger. Och den där kärlek-börjar-alltid-med-bråk-grejen. Nej, jag gillar den i regel inte. Sedan kan man ju också tycka att det är liiite overkligt att Lacey, när hon uppenbarligen svävar i livsfara eftersom en galen styckmördare verkar besatt av henne, är så oförstående inför de säkerhetsåtgärder som övriga teamet förordar. Någon lite logisk lucka skymtar också förbi, men det var väl allt.

Så det var ju inte så farligt. Går att leva med. Fördelarna överväger alla gånger. Hej Livrädd, här kommer jag! Att nästa bok utspelar sig på universitetet i Camebridge gör det ju inte direkt mindre lockande om man säger så...

Så här tyckte förresten Odette (som var bra mycket snabbare på att läsa än jag) om boken.

Susanna Mattsson
Bokia killbergs Jägersro