Bokmässan 2014 – En fältrapport. Del 1.

Vad är det viktigaste att tänka på under Bokmässan?

Frågar du veteranerna och experterna får du ofta liknande svar.
Bekväma skor. Vatten. Druvsocker.
Men detta gäller alltså under mässans dagar.

Pratar vi kvällar, nätter och morgnar blir listan snarare:
Välvilligt inställd förlagsperson med representationskonto. Gott självförtroende nog för att ta sig in på förlagsmingel du saknar inbjudan till. Ett par gömda hundralappar till taxi.
Ipren. ClearEyes. Resorb.
Lita på mig. Det här var min åttonde mässa. Man lär sig.

En av många bonusar med att vara bokhandlare är den positiva särbehandling vi utsätts för.
Redan på onsdagen så var vi på plats i Göteborg för en alldeles egen liten ”för”-mässa.
Ungefär som när Michael Jackson VIP-bokade hela Liseberg för att kunna åka Flumeride ostört tillsammans med Anton Glanzelius och chimpansen Bubbles.
Fast istället för Michael Jackson då så var det 200 Akademibokhandlare och istället för Liseberg så var det en svettig seminariehall på Svenska Mässans andra våning (Jag vet inte riktigt vad det var istället för Anton Glanzelius och Bubbles).

Vi fick träffa mängder av författare och annat roligt folk under dagen.
Till exempel Marie Hermanson som pratade om sin nya bok ”Skymningslandet”, Jan Bylund och Mattias Lundberg som i sin bok ”Den lycklige pessimisten” ställer sig frågan: ”Är det så farligt att glaset är halvtomt ibland? Kan inte negativt tänkande vara positivt?”.
Finbesök fick vi även av paret Lars Kepler (eller Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril, som de egentligen heter men vilket blir alldeles för långt för ett bokomslag) som berättade om nya thrillern ”Stalker” (som de bägge, mycket språkpolisovänligt, hela tiden uttalade ”Stållker” istället för det korrekta ”Ståwker”).

Kändisparaden fortsatte med herrarna Hjorth/Rosenfeldt, aktuella med fjärde Sebastian Bergman-boken ”Den stumma flickan”. Mycket rolige Patrik Lundberg pratade med Yukiko Duke om sin ungdomsroman ”Onanisterna” och mässans Grand Ol’ Mister, Björn Hellberg, underhöll som vanligt publiken med sina anekdoter.

Radioprofilen (och uppslagsverksdefinitionen på ”Skön snubbe”) Morgan Larsson fick alla att vilja läsa hans andra roman ”Det opålitliga hjärtat”. Lena Andersson berättade att förra årets Augustvinnare ”Egenmäktigt förfarande” egentligen var något hon snabbt skrev ner på servetter under en semester efter att hennes dator, där arbetsmanuset till nya boken ”Utan personligt ansvar” förvarades, blev stulen på ett tåg. Nästan sist ut var författaren Tove Alsterdal, vars mörka thriller ”Låt mig ta din hand” har hyllats som en av årets bästa spänningsromaner. Ska läsa den strax.

Onsdagen avslutades med en mycket trevlig middag tillsammans med några kära bokhandelskollegor från olika kedjor, Weyler förlag samt världskände författaren Tom Rachman.
Både jag och Tom beställde Moules Frites. Vi var även överens om att det är jäkligt gott men en förbaskat slabbig och krånglig rätt att äta ute bland folk. Vi pratade även en hel del om litteratur och bokbranschen. Bl.a. om att han just nu håller på att skriva ett förord till en engelsk utgåva av Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”.

Torsdag. Dags att kasta sig ut på Bokmässans vågor!
Bekväma skor på!

Jag sammanstrålade med unge herr Backman för att gå och inmundiga den obligatoriska Bokmässeräckmackan uppe på Heaven 23, men så fort han visade sig i förlagsmontern på mässgolvet bildades spontana signeringsköer som aldrig ville ta slut. Vi kom inte iväg till restaurangen förns klockan 16.

Väl där körde vi principen: ”Den som har sålt en miljon böcker senaste året betalar”.
Jag rådde också Fredrik att, om han verkligen vill bli tagen på allvar i litteraturvärlden, börja skriva böcker om mord på Gotland som en riktig författare. Han antecknade förslaget.

Förresten.
Musslor med Rachman.
Följt av räkor med Backman.
Jag borde boka in en kräftskiva med Gene Hackman.
Bara en tanke.

Läs andra delen av Johans bokmässerapport här.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Gästbloggaren: Mats Olsson

Född och uppvuxen i Malmö förstod jag aldrig hur mycket jag verkligen ville bort därifrån förrän jag lämnade stan och flyttade till Stockholm.
Det har därefter varit svårt att förstå, och inse, att man aldrig kan flytta.
Det är som Al Pacino i den sista Gudfadern-filmen:
Varje gång han försöker lämna maffian drar den in honom igen.


Min kriminalroman "Straffa och låta dö" tar avstamp i Malmö och några viktiga händelser utspelar sig där.
Det var samma sak med min förra roman, "De ensamma pojkarna", vars inledning i Malmö är en viktig beståndsdel i det som händer personerna i den boken.
Den som ser Malmö i dag kan inte förstå hur Malmö var för längesen.

Hade inte Expressens dåvarande nöjeschef, Björn Vinberg, tagit kontakt med mig och verkligen anställt mig på Expressens nöjesredaktion i Stockholm hade jag förmodligen suttit kvar i Malmö, förtidspensionerad och bitter över att tidningen Arbetet blev nedlagd och att det spelades bättre fotboll förr.

Jag hade aldrig förstått inskränktheten och instängdheten i Malmö om jag inte plötsligt hade hamnat i en värld där ingenting var omöjligt och jag reste till världens alla stora städer, antingen för att bevaka nöjeshändelser eller, så småningom, fotboll, VM, OS, EM.
För några veckor sen var jag på Red Rooster, Marcus Samuelssons krog i Harlem i New York, och stötte på Selim Adira, jag brukar göra det sen han var med i ett program jag gjorde för Expressens webb-tv om New York.

Han är från Malmö.
Han är från det nya Malmö.
Han bor sen länge i New York, har stigit i graderna i Samuelsson-imperiet och berättade om de nya hotell- och krogsatsningarna som han ska övervaka i Malmö för Marcus Samuelssons del.
Selim vet ingenting om det gamla Malmö.

Det fanns inga krogsatsningar.
Man fick inte ha uteservering.
Det var ett Malmö som tryckte ned och inpräntade att man min själ inte ska tro att man är nån.
När jag flyttade 1975 var Malmö som en del av Gulag.

Jag är ofta glad över att jag inte längre bor i Malmö.
Men jag är alltså lika förvånad över hur svårt det är att ta sig därifrån.

Det var inte alls meningen att "Straffa och låta dö" delvis skulle utspela sig i Malmö, men mitt liv styrdes länge av idrottsmästerskap och om det gick bra för Malmö FF, eller om det var handbolls-VM i Percy Nilssons arena, då bodde jag veckovis på hotell Mäster Johan och det var väl där, hos den vänliga personalen, småkrogarna och fiken runt omkring och de trånga gatorna på gamla Väster som tankarna formades till en roman.

Mäster Johan, Lilla torg, Noir, Slottsparken, Savoy, Bastard, Johan P, de nya tågen, Öresundsbron och den överdådiga kinakrogen Kin-Long spelar stor eller liten roll för handlingen i boken.

Detsamma gäller alla de orter som huvudfiguren Harry Svensson kör till och från: Anderslöv, Ystad, Svedala, Trelleborg (en scen utspelar sig alldeles intill Vångavallen, fotbollsarenan som Gud glömde), Höganäs, Helsingborg, Jonstorp, Arild, Köpenhamn och det påhittade före detta fiskeläge som i boken heter Solviken.

Jag har nu skrivit en bra bit in i den andra romanen om Harry Svensson, men han har ännu inte kört till Malmö.
Jag tror att det bara är en tidsfråga. Jag är övertygad om det.

Mats Olsson är journalist och har skrivit om musik, film, sport, USA, mat och mycket annat under fem decennier i framför allt Expressen. Han har tidigare gett ut romanen De ensamma pojkarna. Med Straffa och låta dö debuterar han som deckarförfattare.

Sugen på att läsa? Snart lottar vi ut fem signerade exemplar. Håll ögonen öppna!

Utgivning – Var god dröj!

Nu, nyss hemkommen från Bokmässan i Göteborg med mängder av läsgodis, tycker jag att min "måste läsa bums"-hög börjar bli lite okontrollerbart stor faktiskt.
Så om alla ni bokförlag vore vänliga och pausade lite?
Ge inte ut några fler böcker nu innan jag hunnit ikapp tack.

(Eller fokusera på att ge ut trädgårdsböcker, stickning- och virkningstitlar eller New Age-hokus pokus. Sånt som jag inte läser ändå. Det går bra.)

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Vinn signerad Cornelis-bok!

Ni har väl inte glömt vår tävling? Just nu lottar vi ut fem signerade exemplar av "Cornelis : En liten bok om vänskap" bland dem som kan svara på frågan:

Cornelis Vreeswijk inspirerades av en roman när han skrev "Felicia – Adjö". Vilken?
1. "Varulven" av Aksel Sandemose
X. "Svält" av Knut Hamsun
2. "Brudkronan" av Sigrid Undset

Skicka ditt svar, samt namn och adress till bokboxen@akademibokhandeln.se
Senast på tisdag (30 september) vill vi ha ditt svar.

Lycka till!

Om boken: Efter en TV-inspelning växte en varm och trogen vänskap fram mellan Agneta Brunius och Cornelis Vreeswijk, en vänskap som varade i sexton år fram till hans död 1987. Under den tiden följde de varandras liv på nära håll, i glädje och sorg. Trubadurens turbulenta tillvaro gjorde ibland deras kontakt sporadisk, men de hittade alltid tillbaka till varandra. 

Bokens författare Agneta Brunius gästade oss i måndags. Läs hennes inlägg här.

Guldfink! Jag saknar dig!

Har precis avslutat lyssningen av Donna Tartts "The Goldfinch", och känner mig som om jag vaknat upp ur en flera veckor lång dröm.

Vad var det hon sade, Tartt, att hennes ambition var att hålla läsaren intresserad ända ner på meningsnivå? Ja, det har hon sannerligen lyckats med. Mina farhågor (att det skulle bli mindre bra längre fram i boken, om ni minns?) kom minst sagt på skam. Det här är det bästa jag läst på evigheter. Språkligt, intrigmässigt och jag-kan-inte-släppa-boken-jag önskar-att-den-aldrig-tog-slut-på-samma-sätt-som-när-jag-var-tolv-mässigt.

Jag har varit ganska sen på bollen, och lite tror jag att det beror på min relation till "Den hemliga historien, som trots att den var mycket bra lämnade mig lite, lite besviken. Jag vet, det var peppen runt omkring - alla älskade. Jag hade för höga förväntningar och det slutade med att jag bara tyckte mycket om. Oavsett orsak, jag ville inte att samma sak skulle hända igen. Pssssst, det hände inte! Det här är en roman i De Stora Romanernas tradition. En underbar episk flod till roman.

Nåväl, det är väl ganska många som kan bokens story vid det här laget, men jag drar den ändå i korthet: Theo Decker är 13 år när hans mamma dör i ett attentat mot Metropolitan Museum i New York. Theo överlever mirakulöst och får ut från museet med sig moderns favoritmålning; Fabritius "Steglitsan", ett till synes modest litet stilleben, som sedan blir den mittpunkt kring vilken Theos (minst sagt turbulenta) liv cirklar.

"The Goldfinch" är en myllrande roman, full av ord, platser, människor. Men samtidigt är det en psykologisk och djupt existentiell berättelse om förlust och längtan, liv och överlevnad, kärlek och svek. Jag tänker klassisk utvecklingsroman. Jag tänker Charles Dickens. Inte minst när det kommer till persongalleriet, som är en underbar uppställning karaktärer. Flera av dem kommer jag att sakna som mina egna vänner.

Och visst (apropå invändningarna - ej mina! - jag redogjort för i ett tidigare inlägg), texten är lastad, beskrivningarna minutiösa. Men det är också denna suggestiva detaljrikedom som drar mig rakt in i berättelsen och håller mig där i ett järngrepp ända till sista meningen. Och guuuuud, vad jag önskar att det inte tog slut där. Jag vet inte hur många timmar jag har lyssnat, men jag vill läsa om de här människorna resten av livet! Inte bara läsa om dem förresten! Vara med dem. Så svindlande, medryckande, underbart är det. Har en enorm separationsångest. Det var länge, länge sedan en bok gjorde det här med mig.

Romanen tog som bekant tio år att skriva, och Donna - om det är den tid du behöver för att producera ett sådant här mästerverk så väntar jag gärna tills jag är 50 på nästa bok.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Speed dating och författardating – en första rapport från Göteborg

"Till flickorna i sjön" ska "... vätska ur såren efter förlorade drömmar"

"Får ni egentligen ut någonting en sådan här informationsdag?", frågar Tom Rachman vid middagsbordet efter avslutat presentationsmaraton på Svenska Mässan, där nämnde författare utgjorde en av höjdpunkterna.

Och frågan är relevant, för visst kan en smockfull bokinformationsdag lätt ge känslan av ytlig litterär speeddating. Fem minuter per författare är verkligen inte optimalt och hade alternativet varit en timmas djupsamtal med tillgång till ett glas vin och en bekväm soffa så vet ni vad jag hade valt. Men ändå, det finns en poäng i att få kika in i böckerna från ett annat håll än genom att öppna pärmarna emellanåt. Framför allt får det en att se några av de där böckerna man kanske inte uppmärksammat annars.

Det är heller inte direkt Lars Keplersarna eller Ken Ring som hetsar upp mig om någon nu hade trott det.
Bäst blir det istället när samtalet når bortom det förväntade. När Elin Olofsson säger att "Till flickorna i sjön" kanske kan användas till att "vätska ur såren efter förlorade drömmar" eller när vi får höra Tom Rachman själv reda ut vilka stora makter som faktiskt åsyftas  i boktiteln (min egen tolkning får ni läsa snart – har lite bokmässeri att uträtta innan jag får ro att skriva om "Stora makters uppgång och fall").

Middagen då? Den emotsedda. Ja, hur kan man inte älska en man som läser "Doktor Glas" för att han ska besöka Sverige? Bilden kanske skvallrar om min extrema grad av nöjdhet. "She thinks its' a date", sade Johan och sparade stolen bredvid Rachman till mig. Jag klagade inte. Och Tom höll masken bra trots att han just fått veta att han skulle tillbringa middagen bredvid en galen kulturstalker.

Lägg till bildtext

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tävling – Vinn Agneta Brunius bok om Cornelis!

I måndags gästades vi av Agneta Brunius, författare till "Cornelis : En liten bok om vänskap". Nu har vi dessutom fått fem signerade böcker att lotta ut bland hugade spekulanter. Svara på frågan nedan och ett exemplar kan bli ditt!

Cornelis Vreeswijk inspirerades av en roman när han skrev "Felicia – Adjö". Vilken?
1. "Varulven" av Aksel Sandemose
X. "Svält" av Knut Hamsun
2. "Brudkronan" av Sigrid Undset

Skicka ditt svar, samt namn och adress till bokboxen@akademibokhandeln.se
Senast på tisdag (30 september) vill vi ha ditt svar.

Lycka till!

Om boken: Efter en TV-inspelning växte en varm och trogen vänskap fram mellan Agneta Brunius och Cornelis Vreeswijk, en vänskap som varade i sexton år fram till hans död 1987. Under den tiden följde de varandras liv på nära håll, i glädje och sorg. Trubadurens turbulenta tillvaro gjorde ibland deras kontakt sporadisk, men de hittade alltid tillbaka till varandra. 

Läs Agneta Brunius text här.

Årets middagsdate

Middag med Rachman.

Jag tror inte att jag en enda gång sedan jag flyttat till Skåne haft möjlighet att gå på Bokmässan. Och inte skulle det bli av den här gången heller (både yogaklass och schemalagd arbetstid i butiken talade sitt tydliga språk mot en tripp till min gamla goa hemstad). Men så kom Weyler förlag och dinglade med en middag med Tom Rachman framför näsan på mig! Ja, ni läste rätt.

En. Middag. Med. Tom. Rachman. Ok, nu har jag ju förstått ryktesvägen att det inte bara blir jag och Tompa på den här dejten. Men jag menar oooooiiiiihhhhhh!

Behöver jag säga att vikarier är fixade. Imorgon kväll är det jag som sitter och tindrar med ögonen och inte kan få ner en bit.

Dessutom hinner jag med bokinfodag i Gothia Towers och en sväng på mässan på torsdag.

Såhär tyckte jag om Tom Rachmans "De imperfekta". Vad jag tyckte om "Stora makters uppgång och fall" får ni veta snart. Liksom hur jag hade det med Tom.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gästbloggaren: Agneta Brunius

En eftermiddag för drygt 15 år sedan ringde väninnan M.
- Har du också fått det röda kuvertet, undrade hon. Pensionen?
- Kom igår, suckade jag. Efter 65 får man väl flytta till en etta och börja vrålbanta.
- Men vi måste göra nåt, Agneta! Skriva en bestseller, eller så.
Hon är uppiggande, M.
- Porr till exempel, bra porr för kvinnor! Sen kommer vi att kunna leva i lyx tills vi dör.
Min tystnad var bedövande.
- Eller krim då. Det säljer också.
Deckare? Hade knappt läst sånt sen Maria Lang i tonåren.

Men hon satte igång något hos mig, den goda M.
Skriva - tänk om jag skulle försöka skriva en roman?
Bara för att kolla om jag kunde, om inte annat.
Våren gick, och jag började formulera ett problem att gestalta. Alla dessa medieutbildade unga människor som kom och gick på SVT. De som fick slåss om osäkra projektanställningar med hundratals lika begåvade generationskamrater på marknaden. Aldrig någon trygghet. Vart tog de vägen sen? Kunde de betala hyran nästa månad. Hade de ens hade någonstans att bo?
Så jag hittade på Helena Solberg, en ambitiös tjej i 25-årsåldern, fil kand från högskolan i Kalmar. Miljön var självklar: Sveriges Television där jag själv hade en trygg anställning sen ungefär hennes ålder. Det är ju bra att skriva om det man känner till, tänkte jag. Om rutiner som man är väl hemmastadd i. Och så skruvar man handlingen några varv. Jag menar, sådana dramatiska händelser som i min debutroman ”Fadershuset” (Piratförlaget 2001) har då aldrig inträffat på min gamla kära arbetsplats!

Blev jag rik? Nä. Men boken sålde bra för att vara av en debuterande författare, uppåt 15 000 exemplar, pocketupplagan inräknad. Och framför allt var det ju så kul.
Så fantastiskt roligt att skriva!

Helena Solberg och hennes kärlek Jimmy, den skygga naturfotografen, blev mina vänner. Jag vet precis hur de ser ut – har till och med klippt ut bilder i tidningar när jag hittat ”dem” och lagt in mellan pärmarna i mitt eget exemplar av romanen. Jag vet hur de tänker och agerar, och jag ville inte skiljas från dem. Så jag kastade mig kaxigt ut i del två om mina nya vänner.
Resultatet blev inte så bra den här gången, berättelsen kändes ofärdig och refuserades i befintligt skick. Dock med ihärdig uppmuntran att jobba vidare med manuskriptet.
Jag försökte, men allt gick i stå, så jag satsade på nästa berättelse om Helenas och Jimmys äventyr i medievärlden. Och den blev faktiskt ganska bra. Men annat hände i mitt liv, så även det manuskriptet – nästan, nästan färdigt - blev liggande i den så kallade byrålådan.

Och så småningom fångades jag av nya planer.
Det hade gått drygt 20 år sedan min vän Cornelis Vreeswijk avled.
Som alltid när man tycker om någon och har upplevt mycket tillsammans, associerar man till minnen och händelser. Så jag har förstås pratat om Cornelis då och då. Berättat om både roliga och sorgliga minnen, om knasiga situationer och mycket skratt. Men också om hans sjukdom och sista tid i livet.
- Skriv om dina minnen! manade vänner och bekanta.
Och barnen som minns honom så väl:
- Mamma skriv!
Jag var tveksam. Skulle jag kunna berätta om vår vänskap utan att lämna ut honom? Där fanns också en diffus känsla av att profitera på hans namn…
Men hon gav sig inte, min yngsta dotter:
- Om det hade funnits en bok om Bellman. Som en kompis till honom hade skrivit. Om vad dom gjorde lite så där till vardags… skulle inte du vilja läsa den då?
Jo-ho! Det skulle jag verkligen!

Nu är boken färdig. Under arbetets gång har jag tänkt Cornelis vid min sida, precis som när vi gjorde den långa tv-filmen om honom på 80-talet. Jag vet ju att jag hade hans fulla tillit.
Förlaget Fri Tanke har just gett ut ”Cornelis, en liten bok om vänskap”.
Och jag är väldigt glad för den. 

Agneta Brunius är tv-producent och konstnär och hennes tavlor hänger bland annat på Gripsholms slott och bland författarporträtten på Bonniers Manilla. Hon arbetade under många år som producent på Sveriges Television och har tidigare givit ut romanen "Fadershuset".

Vill du vinna ett signerat exemplar av "Cornelis - En liten bok om vänskap"? Håll utkik i bloggen.

Uppgång & Fall

Böcker om böcker, böcker om boklådor, böcker om kärleken till litteraturen är tre realtivt vanliga teman i böcker nuförtiden.

I Tom Rachmans (”De imperfekta”) bok ”Stora makters uppgång och fall” lär vi känna Tooly Zylberberg som äger och driver ett litet antikvariat i en ännu mindre by på den Walesiska landsbygden.
Hennes lilla boklåda är ingen strålande ekonomisk affär, men hon trivs med att fördriva dagarna där tillsammans med den unge assistenten Fogg.

En dag kontaktas hon av en gammal pojkvän i New York som uppmanar henne att återvända dit eftersom hennes far, eller i alla fall den person som han tror är hennes far, är döende.

Boken pendlar sedan mellan tre tidsperioder.
1988, när Tooly är nio år gammal och bor med sin pappa i Bangkok.
1999, då vi följer henne som ung kvinna i New York.
Och då 2011, nutid i boken, med handlingen förlagd både i ovan nämda antikvariat i Wales och på resa runt i världen.

Tooly har haft en skum barndom. Riktigt skum.
Som läsare är man länge förbluffad över vad det egentligen är som händer.
Har hon blivit kidnappad? Vilka är hennes föräldrar egentligen? Och vilka är de andra vuxna som hon hamnar hos?

Det är en udda barndomsskildring som Rachman serverar oss.
Men den är rejält underhållande och fascinerande.

Boken är riktigt rolig, i alla fall till en början, jag skrattar högt flera gånger åt några briljanta dialoger. Framförallt de mellan Tooly/Fogg och Tooly/Humphrey.
Men efter ett par hundra sidor tar boken en mörkare vändning.
Gradvis avslöjas sanningen om Toolys föräldrar och deras val, samt hennes egna val och förhållanden i vuxen ålder.

Det är en bitvis förvirrande och udda historia, jag fick gå tillbaka och läsa om ett par kapitel här och var där intrigen knöt ihop mina skosnören och puttade omkull mig, men Rachmans fantastiska prosa gör att man aldrig tappar intresset.

Så slutomdöme?
Inte lika mindblowingingly bra som ”De Imperfekta”, men klart en av de bästa romaner du kommer att läsa i år.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Åh, Klas!

Många vita kalufser på stadsbiblioteket igår. Och så min röda.

Jag var lite besviken på Klas Östergrens framträdande i Babel härförleden. Tyckte att samtalet blev vagt och ofokuserat. Mycket tror jag att det berodde på Jessika Gedins frågor, som kändes ovanligt lama och spretiga. (I övrigt tycker jag att hon gör ett jättebra jobb numera, just for the record.)

Skillnaden var milsvid när sagde Östergren mötte sin förläggare i ett samtal på Malmö stadsbibliotek igår. En hel timmas penetration av nya romanen "Twist", hade gärna fått bli två. Det var oavbrutet intressant, och Östergrens fina humor och något slingrande sätt att komma till saken kom helt till sin rätt.

Som om han inte redan vunnit mitt hjärta hör jag honom plötsligt yttra orden "romanens temata". TEMATA! Klas, jag älskar dig.

I helgen är det jag som börjar lyssna på "Twist". Släpps som ljudbok idag.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Ni vann biljetter till Bokmässan!

Lotta, Johan och Cennet får träffa hälften av det här eminenta författarparet nästa vecka. Grattis!

 

 

Bokmässe-tävlingen är avgjord! Och Siri Hustvedts författarmake heter såklart Paul Auster.

Tre som svarat rätt på den frågan är Lotta i Hisings Backa, Johan i Göteborg och Cennet i Götene. Vittja brevlådan de närmaste dagarna för ni kommer snart att få varsin inträdesbiljett.

Och till alla er andra... Fler tävlingar väntar alldeles snart.
Håll ögonen öppna!

Grönt är skönt

När jag var liten delade vi lantställe med min styvmoster och hennes man. De drev en new age-bokhandel, mediterade och var vegetarianer och hemma hos dem luktade det rökelse och torkad fänkål och annat skumt. På väggarna satt läbbiga gudabilder (Kali, läbbig!) och de hade en pendel som alltid pekade mot jordens medelpunkt i vardagsrummet. Mäktigt. Brorsan och jag brukade rusa runt, runt kring deras lilla stuga och vråla av våra lungors fulla kraft: "vegetare-Gunnel och vegetare-Jan, vegetare-Gunnel och vegetare-Jan!" Jätteroligt ryckte vi. Särskilt när de skulle meditera. Inte jätteroligt tyckte Gunnel och Jan. I alla fall inte när de skulle meditera.

Det här var mitt första möte med vegetarianism. Några år senare blev jag själv vegetarian. Det var inte helt lätt. I och för sig slapp jag en hord upphetsade småglin som skrek åt mig (förlåt Gunnel och Jan, jag vet att vi kunde vara en så kallad smärta i ändalykten när vi var små), men å andra sidan fanns det knappt någon vegetarisk kultur att tala om. Det här var 1990, och sjuttiotalets råkosttallrikar, griljerade kålrötter och nötlimpor var fortfarande det hetaste pisset i kokböcker såväl som på Solrosen, den enda restaurang i Göteborg som serverade vegomat. På andra ställen fick man vara glad om de serverade wokade grönsaker med ris. Å andra sidan blev man glad av wokat 1990.

På kokboksfronten minns jag att det fanns en bok, den grönrutiga klassikern. Den har blivit rejält upphottad på senare år, då var den inte speciellt kul (råkosttallrikar, griljerad kålrot, nötlimpa...). Och det blev inte bättre. Till och med under den veganska straight edgens glansdagar var det svårt att hitta vettiga recept.

När jag började jobba i bokhandel igen för sju år sedan försökte jag få till en vegetarisk avdelning bland kokböckerna. Den resulterade i något restex av "Den stora vegetariska kokboken" (orange med sparris på framsidan, ni som har veggat i några år vet vilken jag syftar på), den gamla grönrutiga och ett stackars tunt ayurveda-häfte. En minst sagt sorglig syn.

Det sista året har det dock hänt grejer! Från den ledsna trion ovan har vi fått utöka den vegetariska avdelningen till att omfatta först en hylla. Sedan två. Full med allt från gröna allmänkokböcker till nischat inom raw, ayurveda och vegan. Om det beror på hälsomedvetenhet, miljöhänsyn eller en plötsligt uppblossande ickevåldsönskan hos allmänheten låter jag vara osagt. Ingen kunde dock vara gladare än jag.

Nu efterlyser jag bara en bra indisk vegetarisk kokbok på svenska (jag i bor mellanskånes djupaste skogar, närmsta indier finns i Lund). Hallå där ute kokboksförlag! Hör ni mig?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Kanon? Kanon!

Jag fick utmaningen av Caroline L Jensen på Facebook att lista tio böcker som betytt mycket för mig.

Jomen tjena, det var ju en kakpromenad för en bok-handlare/bloggare/älskare som lever och äter böcker 24/7/365 (med enstaka pauser för riktig mat samt familjeumgänge)…

Frågan är då var ska man börja?
Ska jag ta med Maurice Sendaks ”Till vildingarnas land” som var min favoritbok post-blöjålder?
Eller ska vi börja med Roald Dahls ”Häxorna”, som vår lärare Kerstin läste som följetong för oss storögda åttaåringar i Smedshagsskolan 1980?
Bengt Linders Danteböcker kanske, som jag låg i soffan hemma på Rädisvägen och fullkomligt kiknade av skratt åt under tidigt åttiotal?

Alternativt, var ska man sluta?
Jag har läst högvis med fullkomligt otroliga böcker de senaste åren, men det kanske är lite mycket att påstå att de format mig som läsare.
Jag är 42 strax, någonstans får man väl banne mig vara färdigformad eller?

Så bye bye från listan till Chris Cleaves ”Little Bee”, Fredrik Backmans bägge böcker ”En man som heter Ove” och ”Min Mormor hälsar och säger förlåt”, Danny Wallaces ”Join me”, Roslund & Hellströms suveräna ”Box 21”, näst-bästa dystopin ”Flickan från Ingenstans” av Justin Cronin, Sebolds ”Flickan från ovan”, Zusaks ”Boktjuven”, Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, Flynns ”Gone girl”, Tom Rachmans ”De imperfekta”, Austin Wrights ”Tony & Susan”, Johan Theorins ”Skumtimmen”, ”Tusen strålande solar” av Hosseini, ”Vi måste prata om Kevin” av Lionel Shriver, ”The World according to Dave Barry”, Dennis Lehanes ”Patient 67”, alla Ajvides fantastiska berättelser m.fl.
Förlåt. Jag älskar er alla.

Ska man göra sitt bästa för att imponera med nobelpristagare, höglitterära och finkulturella författare eller obskyra poeter? Nja, det är inte riktigt min stil …

Så då återstår dessa tio livsomvälvande verk då, utan någon egentlig inbördes ordning:

Stephen King – "Pestens Tid"
Det skulle väl kanske kunna vara ”Det” eller ”Död Zon” eller ”Cujo” eller ”Jurtjyrkogården” istället i och för sig. Ingen författare formade väl så många tonårshjärnor som Kingen? Men ”Pestens tid” är och förblir hans magnum opus.

Clive Barker – "Imajica"
Kanske den mest episka och ambitiösa skräck-fantasy som någonsin skrivits. Börjar som en deckare, slutar med att Gud dör. Typ. Helt magisk. Har inte vågat läsa om den på säkert 20 år. Det är kanske dags igen.

Douglas Adams – "Liftarens guide till Galaxen" (de första tre böckerna)
Om du såg mig på tunnelbanan mellan Vällingby och Åkeshov under 1989 och du blev lite orolig för min hälsa eftersom jag var röd i ansiktet och hade svårt att andas så är det ok. Jag hade bara börjat plöja igenom Adams Liftartrilogi (nu i sex delar) på vägen till skolan och kunde. Inte. Sluta. Skratta. Behövde. Luft.

Tage Danielsson – "Sagor för barn över 18 år"
Tage tillägnade boken "Farbror Kungen, som genom sin blotta existens bevisar att vi lever i ett sagoland". Jag älskade Tage. Bästa människan någonsin.

Gellert Tamas – "Lasermannen"
Den bästa facklitterära/journalistiska bok och kanske även den bästa svenska thriller jag läst.
En viktig text som, framför allt i dessa SD-tider, fortfarande borde vara obligatorisk läsning i skolan.

Neil Gaiman – "The Sandman"
Alla 75 numren av serietidningen. Man får räkna det som en bok. Jag har en lapp hemifrån.
Gaimans bibliografi är fantastisk och flera av hans romaner ligger på min topp femtio. Men ”The Sandman” är så nära perfektion ett verk kan komma.

Terry Pratchett & Neil Gaiman (igen) – "Goda Omen"
Ooh, det känns lite taskigt att låta Terrys plats på listan vara delad med Neil. Skulle jag kanske tagit underbara ”Small Gods”, magnifika ”Interesting Times” eller genialiska ”Mort” istället? Nej, sorry summan av ekvationen Pratchett + Gaiman = match made in heaven, and hell.

Cormac McCarthy – "Vägen"
När folk frågar mig om vilken min favoritbok är (vilket folk gör rätt ofta, jag är bokhandlare remember?) så brukar jag säga ”Vägen” av McCarthy. Den är så stark, så gripande, så omskakande att jag aldrig kommer att få ut den ur systemet. Kan Akademin vara så förbannat vänliga att ge gubben Nobelpriset innan han kolar? Han är 81 år gammal Jäsus Christer!

David Sedaris – "Me talk pretty one day"
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör det till en sådan upplevelse att läsa Sedaris självbiografiska humoreller. Jag kan bara säga att ditt liv blir fattigare om du inte gör det.
Bara lyssna lite här: https://www.youtube.com/watch?v=YXfzRXxThOY

William Golding – "Flugornas herre"
Jag kommer inte ihåg om vi tvingades läsa den I högstadiet eller om det var något jag släpade hem från bibblan själv. Jag minns däremot att jag avrådde alla nior från Hässelby Villastadsskolan från att hyra den kassa filmversionen (1990) och istället faktiskt LÄSA bokdjäfvulen när jag jobbade på BP Åkermyntan.

 Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Tävling! Vinn biljetter till bokmässan i Göteborg!

Du vill också hit. Erkänn!

Bokmässan i Göteborg fyller 30 år och tänker visst fira med den äran. Alla kommer att vara där, Desmond Tutu, Conn Iggulden, Siri Hustvedt, Tatiana de Rosnay, Tom Rachman, David Grossman, Hanne Vibeke Holst, Klas Östergren...

Erkänn att du också vill få vara med och fira?

Nu har du chansen, för vi lottar ut tre inträdesbiljetter.
Svara på frågan nedan och en av dem kan bli din.

Ett av mässans dragarnamn är den norsk/amerikanska författaren (och Bokboxen-favoriten) Siri Hustvedt. Vad heter hennes likaledes författande make nu igen?

Skicka ditt svar tillsammans med namn och adress till: bokboxen@akademibokhandeln.se
Och skynda på! Vi vill ha svaret senast imorgon (tisdag 16/9) så att vi hinner skicka ut biljetterna i god tid före mässan.

Lycka till!

Läs en bokare så blir du klokare!

Några politiska och skönlitterära kvalitetsboktips såhär på valdagen.

Valdag... det är en rysare i år. Rysligt framför allt för att det blivit ett trångsynthetens och intoleransens val (ja, jag syftar på alla de rasistiska avarter till partier som vinner mark). Min slutsats: Vi läser för lite skönlitteratur.

Jo, det är sant. Den aldrig ljugande Forskningen (i det här fallet en studie som publicerats i tidningen Science) har visat att människor som läser skönlitteratur blir mer empatiska. Tyvärr funkar det inte med vilken kioskdeckare som helst. Det krävs viss ansträngning ifråga om bokval. Facklitteratur och bestsellers går bort, kvalitetslitteratur ska det vara! Men i gengäld ökar din kognitiva och sociala förmåga.

Så då är det alltså bevisat, det som min kompis morfar brukade hävda:  Läs en bokare så blir du klokare!

Läs väl. Rösta väl.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Vardagslyx

Gräsänka i helgen. Än sen.
Jag har te. Jag har choklad. Jag har Dylan i högtalarna. Jag har Tom Rachman och Bruno K Öijer.
Jag älskar mina gubbar.

Var god stör ej.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gästbloggaren: Christina Granbom

En drake lyfter bara i motvind

Det som nu händer i mitt liv kan bäst beskrivas som märkligt, stort och underbart. En dröm jag närt om att få ge ut en bok har blivit sann. Det som är än mer märkligt är att jag ska skriva ett gästinlägg om mitt författande. Jag som bara är i början av min resa. Jag hoppas bara att ni ska bli underhållna.

Det som blev min debutdeckare började sin resa för fyra år sedan när vi flyttade från Stockholmsområdet till den lilla orten Kungsör. Byn balanserar mellan Södermanland och Västmanland och även om vi formellt tillhör Västmanland lär gränsen gå uppe vid Coop. I mångt och mycket påminner Kungsör om den by i Småland där jag växte upp och jag tror att det var det som triggade igång alltihop. Visst har jag skrivit tidigare. Försökt få till längre berättelser men aldrig avslutat något längre. När vi flyttade hit föll vissa bitar på plats och det som verkligen satte fart på berättelsen var en dokumentär om den ensamme polisen i Kungsör, Sheriffen. Där och då insåg jag att jag hade en karaktär jag skulle kunna leva länge med. Min Mildred.

I boken som nu släpps har jag försökt att visa att saker inte alltid är som de ser ut, att alla bara är människor oavsett vad de har för titel, arv, erfarenhet. Den handlar också om livet som utspelar sig i en av alla dessa små orter som utgör Sverige. "Morsarvet" är också en hyllning till min uppväxt. Till min mor och min farmor. Starka kvinnor på sina sätt som lärde mig att man kan överleva även den värsta förnedring, många gånger genom en tro på något som är större än en själv. De lärde mig att använda händerna till hantverk, om kraften i jorden och att man måste arbeta hårt för att komma dit man vill. Jag hoppas bara att ni blir underhållna.

I det som får kallas mitt författande drivs jag av livets baksida. Av människor som ingen ser, deras innersta drivkrafter och vad som formar en människa till att bli den hon blir. Jag drivs också av en tro på att man kan göra vad man vill om man bara bestämmer sig för det. Eventuellt har jag lyckats göra alla fel enligt regelboken under arbetet med "Morsarvet". Vissa saker kräver absolut en skämskudde. Men jag har lärt mig massor av de smällar jag fått. Gråtit en skvätt, rest mig och borstat av mig det värsta och gått vidare. Till slut gick det bra. En drake lyfter nämligen bara i motvind.

Just nu jobbar jag med uppföljaren av "Morsarvet" och har i grova drag skissat på två berättelser till med Mildred Carlesten i centrum. När jag inte skriver är jag egenföretagare inom marknadsföring och försäljning, mamma till två söner på väg in i tonåren, fru, månskensbonde och kroppsbyggare, inte nödvändigtvis i den ordningen.

Skräckläsning

Just nu sträckläser jag Donna Tartts "Steglitsan" (bättre sent än aldrig), men min till en början så njutningsfulla läsning har ett ett inslag av skräck. Har nämligen hör, från två av varandra oberoende källor (en kund, en vän) och inom loppet av mycket kort tid, att boken slutar vara bra någonstans strax före mitten.

Nu kan jag inte förstå hur det skulle kunna vara möjligt. För den här boken, med sina Dickensiska(?) stråk, är något av det absolut bästa jag läst i år. Kanske på länge. Men ni förstår mitt dilemma. Skräcken i att denna underbara läsning plötsligt ska vändas i adjektivstaplande tristess (ja, det är vad jag hört).

Ja, vad ska jag göra? Sluta läsa är uteslutet. Får hänga med till the bitter end, och hoppas att de där surpellarna har fel, fel, fel. Har de fel? Ni som har läst, snälla säg att det är så.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"Stjärnklart" – Lars Wilderäng

"Elektronik har inget immunförsvar.

Det är något som inte stämmer med de allt fler trasiga telefonerna som har lämnats in för reparation runtom i landet. De är stendöda.
Samtidigt börjar en rad oförklarliga händelser i samhället avlösa varandra. Ett fabrikationsfel i bilarnas mikrochips förvandlar snabbt vägarna till bilkyrkogårdar. Tågen drabbas av elfel, hyllorna i affärerna gapar tomma, sommarförkylningarna blir allt segare och strömavbrotten blir en del av den nya vardagen."

Sedan Lars Wilderängs dystopiska thriller (ja, jag har läst en undergångshistoria igen! So sue me!) ankom min lilla boklåda häromdagen så har min kontorsdator packat ihop. Datorn på lagret vägrar hitta nätverket och butikens skrivare strular så mycket att jag funderar på att "go Office Space on it’s ass" (såhär).
Jag kan inte med säkerhet hävda att dessa händelser har ett direkt samband, men jag börjar bli lite orolig för framtiden här …
För likt Jana Vagners "Ön" (recension här) så är Wilderängs skildring av hur ett samhälle som förlorar basfunktioner, ström och fungerande infrastruktur förmodligen inte särskilt långt ifrån sanningen.

Handen på hjärtat. Hur länge tror du vi skulle klara oss utan rinnande vatten, våra iPhones och ett öppet Konsum eller ICA runt hörnet? Inga sjukhus att åka till eller polis som kommer när vi behöver hjälp.
Jag vet inte hur länge du skulle överleva i vildmarken? Själv är jag ingen Bear Grylls direkt.

Det som verkligen skiljer Wilderängs apokalyptiska sci-fi-thriller från mängden är den geografiska placeringen. Precis som en död svensk får mer uppmärksamhet än hundra döda palestinier i pressen – medkänsla mäter man i kilometer – så slår det hårdare när miljöerna och platserna är välbekanta.
Att korsa Göta Kanal trumfar okänd flod i Colorado liksom.
Och Wilderäng får fram en skönt "Walking Dead"-ig stämning i boken (minus Zombiersarna då, inget sådant här).
Vi får följa olika grupper och personer, se hur de klarar sig (eller inte) genom katastrofen.

Wilderängs MÖP-fans (Militärt överintresserade personer), som frossade i vapen- och krigsfokuseringen i de tidigare romanerna "Midvintermörker" och "Midsommargryning", kommer inte att känna sig övergivna här heller. Även om katastrof- och överlevnadsberättelsen är den dominerande här så finns det ändå rätt gott om Militaria. Bl.a. får vi följa en svensk FN-trupp i Afghanistan (och all deras militära utrustning ingående) samt deras kollegor på hemmaplan i Sverige.

Som alla böcker i början av en svit (det ska bli tre i serien tydligen) lider den lite av "Del 1-syndromet". Mycket lämnas hängande i luften.
Och jag ska inte avslöja något om boken slut, men den rejält oväntade "cliffhangern" lämnade mig klart positivt överraskad!
Ser definivt fram emot fortsättningen nästa år.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Spöksommar

Vanligtvis är Rebecka Åhlund jätterolig. Ni kan bara läsa hennes blogg (här) så fattar ni på en gång. Men när hon skriver för barn (Flickan på tavlan och nya Ibland blir skogen vred), så är hon dessutom precis lagom jätteläskig.

I Ibland blir skogen vred får vi återigen träffa Ella från Flickan på tavlan. Det är sommar och hon ska åka på kollo eftersom mamma och pappa tycker att hon ska lära känna barn som inte har det lika bra som hon ("De verkade inte fatta vad jag såg, på stan bara, eller bland mina skolkompisar."). Med på kollo ska också Dylan och Hasan, men ingen av Ellas tjejkompisar. Ella får dela rum med stencoola Lo, ett riktigt kolloproffs, och snart bildar de fyra, tillsammans med snobbige, men ganska snälle och väldigt snygge Michel, ett tätt sammansvetsat gäng. Det kan behövas, eftersom extremt störiga Jon, José och Tjocke-Jimmy gör allt för att göra livet surt för dem, framför allt för Dylan.

Nu skulle ju allt det här kunna vara en ganska så vanlig kollosommar, om det inte vore för det faktum att det spökar i skogen kring kollogården Blomsternäs. Vällustigt berättar ledaren Lisa historien om hur det för länge sedan försvann en gravid tjänsteflicka i skogen. Hon hittades långt senare död, tillsammans med sitt barn. ("Det var lite för mycket faktiskt, att berätta den här historien förr oss. Vi var ju barn.") Skogen verkar aldrig ha glömt. Ibland händer det fortfarande att den blir vred.

Spökhistorien är såklart mindre jobbig för kolloledningen än det faktum att det bara för några år sedan försvann ett barn från Blomsternäs. En flicka som aldrig återfanns. Det talas det inte lika gärna om, men Lo känner till allt. Det är också hon som hetsar ut gänget i skogen på natten, trots att det är förbjudet område...

När jag tänker på det hade det egentligen inte behövts några spökerier för att det här skulle bli en jättebra historia. Rebecka Åhlund har förmågan att kliva in i sina karaktärer och se världen ur exakt deras ögon. Vänskapsrelationer, tråkningar, föräldrar som inte räcker till... allt det som världen innehåller för en tidig tonåring skildrar hon inkännande, humoristiskt och exakt. (Och jag älskar Ella och hennes skarpa iakttagelseförmåga, måste få läsa mer om henne... visst Rebecka, tänker du skriva mer?!) Spökandet blir liksom grädde på moset. Och utan att avslöja för mycket såg i alla fall jag inte upplösningen komma.

Vill ni läsa mer i samma genre?
Flickan på tavlan av Rebecka Åhlund (recension här)
Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg (recension här)

Rebecka Åhlund har gästbloggat hos oss. Läs hennes text här.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gästbloggaren: Lars Wilderäng

Var hamnar vi om elektroniken slutar fungera?

All teknik i vårt samhälle, och alla de samhällstjänster som bygger på denna teknik, har utvecklats ur och med hjälp av äldre teknik. Om vi idag tappar vår strömförsörjning och elektronik, t ex via en så kallad Carrington-solstorm, kärnvapenkrig, EMP-terrorism eller de händelser som utspelar sig i min nya roman Stjärnklart, så finns inte längre någon teknik att falla tillbaka på. Var hamnar vi då?

Det finns de som säger att utan elektronik hamnar vi på 30-talet. Eller varför inte utan strömförsörjning hamnar vi på 1800-talet?

Men det är helt fel. För på 30-talet hade vi industrier som fungerade utan elektronik, industrier som kunde tillverka radiorör eller sedermera transistorer, som i sin tur kunde utvecklas till datorer, datorer som idag är en förutsättning för att kunna tillverka nya mikroprocessorer och mikrochips.

På 1800-talet hade vi industrier som kunde drivas av ångmaskiner, med tillhörande infrastruktur kring bränslen som träkol eller stenkol. Vi hade miljontals personer som hade redskap, kunskaper och kompetens för ett jordbruk utan avancerade maskiner. Vi hade infrastruktur för postgång, segelfartyg, pråmar, ånglok. Vi kunde svarva, bocka plåt, vi kunde göra tegelsten, betong och allt annat som behövdes för 1800-talet, helt utan elektronik eller strömförsörjning. Tas dessa bort idag har vi inget.

Vi skulle inte ens kastas tillbaka till 1700-talet, för även då fanns det en infrastruktur nog för att kunna bygga vidare på.

Däremot skulle vi ha kvar kunskaper, och i de fall vi fortfarande har information lagrat på papper, så skulle inte kunskaper glömmas bort. Om nu inte desperata människor skulle börja elda böcker för att kunna laga mat…

I verkligheten skulle vi om vi berövades elektronik och strömförsörjning hamna i något helt nytt. Ett restsamhälle, där vissa saker fortfarande skulle finnas kvar och fungera så länge tillbehör och reservdelar finns och underhåll kan skötas - men varifrån ska t ex målarfärg för husfasader komma? Ett annat exempel är skjutvapen, men med tiden skulle vi få slut på ammunition och sakna metoder att ta fram nytt krut eller för att gjuta nya kulor - något som idag är industriella processer, som kräver strömförsörjning och fungerande elektronik.

I praktiken har vi inte bara glömt bort hela hantverk, utan saknar förmågan att utan elektronik och strömförsörjning tillhandahålla de mest grundläggande saker vi alla förväntar oss idag. Vem kan göra tandkräm? Vem kan slipa till ett par glasögon för hand åt en översynt tandläkare? Vem ska ordna bedövningsmedel, hur ska tandläkarborren drivas? Hur ska fyllningen tillverkas?

Solstormar av Carrington-styrka händer. En sådan träffade jorden på 1859, innan vi hade vare sig strömförsörjning eller elektronik. 2011 fick solen ett lika kraftigt, rent av kraftigare utbrott, men det missade tack och lov vår planet. Annars hade vi kanske fått svaren på hur samhället skulle se ut utan strömförsörjning och elektronik. En fråga jag delvis försöker svara på i Stjärnklart och bokens uppföljare.

Lars Wilderäng driver Cornucopia?, Sveriges största oberoende blogg i finans-, ekonomi- och miljöfrågor. Han har tidigare arbetat inom IT-branschen men ägnar sig sedan några år åt skrivande samt småbruk av den egna gården. Han är aktuell med Stjärnklart, den första delen i en planerad trilogi. Tidigare har han givit ut romanerna Midvintermörker och Midsommargryning.

Förlåååt Tana!

Jag vet inte vad som hände den där våren 2012. Inte nog med att Karl Ove blev liggande. Även favoriten Tana French lade jag ifrån mig efter bara några sidor. Men eftersom det gick så bra att ta skadan igen med Min Kamp 4 så fortsatte jag det vinnande konceptet ljudbok på originalspråk även med Broken Harbour (Otrygg hamn på svenska, snart i pocket). Och det var som vanligt när det gäller French mörkt, trasigt och alldeles, alldeles underbart.

"När jag tänker på Spainfallet, långt inne i oändliga nätter, är detta det ögonblick som jag minns. Allt annat, alla andra misstag och felsteg på vägen, kunde ha gottgjorts. Det här är det som jag håller fast hårdast vid på grund av hur djupt det skär. Den kalla stilla luften, den svaga solen som lyser på väggen utanför fönstret, lukten av gammalt bröd och äpplen."

Mikey "Scorcher" Kennedy är en av Dublinpolisens skickligaste mordutredare. Ändå har han inte fått sätta tänderna i en riktigt stor utredning på två år (vi som har läst Faithful Place vet vad det var som gick snett, eftersom Kennedy figurerar i utkanten av den berättelsen). När en familj hittas död i Broken Harbour, ett halvfärdigt villaområde utanför Dublin som lämnats vind för våg efter den ekonomiska kraschen, sätts Kennedy tillsammans med rookien Richie på fallet.

På pappret ser det ut att vara en snabblöst gåta, en familjefar som förlorat allt i den finansiella krisen tar livet först av sin familj och sedan sig själv. Men verkligheten visar sig vara betydligt mer mångbottnad. Varifrån kommer hålen i väggarna i det i övrigt lyxiga huset? Och vad användes all övervakningsutrustning till? Vem är fällan på vinden avsedd för? Utredarna dras djupare in i ett nät av hemligheter och motsägelsefulla bevis. Samtidigt dras Mikey Kennedy också ofrivilligt mot sin personliga historias smärtpunkt. Den som utspelade sig i just Broken Harbour.

Ja, Tana French alltså. Det känns som att jag satt dig lite på undantag i min allmänna Gillian Flynn-pepp. Otroligt orättvist, för dina deckare är fortfarande psykologiska thrillers av högsta klass. Skitiga och sorgliga för det mesta, men otroligt beroendeframkallande läsning. Och du lyckas, till skillnad från till exempel Flynn, få mig att känna djup sympati för dina karaktärer. Offer, utredare och förövare (vem hade till exempel trott att jag skulle gilla snobbige Scorcher när han stroppade omkring i Faithful Place?). Och språket! Mättat med ångest och salt havsluft. Om alla deckarförfattare skrev som du... Så mycket mord och blod mitt liv skulle fyllas av då.

Nej Tana, förlåt mig för att jag ignorerat dig. Gläder mig åt att snabbt som ögat att läsa nya The Secret Place som är på gång ut i dagarna. Där får vi återse den unga polisen Stephen Moran från Faithful Place. Det kändes givet att han vid något tillfälle skulle få sin egen bok, French har ju en vana att låta sina bifigurer dyka upp som huvudpersoner framöver, och även om min innersta önskan är att någon gång få återse favoriten Rob Ryan från In the Woods, så ser jag fram emot att lära känna Moran bättre.

Kanske borde jag också tillägga att ljudboken i sig egentligen inte var någon hit. Väldigt mycket olika röster och dialekter och falsetter för kvinnorna. Men jag vande mig. Och parallelläste samtidigt i min pappersbok. Slukarvarning, som sagt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Morden i Mid… Somerset.

”Sommaren 1975. 15-åriga Nola Kellergan försvinner under oklara omständigheter och hennes förmultnade kropp återfinns inte förrän 2008, trettiotre år senare, när den påträffas nergrävd i den berömde författaren Harry Queberts trädgård. Bredvid Nolas kvarlevor hittar poliserna dessutom en kopia av manuskriptet till Queberts berömda genombrottsroman Roten till det onda. Quebert fängslas och anklagas för mordet, men till hans hjälp kommer hans före detta elev, författaren Marcus Goldman, som också är denna romans berättare och egentliga huvudperson. Tillsammans med polischefen i den lilla staden inleder Marcus en utredning som kommer att bli mer komplicerad än vad någon av de inblandade någonsin hade kunnat föreställa sig. Dessutom börjar han skriva en roman om fallet, en roman som redan innan den publicerats verkar vara på väg att bli en bestseller av sällan skådad kaliber. Romanen bär titeln Sanningen om fallet Harry Quebert .”

Om det är en bok som hela Sveriges bokhandlarkår surrat om hela sommaren så är det denna.

Sanningen om fallet Harry Quebert (eller Sanningen om fallet Haricots Verts som en av mina anställda tyckte jag sa när jag berättade om den) har varit en dundersuccé på andra marknader. Bara i Frankrike har den sålt över två miljoner exemplar och vunnit en massa fina litterära priser.
Stilen har jämförts med bl.a. Jonathan Franzens och översättningar på över trettio språk är på väg.

Så uppfyller den de höga förväntningarna då?

Ja, på ett sätt.
Den gör precis det en spännande thriller ska göra. Oväntade vändningar, mörka hemligheter, ond bråd död, ett helt galleri av suspekta personer och möjliga mördare, blod, biljakter och sex.
Det är välgjort och finurligt komponerat av Dicker. På ett lite lagom-läskigt ”Morden i Midsomer”-aktigt sätt.
Det finns ingen riktig svärta här. Inget blodisande. Men det är helt ok, spänningen räcker ändå.

Vad jag inte förstår är de litterära hyllningarna.
Det faktum att huvudpersonen i boken också skriver på den bok vi läser, i boken dvs, är smart och lite ”meta” sådär, men språk och konstruktion ligger långt ifrån ovan nämda Franzen eller tex. Austin Wrights fantastiska och mångbottnade Tony & Susan.

Nej, någon stor roman tycker jag inte att det är.
Men alldeles utmärkt och spännande underhållning ändock.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Gästbloggaren: Simona Ahrnstedt

Låt oss prata lite om romance.

Hur kommer det sig egentligen att jag – övertygad feminist, intellektuell östeuropé och utbildad psykolog tycker att romance är den mest överlägsna genren att läsa, skriva och diskutera?

Svaret ligger i att romance är litteratur av kvinnor, för kvinnor och om kvinnor. Och att jag – som läst betydligt mer än bara 50 Shades eller Harlequin de senaste tjugo åren – vet att romance är en vital, intelligent och kvinnobejakande genre; litteratur där kvinnors rätt till lust och jämlika relationer står i fokus.

Kära Bokboxenläsare, mitt namn är Simona Ahrnstedt, i vanliga fall bloggar jag hos Books and Dreams, men idag har jag blivit inbjuden hit. Tack för det!

Så. Har ni hört talas om romance?
Västvärldens största litterära genre?
Böcker som skrivs av tusentals kvinnor (och några män) och läses av miljontals kvinnor (och några män).
Har ni?

Kanske.
Kanske inte.

Romance lever en lite undanskuffad tillvaro i Sverige. Det är dock en litterär genre på frammarsch och det är välskrivna böcker som älskas av många, många, MÅNGA läsare.

När jag började skriva min första bok, Överenskommelser, så gick mycket av min tid åt till att få folk (kompisar, läsare, förlag) att se bortom sina egna fördomar. För många har fördomar om ”såna där böcker”.

Ju fler läsare jag fick desto mer anade jag att jag hade hittat rätt. Jag visste, bara visste, att fler svenska kvinnor skulle komma att vilja läsa romance.
Jag visste.
Det svåra var bara att få dem börja läsa.

Idag, fyra romaner senare har något börjat hända på den svenska litteraturmarknaden.

Många undrar förvisso fortfarande: ”men vad är det där för nåt” när de ser mina färgglada omslag och får höra beskrivningen av innehållet. Men när de väl läser så brukar de gilla. Inte alla, förstås, det finns INGA böcker som ALLA gillar. Men om jag får människor att läsa min genre, innan de bildar sig en uppfattning så är jag nöjd.

Romance (nej, det finns inget bra svenskt ord, det heter romance) är en litterär genre – på samma sätt som krim, fantasy och skräck är litterära genrer – med en enorm bredd. I romance är fokus på en kärleksrelation. Tänk Stolthet och fördom, tänk Borta med vinden, tänk Femtio nyanser av honom, så får du ett hum. Oftast handlar det om kärlek mellan kvinna och man, men det finns både lesbisk och bög-romance. Bortsett från den centrala kärlekshistorien så kan romance handla om vad som helst. Om svåra ämnen, om roliga ämnen. Om vänskap, om mysterier, änglar, vampyrer, vikingar.

Eller som i min senaste roman; om svensk överklass, finanselit och hämnd.

Jag brukar jämföra romance med krim som ju är den svenskaste av favoriter. I en deckare är det ett brott som ska lösas. I en romance är det en kärleksrelation som ska fullbordas. Det är vägen dit och hur väl författaren bibehåller spänningen som är den litterära behållningen.

Och, just det, om jag får provocera lite:

Slutar det tragiskt är det finlitteratur.
Slutar det lyckligt är det romance.

För att romance är en underhållningsgenre, det är inget att hymla om. Det är underhållning som, när den är som bäst, berör på djupet. Det handlar om relationer och kärlek och det må anses som banalt, men inget med oss människor definierar oss så grundläggande som våra relationer.

I dagens romance är feminism, tolerans och allas lika värde ofta honnörsord. Vidare så gör kvinnor saker i romance. De agerar och tar kommandot över sina liv. Och det slutar väl för dem. Berättelserna fokuserar dessutom på kvinnans självklara rätt till njutning, till att bli sexuellt tillfredsställd.

Romance är – SKA – vara lättläst. Men blanda inte ihop ett lättillgängligt språk med brist på skärpa. Som romanceförfattare kan jag aldrig distansera mig från läsaren. Jag kan inte mästra och predika, jag kan inte gömma mig. Det krävs ett känsligt och ärligt handlag för att dra detta i land.

Såklart det finns dåliga böcker i genren. Säg vilken typ av litteratur som inte har rejäla bottennapp. Men varför uppehålla sig vid dem när de finns så mycket annat som är bra? Varför omhulda klichéartade fördomar om mesiga kvinnor och heteronormativa berättelser när man istället kan gräva djupare och upptäcka bredden, kvaliteten och berättarglädjen?

Jag kom ut ur garderoben som både romanceläsare och romanceförfattare för några år sedan.
Är det din tur nu?
Varmt välkommen ut i så fall.

 
Simona Ahrnstedt är aktuell med romanen En enda natt (Forum), den första delen i en serie samtidsromaner med starka, självständiga kvinnor i huvudrollerna. Simona håller kurser på Medborgarskolan, hon medverkade i Babel för att diskutera romancevågen och hon hoppas att fler kvinnor (och män) ska våga komma ut och stå för att de läser de här böckerna.