Författarträff i Helsingborg idag!

Håller de goda föresatserna en bit in på det nya året? Eller behöver ni lite pepp så här när febrauri står för dörren? Då ska ni ta er till vår Helsingborgsbutik idag.

Där träffar ni Åse Falkman Fredrikson, som har skrivit "Ät & njut! : Recept för kropp och själ",
Åse finns på plats mellan 12:30-14:00 för att signera och prata om sin bok.
Under signeringen kan ni köpa boken för 199 kronor.
Välkomna!

Om boken:
En bok för alla som vill bli motiverade till en sundare livsstil utan pekpinnar, stränga dieter och hårda träningsdicipliner. Fylld med inspiration och smarta verktyg. 
Har du försökt viktminska men inte lyckats? Vill du veta hur du får en lugnare mage, bättre sömn och mer ork? Då är detta boken för dig!
I "Ät & njut recept för kropp och själ får du": 
Coachning och vägledning till en varaktig och sund viktnivå samt bättre hälsa 
Träningsprogram av PT:n, kostrådgivaren och coachen Leila Söderholm 
Inspiration och livsstilstips 
Vacker från kropp till tå! Stylisten och makeupartisten Mats Carlsson ger dig sina bästa tips 
Sist men inte minst: 80 fantastiskt goda kolhydratlåga, glutenfria och sockerfria recept

Bokhandlarna svarar: Om du bara fick läsa en genre för resten av livet, vilken skulle det vara?

Under gråt och tandagnisslan svarade våra panelmedlemmar på den senaste bokhandlarfrågan. Det är uppenbart att den gode Sartre hade rätt. Valet skapar ångest!

Var ligger bokhandeln?

Johan Zillén, Center Syd: Tja, först hade jag tagit den personen eller folksamlingen som krävde något så fruktansvärt orättvist och hemskt av mig och tryckt upp hen/dem mot en vägg och örfilat hen/dem med en självdöd plattfisk ända till hen/de bett om ursäkt och lovat att aldrig kräva något så urbota dumt av någon någonsin igen.
Sen, om vi istället antar att det är en hypotetisk fråga, hade jag fått sätta mig ner och klura riktigt ordentligt.
Ge upp romaner? Inte få läsa nästa Backman? Cleave? Eller Cormac? Går det?
Skippa alla deckare och thrillers? Vad ska man läsa på stranden då? Hur kommer det gå för Ewert??
Dumpa kommande självbiografier? Men det vill jag ju inte heller. Tänk om Bowie skriver en!!
Säga farväl till fantasyn? Ingen mer Gaiman, Ajvide eller Cronin?!!? Otänkbart!
Kan jag inte istället lova att jag aldrig igen kommer läsa en bok om stickning/virkning, trädgård eller new age hokus-pokus om att prata med döda släktingar alt. änglar?
Det är ett löfte jag tror jag kan hålla ....

Susanna Mattsson, Jägersro: Okej, bokhandeln på min öde ö saluför alltså bara en sorts böcker. Ja, då är svaret enkelt. Visst skulle jag sakna den enskilda deckaren eller reportageboken/biografin, Och lyriken! Jag skulle verkligen sakna lyriken! Men jag skulle förtvina själsligen utan romanerna. Det är ju genom dem jag får leva hundratals liv istället för ett enda. Tvingas jag snäva ner svaret ännu mer väljer jag samtidsromaner ("Stolthet och fördom" kan jag i princip utantill och detsamma gäller för "Svindlande höjder" så dem kan jag tänka på innan jag somnar under min palm). Då skulle jag ändå kunna hänga med i vad som händer i världen medan jag vegeterar på ön.

Filip Nygren, Helsingborg: Hmm... Måste jag separera fantasy och sci-fi?
Med risk för ett alldeles för självklart svar så säger jag fantasy i så fall. De flesta kanske tror att genren är begränsad till drakar, alver och orcher, men det finns, i min mening, egentligen inga regler för vad genren fantasy kan innefatta. Du kan som läsare hitta allt från mordhistorier till komedi och romantik, så att läsa fantasy-genren resten av livet skulle för mig inte vara någon egentlig begränsning av det jag får läsa.
Okej, jag skulle sakna en del biografier...
Och definitivt kokböcker...
Lite inspirerande designböcker hade också varit svårt att leva utan...
Suck...

Odette Gross, Helsingborg: Nej! Nejnejnejnejnejnejnejnejnej! Att bara läsa en genre hela livet!!! Förutom att det är helt omöjligt tror jag att det bryter mot de mänskliga rättigheterna under kategorin ”Förbud mot tortyr”!
Jag kan sträcka mig så långt att jag väljer bort en gengre: fantasy. Det var inte speciellt svårt eftersom jag aldrig läser det i alla fall, men sen blir det värre. Jag gillar deckare, men efter ett par mord vill jag gärna ha något annat.
Om jag absolut måste säger jag nog romaner, det är ett vitt begrepp som innefattar ganska mycket, från chic lit till nobelpristagarna.
Men jag inser att jag då aldrig får reda på hur det går för Cormoran och Robin i Robert Galbraiths deckarserie som jag har läst de två första av och älskat. Eller att jag inte får läsa ”Children of the mill” som jag väntar på pocketversionen av, det är en memoar. Och reseguider är ett måste! Och kokböcker behöver man ju! Och barnböcker! Och fina fotoböcker! Och alla andra böcker med!
Så jag uppfinner en ny genre: ”böcker jag vill läsa-genren” och så väljer jag den!

Eva Killberg, Ängelholm: En god roman har allt
En god roman kan flytta dig till en annan tid, till en annan plats, in i en annan människa, ge dig förståelse och förskräckelse, glädje och sorg, skönhet och fulhet, komik och tragik, kort sagt, hela livet och mer därtill. Självklart skulle jag välja romaner, om jag blev så illa tvungen att välja. Deckare, facklitteratur och lyrik är förstås också givande, på olika sätt. Men för mig kan det inte riktigt göra det som en rik, välskriven roman kan. För mig måste inte allt vara sant - bara det är sannolikt. Därmed försvinner även fantasy för mig, och faktaböckerna kommer längre ner på önskelistan.
Men deckare, som är så spännande, kan man vara utan det? Måste man inte få grotta ner sig i människans svarta sidor emellanåt? Jag säger bara, läs Dostojevskijs roman "Brott och straff". Bättre än så blir det inte.
Och det sköna i lyriken, kan man avstå det? Jo, det finns romaner som är oerhört poetiska. Ta senaste nobelpristagaren, Patrick Modiano. Ofta avslutar han sina kapitel med de underskönaste formuleringar. (Han är förresten spännande också, bara man har tålamod). Eller ta Linda Olson, den svensk-nyzeeländska författarinnan som förtrollar sina läsare med ljuvt vemod, bland annat i den senaste romanen, "Koltrasten sjunger i skymningen". Till och med titeln är poetisk.
Men som väl är behöver ingen välja. För det vore inte samma sak med en roman för en ung, arg man som Yahya Hassan. Lika kraftfullt hade det aldrig blivit i prosa, som i de laddade diktraderna. Och faktaböckerna, nog behövs de. Vem vill avstå Bengt Liljegrens hyllade Churchill-biografi?
Kontentan blir ändå - jag vill inte välja bort delar av smörgåsbordet i bokhandeln!

Drömmens uppfyllelse

Äntligen!

Det är fyra år sedan vi flyttade in i vårt renoveringsobjekt. Och märkligt nog var vi tvungna att:
fixa ett avlopp
installera in nytt kök
sätta upp innerväggar
byta panelen på utsidan
isolera
slipa golven
med mera
med mera
med mera
innan denna livsnödvändiga vägg fick se dagens ljus (så mycket dagsljus vi får såhär års, alltså):

Men nu! Lycka! Och i bokstavsordning!
Miraklet skedde att den dessutom svalde hela min boksamling. 

Här finns fler bilder på inspirerande hyllbyggen. Men jag byter inte min mot någon. Ni kan räkna med ett antal tvångsmässiga shelfies i framtiden!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tre favoriter inom fantasy och sci-fi från 2014

Jag tänkte inleda mitt skrivande på Bokboxen med att kort gå igenom mina tankar om några favoriter från året som gått. Det har varit ett bra år för de som gillar den här genren, det är en hel del titlar som fortfarande ligger i ”att läsa” högen, men det innebär bara mer läsglädje i slutändan. 

"Words of Radiance" – Sanderson, Brandon
Sanderson är en av mina absoluta favoritförfattare, och han gör mig inte besviken i del två av "The Stormlight Archive". Som i den första delen "The Way of Kings" tar det ett tag innan han kommer upp i tempo, men missförstå mig inte, de lugnare partierna är som vanligt av hög klass och att få lära sig mer om den vidunderliga värld Sanderson skapar är ett kolossalt nöje.
Hela tio(!) delar är planerade i "The Stormlight Archive" och om det fortsätter i samma takt så får vi njuta av den här serien i 20 år till, lite långt mellan släppen kan tyckas, men det väger han upp med fler titlar i sina andra världar däremellan. Helt klart årets favorit för min del!

 

"The Crimson Campaign" – McClellan, Brian
Del två i "The Powder Mage Trilogy" (den första är "Promise of Blood"), fortsätter i samma anda som den första delen, en blandning mellan krigsroman och detektivhistoria med musköter och ett annorlunda magisystem. Just magisystemet i denna serie känns som en frisk fläkt och lyfter böckerna avsevärt, det skadar inte heller att McClellans karaktärer fortsätter att utveckla djupare personligheter och hoppen mellan dessas perspektiv är perfekt avvägda. Vanligtvis brukar del två i en trilogi brista lite i kvalitén, bok två är i detta fall starkare än den första delen. Del tre "The Autumn Republic" släpps redan den 10:e februari!

 

"The Remaining" – Molles, D.J.
Nej vi snackar inte om ett trance-album, D.J. Molles är kanske inte en författare ni har hört talas om ännu, men kommer garanterat att imponera om ni ger honom en chans. Jag upptäckte hans serie "The Remaining" i somras, en post-apokalyptisk överlevnadshistoria med zombie-liknande inslag. Jag säger inslag för att dessa böcker fokuserar på överlevarna och inte på ”zombierna”, även om bakgrundshistorien och utvecklingen av dessa är väldigt väl uttänkt.
Efter att ha läst den första delen var jag inte övertygad. ”Militärporr”, tänkte jag, då det finns ett överflöd av militära termer och referenser till utrustning som jag aldrig hört talas om. Den första delen slutade dock lite abrupt och jag kände att jag behövde läsa ”en liten bit” in i del två för att kunna avsluta.


Fyra böcker och två noveller senare kan jag konstatera att jag är helt såld på D.J. Molles "The Remaining". Ytterst spännande, med alla möjliga förvecklingar och intriger. Rekommenderas starkt, årets överraskning! Alla fyra utkomna delar samt novellerna släpptes under 2014, då Molles tidigare gav ut dem själv, men plockades upp av Orbit. Del fem kommer den 24:e februari.
Läsordning för dem som (jag) lätt förvirras:

Del 1: "The Remaining"
Del 2: "The Remaining: Aftermath"
Del 3: "The Remaining: Refugees"
Del 4: "The Remaining: Fractured"
Novell 1: "The Remaining: Trust"
Novell 2: "The Remaining: Faith"
Del 5: "The Remaining: Allegiance"


Filip Nygren
Killbergs Bokhandel Helsingborg

Välkommen Filip Nygren!

Bokboxen har fått en ny skribent. Fantasyexperten Filip är gammal i bokhandlargemet, men nykomling i bloggen, så därför bad vi honom presentera sig lite snabbt:

Namn: Filip Nygren.

Arbetsplats: Killbergs Bokhandel / Akademibokhandeln i Helsingborg.

Antal år i bokhandel: Cirka åtta år allt som allt!

Läser just nu: "Wheel of Time"-serien av Robert Jordan & Brandon Sanderson för femte eller möjligtvis sjätte gången. Och den här omgången får jag äntligen läsa hela serien färdig (förra gången var de två sista delarna inte utgivna)!

Kommer främst att skriva om: Sci-fi och fantasy.

Favoritbok: Det finns många fantastiska böcker, men den där speciella boken som man återvänder till gång på gång, som man hela tiden citerar för oförstående vänner, som alltid ligger framme, fullständigt söndertummad, den söker jag fortfarande efter.

Det bästa med att jobba i bokhandel: Detektivarbetet som i vissa fall krävs för att hitta rätt titel åt kunden, kan vara väldigt klurigt och mycket roligt.

Detta gör jag när jag inte läser: Hjälper tidigare nämnda oförstående vänner med sina datorer, designar i Illustrator, ser på för mycket film och följer alldeles för många tv-serier.

Imorgon listar Filip sina fantasyfavoriter från det gångna året. Håll utkik!

Men är det inte...?

Det är mycket snack om att tv-serietittandet är den nya läsningen. Det stämmer väl inte riktigt i mitt fall. Men i perioder kan östtyska familjekrönikor, transföräldrar, hårdföra mc-snubbar och allehanda McNulty:s kidnappa min lästid. Ibland så till den grad att jag träffar dem i verkliga livet.

Nyligen var till exempel Opie ("Sons of anarchy" innan det blev dåligt), Saul Berenson ("Homeland") och Big Boo ("Orange is the new black") inne i butiken. På samma dag! Snacka förvirring.

Deras inköp bekräftade också att det verkligen var de och inga taffliga look alikes jag såg. Opie köpte barnböcker (jag ser inte honom som en stor läsare, men Lyla läser säkert för kidsen). Big Boo köpte gratulationskort (bakom den hårda ytan klappar som vi vet ett gott hjärta, eller så var det bara någon tjusig ny donna på avdelningen som skulle smörjas). Saul Berenson köpte fackböcker såklart (i och för sig tror jag inte att jag sett honom med mer än en tidning i handen, men om han inte gillar att försjunka i en god bok efter att världen är räddad ska jag äta upp min hatt).

Om karaktärer från tv kan dyka upp på det här sättet kan väl mina litterära vänner inte heller vara långt borta? Mr Darcy? Du är hjärtligt välkommen till Jägersro Center. Bara så att du vet.

Susanna Mattsson

Killbergs Bokhandel Jägersro

Boktips från böcker

Varifrån brukar ni oftast få era boktips? Själv är jag en slav under Svensk Bokhandels vår-, sommar- och höstnummer där den kommande utgivningen listas. I andra hand handlar det om nya böcker av gamla favoriter. I tredje hand DN:s kritikertopplista och Sydvenskans recensioner (jajamensan, jag är en dinosaurie) samt tips från kollegor, vänner och andra bokbloggar. Sedan kommer omslagen och och sist baksidestexterna.

Till den lite ovanligare kategorin tips hör dem man får i böcker. Det kan röra sig om citat från en annan författare i en älsklingsbok (så upptäckte till exempel en kollega Oscar Wilde efter att ha läsa Maria Gripes "Skuggserie"). Eller som i mitt senaste fall, ett rakt boktips från bokens rollfigurer.

Lyssnar just nu på Knausgårds "Min kamp 5". Han befinner sig i Bergen och har just börjat på Skrivekunstakademiet, där en av lärarna är Ragnar Hovland (som jag aldrig hade hört talas om - min kunskap om grannlandets författare sträcker sig i princip till Saabye Christensen, Jan Kjærstad, Erlend Loe och Jo Nesbø), författare till det som en av den unge Karl Oves vänner kallar den främsta studentromanen. I sedvanlig stil beskriver Knausgård vännens entusiasm över "Sveve over vatna" på ett sätt som gör det omöjligt att inte bli nyfiken.

Självklart finns den inte översatt. Självklart är den skriven på nynorsk. Men ändå... den finns fortfarande att få tag i (dessutom i en pocketutgåva vars omslag ger mig någon slags nostalgisk Castaneda-vibb). Och ja, den är redan på väg rakt in i min läsande famn. Rapport kommer såklart att avläggas efter läsning.

En annan av lärarna på Skrivekunstakademiet är heter för övrigt Jon Fosse. Jag har aldrig riktigt bekantat mig med hans texter, men det gör däremot huvudpersonerna i den fantastiska feel good-filmen "Kyss meg för faen i helvete". Se den!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Goda grannar?

I ett nedslitet hyreshus i södra London bor en samling vingbrutna existenser. Cher, en femtonåring på rymmen. Hossein, en iransk flykting i väntan på uppehållstillstånd. Thomas, en ensam tjänsteman på väg att förlora jobbet. Den vildögda enstöringen Gerard. Och den vänliga Vesta, som bott i husets källarvåning hela sitt liv. In flyttar också Collette, på flykt undan sitt tidigare liv.

Husets invånare kommer och går, någon försvinner, någon annan dyker upp. Ingen blir saknad. Det här är inte stället man stannar på. Det är platsen man flyr till -  och ifrån.
Men så en natt sker någonting som gör att hyresgästerna svetsas samman. De delar nu en stor och fruktansvärd hemlighet...


När Alex Marwood debuterade med den strålande thrillern "Onda flickor" skrev jag bland annat såhär: 

Ibland när man läser en deckare kan man få känslan av att författarens hela intention är att få till en riktigt rafflande historia. Det är spännande när man läser. Så lägger man ifrån sig boken, och vips har man glömt den. Å andra sidan kan man ibland ha turen att plocka upp en deckare där författaren har en något mer ambitiös agenda. Där hon faktiskt har något viktigt att säga och väljer att klä detta viktiga i kriminalkostym. Några lyckliga kan dessutom göra detta på finfin prosa.

... Även om berättandet är förrädiskt lugnt är känslan av att läsa den här psykologiska thrillern som att försöka hålla sig på benen mitt under ett jordskred. Man försöker ta sig uppåt, men man bara vet att det kommer att rasa. Flera gånger vill jag stanna historien. Tvinga den att byta riktning. Låta huvudpersonerna få nåd. (här kan ni läsa hela recensionen)

Nej, Alex Marwood satsar inte på den vanliga andan-i-halsen-thrillern. Här är det smygande skräck som gäller och i fokus står berättelsens huvudpersoner och författarens sociala agenda. För Marwood skriver om de utsatta, de undanskymda och bortglömda, dem som ingen skulle sakna om de försvann. Det är en vällovlig ansats och det lyfte "Onda flickor" till en kriminalroman utöver det vanliga. Tyvärr sker inte samma sak i "Granne med döden". För det första är själva mordhistorien bra mycket mindre inspirerad. Med det inte sagt att den inte är elaborerad, för det är den, men inte lika ryser-i-märgen-över-världens-orättvisor-och-slumpens-spel-genialsk. Istället är det brutalare och blodigare. Men hjärnsubstans går jag ju aldrig igång på, det är alltid själva ondskan som skrämmer mest.

De delar av boken som skildrar husets invånares öden är i och för sig intressanta, men för långrandiga och fulla av upprepningar. En strängare redaktör och en upptajtad text hade gjort underverk. Lite färre ord och mindre blod helt enkelt, och det här hade blivit en mycket bättre bok.

Kanske står min besvikelse i proportion till förväntningarna (det är ju ofta så) som var höga, mycket höga. Jag utropade ju den här boken, oläst, till en av förra årets bästa deckare. Men det blir bara ett medelbetyg till "Granne med döden" (det är i och för sig vad de flesta deckare jag läser brukar få, så ingen skam i det). Johan gillade bättre. Läs vad han tyckte här.

Men alltså på det igen, Alex! Jag vet att du kan. Självklart läser jag nästa bok.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Vem är Amanda Palmer?

Man skulle kunna göra det lätt för sig och bara kopiera Wikipediainlägget:

”Amanda Palmer, född 30 april 1976 i Lexington, Massachusetts, är en amerikansk musiker, känd som sångare och pianist i bandet The Dresden Dolls från Boston. Hon är också verksam som soloartist och i duon Evelyn Evelyn, tillsammans med Jason Webley.
Palmer gifte sig 2011 med författaren Neil Gaiman.”

Eller så skulle man kunna lägga lite mer krut i beskrivningen såhäringa:

Amanda ”Fucking” Palmer är en av de senaste decenniets mest intressanta och innovativa artister på den alternativa musikscenen. Hennes unika stil och röst, en blandning av punk, kabaret, rock, pop, teater och ukuleleimprovisationer, saknar motstycke i modern populärkultur.

 (Lysssna. Älska. Amanda Palmer)

Hon är en stilbildande pionjär inom användandet av sociala medier för att skapa kontakt med sin publik. Amanda har över en miljon följare på Twitter, var den första artisten i världshistorien att dra in över en miljon dollar på crowdfundingsidan Kickstarter (vilket ledde till att hon fick smeknamnet ”The Queen of Crowdfunding”, men kan vi inte vara överens om att ”The Kahleesi of Kickstarting” hade varit mycket coolare…), under turnéer runt om i världen bor hon alltid hemma hos fans och twitterorganiserar oannonserade ”Ninja”-spelningar – tillsammans med lokala musiker och konstnärer – i de städer hon besöker.
Hennes ”Ted Talk” – där hon pratar om sin karriär och ställer frågan: ”Borde vi inte sluta kräva att folk betalar för musik och istället låter dem göra det?” – har setts av över tre miljoner människor på YouTube.
Titta själv, när du läst klart det här: https://www.youtube.com/watch?v=xMj_P_6H69g

Hon är sedan 2011 gift med en av världens mest begåvade människor, den framtida Nobelpristagaren, författaren Neil Gaiman.

Och hon kom i vinter ut med sin första bok, som tar upp allt det jag precis skrev här ovan och mycket mer, ”The Art of asking”.

Som jag läste ut förra veckan.
En bok som borde läsas av varenda person som pysslar med musik, teater, text eller konst i valfri form. Den kommer sannolikt att förändra sättet du ser på relationen mellan artist och publik, kulturpolitik, sociala medier och gemenskap. Möjligen även världen.

Det är även en rörande, rolig, fräck och fascinerande självbiografi.
En bok där du kastas mellan skratt, grått, insikter och hallelujah-moments.
En bok som det är obegripligt att inte något svenskt förlag köpt in ännu.
En mer given Skavlan-gäst existerar inte på den här planeten.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Skrivet på huden... eller omslaget.

Det började med Jenny Boströms magiskt fina amerikanska klassikeromslag. Nu dyker den ena efter den andra tatuerade framsidan upp. Och jag gillar det. Kanske är tatueringen den nya blodstänket (ni minns väl det stilbildande omslaget till "Låt den rätte komma in" med blod i relief)?

Jag trodde definitivt det när jag i Svensk Bokhandels vårnummer såg omslaget till "En bön för de stulna".

Nu visar det sig att boken kommer att se ut såhär istället när den kommer ut:

Något av en besvikelse måste jag säga. Kanske slängde de i sista stund en blick på "Vinterkriget" och tänkte: "Det där kommer att resultera i ett lika-som-bär-inlägg i Bokboxen. Bäst vi ändrar." Med största säkerhet var det exakt så det gick till.

Jag väntar mig ändå mer tatuerat framöver. Om 90-talet var årtiondet när tatueringen blev vardagsmat på Svensson, är det böckernas tur på 10-talet. Det kan ni skriva upp (på huden om ni vågar).

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bra där, Månpocket!

Trogna följare av den här bloggen känner till min faiblesse för Kate Morton, drottningen av högklassiga anglofila underhållningsromaner. Ni är likaledes bekanta med min aversion mot de 80-talsvibbiga omslagen ("Dimmornas lek" är kanske det mest avskräckande exemplet, men samtliga är fula - utom möjligtvis pocketomslaget till "I det förflutna").

Kanske känner fler som jag, för nu tänker Månpocket ge ut Mortons romaner med nya, lady-littade omslag. Lite Downton Abbey sådär. Brittiskt vindpinad stämning. Romantisk mystik. Jag säger bara jaaaaaa! Här är de förslag förlaget presenterar på sin Facebooksida. Så himla rätt tänkt.

Att de sedan inte når riktigt hela vägen må vara hänt. Omslaget till "I det förflutna" är fantastiskt fint. Väldigt Audrey Niffenegger. Eller "Skuggan över stenbänken", för den delen. Men i övrigt skulle jag vilja ha mer av de mystiska bakgrunderna och mindre av de svala damerna. De ger mig fortfarande lite mer kioskvibb än önskvärt.Vi pratar ju kvalitetsunderhållning här. Då är ryggar bättre än blickar i fjärran.

Det är dock miljoner gånger bättre än innan (se exempel nedan). Bra där, Månpocket! Förhoppningsvis hjälper ni fler att upptäcka Kate nu. Jag ska som vanligt göra mitt i butiken.

Här och här kan ni läsa lite mer om vad jag tycker om Kate Morton.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

You wanted the best! You got … väldigt mycket av samma sak.

Man kan tycka att det är lite overkill att läsa fem böcker om samma band, men då ska man komma ihåg att jag:

1. Inte läste allihopa på en gång. Genes bok läste jag för säkert tio år sedan. Aces 2011 eller så. Pauls bok över julen nyss och Peters får jag ärligt säga att jag snabbskummade igenom på någon timme i onsdags natt när jag inte kunde somna.

2. Har läst säkert tjugo böcker om David Bowie. Bara så ni vet.

Så vilken av dem är bäst?
Vilken ligger närmast sanningen?

Självklart svårt att avgöra för den som inte var med.
Sanningen är subjektiv, alla har sin egen.

Genes bok är roligast. Han har bett i språket och är en god berättare.

Pauls bok fokuserar mest på musiken. Och sex. Mycket sex. Samt en bitvis gripande historia (som jag inte kände till) om ett dolt handikapp och komplicerade föräldrarelationer.

Ace Frehleys bok kan summeras ungefär såhär:
”Jag är full. Jag är jättefull. Jag är ännu jättfullare. Jag kör bil på fyllan. Gene är en idiot!”

Peter är bitter i sin bok. Jäkligt bitter bitvis. Men det gör nog ont att få sparken från ett av världens största rockband. Två gånger.

Så om ni inte pallar att plöja igenom alla fyra rekommenderar jag er att istället läsa Carl Linnaeus ”KISS – Den osminkade sanningen”. Den finns ute i pocket nu.
Då sparar ni både tid och pengar. :-P

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Min favoritfolkbildare

Det är ingen hemlighet att jag älskar Liv Strömquist. Sedan jag fick "Hundra procent fett" i mina händer har hon tronat på en ohotad förstaplats bland de svenska serieskaparna. Och där sitter hon nog säkert än (även om konkurrensen blir allt hårdare, vilket är fantastiskt). Hennes oefterhärmliga blandning av politik, folkbildning och humor är helt enkelt oslagbar.

I senaste albumet (ja det är inte helnytt längre, men fortfarande det senaste) "Kunskapens frukt" utvecklar hon temat från sitt  sommarprogram och ägnar nära 150 sidor år det som brukar kallas för "det kvinnliga könsorganet".

Det är Freud och Polynesien och Törnrosa och mossiga biologiböcker och de gamla grekerna. Det är frågan om varför vi har ett sådant extremt laddat förhållande till den här kroppsdelen. Det är sjukt välresearchat och helt fantastiskt informativt. Jag som ändå pluggat genusvetenskap lär mig massor och när jag läst färdigt vill jag sätta den här serien i händerna på precis alla!

Om jag måste ha någon invändning så är det att den hejdlösa humorn från tidigare alster kanske fått stryka något på foten till förmån för viljan att sprida kunskap. Jag saknar den i vissa passager, men sedan är den tillbaka - briljant och knivskarp. Detta är helt enkelt vansinnigt bra. Vågar man hoppas att "Kunskapens frukt" nu blir obligatorisk läsning på biologilektionerna?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Never ending story (inte den av Michael Ende)

Välläst men inte utläst.

Sjukt peppad var jag ju på Marisha Pessls "Night film" när den kom ut. Och kastade mig över den gjorde jag. Men sedan hände något. För trots att jag älskade "Fördjupade studier i katastroffysik" och trots att storyn är extremt tilltalande på pappret så kommer jag bara inte igenom den.

Det är inte det att jag inte har försökt. Boken har hängt med mig under snart ett år. På nattygsbordet, på lunchen, i trädgården, till stranden, till USA, till Indien, till mormor... Det är väldigt sällan man aktivt läser en bok under såhär lång tid.  Men jag får bara inte till det. Nu har jag hur länge som helst varit nästan klar. Cirka 100 sidor kvar, läser en här en där av de 600, och boken börjar se ut som om den har släpats runt jordklotet (vilket den ju har). Denna bloggpost är tänkt att vara nödropet som ska få mig att avsluta evighetsprojektet.

Jag vill inte riktigt fälla domen (långrandigt, för kär i sin egen historia - hoppsan där kom den!) förrän jag är helt klar. Jag lovar alltså nu - dyrt och heligt - att göra en sista ansats. Någon annan som haft samma bekymmer med boken? Eller (ännu hellre) kan få mig att fatta hur bra den är?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

En norrländsk förstaroman

Helt baserat på egna erfarenheter tänker jag mig att tonårstiden är en ganska värdelös tid för de flesta. Har aldrig riktigt fattat tendensen att glorifiera och nostalgiskt sucka efter den där finniga, osäkra, hierarkiska och dystra tiden i livet. Ser man till litteraturen så verkar i och för sig de flesta vara på min sida. Eller så är det bara ungdomliga dysterkvistar som jag som känner behovet av att sätta den där tiden på pränt.

Victoria Larsson verkar vara en frände, ett par år äldre än jag. Hon var i mitten av tonåren när de så kallade Åmselse-morden inträffade. Vi som var med då minns hur tidningarna fylldes med bilder "Juha och Marita" och hur klappjakten på dem täcktes nästan njutningsfullt av kvällspressen. Det var en slags dramaturgi man inte sett förut. Namn och bild och så nära uppdateringar i realtid det gick att komma i slutet av 80-talet. Fruktansvärt och (för oss som inte var direkt berörda) vansinningt spännande på en och samma gång.


"Ett norrländskt trauma" är en lätt förtäckt självbiografi som handlar om Veronica. Veronica som hoppat av gymnasiet, frenetiskt skrubbar och sminkar sitt finniga ansikte, som slår sin lillasyster tills blodet rinner och hatar sina vidriga, menlösa kapitalistsvinföräldrar, hatar sig själv. Veronica som blir besatt av Juha Valjakkala. Det där rockstjärnehåret och de mörka ögonen. Äntligen har det hänt något i hennes avkrok. Åmsele ligger ju bara några mil bort. Hon är övertygad om att Juha är oskyldig. När han svarar på hennes brev utvecklas besattheten snart till förälskelse.

Det finns mycket att känna igen sig i. Inte för att jag svärmade för en trippelmördare som tonåring, men utanförskapet och längtan efter att bli sedd och förstådd, desperationen och hoppet och hatet, allt en en enda röra inombords. Sminket som ska dölja det och spriten som ska döva det. Det kan jag utan problem relatera till. Och en där blinda förälskelsen, fjär och farlig. Snart bläddrar jag som besatt för att se om Juha ska svara. Vad han ska svara.

Det är detta som gör att jag sugs in i berättelsen, snarare än tonen och språket. För det är inte i dem bokens styrka ligger. Flera blinkningar görs till Inger Edelfeldt (vissa skeenden och tankegångar verkar nära nog kopierade från "Juliane och jag", så jag gissar att Victoria Larsson läst och blivit inspirerad precis som jag blev i tonåren) och jag kan därför inte låta bli att göra en jämförelse mellan Edelfeldts rika och insiktsfulla författarskap och denna debutroman. Och det är orättvist såklart. Det är inget fel på "Ett norrländskt trauma". Det är en snygg och mångbottnad titel, som om vi ska prata tidningska "lockar till läsning" precis som en rubrik ska göra. Men kanske har titeln fler bottnar än själva texten. "Ett norrländskt trauma" är en habil förstaroman om att växa upp. Men den hade inte varit lika spännande utan den där verklighetsanknytningen. Det blir lite kvällstidningsläsning över upplevelsen. Hetsigt. Beroendeframkallande. Men inte så djupt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tittar på TV

Årsslutet/början är som vanligt tid för listor av alla de slag.
Jag har här redan räknat upp vilka böcker och låtar som toppat hos mig under 2014.
Nu är det dags för TV.

Årets bästa serier är:

1. The Walking Dead (säsong 5, första halvan)
Intensiv, nagelbitande spänning. Det blir inte bättre än så här.

2. House of Cards (säsong 2)
Kevin Spacey och Robin Wright i sina livs bästa roller. Knack knack.

3. Game of Thrones (säsong 4)
George RR Martin får ta och skynda på med bok 6 innan de hinner ifatt nu …

4. The Newsroom (säsong 3)
Bara 6 avsnitt lång?! Men säsong tre är ren Sorkin-magi. West Wing-klass mannen. Bravo!

5. American Horror Story – Coven (säsong 3)
Inte den läskigaste säsongen, men vansinnigt underhållande. Jessica Lange for Supreme!

6. Homeland (säsong 4)
Ett rejält snäpp upp i klass från oinspirerade säsong 3. Claire Danes har aldrig varit bättre.

7. Orange is the new black (säsong 2)
Kanske inte lika stark som första varvet. Men otroligt bra ändå.

8. True Detective (säsong 1)
Lite för flum-såsig bitvis för att hamna topp 5, men en mörk och intensiv resa nonetheless.

9. The Fall (säsong 1)
Kom ut 2013 men sågs av mig och frun först i år. Krypande obehaglig seriemördarserie. Säsong 2 strax.

10. Californication (säsong 7)
Sista året med Hank Moody var inte det starkaste på långa vägar, men ändock ett värdigt, roligt och rörande avslut på våra sju år tillsammans.

Bubblare:

The Strain (säsong 1)
Trogen Del Toro & Hogans bok. Välgjord, snygga effekter. Träiga skådisar och avsaknad av ”det där lilla extra som är svårt att sätta fingret på” gör att totalupplevelsen blir ett: ”Hmmh? Jaså? Ok.”

Marvel’s Agents of S.H.I.E.L.D. (säsong 2)
Nördigt kul för alla oss gamla seriefreaks! Säsong två har också varit mörkare och markant mindre barnvänlig än den första, men kvaliteten är fortfarande för ojämn för toppbetyg.

Årets besvikelse

Constantine (NBC, säsong 1)

Hur kan man skjuta så fullkomligt snett?
Med ett sådant fantastiskt grundmaterial att plocka från (”Hellblazer”, skapad av Alan Moore, fortsatt av Jamie Delano, perfekterad av Garth Ennis) så misslyckas man ändå så spektakulärt?
Det är som om serieskaparna helt missförstått hela John Constantines själ.
Istället för den motvillige anti-hjälten som tvingas in i situationer han verkligen inte vill vara i (och ofta offrar vänner för att ta sig ur), så får vi ”John, och hans balla sidekicks, möter veckans Monster ”.
Mer Scooby Doo än Hellblazer tyvärr.
T.o.m. Keanu Reeves bio-version från 2005 var bättre än detta magplask.
Håller nu alla tummar jag har för att Seth Rogens ”Preacher”-serie på AMC fångar mer av förlagans magi …

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

"Och natten viskade Annabel Lee"

Hur förhålla sig till att recensera en bok man aldrig blir klar med? Så är det ju ofta att skriva om lyrik, eftersom det aldrig rör sig om någon pärm-till-pärm-läsning. Kanske man i och för sig slukar hela samlingen först, girigt och bulimiskt. För att man har väntat, säg sex år (en siffra helt tagen ur luften) på något nytt. Men sedan måste man plocka upp, bläddra, återkomma, låta sjunka in. Gå och suga på några fraser som sjunker extra djupt. Hitta några andra och göra samma sak. Låta det växa och sjunka och byta betydelse.

Därför har det tagit lång tid för mig att skriva om Bruno K. Öijers "Och natten viskade Annabel Lee". Jag är inte säker på att jag kan göra det med någon rättvisa nu heller. Men jag gör ett försök.

Hans poesi har rört sig under de drygt 20 år vi har varit bekanta (jag och Brunos poesi alltså, jag göra inga claims to fame här). Från en neonglittrande och skitig storstadsfond mot naturen (känns som att vi gjort lite samma resa där, förutom det marginella faktum att jag inte förvandlat det till magisk poesi). Språkligt allt rakare och enklare.
För det är aldrig svårt att läsa Öijer, ibland till synes banalt enkelt. Men stanna upp, skrapa lite, (se honom läsa sina egna dikter!) och ett universum öppnar sig. Precis som det ska vara när poesin är som bäst. Han tar, trots sin outsiderposition, sikte mot det allmänmänskliga och sparkar samtidigt mot all form av dumhet och konformism så att det sjunger inombords och gnistrar ur boksidorna.

Ja, mer konkret än så tänker eller kan jag nog inte bli. Kanske kan jag göra en regelrätt recension om något år sådär, när den här samlingen blivit en del av blodomloppet.

Läs istället själva och se vad ni tycker. Eller sug bara lite på de här sista raderna i barndomseposet "Vidöppet Sår" (titeln!! märkligt hur det banalt pretentiösa blir alldeles, alldeles underbart när det kommer från hans penna): 

och en natt på landet
är det sommar men ändå kallt
vi väcks och går ut
ser kometregnet falla bakom stugan
och så tätt och så nära
att du måste springa fram och leta i gräset

Här, här, här och här kan ni (bland annat) läsa mer om min kärlek till herr Öijer.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro