Alltid Amber i spalt

Jag är inte särskilt sentimental av mig. Jag brukar inte kika bakåt allt för mycket. Jag är rätt så glömsk och lite trög inför gamla grejer. Men jag är boksentimental.

När jag ser en bok jag läste i barndomen suger det till i magen. När jag börjar bläddra flimrar en glömd tid förbi. Jag är där. Sitter i lackskor och vippig kjol i mina morföräldrars kök och bläddrar i ett nyförvärv på julafton. Och där i cykelbyxor och mussetröja vid sommarstugesjön, Bröderna Lejonhjärta, Fem-böckerna, Narnia, Spelkortsmysteriet, allt Gripe.

Och så tonårstiden, här suger det till som mest. Svindlande höjder, Jane Eyre, allt Austen. Men så en glömd, tills den dök upp en dag i lådorna. Alltid Amber av Kathleen Winsor.


En stor grön bok, med tappad rygg, och skriven i spalt. Spalt! Vad hände med det? Fantastiskt behagligt, lite som att läsa en telefonkatalog.

När jag talar om boksentimental menar jag inte bara det där suget i magen. Suget är fysiskt, mänskligt, som dofter som öppnar sedan länge stängda dörrar.

Jag vältar mig i boksentimentaliteten. Jag vill återuppleva. Jag läser om. Men det är här det skiljer sig från annan sentimentalitet som är statisk. Vanligt sentimentalitet kan bara blekna, tappa sin magi ju mer man försöker gräva i den. En bok kan aldrig läsas om på samma sätt. Den förändrade läsaren kan inte uteslutas ur ekvationen.

När jag läste Jane Eyre som 14-åring var den romantisk och spännande. När jag läser om den i dag är den svulstig, karaktärerna är emellanåt klumpiga karikatyrer, kärleken är en romantisk dröm. Men den är inte sämre. Vissa partier flyter som poesi, romantiken hjärtskärande i sin hoppfullhet. Jag läser den med annan blick men den kryddas med mina erfarenheter som tonåring. Det kan bara en omläsare erfara. Den blir allt och lite till.

Och så var det Alltid Amber. Jag slukade den minst två gånger när det begav sig. När jag läser om chockas jag först av inledningen. Skriven som en synopsis för en historisk film. Gruvligt träigt. Men sen landar författaren i historien och jag landar i min tonårsupplevelse.

Den fattiga och vackra Amber som inte skyr några medel för att ta sig till toppen. Hon vräker sig fram genom 1600-talets England och jag med henne.

Boken gavs först ut på svenska på 1950-talet och skapade skandal i stugorna. Hjältinnan är svår att tycka om men omöjlig att inte hålla på. Den finns inte i nytryck men lätt att få tag i på engelska. Även om du inte läste Alltid Amber som ung så är vissa böcker alltid som en omläsning. Lätt som en plätt fiskar den upp den förälskade tonåringen ur en. 

Katarina Monikander
Bokia Killbergs Jägersro

Gör det själv – med lite hjälp av en bok

 Äntligen ser vi slutet på ännu en hård vinter med snötäckt trädgårdar och hustak, igenbommade sommarstugor och utfrusna snickarbodar. Har du ett tag känt ett alltmer påtagligt kliande i skruvdragarfingret, smygprovat nya trädgårdshandskar i affären, kört en extra runda utom stugan bara för att se om inte våren möjligen kommit lite tidigare till just din lilla jordplätt eller har du kanske omedvetet börjat botanisera i kataloger från växt- och byggföretag?

Då är du som jag mer än väl redo för en ny säsong av, gör det själv. Men innan temperaturen når den gräns där både fingrar och plantor trivs kan det vara en idé att sticka inom bokhandeln och ladda upp med kunskap och inspiration.

Eftersom förra sommaren för mig till stor del kom att handla om fönster kan jag inte låta bli att rekommendera "Gamla fönster: renovera, restaurera och underhålla" av Eva och Alf Stenbacka. Personligen anser jag att gamla fönster är den vackraste och mest värdefulla delen av ett gammalt hus och att fönster därför alltid är värda en andra chans. Står du inför valet att byta eller renovera måste du i det minsta läsa på innan du bestämmer dig. Stenbackas bok ger dig såväl oumbärliga tips på hur du rent pratiskt går tillväga som svar på varför du ska bemöda dig med detta pilliga och tidskrävande arbete. Gör dig själv en tjänst, glöm bort energiexpertis, elpriser och eventuellt kallras. Köp boken, kryp upp under en filt och förälska dig i ett bortglömt hantverk. Du kommer garanterat inte ångra dig och tro mig, det enda de där fönstren egentligen behöver är lite tid, kärlek och linoljefärg.

Eftersom att jag då förra sommaren blev färdig med mina gamla fönster hyser jag ett svagt hopp om att i år kunna ta mig tid att leka med det gröna. Att pyssla om trädgården har för mig alltid känts just som en lek. Inget annat är så förlåtande som växter, blir det fel i år, kan du göra om nästa år och hur det än blir så blir det nått. Stefan Sundström kom lagom till slutet på förra säsongen ut med sin "Stefans lilla gröna – en handbok i utanförskap" och boken har fått en del uppmärksamhet men inte i närheten av vad den förtjänar. Detta är en fantastisk bok som mycket väl kan läsas från pärm till pärm som vilken roman som helst eller ses just som en handbok att plockas fram när du behöver lite inspiration. Läsaren får följa Sundströms strävan efter oberoende, en dröm han vet är omöjlig men när jag sträckläst boken en kylig söndagsmorgon är jag heltaggad att genast börja plantera lite tomatfrö, rita upp en djupbädd och dra loss en kalkyl på ett mindre växhus. För vad fan, varför inte, jag vill äta riktig mat utan tillsatser och jag vill kunna plocka den själv. Jag vill syra grönsaker och göra min egen cider att bjuda på och ge bort. Jag vill, jag vill, jag vill och tack vare Stefans lilla handbok är jag nu övertygad om jag kan! Surmörten kan han dock behålla själv.

Men då jag inte hunnit bygga det där växthuset än, tänkte jag börja med en, som jag alltid trott, för våren perfekt syssla - beskärning. Det är nu det ska till, ingen idé att dra ut på det. Men nej! En snabb titt i den nu klassiska "Beskärningsboken" av Vollbrecht visar att den allra mesta beskärningen ska ske under de såkallade JAS- månaderna Juli, Augusti, September, så det får vi återkomma till, bara att hoppas grannarna har överseende ett tag till.

Joachim von Trampe

Bokia Killbergs Kristianstad

Deckarfavoriter att grotta ner sig i

I helgen blev det ingenting gjort. Dammråttorna fick leva och middagen fick andra ta hand om. Kristina Ohlssons nya deckare "Änglavakter" hamnade nämligen hos mig.

Kristina Ohlsson är vår nya svenska deckardrottning, om ni frågar mig. Hennes tidigare "Askungar" och "Tusenskönor" är redan sålda till en massa andra länder, och hon har dessutom nominerats till deckarpris.

Det är en skärpt Kristianstadtös, denna Kristina Ohlsson. Vid dryga trettio har hon hunnit jobba både på Försvarshögskolan och Rikspolisstyrelsen, och ägnar sig numera åt terrorbekämpning. Hon har alltså på fötterna när hon skriver sina deckare. (Hur hon nu hinner med det... )

Nya "Änglavakter" håller mig i sitt grepp rakt igenom. Liket av en ung litteraturstudent hittas nergrävt i en park. Hon har dött en våldsam död två år tidigare. Och hon är inte det enda liket i handlingen.

Spåren leder till en gammal barnboksförfattare, en gång dömd för att ha mördat sin man, även misstänkt för att ha tagit livet av sin son. Men den äldre kvinnan är stum.

Huvudpersonen Fredrika Bergman på polisen får sin privata idyll spräckt, hennes kollegor brottas med sina problem.

Kristina Ohlsson brer på ordentligt. Men det stör inte mig. För här sys det ändå skickligt ihop alltsammans. Och mer vill jag inte avslöja för att inte förta nöjet av en god deckare.

Eva Killberg
Killbergs Bokia Ängelholm

Efterlängtat stenålderssnusk

Mitt 80-tal präglades av en väldigt disparat läsning. Kanske framför allt för att jag under detta årtionde var mellan 5 och 15 år. Började någonstans med Narnia och Ronja och slutade med allvarliga försök att läsa Dostojevskij. Men där emellan – tantsnusk! För 80-talet var ju denna fantastiska och bespottade genres gyllene decennium. Jag slukade andlöst allt från Shirley Conrans klassiska ”Lace”, via den incestuösa skrönan ”Blomblad för vinden” och dess uppföljare, till den personliga favoriten ”Glitter Baby – Flynns dotter” av Susan Elizabeth Phillips. Och så mitt bland allt detta, det märkligaste av det märkliga – serien om stenåldersflickan Ayla.

Det var i mellanstadiet vi upptäckte ”Grottbjörnens folk”, och vi blev som besatta, jag och mina kompisar. Tog oss igenom de hundratals och åter hundratals sidorna av ingående beskrivningar av klanfolkets seder och bruk, hantverk och matvanor. Vi tyckte att det var så otroligt spännande. Vi lekte Ayla i en gammelfarmors malkuledoftande pälsar, vi byggde tält, sköt med pilbåge och grävde efter ätliga rötter. När filmen med Daryl Hannah i huvudrollen hade premiär sprang vi till bion och försökte tycka om den fast till och med en stenåldersbesatt elvaåring insåg kalkonfaktorn. Föga anade vi att vi hade något ännu större framför oss. För när vi började läsa ”Hästarnas dal” fanns ju allt det där vi gillade kvar. Plus sex!!! Och inte vilket sex som helst, här handlade det om mästarbetäckaren Jondalar som svingade sin manslem med en skicklighet vi aldrig sett maken till i Kamratpostens Kropp & Knopp-spalt. Vi läste febrilt och lite skamfyllt, rädda att våra föräldrar skulle förstå vad som plötsligt uppenbarat sig i de långdragna forntidsskildringarna. Ja, bland de stora läsupplevelserna kvalar de verkligen in, de där första två böckerna om Ayla.

Nu står de där i hyllan, vällästa men ganska så bortglömda. Jag tröttnade en bit in i ”Mammutjägarna”. Men det kom fler böcker. Med långa mellanrum förvisso. Mellan den fjärde och femte boken dröjde det hela 12 år. Antar att den gedigna research som Jean M Auel sägs göra inför varje ny tegelsten tar en del tid i anspråk. Och någon ekonomisk press att färdigställa serien kan där knappast finnas. Men nu är det i alla fall dags. Imorgon släpps ”De målade grottornas land”, den sjätte och avslutande delen i serien. Och att den är efterlängtad råder det inget tvivel om. Under min tid i bokhandeln har jag aldrig varit med om så många förhandsbeställningar som ligger och väntar i en sprängfylld lagerhylla.

Själv lämnar jag det nog vid mina två slitna böcker. Men alla ni som väntat sedan 2002 på att få veta hur det går för Ayla – jag är glad för er skull och hoppas att ni blir lika uppslukade som jag var när jag först fick stifta hennes bekantskap.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Sanningen om Alice

Tidigt i läsningen av ”Sanningen om Alice” dras mina tankar till Margaret Atwoods lysande roman ”Rövarbruden” från 1993. Nu är ju Rebecca James ingen Margaret Atwood, det hade ju i så fall varit en sensation, men hon är en nog så habil spänningsförfattare, helt i klass med (ja, faktiskt en bra bit bättre än) Stephenie Meyer som hon jämförts med i marknadsföringen.

”Rövarbruden” (läs den om du inte gjort det!) handlar om den karismatiska och manipulativa Zenia, som med en egen agenda nästlar sig in hos huvudpersonerna och får dem att känna sig speciella och utvalda.

I ”Sanningen om Alice” (på engelska Beautiful Malice – en ordlek som inte följde med den svenska översättningen) är det Alice som med charm och livsglädje kastar sig in i huvudpersonen Katherines liv. Det blir en välkommen vänskap för Katherine, som dragit sig inom sig själv efter sin lillasysters död, tyngd av skuldkänslor och sorg. Ganska så snart förstår man dock att vänskapen med Alice inte bara är av godo. Inte alls faktiskt.

Författaren debuterar med den här boken, och hon har valt ett intressant grepp genom att berätta historien via både framåt- och tillbakablickar. Efter hand får vi veta vad som egentligen hände med Katherines syster och varför hon plågas så svårt av skuld, samtidigt som gåtan Alice nystas upp.

”Sanningen om Alice” kategoriseras som en psykologisk thriller, och visst är det spännande. Men ännu bättre är i mitt tycke beskrivningen av den livsviktiga kärlek och vänskap som byggs upp när man precis är på väg att bli vuxen och vännerna blir familj. Skildringen av relationerna mellan bokens huvudpersoner är inkännande och på pricken. Att sedan gåtan kanske är en aning lättlöst får man leva med. Det här är riktigt bra underhållning en sträckläsningskväll i soffan. I den växande bokfloran för dem som kategoriseras ”unga vuxna” står boken sig mer än väl. Jag läser gärna mer av Rebecca James framöver.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gillar Gilla Böcker skarpt

Nystartade bokförlaget Gilla Böcker har verkligen lyckats imponera på mig såhär långt. Inte nog med att de gav ut en av förra årets absolut bästa ungdomsromaner: ”Himlen börjar här” av Jandy Nelson. De kammade dessutom hem Augustpriset i ungdomsklassen för ”Här ligger jag och blöder” av Jenny Jägerfeld. När jag nu läst Sara Ohlssons nyutkomna ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag” kan jag inte säga annat än: Stabilt, Gilla! I fortsättningen kommer jag att försöka läsa allt som ges ut på det här förlaget.


”Jag är tyvärr död…” (fantastisk titel) handlar om 17-åriga Olivia som blivit dumpad av sin ”perfekta” pojkvän John. Alla kan väl minnas den förtvivlan med vilken den första kärleken tar slut, och Sara Ohlsson skildrar Olivias vånda – att om vartannat försöka förstå, få honom tillbaka och gå vidare – på ett sätt som gör att jag kastas tillbaka till mina egna tonår. Ofta märker jag att jag tänker ”jamen, preciiis så var det”. Precis så förvirrad och övergiven och okontrollerbar kan man känna sig. För Olivia blir vägen bort från John kantad av fyllor, tillfälligt sex och längtan efter bekräftelse, men här finns inget moraliserande aja-baja. Snarare väcker det frågan om det kanske finns fler än ett sätt att vara. Att det inte behöver vara rätt eller fel, svart eller vitt. När John inte längre står bredvid måste Olivia börja se sig själv genom sina egna ögon. Kanske kan man bara med bokens ord få ”skratta när man är glad, skrika när man är arg och ligga när man är kåt”.

Boken är uppdelad i kortare reflektioner och längre berättande sjok, allt i jag-form. Det går väldigt snabbt att läsa, språket är rakt på sak, och jag är klar samma kväll som jag börjar. Jag hade roligt tillsammans med Olivia och hennes kompisar och lite saknad känner jag allt. Men samtidigt är jag otroligt glad att jag slipper vara 17 igen.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Fast i Italien

Italien, detta märkliga land. Eller kanske fortfarande många små? Nu när Italien firar 150 år sedan enandet vill inte vissa nordbor fira alls. Nog är det svårt att förstå sig på Italien. Som samtidigt är så underbart.

Drabbad av den italienska bacillen åker jag och maken nästan bara till Italien numera. På bordet står allt oftare osso buco, saltimbocca, och pasta i alla varianter. Lägg till det operorna, konsten, arkitekturen, historien, det otroliga landskapet och språket.

Avigsidorna är lika många - korruption, maffia, miljöförstöring, dålig ekonomi och en premiärminister som blivit mest känd för sina kvinnoaffärer.

Kan man förstå den italienska mentaliteten? Jag försöker genom böckerna. Som utrikeskorren Kristina Kappelins utmärkta senaste bok "Berlusconi - italienaren". Här driver Kappelin bland annat tesen att italienarna gillar Berlusconi för att han varit så extremt framgångsrik. Som om det smittade av sig. Italienaren gör sig heller inga illusioner om att det går att lyckas till den graden med helt hederliga metoder.

Föregångaren beskriver Göran Hägg i sin biografi "Mussolini", mycket läsvärt och detaljerat. Här ingår inte bara det politiska maktspelet, utan också Il Duces kvinnoaffärer. Han hade minsann både judisk och muslimsk älskarinna, plus fru.

Malena Johansson, ängelholmstjej, har skrivit en tänkvärd reportagebok om italienarnas förhållande till fotbollen, "Disamore". Man kan byta fru men inte fotbollslag. Och fotbollen är inget dåligt maktmedel alls. upptäckte bland andra Mussolini.

Italienska deckare hugger jag på direkt. Missar aldrig en ny Donna Leon. Hennes kommissarie Brunetti löser mordfall i Venedig, ofta genom att leva där och känna staden. Mycket korruption, människohandel och elände, men också de fina salongerna finns med. "Falska bevis" har precis kommit i pocket.
En före detta poliskommissarie bör ju veta hur det går till i undre världen. Michele Guittari skriver om Florens, den vackraste av städer. "De oskyldigas orden" berättar om hänsynslöshet i samhällstoppen, titeln är en ledtråd.

En nyöversatt deckarstjärna är Gianrico Carofiglio, "Med slutna ögon", som förflyttar läsaren till själva klacken och den syditalienska mentaliteten. Carofiglio har varit antimaffiaåklagare och har naturligtvis mycket kunskap att bygga deckare av.

Efter dessa djupdykningar i det italienska mörkret plockar jag fram konstböckerna från renässansen och njuter av ljuset och skönheten...

Eva Killberg

Bokia Killbergs Ängelholm

Hets! Hets! Bok på bio!

I dag går "Norwegian Wood" upp på biograferna, regisserad av inte mindre än en av mina favoriter, Tran Anh Hung (”Cyclo”, ”Doften av grön papaya”, ”När solen står som högst”). Ååååå vad jag ser fram emot att se den, men OJ vilket problem jag samtidigt ställdes inför! Jag har nämligen inte läst boken. Den har funnits på min "Att Läsa"-lista hur länge som helst, till och med legat på nattduksbordet, men det har bara inte hänt. Och anal som jag är kan jag inte se en film baserad på en bok utan att först ha läst boken ifråga. Framför allt inte när jag, som i det här fallet, misstänker att boken är utmärkt.

Alltså får Joyce Carol Oates senaste snällt finna sig i att läggas åt sidan medan jag hetsläser Murakami. Den svenska utgåvan verkar dessutom turligt nog ha klarat sig från filmomslag. (De borde för övrigt förbjudas! Tänk på ”Låt den rätte komma in”, med sitt fantastiska originalomslag som i en period byttes ut mot ett praktexempel till estetisk katastrof. Eller filmomslaget med Keira Knightley som gjorde att jag nästan missade att läsa Ian McEwans fantastiska ”Försoning”.) Började på tåget på väg till jobbet i morse och hittills verkar det lovande…

Men när ”Norwegian Wood” väl är utläst väntar ingen vila. Det här verkar vara året då böcker blir film, och flera av de där ”jag ska läsa dem någon gång”-böckerna finns med på listan över framtida premiärer. Sara Gruens ”Water for elephants” (på svenska ”Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow”), "Niceville" av Kathryn Stockett och F Scott Fitzgeralds ”The Great Gatsby” (skam, skam, jag har inte läst Fitzgerald – ”Tender is the night” har legat och väntat jag vet inte hur länge).

Andra böcker som ska bli film framöver och som jag faktisk HAR läst och alltså lugnt kan invänta premiären på: ”On the Road” (Kerouac), ”The Hobbit” (Tolkien), ”Simon och ekarna” (Marianne Fredriksson), ”Rödluvan” (med musik av Karin Dreijer Andersson från The Knife och Fever Ray – bara det gör den sevärd). Vi ses i biosalongen!

        

Susanna Mattsson

Killbergs Bokhandel Jägersro

Pocketnyhet: Lark & Termite

Jayne Anne Phillips är inte direkt någon superproduktiv författare. Sedan de första novellerna publicerades 1976 har hon givit ut ytterligare fem novellsamlingar och fyra romaner. Innan förra årets ”Lark & Termite” kom ut hade det gått tio år sedan senaste boken (”Moderskärlek”). Men oj, vad hennes alster är värda att vänta på!

”Lark & Termite” är berättelsen om syskonen vars namn utgör romanens titel. Termite är gravt funktionshindrad och upplever världen genom färger, former, lukter, ljud… Lark är hans äldre halvsyster som hela tiden finns vid hans sida. Vi följer dem under fyra heta sommardagar i juli 1959. Dagar som bär på stora förändringar.

Berättarperspektivet skiftar mellan de båda syskonen. Men också Termites far, som dör i Koreakriget i samma stund som sonen ser dagens ljus, mostern Nonie, som tagit hand om barnen sedan de var små och Lola, barnens mor, försvunnen sedan länge, får hjälpa till att berätta denna historia om kärlek, svek, lojalitet, liv och död.

Jayne Anne Phillips tecknar historien med små medel och enorm skicklighet. Och långt efter att boken är utläst och handlingen bleknat något i minnet dröjer sig en stämning kvar. En doft och en närvaro. Att författaren gång på gång geniförklaras av entusiastiska recensenter och andra förstå-sig-påare är ingen slump. Det här är högklassigt. En bok som det är en ynnest att få läsa.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Mellanlandning med ”Alla själars natt”

När man plöjt ett par riktiga höjdarböcker (och det har jag ju som ni vet nyss gjort) så kan det vara skönt med en liten mellanlandning i något mer lättsmält. Jag brukar välja Charlaine Harris Sookie Stackhouse-serie, någon deckare i engelsk landsbygdsmiljö eller kanske en gammal oläst Marian Keyes. Jag hade höga förhoppningar om att Deborah Harkness ”Alla själars natt” skulle bli just en sådan mellanbok.


Förutsättningarna fanns där:

Övernaturligt? Check. Huvudpersonen Diana är en häxa som vänt sin magiska förmåga ryggen. Dessutom befolkas Deborah Harkness litterära universum av såväl vampyrer och demoner. Så långt ganska likt Harris alltså.

Torrt, litterärt och engelskt? Check. Diana är historiker, berättelsen tar sin början på Bodleian Library i Oxford.

Mysterium? Check. Tidigt snubblar Diana över en försvunnen handskrift, för vilken samtliga övernaturliga väsen hyser ett i det närmaste osunt stort intresse. Vår hjältinna blir snabbt ett eftertraktat byte.

Kärlek? Check. Självklart uppstår ljuv musik mellan ett av dessa väsen (den franske vampyren Matthew Clairmont, oh la la) och vår hjältinna.

Så hur koka soppa på så trevliga ingredienser? Ja, själv hade jag i alla fall inte valt ett långkok à la historieprofessor Harkness. Boken ligger på närmare 700 sidor, men hade utan vidare vunnit på att kortas med åtminstone 300, för det blir ordentligt segdraget mellan varven. Och när man så –till slut- läser sista sidan har historien knappt hunnit börja! Hur är det möjligt efter all denna textmassa?

Även själva kärlekshistorien har problem, det blir ett oräkneligt antal ”Mon coeur” och ”Ma lionne”, och suckar och heta kyssar, men inte känner jag mer för den här häxa/vampyr-alliansen för det. Kanske för att den präglas av de för vampyrromanerna välkända unkna könsrollerna, eller kanske för att Harkness helt enkelt inte är en särskilt begåvad berättare.

Men något måste jag ändå ha hittat där, jag läste ju trots allt klart (700 sidor märk väl!). För någonstans bakom långdragenhet och plattityder gömmer sig en egentligen spännande historia. Slutbetyget blir alltså att den med knapp nöd passerar som mellanbok, och en inbiten vampyrdiggare kan nog ge den en chans. Två delar till planeras. Kommer jag att läsa dem? Osäkert. Kanske om författaren skaffar sig en strängare redaktör.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Låt de gamla drömmarna dö

-Morrissey

Noveller är lite som smörgåsar. 

Ibland är det helt perfekt med en god macka. Salami och Brie. Pesto och Mozzarella. Mums.
Ibland vill man ha riktig lagad, varm mat.

Så här i reatider kanske det har gått många förbi att John Ajvide Lindqvist, den kanske bäste aktive svenske författaren just nu, nyss kommit ut med en ”ny” bok. Ny inom citationstecken eftersom det är en novellsamling, eller en uppsamling. Kanske en Börjesamling? Pappahumor. Förlåt.

I Låt de gamla drömmarna dö har John samlat texter skrivna under lång tid i vitt skilda sammanhang. Här finns noveller, sketcher och kåserier till recensioner och hans Sommarpratarprogram från 2006.
Inte minst finns här novellen som gett samlingen dess namn, och som ger svaret på vad som hände Oskar och Eli sedan de stigit av tåget där Låt den rätte komma in slutade.

Några av texterna har publicerats tidigare, däribland följetongen Tindalos och långnovellen Ansiktsburk, andra är helt nyskrivna eller har bara framförts på scen. Allt inleds med ett specialskrivet förord.

Vissa av de korta historierna i Låt de gamla drömmarna dö funkar perfekt och hade sannolikt inte gjort sig som längre berättelser. Andra får en att vilja ha mer. Mycket mer. Epilogen med Oskar och Eli får mig att längta efter en regelrätt uppföljare (men inte egentligen, vissa saker bör man helt enkelt inte göra). Ajvides gamla karriär som standupkomiker lyser igenom i andra texter, bl.a i hans tacktal för Selma Lagerlöf-priset.

Manusen från Reuter & Skoog kunde jag dock varit utan.....

Tack för mackorna John. Men nu vill jag att du går iväg och komponerar en riktig trerättersmiddag. Jag är snart hungrig igen…..

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd 

”Let the right one in

Let the old dreams die

Let the wrong ones go

they cannot, they cannot

they cannot do what you want them to do, oh”

"Det där som nästan kväver dig" av Chimamanda Ngozi Adichie

Akunna vinner ett green card i ett lotteri, men när priset hon måste betala för husrum hos farbrodern i USA blir för högt flyr hon och tar jobb på en restaurang. Hon har inte längre råd att studera, men träffar en kille; vit, student, upplyst, passionerat intresserad av Afrika. Första gången de går ut och äter tillsammans får Akunna två lappar i sin lyckokaka, båda tomma. Innan hon ska somna på kvällarna kommer den där kvävande känslan över henne, som något som slingrar sig runt halsen och vägrar släppa greppet.

Jag brukar tycka att det är svårt att läsa novellsamlingar. Att ständigt tvingas hoppa till en ny historia precis när man fastnat i den man nyss läst. Eller, ännu värre, när det känns som att författaren valt formatet för att det är ”lätt”, för att liksom slippa skriva färdigt. Att skriva bra noveller är inte lätt, det är svårt. Alice Munro kan. JD Salinger kunde. Och att Chimamanda Ngozi Adichie (hon som tidigare lyckats med bedriften att skriva en bladvändare om Biafrakriget) också kan står klart efter att jag läst hennes senaste bok ”Det där som nästan kväver dig”.

Novellsamlingen är istället nästan för enkel att läsa. Nej förresten, för enkel är fel uttryck. Det låter som att det här är en lättviktare till bok. Det är det inte. Snarare är det så Adichie lyckas gripa tag i läsarens uppmärksamhet, för att sedan inte släppa den förrän sista sidan är avklarad. Varje historia är i sig tillräckligt intressant för att räcka till en hel roman, ändå stör det korta formatet inte alls.

Boken består av tolv noveller. Alla handlar de om kvinnor, alla handlar de om att på något sätt stå med ett ben i varje läger, inte höra till, ett främlingskap, en dubbel blick, något som skaver. I det stora eller lilla. De utspelar sig i Nigeria eller USA (de länder som också författaren delar sin tid mellan).

Ibland är det nästintill outhärdligt, som i ”Den amerikanska ambassaden” där en kvinna söker asyl efter att ha förlorat sitt barn, eller i ”Äktenskapsarrangörerna”, där Chinaza (eller Agatha som hennes man envisas med att hon ska heta i USA) finner sig fast i ett äktenskap arrangerat på falska premisser.
Ibland är det istället mer krypande obehagligt, som i ”Jumping Monkey Hill”, som utspelar sig under en workshop för afrikanska författare, där en Oxfordutbildad litteraturexpert i stråhatt och mögelgröna framtänder anser sig sitta på sanningen om Den Afrikanska Erfarenheten och Verkligheten.

Den sista novellen är inget annat än en glimrande pärla med en inte så liten blinkning till Chinua Achebes klassiker ”Allt går sönder” (ett annat läsmåste). Och här finns också hopp, välkommet efter alla de kvävande verkligheter man som läsare fått besöka i samlingen.

Efter att ha slagit ihop Adichies tredje bok och tyckt om den minst lika mycket som hennes tidigare står det klart för mig. Jag har fått en ny favoritförfattare. Sådant gör en glad.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Ursinnig och fantastisk Salome

14 år. Radhusprinsessa. Ursinnig. Sällan har jag i min läsning träffat på en så arg och frustrerad huvudperson som Elsa Mo i Mara Lees ”Salome”.

Det är åttiotal i den skånska småstaden. Elsa går i högstadiet, hennes bästa kompis Veronica är svårt sjuk, döende. Relationen är sårig men livsnödvändig. När Elsa träffar en kille, slåss de istället för att hångla. Hårt, hårt så att det blir märken på kroppen. Dansen är Elsas ventil, men ingenting räcker till när hon plötsligt får en fosterbror, Johannes, som tar Veronica ifrån henne.


Mara Lee har skapat sin egen Salome-historia (man bara måste älska en bok där huvudpersonens namn är ett anagram – och där de sju slöjornas dans är ett akrobatiskt handståendenummer som slutar i pinsam tystnad) och placerat den mitt i tonårsflickans universum. Hennes kropp och begär, ilska, längtan och förvirring står i centrum och Lee är obotligt lojal mot sin huvudperson. Här finns inte ett spår av det vuxet förnumstiga psykologiserande som är så vanligt när Ungdomen ska skildras. Och det är otroligt befriande. Och otroligt bra. Inte minst på grund av språket, precist och poetiskt:

”Vem är idioten som jämförde snö med dun eller fjädrar?” frågar sig Elsa. ”Snö är något som river likt törne mot ansiktet, tvingar ner mitt huvud mot bröstet och sliter hål på mina ögonlock… I alla kanter och veck har snön varit: tinningarna, handlederna, anklarna, halsen. Remmar av kyla som spänner likt iskalla bandage.” Hisnande.

Jag läste ”Salome” i ett svep, som i ett andetag. För så tät är historien och så intensivt får jag krypa under skinnet på Elsa. Det knyter sig i magen när jag tidigt förstår att det här är en historia utan vinnare, och utan enkla lösningar. Just så här hänsynslöst och förtvivlat kan livet vara i tonåren. Jag älskar att Mara Lee inte viker undan för det. Hennes blick är glasklar.

Ett extra plus för det fantastiskt stiliga omslaget. Ser ut precis som böckerna min mamma brukade läsa när jag var liten. Jag gillade dem ju såklart inte när det begav sig. ”Stilrent” stod inte så högt i kurs i min barn-estetik. Men redan då fattade jag att det dolde sig något speciellt innanför sådana böckers pärmar. Kvalitet.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"En dag" av David Nicholls: Värmande och lagom rart

En natt och en dag tillbringar Dexter och Emma tillsammans. De håller på att avsluta studietiden och ska ut i det riktiga livet. Av en slump skiljs de åt, den där dagen. Men ändå inte.

Under tjugo år får man följa Emma och Dexter i romanen "En dag". Författaren David Nicholls har tagit ett speciellt grepp, och gör nedslag samma dag varje år. Och som läsare får jag hela tiden en lägesrapport om var de tu befinner sig i livet. Då och då korsas Emmas och Dexters vägar. Det är roligt, tragiskt, frustrerande, underbart och sorgligt - romanen väcker alla känslor som en bra roman ska göra.

Extra poäng ger jag till personskildringen. Här handlar det inte om några superrika, otroligt vackra och sällsynt begåvade personer. Dexter och Emma är helt vanliga människor med fel och brister som inte gör allting rätt. Det älskar jag både dem och författaren för!

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

På charter i en diktatur

Man kan åka på charter till många ställen världen över. Till Nordkorea kan man inte åka på något annat sätt.

Magnus Bärtås och Fredrik Ekman, båda konstnärligt lagda författare, har passat på att skriva en reportagebok från en gruppresa till denna slutna diktatur: "Alla monster måste dö - Gruppresa till Nordkorea". Och vilken resa, vilka illusioner, som spelas upp! Det är mycket att gråta över eller skratta åt i denna föreställning.

Det börjar redan på planet, där den glassiga broschyren visar imponerande rader av lastbilar och traktorer. I själva verket är det exakt samma fordon som har mångfaldigats i photoshop. Den förträffliga sjukvården har gjort att nordkoreanska män kan springa maratonlopp ända upp i åttioårsåldern.

Allt det ideala har idealsamhället Kim Jong Il, den store ledaren att tacka för. Allt enligt den glättade tidskriften.

Författarna berättar den fantastiska historien om skådespelarparet som kidnappades från Sydkorea för att göra film i Nordkorea under många år - för att propagandan behövde mer känslor.

Det som visas upp under resan är strängt styrt. Inga utflykter på egen hand här inte. Så det blir en märklig känsla av illusion också i boken. Men å andra sidan - närmare kommer man nog inte just nu. Man bara häpnar över hur styrda de stackars nordkoreanerna är och undrar hur länge den här diktaturen ska kunna bestå.

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm