Vad
händer när livet vänds upp och ned och alla man älskar, all den trygghet man
tar för givet, försvinner? Hur klarar man livets prövningar utan någon att luta
sig mot? Vad händer om man blir anklagad för mord när man är i sitt allra
sköraste tillstånd? På dessa frågor bygger jag grunden till det som ska bli
Ulvö-serien om Fredrik Fröding och Sofia Hjortén.
Karaktärerna
i Ur askan har funnits med mig i många år. Jag fascineras av människors
förmåga att endera gå vidare mot alla odds eller gå under. Det var självklart
för mig att någon av mina huvudkaraktärer skulle ha genomlidit något mer eller
mindre ofattbart. Estoniakatastrofen är för många precis en sådan ofattbar
händelse. Att resa sig och gå vidare efter att ha förlorat familjemedlemmar och
upplevt något sådant är inte självklart. Många klarar det, andra lyckas aldrig
ta sig upp. Fredrik Fröding är en av dem som aldrig lyckas. Istället fastnar
han i bedövande sorg, en jakt på svar och till slut ett förödande missbruk.
Sofia
Hjortén är en försiktig spegling av Fredrik. Hennes trauman är privata, gömda
bakom fyra väggar. Sorgen och ensamheten är densamma, men till skillnad från
Fredrik har hon använt sina känslor som bränsle och skaffat sig en utbildning,
en karriär och ett ordnat, men inrutat liv.
Sofia
liknar mig på många sätt. Hon har alltid en plan, en väg framåt. Eller
åtminstone hade hon det tills hon träffade Fredrik. Jag har också alltid varit
styrd av planer. Gärna sådana som var uppdiktade av andra som jag inbillade mig
att jag måste följa. Universitetsförberedande gymnasielinje, sabbatsår som
au-pair, internationella handelshögskolan, masterexamen från universitet i
London, bo utomlands i flera omgångar för att sedan landa hemma i Sverige,
gifta mig och skaffa villa i förorten, Volvo och tre barn. Inte förrän jag
fyllde fyrtio insåg jag att jag faktiskt vågar göra det jag själv vill. Jag lämnade
jobbet på stort telekombolag och vidareutbildade mig inom litteraturvetenskap
och började frilansa som lektör. Och framför allt – jag gav mig fasen på att
det manus jag jobbat på i åtta år skulle bli utgivet!
Nu
står jag här med förlagskontrakt. Historien jag burit på så länge ska få läsas
av andra. Äntligen får jag testa min teori att hjälten i en spänningsroman inte
behöver vara en trött kommissarie, utan kan vara en trasig människosjäl. En
person med känslor och rädslor.
Många
frågar mig om jag har personliga erfarenheter av Estonia. Svaret är nej. Men,
precis som alla andra, har jag upplevt sorger och trauman. Jag har valt Sofias
väg. Rest mig och låtit min smärta bli bränslet som driver mig framåt. Idag
lever jag ensam med tre barn efter att barnens pappa valt Fredriks väg och
tillfälligt låtit sig besegras av depression och missbruk. Min historia är inte
unik. Alla har en Fredrik eller Sofia i sig. Och alla har möjligheten att vända
sin situation, att välja en annan väg. Det är något jag vill försöka berätta
genom mina karaktärer. Inte bara Fredrik och Sofia, utan också alla de offer,
anhöriga, men även förövare, vi kommer att möta under resten av Ulvö-serien.
// Lina Areklew
