Bokboxen är inte din vanliga litteraturblogg. I Bokboxen trängs de riktiga bokexperterna. De som vet vad du faktiskt vill läsa. Som kan alla nyheter och alla klassiker.
De är bokhandlarna.
Huvudpersonen i Utan Titel är osynlig. Punk-pappans sorg efter att mamman dött i lungcancer är stor och yvig, med känslor åt alla håll. Hon känner pappans förväntningar; gråt, skrik, revoltera! Istället är hon tyst, sköter skolan, klär sig i pastellfärger och bakar oändliga mängder kakor. När ingen ser gömmer hon sig i Tanto och kedjeröker tills hon hostar hela nätterna. Det finns olika sätt att göra uppror. Men en dag möter hon någon som lovar öppning och förändring. Kanske behöver hon inte längre vara osynlig, utan titel.
Anna Charlotta Gunnarssons bok är fin och humoristisk och hoppingivande trots tunga ämnen; död, saknad, sorg. För livet går ju vidare för alla oss som finns kvar när vi förlorat någon som står oss nära. På något sätt måste det göra det.Vi går inte under, vi behöver bara hitta en väg för att ta oss igenom. Att det finns en sådan vittnar den här boken om.
Rona Jaffes Klassträffen stod i en kompis mammas bokhylla på 80-talet. Omslaget skvallrade om tantsnusk, men vi bläddrade förgäves i den efter svulstiga sexscener à la Jackie Collins. Har inte knutit någon kontakt med den goda Jaffe sedan. Förrän nu, när hennes genombrottsromanDet bästa av allt från 1958 ges ut i, vad jag gissar är, svallvågorna efter Mad Mens segertåg i rutan (Don Draper citeras på omslaget, första gången jag sett en blurb av en fiktiv person).
Det är 50-tal, New York, förlagshuset Fabian Publications, arbete, kärlek och vänskap. Men så mycket Mad Men är det inte, om man nu väntat sig det.
Boken handlar om Caroline, April, Gregg och Barbara. Fyra unga kvinnor som försöker få livet att fungera på bästa sätt. Caroline tar jobb i New York efter en uppslagen förlovning. Hon börjar som sekreterare i havet av kontorsflickor, men hennes ambitioner sträcker sig högre. Att bli redaktör är målet och hon manövrerar sig fram genom en tillvaro av slemma chefer och missunnsamma överordnade.
Lantlollan April kommer till sina drömmars New York, med en förhoppning om att bli skådespelerska. Ganska snart inser hon att hon inte har vad som krävs och hamnar även hon som kontorsflicka på Fabian Publications. Troskyldig och naiv längtar hon efter den stora kärleken. Och när den kommer gör hon allt som krävs för att hålla den kvar.
Gregg däremot, är skådespelerska på riktigt, även om hon hankar sig fram på tillfälliga påhugg och radioreklam. Men inombords är hon skör och det blir inte bättre av att hon inleder en relation med en ökänd producent.
Barbara slutligen, är ensamstående med sin lilla dotter efter en skilsmässa. Hon delar ett kyffe med modern vars hela tillvaro framlevs framför tv:n. Pengarna räcker knappt till det nödvändigaste, och det är svårt att se hur situationen skulle kunna förändras. För vem vill gifta sig (självklart framstår detta som enda alternativet) med en ensam mor?
Först är jag överförtjust, boken väcker den gamla flickboksläsaren i mig, jag slukar kapitel efter kapitel. Trots att den kan låta lite klyschig såhär snabbt rekapitulerad så gillar jag verkligen storyn (Rona Jaffe ger liv och trovärdighet åt de fyra inbördes mycket olika huvudkaraktärerna), tidsskildringen, den pragmatiska livsinställningen hos framför allt Caroline (så skönt med en kvinna som tillåts ta sig vidare istället för att älta och analysera i oändlighet).
Förlaget beskriver boken som en Sex and the city för 50-talet. Men är knappast någon drömtillvaro som målas upp, långt därifrån. Det är hårt slit (om än emellanåt i tjusiga klänningar, klunkande martini), vardag och längtan efter en kärlek som när den väl dyker upp sällan är vare sig välgörande eller lycklig. Det är inget snack att det inte var någon dans på rosor att vara kvinna på 50-talet. Valen är få: Hitta en man, gift dig, skaffa barn. That's it. Kanske jobba några år före äktenskapet. Men inte för länge. Inte ens våra huvudpersoner ifrågasätter egentligen den där ekvationen i någon särskild utsträckning, men de sliter med de motstridigheter som det innebär att försöka leva ett fullt liv i en alltför snäv ram. Och mycket känns trots allt aktuellt, mänskliga känslor och reaktioner har inte förändrats något vidare på 50 år. Rona Jaffe skriver rakt på sak, med bett i repliken och ett snett leende. Jag förstår att boken var en het potatis när den kom ut. Den här typen av frispråkighet kring unga kvinnors villkor kan inte ha hört till vanligheterna. Och det håller fortfarande. Nästan hela vägen.
Men, och här kommer nu det stora men:et. Efter två tredjedelar märker jag att mitt intresse svalnar. Jag är fortfarande lika förtjust i flickorna, vill fortfarande veta vad som ska hända dem, men boken är för låååång. När jag till slut bara väntar på att Jaffe ska knyta ihop säcken, och så är det 150 sidor kvar! "Jag var stolt över att förläggaren inte gjorde några ändringar alls utom av grammatik- och stavfel" skriver författaren själv i sitt förord. Jag önskar att han (för jag gissar att det var en han i slutet av 50-talet) sagt åt henne att korta.
På det hela taget då... ändå klart läsvärt, rappt och underhållande. Inget litterärt storverk, men en alls inte oäven skildring av kvinnoliv, arbetsliv, kärleksliv. Med mycket hjärta. Och svärta.
Som om det inte räckte med Augustpriset i höstas har Tomas Bannerhed nu gått och vunnit Borås Tidnings debutantpris för Korparna (ny i pocket). Väl värt, väl värt. När jag sent omsider läste romanen kunde jag inte annat än sälla mig till den unisona hyllningskör som sjungit Bannerheds lov under hela 2011. Så stort grattis Tomas! Ingen skrivkramp nu...
Läs mer om priset här.
Livsviktig information måste ha passerat under mitt allseende ögas radar! Har nämligen missat att Tana French (favorit! favorit!) släpper en ny bok i sommar (24 juli). Fjärde boken om Dublins mordrotel kommer att heta Broken harbour. Huvudperson är den obehaglige glidarpolisen Mick "Scorcher" Kennedy från Faithful Place (författaren fortsätter greppet att låta nya bokens huvudperson vara en birollsinnehavare från föregående bok). Jag kan knappt bärga mig. Irländska French är den klarast lysnade stjärnan på min krimhimmel just nu. Kanske blir jag tvungen att köra hardback? Ja det blir jag nog.
Skulle dock väldigt gärna vilja ha en fortsättning på Rob Ryans story. Vad hände egentligen när han var liten? Och hur ser hans liv ut efter den katastrofala upplösningen i In the woods? Kanske i bok nummer fem? Snälla Tana? Pretty please?
Jag tror att jag hörde Spice Girls låt Wannabe för första gången i Tryck till på tv. De blev totalsågade, ingen i panelen trodde att de skulle slå. Det var 1996, jag satt nedhasad i soffan i det minimala tv-rummet i mitt kollektiv på Vasaplatsen i Göteborg och gjorde det vi gjorde bäst i mitten av 90-talet, slackade framför ZTV i väntan på att det skulle hända någonting exceptionellt.
Sara Hansson var tio år 1996. För huvudpersonen i hennes strålande självbiografiska seriealbum Vi håller på med en viktig grej är Spice Girls någonting helt annat än tillfällig förströelse. För henne är det exceptionellt. Hon upptäcker också Spice Girls på tv, i Bullen (hon har bara de tråkiga kanalerna hemma). De väcker något inom henne, något hon inte visste att hon längtat efter. Nästa dag knyter hon, trots sin pappas trötta förmaningar, upp tröjan så att naveln syns och skriver SPICE GIRLS över hela armen innan hon går till skolan. Och så börjar hon för första gången prata med Rebbe i sexan.
Spice Girls blir kittet mellan Sara och Rebbe (Sara gillar Geri mest, Rebbe Mel C). De klär ut sig, sminkar sig, hittar på grymma danser. Men det här är en bok om mycket mer än idoldyrkan. Det handlar om livsviktig vänskap, och det är så fint och på pricken att jag blir alldeles lycklig. Styrkan och friheten man hittar tillsammans med sin bästis när man är elva år. Wow. Men också möjligheten att vara svag och rädd, och kunna trösta varandra. Äkta girl power. Allt finns här.
När jag var elva hette min bästis Anna. Vi umgicks jämt. Vi älskade Madonna. Jag hade den snygga Like a virgin-planschen ovanför sängen. Den var så vacker och väldigt spännade. Mamma fnysningar åt att Madonna typ bara hade korsett på sig bevisade bara att hon såklart att hon inte fattade någonting. Anna och jag brukade klä ut oss och turas om att vara Madonna och hennes kompis Susan (vi hittade på henne efter att ha sett Susan var är du? ett kreativt sätt att lösa problemet med att Madonna till skillnad från Spice Girls är soloartist). Vi rökte intensivt (torra spaghettistrån) och mimade i hopprep. Vi höll föredrag om Madonna på musiken i skolan. Det var som en berusning. Känslan kommer tillbaka med förnyad kraft när jag läser Vi håller på med en viktig grej. Det är verkligen på pricken. Så himla fint.
Hade ingen möjlighet att ta en bild från egna butiken idag,
så därför lånade jag denna från Bokia i Västerås. Tackar!
Det är nästan bara under bokrean som en kund kommer in i butiken och frågar efter något om förintelsen och istället försvinner ut med historien om intrigerna inom familjen Gucci. Eller kombinationen bok om surkål, bok om jakt, en om förvaring samt en barnbok om rymden och en om att lära sig gitarr slängs upp på disken (skulle vara runt jul då). Jag gillar den här typen av innehållsmässiga krumsprång. Billiga priser lockar onekligen till ett under övriga årstider sällsynt genreöverskridande.
För egen del då, hur har det gått med min föresats att bara köpa tre reaböcker? Åt fanders såklart. Direkt när jag kom in på jobbet snubblade jag över Charlaine Harris Harper Connelly-serie i engelsk pocket. Serien om Sookie Stackhouse har länge varit min guilty pleasure (fast så guilty känns det faktiskt inte vid närmare eftertanke, mest pleasure). Får se om jag får samma sköna feeling för Harper Connelly. Så alla fyra böckerna ner i min reakasse. Därefter kunde jag inte motstå Vem kommer nu? Fyra av Stina Wirséns fantastiska Vem-böcker (Vem är arg? Vem kommer här? Vem blöder? och Vems byxor?) i en volym. Men sen får det vara slut. Finito. Basta.
Förra årets storfrekventerare av bokrean - mustaschmännen - har till min stora sorg lyst med sin frånvaro idag. Trist, inget piggar upp som en välvaxad mustasch.
Morgan Larssons Radhusdisco. En charmig och underhållande skildring av uppväxt på 70/80-tal. Jag trodde först att det skulle vara en sån bok som älskades av män, särskilt då män födda mellan -65 och -75 sisådär. Men till min överraskning älskades den även av minoritetsgrupper såsom: Kvinnor, Äldre, Yngre samt Andra. Morgans litterära stil är precis som hans radiopersonlighet. Mysig.
Inlåsta av Emma Donoghue. Udda pärla. Tänk er ett Josef Fritzl-scenario. Ja, han i Österrike ja. Men dottern i källaren och lite boundary issues. Berättarrösten i boken är den 5-årige Jack, som levt hela sitt liv i Rummet. Skakande, rörande och fascinerande.
Norrlands svårmod – Therese Söderlind. Kallades för ”Norrlands Joyce Carol Oates” i Sydsvenskan. På pricken! Lite Johan Theorin-feel tycker jag också. Svårslagen debut från härom året.
Och sen: Tre Kriminalare.
Olle Lönnaeus debut: Det som skall sonas. Plockade hem Svenska Deckarakademins debutantpris 2010. Utspelar sig i Tomelilla, Ystad och Malmö. Intolerans, utanförskap och spänning.
De samvetslösa – CJ Box. Hårdkokt höjdare i Lehane/Pelecanos/Barclay-skolan. Mycket bra.
Jussi Adler-Olsen – Kvinnan i rummet. Den första av tre böcker om Carl Mørck och Avdelning Q hos Köpenhamnspolisen. Den största deckarsuccén i dansk historia! Författaren fick Glasnyckeln 2010!
Moving on quickly: Tre representanter från facklitteraturen.
Jag älskar Jamie Oliver! På ett mycket heterosexuellt och manligt sätt.Jamies Italien är kanske hans allra bästa bok. Massor med läckra rätter och inspirerande recept!
Jan Stenmark är sannolikt vansinnig. Vi borde skatta oss lyckliga att vi får ta del av hans galenskap. I Storpack finns hans alla hans galna mästerverk samlade.
Keeeef! Att han kom ihåg tillräckligt mycket av sitt liv för att skriva om det är häpnadsväckande! ”Keith Richards says that kids should not do drugs. Keith Richards! We can’t do any drugs Keith because you f**ing had them all! We have to wait ‘til you’re dead and smoke your ashes!!”
– Denis Leary
En, ärligt talat, urusel svensk översättning kan inte förstöra en fantastisk historia…. It’s a gas gas gas…
Till slut: För barnen.
Bajskorv – Stephanie Blake. Det är så tråkigt nu när alla ens barn är för stora för sånt här trams. JAG är ju inte det!
Sen får väl även jag tipsa om Strandberg & Elfgrens Cirkeln. En mycket välskriven och spännande ungdomsrysare. Många resor bättre än den där Mormontantens blodsugardravel. ;-)
I ett passionerat Berlin. Kanske är det för att jag är en ganska försiktig person, som jag känner lockelsen till ett tillåtande Berlin. Kanske är det passionen för kärleken och konsten som gör det. Men jag skulle gärna - tillfälligt - kliva in i Västberlin under det kalla kriget. Hemska förutsättningar - men så starka känslor. En gränslöshet som kanske bara kan finnas i en starkt begränsad värld?
Så jag skulle väl flytta in i den kufiske konstnärens ovanvåning, sitta och skriva på min roman på kaféerna, uppleva den stora passionen, dricka för mycket vin - men knappast förvänta mig happy end.
Och tänk, alltihop finns redan suveränt skildrat i Douglas Kennedys nya roman The Moment. Bara att kliva in ett tag... utan att ta några risker. Det passar mig perfekt!
Ett passionerat Berlin, några år tidigare...
Susanna Mattsson, Jägersro:
Ska erkänna att jag försökte vara lite mindre förutsägbar här, men svaret måste bli: Stolthet och fördom av Jane Austen. För är det någon bok som väckt nörden i mig så är det den. Inte nog med att jag läst själva boken, på svenska, på engelska, högt för mina vänner (dock ej i den nyöversättning av Gun-Britt Sundström som syns på bilden). Jag har även sett (och äger) miniserien från 1995 med Jennifer Ehle och Colin Firth ett oräkneligt antal gånger. Självklart även filmen från 2005 med Keira Knightley (även om den inte är lika fantastisk - det ska dock finnas ännu en tv-serie från 1980 som jag inte lyckats lägga vantarna på...) samt varianter som Bride and Prejudice, Lost in Austen och Becoming Jane. Kan inte heller låta bli att läsa relaterade böcker (oavsett kvalitet) som Me and mr Darcy och The Jane Austen book club. Blev därför sjukt lycklig när jag läste hos Bokhora att Curtis Sittenfeld skriver på en ny Stolthet och fördom. Sittenfeld är en favorit och i hennes händer kan det här projektet inte bli annat än lysande.
Ibland funderar jag på att bli sträng mot mig själv enligt den sparsamma, "läs först det du redan har hemma"-principen. Men jag brukar snabbt slå bort tanken med att det faktiskt är mitt jobb att hänga med i det som ges ut. Så enkelt kan man förklara ett oproportionerligt stort bokkonto (utan förlagens läsex hade jag varit bankrutt för länge sedan, tack för dem).
Å andra sidan har jag nog oproportionerligt många olästa böcker hemma, för så fort vi rear ut något som verkar bra i butiken är jag där och lägger vantarna på det. Sedan hamnar boken i någon (av de fyra) "att läsa"-hyllorna hemma och där blir den alltför ofta stående. Så var det till exempel med Joyce Carol Oates kortroman Djur. Tills jag häromdagen helt sonika plockade ut den ur hyllan och läste den (se där, det gick ju!).
Boken handlar om collegestudenten Gillian Brauer som blir handlöst förälskad i sin litteraturlärare Andre Harrow och dennes hustru, skulptrisen Dorcas. Gillian är dock inte ensam om att beundra professorn. Svartsjukt bevakar flickorna på poesiseminariet honom och varandra. Alla vet att han har favoriter, men ingen avslöjar vad som verkligen händer när man blir hembjuden till Harrow och hans hustru. Samtidigt härjar en pyroman på collegeområdet. Eldar flammar upp än här, än där (symboliskt så det förslår). Ännu har ingen blivit skadad...
Jag tycker mycket om Joyce Carol Oates, det har jag gjort sedan jag först stiftade bekantskap med henne (med Foxfire och Dom där i slutet på tonåren), men jag läser inte allt hon ger ut. Tycker att hon kan vara ganska ojämn och försöker plocka ut det jag tror att jag skulle gilla. Djur hör definitivt till gilla-kategorin. Oates lyckas redan från första sidan få till en sådan där fantastiskt olycksbådande det-här-kan-väl-aldrig-sluta-väl-stämning som gör att man håller andan under hela läsningen. Det är en kort roman (jämfört med vissa av JCO:s tegelstenar känns den nästan som en novell), och det gör att språk och intrig tvingas bli föredömligt stramt hållna och handlingen är tät, tät hela tiden. Och som alltid hos Oates ligger kärleken och undergången nära sammanflätade. Det är helt enkelt fruktansvärt spännande. Och fruktansvärt bra. Blir sugen på att rota fram lite mer av den goda Joyce Carol ur hyllan här hemma.
R är en ung man som genomgår en existentiell kris av sorts – han är en Zombie.
Han hasar fram tillsammans med sina odöda gelikar genom ett samhälle förstört av krig, på jakt efter blod och mänskligt kött. Hjärnor speciellt. Men R vill ha någonting mer. Han saknar kanske minne, identitet och puls. Men inte drömmar….
Efter att ha slafsat i sig en ung mans hjärna upplever R hans minnen och hans kärlek till flickvännen Julie (som står skrikande precis intill). R bestämmer sig för att rädda Julie från sina zombievänners attack. Plötsligt så är vi mitt inne i litteraturhistoriens kanske mest udda kärlekshistoria…
Alla eventuella likheter med en viss vampyrfilm är sannolikt helt avsiktliga...
Varma kroppar har jämförts mycket med Meyers Twilight-böcker. Mycket orättvist så tycker jag, framförallt så skriver inte Isaac Marion som en kärlekstörstande tolvåring… Både idén och prosan är fyndig och njutbar. Det tonårskärleksdravel, som det finns en del av måste erkännas, får mig i alla fall inte att vilja krossa mitt eget huvud med en tegelsten inslagen i en snuttefilt (som med Meyer).
Jag brukar inte vara något större fan av sk ”öppna slut”, dvs när en berättelse slutar mitt i en handling och läsaren uppmanas lista ut vad som händer sen alldeles själv. Det kan funka ibland, men oftast får jag bara känslan att författaren bara gjort det enkelt för sig själv.
Varma Kroppar lider av det precis motsatta problemet. Slutet är inte bara sirapssött utan lämnar inte heller något till läsarens egna fantasi. Synd på så rara ärter.
Bokens själva grundidé – att Zombies bara minns sina tidigare liv när de äter av människors kroppar, och ser våra när de äter våra hjärnor – tycker jag är riktigt bra. Den är även väldigt rolig bitvis, men långt ifrån ett mästerverk i genren (som Max Brooks Världskrig Z tex). Absolut läsvärd dock! 6 av 10.
Föresatsen: I år ska jag verkligen behärska mig med rea-inköp. Samma tanke varje år. Det brukar gå exakt hur dåligt som helst. När böckerna väl ligger där, sjukt billiga, och utstöter sina lömska små lockrop: "Visst vill du ääääääga oss" så går jag bananas. Men inte i år. Jag ska vara benhård.
Några titlar får dock passera mitt tuffa rea-förbud. Inga romaner, utan "tråkiga" faktaböcker. De där som aldrig skulle locka mig till impulsiva lustinköp. Lite av en "grovt rågbröd istället för baguette"-grej (nu råkar jag ju gilla grovt rågbröd, så den jämförelsen haltade, men i alla fall).
Först ut: Gör det själv: Renovera, snickra och reparera (borde ju vara något för den som bor i ett ständigt pågående renoveringsprojekt). Nummer två: Sanna Töringes Köksträdgården (om jag skulle få tid att äntligen pyssla om den sorgligt förbisedda plats som kallas min trädgård). Nummer tre: Raw food på svenskaav Erica Palmkrantz. När jag var liten kallades det råkost och åts av dagisfröken Vera. Kanske är det min tur nu?
Sen får det vara stopp. Men det finns ju en massa pärlor kvar i katalogen. Och jag kan väl åtminstone rea-peppa lite genom att tipsa om några av dem:
På Ungdomssidan finns en flera godbitar. Hela Hungerspelstrilogin kommer i en specialupplaga, lagom till filmpremiären (men utan filmomslag - tack för det). Förra årets favorit Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är såklart ett måste. Decembergatan hungriga andar av Ulrika Lidbo är en riktigt bra skildring av en ung flicka med ätstörningar, och Jessica Schiefauers (Augustpriset 2011) debutOm du var jag gillade jag också mycket när den kom.
Bland romanerna reas fantastiska En dåre fri av Beate Grimsrud och Min Kamp 1 (nej, mitt tjat om Knausgård kommer aldrig att ta slut). Utrensning av Sofi Oksanen som jag tipsade om redan förra året gör comeback och på deckarsidan finns Tana Frenchs utmärkta Okänt offer, den fristående uppföljaren till Till skogs. Om du inte läst den och som jag redan råkar ha den hemma i en urtjusig utgåva med spalt, passa på att köpa Borta med vinden också, trots det trista omslaget. Och så får ju ingen missa inte David Nicholls pärla En dag...
Joråsåatteee... det här med att inte köpa så mycket i år, det kommer att gå utmärkt. Alldeles utmärkt. Det känner jag på mig.
Jag gillar katter (så mycket att jag balanserar farligt nära gränsen till Galen Kattant). Därför gillar jag såklart också Sanna Töringe och Kristina Digmans nya böcker om den mycket kompetenta Katt: Katt kan på morgonen och Katt kan i parken. Fina böcker för dem som är mycket små, men ändå kan själva.
Bläddrar i senaste Vi Läser och upptäcker till min fasa att Marian Keyes, denne pålitliga semesterläsningsproducent, byter spår. Enligt utsago slutar hon skriva romaner och kommer istället ut med.... en bakbok! The Horror! För det första: Är inte kändiskokböcker så förra decenniet? Och för det andra: Inga fler romaner? Är hon galen på riktigt?
Saved by cake ska handla om bakningens terapeutiska effekter (Keyes själv har de senaste åren lidit av svår depression - jag har bara väntat på att hon ska bli frisk och börja producera nya böcker). Förlaget väntar sig (föga förvånande) en storsäljare. Något som författarens senaste roman The brightest star in the skytydligen inte blev. Den sålde nämligen hela 42 procent sämre än föregångaren This charming man. I artikeln dras slutsatsen att detta skulle vara ett tecken på genrens nära förestående död. Tydligen hänger jag inte alls med eftersom det verkar vara chicklit och inte kändisbakböcker som är så förra decenniet.
Men skulle det inte istället kunna vara så att The brightest star... helt enkelt inte var särskilt bra (jag läste några sidor, men lade den sedan åt sidan)? Och att Keyes bara behöver ta lite nya tag? För inte kan det väl vara så illa att hon tänker fortsätta banan som kokboksförfattare?
Nä, så illa visar det sig som tur är inte vara! För i ett inlägg på sin hemsida daterat januari 2012 avslöjar att hon nästan är klar med en ny roman. Den kommer i höst och handlar om Helen Walsh, yngsta systern i familjen Walsh som vi fått träffa i flera av Keyes tidigare böcker. Ha! Det blir visst fler böcker signerade allas vår irländksa chicklit-drottning! Och mer semesterläsning för mig framöver! Är boken bra förlåter jag henne kakboken, det lovar jag. Så länge får jag väl krypa till korset och prova att läsa The brightest star in the sky igen. Kanske... baka en kaka?
Här kan ni läsa mer om hur Marian Keyes har haft det sedan sist, om hennes passion för svenska och danska kriminalserier och hur mycket hon hatar Margaret Thatcher. Roligt att du frisknat till, Marian!
Sist i hela Sverige (känns det som - Felicia försvann är förra månadens mest recenserade bok enligt Svensk Bokhandel) har jag läst uppgörelseboken som Felicia Feldt skrivit om sin mamma - barnuppfostringsexperten Anna Wahlgren. Och den gjorde mig förvirrad.
För jag förstår inte riktigt vad det här är för slags bok. Den är inte klassad som självbiografi. Ändå säger Feldt själv tydligt i intervju på intervju att det handlar om henne själv och hennes mamma. Formen är fragmentarisk, dagbokslik, icke-kronologisk. Så uppstyckad att det är svårt att bilda sig en egentlig uppfattning om innehållet. Framför allt gäller detta de delar av boken som skildrar Felicias vuxenliv.
Barnet Felicia är tydligare. Och barndomsminnena är hiskeliga. Ja, ingen har väl undgått vad som finns där... Alkoholism, bestraffningar, sexuella övergrepp, ständiga flyttar, utrfrysning, barnen som lämnas ensamma - ibland i dagar, män som kommer och går. En uppväxt mil ifrån bilden av den kärleksfulla storfamilj som porträtterats på tidningssidorna.
Felicia Feldt kan skriva, inte tal om annat. Men jag har ändå problem med boken. Med perspektivet som är så obändigt ensidigt. Inget utrymme för nyanser, rösten är hela tiden det rasande barnets (det här är en bok som handlar om rätten att inte behöva försonas). Med den uppstyckade formen som gör det svårt att hitta en sammanhängande berättelse. Med att det mest av allt känns som ett terapiprojekt. Och jag är inte säker på att vi andra hade fått läsa om det inte var för att modern var så känd. Jag funderar också på varför den som så våldsamt protesterar mot att figurera i offentligheten som barn även vill göra det som vuxen. Men man förstår att behovet av att få skriva sin egen historia, att själv få definiera sin verklighet är skriande hos Feldt.
I en intervju i Svenska Dagbladet säger författarinnan: "Man måste inte förlåta eller försonas med sin mamma. Man klarar sig ändå, det finns andra sätt att bli hel. Det är den historien jag velat berätta snarare än att göra ett porträtt av min mamma. Eller hämnas. Det sista tror jag inte på. Det blir bara geggigt, fult, bittert och eländigt i en bok."
Och i den meningen ser jag plötsligt mitt problem med boken. För jag får inte alls känslan av att hon klarar sig ändå. Felicia försvann lämnar mig med känslan av en människa som inte alls är hel. Kanske är det därför jag blir så förvirrad.
Har precis läst ut sista delen Suzanne Collins Hungerspelstrilogi och kan inte annat än konstatera att det var beroendeframkallande läsning. Inte någon gigantisk läsupplevelse, till och med lite tjatigt emellanåt, men beroendeframkallande. Har alltså i snabb takt klämt Hungerspelen, Fatta eld och Revolt, de tre böckerna om sextonåriga Katniss Everdeen.
Hungerspelen utspelar sig i en framtid där vår nuvarande civilisation gått under. Ur det som varit Amerika har Panem uppstått. Landet består av Huvudstaden och ytterligare tolv distrikt. I Huvudstaden lever invånarna gott, i distrikten ser det annorlunda ut. Distrikt 12, som Katniss kommer ifrån, är ett fattigt kolgruvesamhälle. När Katniss var elva år förlorade hon sin pappa i ett gruvras. Sedan dess har hon fått försörja sin familj som tjuvjägare i skogarna runt distriktet. För att kunna ta hand om mamman och lillasystern har hon tvingats bli hård och pragmatisk. Den enda hon litar på är bästa vännen Gale.
Många år tidigare försökte distrikten revoltera, men upproret slogs brutalt ned av regimen. Som en påminnelse om invånarnas maktlöshet väljs vart år två barn ur varje distrikt, en pojke och en flicka, ut för att delta i Hungerspelen. En tv-såpa som går ut på att deltagarna tar livet av varandra i direktsändning, slåss till det bara finns en kvar. Vinnaren som firas i hela landet.
Bok ett börjar på dagen för Slåtterfesten. Så kallas den dag då lottningen till Hungerspelen äger rum. Trots att Katniss gjort allt hon kan för att skydda lillasystern Prim, är det hennes namn som dras (detta händer under bokens allra första sidor så jag avslöjar inte allt för mycket här). I förtvivlan beslutar sig Katniss för att ta hennes plats. Tillsammans med Peeta från Distrikt 12 färdas hon till Huvudstaden för att delta i det dödliga spelet.
Första boken är nog den jag tyckte bäst om i serien. Dels därför att historien var ny, karaktärerna (som ärligt talat är lite platta) hade inte hunnit nötas ut. Det är gruvligt spännande nästan helt från början, och Katniss är en skön hjältinna såtillvida att hon egentligen inte ens är särskilt trevlig. Hon är kategoriskt självisk, misstänksam och allmänt rasande. Ändå hejar man på henne. Och visst förstår man att det också bor andra känslor djupt inne, men efter faderns död har det funnits väldigt lite plats för dem.
Den framtid boken utspelar sig i är en tillspetsad version av vår egen verklighet. Reality-såpor, diktaturer, grymheter. En dystopi, visst, och möjligen överdrivet grymt på sina ställen, men egentligen kanske inte. Meningslös slakt pågår ju hela tiden i "vår" värld. Grymheterna är liksom bara lite mer uttalade i Panem. Boken är kategoriserad för "Unga vuxna", men jag - en helt oung vuxen - läste den med behållning. Och kastade mig direkt över nummer två i serien när jag läst klart. För även om boken har en någorlunda avslutad historia måste jag ju få veta hur det gåååår.
SLUTA LÄSA HÄR OM DU INTE VILL VETA HUR DET GÅR I FÖRSTA BOKEN!
I Fatta Eld får vi följa Katniss och Peeta efter att de båda överlevt och vunnit Hungerspelen. Genom att manipulera tävlingen har de gjort sig till farliga fiender till presidenten. Katniss trotshandling har gjort avtryck ute i distrikten där upprorslustan vaknar på nytt. Under segerturnén genom landet får de på nära håll uppleva hur grymt regimen slår ned på sina fiender, och det dröjer inte länge förrän presidentens blick riktas mot Katniss och Peeta. Han låter Katniss förstå att det hänger på henne att kväsa den gryende revolten. Hon måste övertyga landet om att hennes desperata agerande i slutet av Hungerspelen var ett uttryck för kärleken till Peeta, inte en upprorshandling.
I del två börjar jag reta mig lite på de ständiga upprepningarna. Istället för att karaktärerna utvecklas låter Collins dem tugga runt i samma gamla tankar, samma slags handlingar. Katniss inre monolog känns stundtals enbart som en transportsträcka på väg till nästa konkreta händelse. Ibland verkar hon till och med lite trög. Suzanne Collins låter läsaren förstå lite väl mycket och Katniss lite väl lite tycker jag. Det här känns som en typisk mellanbok, ett stopp på väg mot upplösningen som man vet ska komma i trean. När twisten kommer så har jag för länge sedan räknat ut vad som ska hända. Men fortfarande är jag fast, måste, måste veta hur det går.
SLUTA LÄSA HÄR OM DU INTE VILL VETA HUR DET GÅR I ANDRA BOKEN!
I Revolt kommer avslutningen jag väntat på. När Katniss transporterats bort från arenan efter sitt andra Hungerspel får hon ett nytt hem i Distrikt 13. Distriktet som startade upproret förra gången och som officiellt jämnades med marken har överlevt under jord. Och här planerar man att störta presidenten. I Panem råder kaos, distrikten är i uppror, folket reser sig mot regimen och vad man behöver är en enande kraft. Någon som får vågen att tippa över till rebellernas fördel. Trettons president Coin har ögonen på Katniss. Hon vill att Katniss ska bli Härmskrikan, symbolen för revolutionen. Men Katniss tvekar. Vill hon ännu en gång bli en marionett? Först för Huvudstaden. Nu för revolten.
Jag börjar gilla Katniss allt mer i den här boken. Dels har hon utvecklat fler mänskliga drag, men hon representerar också en sund skepsis i sin syn på vad revolten kan innebära. Rebellernas kamp är kanske inte enbart god, Katniss slåss med samvetskval över vad hennes egna handlingar har fått för konsekvenser. Många människor har förlorat sina liv för att hon slagits för att behålla sitt eget. Förhållandet till bästa vännen Gale blir allt mer spänt i takt med att han blir mer och mer hängiven revolutionen. Det är egentligen den största behållningen med boken, viljan att nyansera det godas kamp mot det onda. Till skillnad från många andra böcker på samma tema vägrar Suzanne Collins att måla i svartvitt.
Mina invändningar finns kvar, det blir en del longörer och upprepningar. En sträng redaktör hade kunnat göra Collins en stor tjänst genom att tajta upp och jobba hem som vi brukade säga när jag pluggade på journalisthögskolan. Men någonting betyder det trots allt när man slukar tre böcker i samma serie i febrigt snabb takt. Beroendeframkallande som sagt. Och läsvärt hela vägen. Och vilken grymt bra film det här kan bli! Böckerna är som gjorda för att omvandlas till rörliga bilder. Premiär 23 mars.
Hej. Jag heter Robert Kviby och är författare. Debutant. Min första bok är i butikerna just nu; De korrupta. Jag tänkte skriva ett par rader om det och ett par om mig själv.
Jag är 35 år. Och kommer från Oxelösund. Egentligen är jag född i Nyköping och jag bodde bara i Oxelösund mellan tio och nitton men det satte sig djupare i mig, de åren mellan tio och nitton, så om någon frågar var jag kommer ifrån säger jag det: Oxelösund. Det var där jag lärde mig att jag ville lära mig att skriva. På biblioteket på Järntorget. Jag var där i somras och det såg ut som om det fortfarande fanns kvar. Bra. Jag lånade travar med böcker, och vinylskivor, där. Jag kommer ihåg att jag hörde ett radioprogram med Mia Gerdin, om Doors, och framförallt om Jim Morrison. Jag spelade in på det kassett och spelade det om och om igen och till slut gick jag ned till bibblan för att leta reda på de författare som var hans, Jims, förebilder. Och jag lånade tummade ex av Baudelaire, Rimbaud och, tror jag, Nietzsche. Jag vet inte hur mycket jag förstod av det jag läste, jag var inte så gammal, tror jag gick i mellanstadiet, men jag minns att det var spännande att låna böcker som inte stod på barnavdelningen och jag minns att jag ville skriva. Så, tack Sveriges radio för det får jag väl säga.
Och nu är jag ansvarig för ett bolag som heter MTG Radio, som består av fem kommersiella radiokanaler, så kanske kan man säga att radion hängt med. Har alltid varit viktigt. P3 Pop och Musikjournalen på 90-talet där mitt band, Phaces, spelades och man satt som gjuten framför radion. En gång blev jag intervjuad av Magdalena Väpnargård och jag vankade så mycket fram och tillbaka med telefonen att de på SR trodde att det var något fel på ledningen, när det i själva verket var min telefonsladd som sträcktes ut till max under min promenad…
Hur som helst, det där med arbete och författande tänkte jag uppehålla mig vid, men väldigt kort. Som jag sa är jag VD för ett bolag, MTG Radio. Och jag har skrivit en bok. Och då kommer ibland frågan: hur kommer det sig att en VD skriver en bok? Jag tänker just precis tvärtom. Jag skrev innan jag blev VD, eller ens började arbeta. Så frågan blir: hur kommer det sig att någon som vill bli författare tar ett sånt jobb? Svaret är enkelt: för jag tyckte det verkade kul. Och det var det. Och ibland, ganska ofta, är det ett tillräckligt skäl för att göra något. Och några av mina favoritförfattare genom tiderna har också haft ett jobb på sidan (utöver de som varit journalister). William Carlos Williams till exempel, som, om jag inte minns fel, var läkare.
Jag tänkte skriva en bok på svenska om maffian. Det är tio år sen och jag började ambitiöst och jag höll på ganska länge. Men det ledde ingenstans, för jag blev aldrig klar. Jag tror inte att det bet tag i mig tillräckligt. Och efter en rad omvägar kom jag till slut fram till en lunch eller frukost med Telegram förlag, där jag fick frågan: har du några andra idéer? Och i mina mörka vindlar lurade en tre rader lång eller kort idé som jag hade skrivit ned i en av mina anteckningsböcker (jag brukade alltid bära runt en svart anteckningsbok, en sådan med röda kanter, och en Bic penna, blå, men nu har jag oftast iPad istället; jag funderar på hur jag skall göra). Som jag minns den, jag har den här någonstans bland alla andra, var det något i stil med:
Idé för bok 3 (jag hade två idéer jag tänkte skriva innan):
Kungariket. Tänk om Kungariket Sverige var styrt av kriminella familjer, och vi fick reda på att det varit så i 30 år.
Jepp, that’s it. Men det var tillräckligt mycket för att jag skulle svara ”ja” på frågan "har du några andra idéer". Och på den vägen är det. Ur det, kom De korrupta. Och det var en story som bet mig och hängde sig fast och drog och slet och också tvingade mig att inte bara skriva men också vakna lite. När jag skrev om inledningen, ur Annies synvinkel, blev jag först lite förbannad, började sätta på Guns ‘n’ Roses Appetite for Destruction, istället för mitt skriv-soundtrack som var en jazzskiva, och sen blev jag upprörd, och efter det känslomässigt engagerad på det sätt som krävs för att något man gör skall bli bra och värt att spara.
Det handlade om det Sverige som varit mitt när jag växte upp. Och jag kände: va fan, där cyklade jag runt med framtidsförhoppningar och vitt hår och så hände allt det här samtidigt (nu när jag skriver tänker jag lite på Hoola Bandoola Band låten, Vem kan man lita på?). Och innan, samma år som jag föddes, ett förslag på ny sexualbrottslag som innebar att man skulle slopa incest, reservera våldtäktsbegreppet för speciellt hänsynslösa fall och så vidare. Och det föreslaget av en grupp som till åttio procent bestod av män och leddes av en justitieminister som själv gick till prostituerade. Och tre prostituerade kvinnor mördas och ingen mördare fälls. Statsministern mördas. Ingen klarhet.
Och mitt i det här landet, gravid, sitter Annie, min huvudkaraktär. Kriminaljournalist på en av Sveriges största morgontidningar, och hon köper det inte. Hon tänker inte gå hem, tappa upp en kanna kaffe, titta på nyheterna på TV och förfäras över sakernas tillstånd. Hon tänker se till att ge kvinnorna upprättelse. De döda kvinnorna. De andra kvinnorna. Hennes egen mor blev mördad, något hon fick reda på efter att fosterföräldrarna dött, och hon vill även ge henne upprättelse. Och förstå vad som hände. Jag läste en artikel om Lydia Cacho (minns tyvärr inte vem som skrivit den) och reportern beskrev henne med tre ord: moral, medkänsla, mod. Och det är Annie Lander för mig. Hon och Lydia Cacho skulle komma överens och uträtta mycket.
Annie söker och hittar till slut en koppling till en av de klubbar där bara män får vara medlemmar. Ett par ministrar. Några av näringslivets högsta chefer. IB-chefen. Och VD:n för hennes egen tidning. Alla är de medlemmar. Och när hon nystar vidare där stöter hon på ett spår som leder henne till sin egen mamma, och hennes död. Och, hon kommer för nära. Hon försvinner spårlöst. Och hennes man, Max, måste börja nysta i vad hon jobbat på, för att förstå vad som hänt henne. Och han måste följa hennes spår, löpa linan ut, för att få svar. På vart Annie, och deras ofödda barn, tagit vägen. Och Max är i ärlighetens namn inte en person man då, i historiens början, skulle beskriva med samma tre ord som Annie Lander och Lydia Cacho, men han har ett val: endera tar han sig samman och gör det Annie skulle ha gjort, eller så resignerar han och låter världen ta allt i hans liv som någonsin varit värt något. Och han får erfara, som vi alla, förhoppningsvis, får: att växa som människa, och göra det rätta, är inte alltid smärtfritt…
Så där, lite om mig, lite om De korrupta. Tack för er uppmärksamhet.
/Robert
Moa ska bli skådespelare. Och för att bli det bör man bo i Stockholm. Så direkt efter gymnasiet flyttar hon, och tar tillfälligt jobb på ett äldreboende. Palliativ vård? Nej, ingen erfarenhet av det. Men allt som krävs är ju "lite sunt bondförnuft" säger chefen, och Moa ska ändå snart sluta. Hon ska ju bli skådespelerska. Liljebacken är en mellanlandning. Snart står hon på de stora scenerna. Så tänker hon.
Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här är fin på många sätt. Många är vi väl som tagit jobb där vi känt oss som främlingar samtidigt som vi längtat efter något annat. Moa känner sig främmande på jobbet, men hon är också främmande i Stockholm (känner ingen, bor svart i andra hand i ett studentrum) och i skådespelaridentiteten (provar att ringa Marika Lagercrantz för att få coachningshjälp inför sökningen scenskolan - nähä, var hon upptagen..?). Hon ägnar mycket tid åt att försöka bygga upp och tänka kring den där drömtillvaron. Samtidigt fylls dagarna på jobbet av kroppsvätskor, ångest, död och stressiga arbetsvillkor. Förvirrad och chockad försöker Moa sköta jobbet så gott det går. Fattar inte hur Eva kan stanna kvar efter arbetstid för att ta hand om någon av de gamla. Fattar inte hur arbetskamraterna kan tacka ja till fast tjänst när de precis som Moa säger sig jobba där tillfälligt. I väntan på något bättre.
Boken är en arbetsplatsskildring och utvecklingsroman i ett. En vardagsberättelse som går snabbt att läsa. Men det gör den inte mindre spännande. Mitt i all Carema-skandal känns det också fint att läsa om en plats där människor försöker skapa en dräglig tillvaro för andra. Trots stress och knappa villkor. Trots att det är svårt och bär emot. För livet är komplext. Inte minst det knegiga vardagslivet på ett äldreboende. Det får Moa märka och det får henne att förändras. De gamla på hemmet förvandlas så småningom, från identitetslösa vårdpaket till individer: Elna som tror att hon är en fågel, Gullan med sina bjärta plastclips i öronen och till och med Urban, den gamle prästen som ömsom åkallar Gud, ömsom vrålar obsceniteter. Sara Beischer beskriver både Moa och tillvaron på Liljebacken realistsikt och kärleksfullt. Jag blev glad av att läsa.
Ja, alla hoppas väl på det, författare, förlag, bokhandlare och inte minst läsare... Att det i den aldrig sinande floran av fantasylitteratur ska dyka upp en ny Harry Potter. Något lika magiskt, fängslande och fantasikittlande. Det har ryktats at den nya HP kommer från Frankrike och är en 13-årig flicka vid namn Oksa Pollock. Jag tror inte att det är sant.
Efter ungefär 130 sidor i den första boken om Oksa (nyss utgiven på svenska) beslutar jag mig för att ge upp. För det här är helt enkelt för tjatigt. Och styltigt.
Typmening: "Det är jag som är skuld till allt som händer oss, mitt barn. En fruktansvärd olycka drabbar nu Edefia på grund av min oförsiktighet och för oss till kaos. Den kraft som styr Pelerinkammaren har tillintetgjorts, för i och med att jag avslöjade Hemligheten-som-inte-får-berättas förstörde jag det som utgör grundvalen i Vår värld: jämvikten och respekten för alla former av liv."
Vet att jag har gått på om det tidigare här i bloggen, var det när jag skrev omAlla själars natt - eller Linwood Barclay kanske, men författarna (Anne Plichota och Cendrine Wolf) skulle onekligen ha haft stor hjälp av begreppet "show don't tell" när de skrev boken. Som det nu är blir det "tell don't show" för hela slanten. Och det är synd, för jag tror visst att det här hade kunnat bli en bra historia, den har bara inte förvaltats särskilt väl.
Oksa Pollock - Det sista hoppet handlar alltså om Oksa, som hela sitt liv trott att hon är en helt vanlig flicka. Men strax efter att familjen flyttat från Paris till London börjar hon upptäcka att hon besitter övernaturliga krafter. Av sin farmor får hon veta att familjen är flyktingar från landet Edefia, som är beläget i en annan dimension. Edefia har tagits över av onda krafter och Oksa visar sig vara den Utvalda, den enda som kan se till att de kommer hem igen och den enda som kan besegra fienden. Nog så spännande alltså, och det retar mig lite att jag inte kommer att få reda på hur det går. Men 400 sidor till av meningar som den ovan. Nej tack.
Tydligen har de franska kidsen gått bananas över den här boken. Och den har sålts till mer än 20 länder. Film ska den bli också. Vad är det jag missar?
Dessa italienare... som den försumlige kaptenen på kryssningsfartyget i Toscana. Men också som Roberto Saviano, en modig man. Med ett oerhört civilkurage gav han ut boken Gomorra om camorran i Syditalien. Flera år senare lever han fortfarande under mordhot. Och i dagarna är han i Sverige för att ta emot Olof Palme-priset.
Den nya boken av Saviano, Kom med mig bygger på de TV-program han gjort i Italien. Det är sympatiskt rakt igenom, Saviano älskar sitt Italien - men inte avigsidorna, hänsynslösheten, laglösheten, girigheten som alltmer kommit att prägla samhället.
Det handlar om de unga, begåvade studenter som begravdes i massorna vid jordbävningen i Aquila - för att studenthemmet var ett fuskbygge med alldeles för mycket vatten i cementen. Om prästen från norra Italien som flyttar söderut och skapar ett centrum för funktionshindrade i huset som maffian ägt - trots allehanda hot och hinder.
Och faktiskt också om sådant som gör livet värt att leva - som en speciell buffelmozzarella, ett vackert fotbollsmål eller att älska en varm eftermiddag. Jag gillar Saviano och jag gillar Brombergs som gett ut "Kom med mig"!
