Grattis alla vinnare av "Illdåd"!

Tack alla ni som skickade in svar i vår tävling. Att Alex King till yrket är beteendevetare visste de flesta. Men bara fem kunde vinna och samtliga Bokboxare gratulerar å det varmaste Ingrid i Strövelstorp, Malin i Växjö, Christina i Gnosjö, Helene i Höllviken och Elisabeth i Påarp. Ni får varsitt signerat exemplar av Thomas Eriksons Illdåd med posten.

Så här tyckte Johan om Illdåd
Här gästbloggar författaren Thomas Erikson

Goa gubbar

Gubbar - kan det vara nåt? Jo, tro mig. Har precis gottat mig åt Fredrik Backmans En man som heter Ove. Och jag vet, Johan har sagt det redan tidigare, men jag säger det ändå: Läs den färsk nu när den kommer ut - den är oerhört rolig och rörande.

Ove är vid första anblicken en sån där gubbe som vi alla mött. Ni vet, den där som retar upp sin omgivning genom att vara för mycket ordningsman i klassen. Han kollar att grannarna slänger rätt i soprummet, rasar över dem som tycker sig ha anledning att köra in bilen på området vid hans radhus, har ordning på varenda verktyg och tycker att det går utför med det mesta. En surgubbe, kort sagt.

Men Ove är också människa - annars hade det förstås inte varit någon bra roman. Och Fredrik Backman skrapar först på ytan och gräver sig sedan in i Oves själ. Hela tiden kryddat med situationskomik och slagkraftigt formulerat.

Kanske hänger det ihop med att Fredrik Backman bloggar och skriver krönikor bland annat i Café och Metro. Där gäller det att kunna ta ut svängarna och få snits på en kort text. Men här har alltså Fredrik Beckman för första gången fått bre ut sig - och se, det gick ju riktigt bra! En enda invändning har jag: Ove känns som äldre än 59 år. Kan det bero på att jag snart är där själv, månne...

Jag lämnar Ove och hans grannar med viss saknad. Och satsar på nästa gubbe i engelska Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce. Liksom boken om Ove finns allvar i botten, så mycket har jag redan förstått. Omslaget är helt bedårande nostalgiskt, den första meningen helt lysande. Hör bara: "Brevet som skulle förändra allt anlände en tisdag." Vem kan motstå att läsa en sådan roman? Mästerligt!

Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm

Tusen strålande ord till "Tusen strålande solar"!

Eller ok, tusen ord kanske jag inte plitar ner här. Men Tusen strålande solar förtjänar dem onekligen. Och mer därtill. Jag borde ha lyssnat på mamma, och tre ziljarder andra människor, och läst den här boken för länge sedan.

Tusen strålande solar handlar om två kvinnor i Afghanistan. Mariam och Laila, två kvinnor med vitt skild bakgrund, som förenas i en utifrån sett osannolik vänskap. Mariam är outbildad, en harami - oäkting, som vid 15 års ålder tvingas gifta sig med en 30 år äldre man. Han är grym och oförsonlig. I äktenskapet finns ingen kärlek.
Laila växer upp i Kabul, går i skola, älskas djupt av sin far och så gott det går av sin mor, som sörjer två förlorade söner. Hennes bästa vän är grannpojken Tariq. Han är nästan hela hennes värld. Men inbördeskriget förändrar allt för Laila.

Det är också historien om Afghanistan, den tar sin början på 60-talet och avslutas strax efter den 11 september 2001. Monarki, kupp, republik, kupp, Sovjetunionens intåg, mujahedin, kampen mellan de olika krigsherrarna, talibanregimen...

Khaled Hosseini lyckas berätta både landets historia och de båda kvinnornas historia så att det går rakt in. Och jag menar rakt in. Flera gånger under läsningen hade jag svårt att fatta att det verkligen varit och är så här i Afghanistan. Trots alla nyhetsrapporter och artiklar om och från landet under den senaste dryga tioårsperioden. Det är de personliga historierna som gör det. Som går in i hjärtat och gör det egentligen självklara uppenbart. Att vi är samma skrot och korn, alla vi människor, och att ingen ska behöva leva under sådana förhållanden. Jag känner mig naiv när det är först med en skönlitterär bok som jag kan förstå (eller kanske inte helt ändå) vidden av det trauma som Afghanistan och dess invånare utsatts för. Återigen - romanen! Vilken fantastisk sprängkraft det finns i den.

Just det, några ord om uppläsningen kanske (eftersom jag lyssnade på boken). Sharon Dyall gör ett utmärkt jobb. Rösten tätt, tätt intill. En engagerad berättare till en, mycket, engagerande historia.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Halvinspirerat men godkänt - "Dead reckoning" av Charlaine Harris

Inledningsvis ger jag inte mycket för Dead reckoning, den elfte boken om tankeläsande servitrisen Sookie Stackhouse i den lilla staden Bon Temps. Tjatiga relationsbekymmer blir inte mer intressanta för att den ena av parterna är vampyr, och första halvan av boken går mest åt till att det tidigare så passionerade paret Sookie och Eric Northman gnabbas om småsaker och talar förbi varandra. Suck. Det blir inte bättre av att Charlaine Harris är expert på att låta småsaker pågå i en evighet eller att tv-serien True Blood förvirrar mitt minne. Jag har svårt att hålla isär vad som hänt i böckerna (det var två år sedan jag läste Dead in the family) och vad har hänt i serien som plockar friskt från de litterära förlagorna utan riktig hänsyn till inbördes ordning och glatt lägger till sådant som bok-Sookie aldrig varit med om.

Nu lät jag riktigt gnällig. Men jag kände mig gnällig. Hade sett fram emot att tillbringa några sköna timmar med min favoritservitris och det myller av övernaturliga varelser som befolkar Bon Temps. Och så landar det hela i en sådan här oinspirerad mellanbok. Tyckte jag först alltså. För det blir bättre.

Lite om handlingen (viss spoilervarning, hoppa över stycket om du är orolig för att få veta väl mycket om boken). I korta drag ser den ut som följer:
Sookie och Erics förhållande går på tomgång. Dessutom verkar Eric och Pam på ett mycket okaraktäristiskt vis ligga i luven på varandra. Självklart vill ingen av dem avslöja varför. Eller Pam verkar faktiskt vilja, men Eric förbjuder henne att säga något. Vi anar en stor Hemlighet. Samtidigt ger sig någon gång efter annan på Merlotte's bar. Är det Sam eller Sookie de är ute efter?
Den slemme Victor Madden, som misslyckades med att lönnmörda Sookie och Pam i förra boken, gör allt för att provocera Eric att begå ett ödesdigert misstag.
Som om inte detta vore nog får Sookie tag i ett heligt föremål under en vindsutrensning.

Oooooiiiii, ni märker ju... med så många ingredienser är det oförlåtligt att låta första halvan av boken vara långtråkig. Men sedan tar det fart och sista delen bjuder på precis den blandning av förnumstig sydstatsmoral korsad med vampyraction som är seriens kännemärke. Komplett såklart med en utomordentligt lökig sexscen. Fangtastiskt! (för att göra denna recension komplett med utomordentligt lökigt göteborgsskämt). Dessutom fattar Sookie ett drastiskt beslut som gör att nästa bok i serien, Deadlocked, kommer att bli nog så intressant att läsa.

Det jag älskar med The Southern Vampire Mysteries är att Charlaine Harris inte för ett ögonblick sparar på krutet (i resumén ovan har jag tryckt in långt ifrån allt hon fått med i boken). Med frejdigt mod slänger hon in Sookie i den ena knipan efter den andra, och de få gånger som någon inte smyger i skuggorna, planerar ett överfall, genomför ett lönnmord, jagas genom mörkret osv. blir man nästan överraskad. Även om nyhetens behag lagt sig något såhär i bok elva (vissa skulle kanske hävda att vampyrmysterier känns sååå 00-tal), hoppas jag att Harris bestämmer sig för att aldrig lägga ner serien. För det här är comfort lit av högsta klass. Bättre än choklad. Minsta möjliga motstånd, mesta möjliga underhållning.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Ni kommer väl ihåg vår tävling?

Glöm inte vår tävling! Vinsten är ett signerat exemplar av Thomas Eriksons Illdåd. Läs mer under Aktuella evenemang.

Nytt försök: Öppet brev till HBO

 

Kära HBO.

Först och främst vill jag börja med att tacka för den senaste ca tjugo årens fantastiska tv-serier!

Magnifika epos som: The Sopranos, The Wire, Six feet under, True Blood, Boardwalk Empire, Flight of the Conchords, Game of Thrones och många många fler. Det ryktas att ni funderar på att göra serier på både Stephen Kings Pestens tid och Garth Ennis Preacher också? I så fall applåderar jag er. När det känns som att Hollywoods filmer blir mer och mer Transformers 2-iga för varje år som går är det skönt att man kan vända sig till er för god kvalitetsunderhållning.

Nu är det så att jag har hittat en litterär förlaga som jag tror att ni skulle kunna konvertera till en fantastisk ny tv-serie. Guillermo del Toros och Chuck Hogans vampyrapokalypstrilogi Släktet, Förgörelsen & Evig Natt (eller The Strain, The Fall & The Night Eternal på utrikiska).

Sällan har jag last något så perfekt för en HBO-filmatisering! Alldeles för långt för att göra långfilm på, men perfekt upplagt för tre säsonger av en tv-serie! Världen törstar efter en skildring av vampyrer som en skräckinjagande pest igen! Inte de solljusglittrande, Beverly Hills-gnällande mesproppar vi matas med i smörja som Twilight-serien/filmerna och Vampire Diaries.

”De har alltid funnits bland oss - vampyrerna. I hemlighet och i mörker har de väntat på att deras tid ska komma, och nu är den äntligen här. Inom en vecka kommer Manhattan att vara utplånat. Inom tre månader resten av USA. Och inom sex månader: hela världen.”

(Ett litet fan-försök till filmatisering...)

Del Toro, regissören bakom filmer som Hellboy och Pans Labyrint, och Hogan, vars bok Prince of Thieves blev dunderfilmen The Town, har mejslat ut en historia som det vore närmast helgerån att inte förvandla till tre år av TV-magi. Får jag även föreslå Frank Darabont som producent? Hans jobb med serien The Walking Dead borde vara den enda merit som behövs (samt att han är mannen bakom den klart bästa Stephen King-filmen Nyckeln till frihet).

Naturligtvis litar jag på att ni har det goda omdömet att välja lämpade skådespelare till detta projekt. Det kan självklart vara frestande att plocka in heta, populära ungdomar som ”kidsen” går igång på. Justin Bieber som Vasiliy och Selena Gomez som Nora tex. Snälla. Försök undvika detta. Jag vet att jag bara är en liten bokhandlare från Skåne, som aldrig överhuvudtaget varit inblandad i en dylik tv-produktion, men jag är övertygad om att vi kan göra bättre ifrån oss än så.

Kanske Liam Neeson som Mästaren? Han har pondus så det räcker och skulle nog se cool ut med rakad skalle och huggtänder. Eldritch Palmer – en guldroll för Geoffrey Rush! Daniel Craig hade (om han nu har tid med alla Bondfilmer och Stieg Larsson-uppföljare) kunnat vara en trovärdig Dr Ephraim Goodweather. Kate Beckinsale som Nora? Eller har hon redan gjort vampyrgrejen klar tycker ni? Kelly Goodweather? Famke Janssen! Oh yes!

Jag måste i alla fall få insistera på att ni åtminstone provfilmar med Benedict Cumberbatch (den moderne Sherlock Holmes) som Bolivar. Tror han skulle kunna gestalta en vampyr till perfektion!

Vad kräver jag då för ersättning för denna idé (och allt intellektuellt arbete jag redan utfört)? Inget! Inte en krona! Men det hade varit himla kul att få göra en liten cameo som vampyr i serien!

Nu har den tredje delen i Del Toro & Hogans sanslöst underhållande vampyrapokalypstrilogi kommit ut på svenska!!

Mvh /
Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd.

Litterär skoskav

Har ni också några sådana där författare som ni inte riktigt kan låta bli att läsa, fast de gång på gång gör er besvikna. Men bara så där lite grann besviken att man tänker bättre lycka nästa gång. För något måste de ju ha, som gör att man återvänder. Och blir så där litegrann besviken igen. Inget egentligt självplågeri, mer som ett milt skoskav.

Två av mina sådana författare är aktuella med nya böcker. Att läsa eller inte läsa, det är frågan?

Den första är Ann Cleeves. Första delen av Shetlands-sviten, Svart som natten, var riktigt bra. Hade allt det där en engelsk deckare ska ha; svindlande miljöer, märkliga original, en lagom trulig kriminalare osv. Del två, Vita nätter var också bra. Men sedan gick det utför. Lite grann. Men inte tillräckligt uppenbarligen, för jag har hängt i.

Den andra är Linwood Barclay (jag vet att vissa andra skribenter på den här sidan absolut inte håller med mig ifråga om hans författarskap). Där är problemet att det ser så bra ut på pappret. Kriminalgåtan är smart, karaktärerna vanliga, hyggliga människor som tvingas agera i extrema omständigheter. Dessutom är han från Kanada (jag gillar Kanada) och får alltid fin kritik. Men så ror han det inte riktigt i land. Lite tjatigt, lite förenkelt att lista ut vem den skyldiga är. Osv. Men, underhållande. Hyfsat ok. Jag har hängt i. Även här.

Jag vet inte riktigt varför, men jag kommer säkert att läsa Döda talar inte och Vilseledd också. Tänka bättre lycka denna gång.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

En ödesmättad sommar - "Grenar av gift" av Erin Kelly

The Poison Tree av Erin Kelly. Har varit sugen på den här romanen/thrillern sedan jag läste om den hos Bokhora för läääänge sedan. Men så blev det som det blir ibland (tyvärr lite väl ofta). Jag beställde den inte direkt, och så hamnade boken och mina goda intentioner i ett dammigt hörn av hjärnan. Där har de vilat. Tills nu i sommar då jag fick lagt vantarna på ett förhandsexemplar av den svenska översättningen. Grenar av gift heter den. Alldeles nyutkommen. Läsning rekommenderas å det varmaste (låt dig inte luras av det märkliga omslaget). Gillar du Donna Tartt (sliten, sliten liknelse, men på sin plats), Marisha Pessl, Patrick Redmond, Gillian Flynn och Tana French? Då kommer du att gilla det här med.

Det är sommaren 1997, i London, som uppstyrda toppresterande Karen träffar den bohemiska skådespelerskan Biba och faller handlöst. En sådan där tät vänskapsförälskelse som balanserar på gränsen till passionen. Som det verkar som att man bara upplever i slutet av tonåren eller tidigt i tjugoårsåldern.

Biba är skådespelerska och bor i ett nedgånget gammalt hus tillsammans med sin bror Rex. Ett, tu, tre så bor Karen där också. Det blir en lång sommar av vänskap, kärlek, sex, fest, alkohol och sena nätter. En sådan där sommar som man bara upplever en gång i livet. Om man har tur. Men för Karen kommer turen att ta slut.

Boken börjar när Karen tio år senare hämtar Rex som just släppts ur fängelset. Hon är fast besluten om att skapa ett nytt, tryggt liv för sin lilla familj. Men det verkar finnas de som inte har glömt vad som hände den där sommaren...

Visst det härligt när man får läsa en spänningsroman som inte enbart bjuder på en mordgåta, utan även riktigt fint språk och mångfacetterade karaktärer? Där döden, katastrofen, brottet, är något som liksom bara... råkar... hända. För oss icke yrkeskriminella känns det som ett bra mycket troligare scenario än alla polisromaners blodstänka mordplatser och elaborerade plotter. Emellanåt får man en sådan där bok i händerna. Inte alltför ofta. Och när det händer är det inte alltid så här bra.

Ser att det finns mer att läsa av Erin Kelly. The Sick Rose ska inte likt dess föregångare behöva dväljas i minnets dunklare hörn. Jag beställer på studs.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägerso

Tävla med Bokboxen - Vinn "Illdåd" av Thomas Erikson

Bokboxen kör igång hösten med en deckartävling. Den här gången är det fem exemplar av Thomas Eriksons nya kriminalroman Illdåd som ligger i potten. Att delta är enkelt. Svara bara på frågan:

Vilket yrke har Alex King, huvudpersonen i Thomas Eriksons böcker?

1. Brottsplatsutredare
X. Beteendevetare
2. Storviltsjägare

Skicka ett mail med svaret plus namn och adress bokia.killbergs@gmail.com och en av böckerna kan bli din! Senast tisdagen den 28 augusti vill vi ha ditt mail.

Lycka till!

Rörande barndomsminnen - "Lill-Tarzan å jag"

Nu finns den ute, boken som hyllats av min sambo och som även Johan gillade skarpt; Lill-Tarzan å jag - En berättelse från världens bästa land av Johan Hedenberg.

"Här står jag nu. Åter i min barndoms backe. Full av sly och mossa. Och där står även du vår björk, krokig och stolt i din skrud. Var är alla? Många är döda. Det vet jag."

Så inleds historien om Johans uppväxt; först och framför allt i Grimsta, Vällingby. Ett miljonprogramsområde där större delen av familjerna befinner sig en bit ner på den sociala skalan, med kuvade mödrar och berusade fäder. Eller tvärt om. Barnen drar runt på gården, som blir en egen värld, med egna regler och lagar.

Johan själv kommer från en "fin" familj, kortklippt med stickad väst gör han entré i gänget på gården som sjuåring. Där finns Ubbe, som aldrig ger sig hur mycket stryk han än får. Rädda Nalle. Schyssta Kitte. Coola Marre med gitarren. Och framför allt finns Lill-Tarzan, en gränslös liten appojke som man oftast hittar spejande i den stora eken, när han inte åker kana i sopnedkastet eller dyker från femman utan att kunna simma.

Genom korta tillbakablickar får läsaren följa Johan genom barn- och ungdomsår, upp i vuxen ålder och fram till idag. Centrum för berättelsen är hela tiden barndomens landskap och dess invånare. Det är fint gjort, med en uppbruten kronolgi där man ena stunden befinner sig i 12-åringens replokal i barnvagnsrummet, i den andra på Café Opera åratal senare. Hedenberg rannsakar sig själv. Han väjer inte för att visa sina mindre smickrande sidor. Vad gjorde honom till den han är? Varför var det han som fick överleva?

Det är 1983. Johan är skådespelare på Dramaten. I Kungsträdgården befinner han sig plötsligt framför en av de gamla vännerna från gården. Den kille han lirade fotboll och hockey med som barn är nu tjackpundare.

"Måste du stå och rota där i soptunnan nu när jag mår så bra. Jag vill inte bli påmind om det här, vill inte se skiten... Är det nödvändigt att dyka upp här och förstöra min dag? Jag har lämnat dig bakom mig, jag är inte en del av dig längre. Jävlar, han har fått syn på mig, upp med tidningen... Nu rotar han i papperskorgen igen, vad skönt att han inte ser på mig längre.
Vad håller jag på med? Det är min barndomsvän och uppväxt som står där. Gå fram och bjud honom på en fika. Några sekunder senare står jag framför honom."

Passagen är belysande. Det går aldrig att helt vända sig bort från sin bakgrund. En vacker dag måste man gå fram till den. Gräva sig in. Bjuda på en fika. Komma tillrätta och förstå. Det är det Johan Hedenberg gör i den här boken.

Det är en bra historia, gripande, ärlig, lättläst, stundtals avskalat rå, stundtals poetisk, om än ibland väl pratig. Och även om jag inte blev fullt så överväldigad som min sambo som föredrar Lill-Tarzan framför Svinalängorna (det finns likheter, men olikheterna är många) så är det helt klart en bok jag kommer att rekommendera under hösten. Till många.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Gästbloggaren: Thomas Erikson

Illdåd – varför skrev jag den?

Föreställ dig att du får din bil sönderslagen, men när du polisanmäler saken tror ingen på dig.

Föreställ dig att fyra av dina kollegor skär sönder din kontorsstol, häller kaffe i din dator och hoppar på din telefon – men resten av företaget menar att du inbillat dig alltihop.

Föreställ dig att du blir slagen blodig av fyra män, men polisen menar att du faktiskt bad om att bli misshandlad.

Och föreställ dig nu att din bäste vän blir brutalt ihjälslagen under en krogrunda nere på stan – men alla du pratar med menar att han förtjänade det. På grund av vad han hade på sig.

 Det var det dummaste jag har hört, tänker någon nu. Jag kan bara hålla med. Riktigt, riktigt dumt.

Vissa saker måste helt enkelt ligga till sig. Idén till Illdåd kom för mer än tio år sedan. Den var inte särskilt tydlig ens från början, och den blev alltmer invecklad ju längre jag tänkte på den. Det tog mig flera år att komma fram till vad jag ville ha sagt. Jag testade idén på människor jag mötte, och fick en hel del oväntade reaktioner. Förståndiga, sunda människor visade sig ha uppfattningar som faktiskt var ganska … anmärkningsvärda.

Precis som den mobbade på skolgården ofta omges av passiva åskådare, omges ett brottsoffer av ett i många stycken passivt samhälle. Men samhället – det är ju vi. Jag och du. Du. Och jag. Vilket är vårt ansvar? Och varför ifrågasätter vi bara vissa brottsoffer? Tänk efter själv. Om en god vän berättar för dig att han blivit misshandlad – tvekar du verkligen kring huruvida det är sant eller inte? Jag skulle inte göra det. Inte för ett ögonblick.

För en kvinna som blir utsatt för våldtäkt är detta med rätt hög sannolikhet vad som väntar henne. Polisen tvivlar ofta på henne. Rätten, både åklagare och advokater, ifrågasätter henne. Men vad som är betydligt värre är att hon ofta blir ifrågasatt av många andra också. I min research fann jag att arbetskamrater, bekanta, släktingar och nära vänner – de flesta har en tendens att ifrågasätta. Inte varje gång, naturligtvis inte. Men tillräckligt ofta för att det skulle få mig att börja fundera. Hur kan det här komma sig?

Vem vill läsa om en ung kvinna som blivit brutalt våldtagen av fyra män som hon trodde hon kunde lita på? Den historien har vi redan hört, och den är fruktansvärt deprimerande. Någonstans här låg min utmaning. Jag är inte en bättre människa än någon annan. Orkade jag betrakta min egen reaktion på en sådan händelse? Hur skulle jag själv reagera på någon i min omgivning blev utsatt för en våldtäkt? Jag tänkte först att det är nog är tur att jag inte känner någon i den sitsen. Vad som är riktigt otäckt i sammanhanget är dock detta: statistiskt sett gör jag det garanterat. Hur skulle jag se på den personen i så fall? På den händelsen? Så, hade jag energi nog att ifrågasätta mina egna värdegrunder?

Berättelsen om Sara växte sakta fram i mitt huvud. När jag väl satte mig ner och började skriva rann den ur mig hur lätt som helst. Hela upplägget gav mig massor av energi – dock inte alltid positiv sådan. Jag har stundtals varit rejält upprörd under arbetet. Hur som helst, jag vill inte komma med några pekpinnar. Men kanske kan jag även plantera någonting hos läsaren som kan bära vidare till något nytt. Är inte det en hoppfull tanke?

Hälsosamt,
/Thomas E

Thomas Erikson är ledarskapscoach och konsult med inriktning på beteendevetenskap. Han arbetar med ledningsgrupper och chefer inom svenskt och internationellt näringsliv om dagarna och skriver kriminalromaner om nätterna. Thomas bor utanför Stockholm. Illdåd är hans andra roman.

Sommarens kokboksfavoriter

Det blev delad förstaplats!

Nu i mitten av augusti, börjar det klarna på kokboksfronten. Efter idogt ätande med vänner vet vi vilka som blev sommarens favoriter bland kokböckerna. Håkan Larsson och systrarna von Sydow kvalificerade sig till de mest inspirerande kokboksförfattarna.

Hos oss blev midsommar en mycket angenäm tillställning för många - och även för oss själva - tack vare Håkan Larssons Sommarkväll med mat och vin. Han är så klok, Håkan Larsson, som betonar att gott sällskap ändå är det viktigaste för en bra middag. Men mat och vin krävs det ju, och med hjälp av Håkans recept blev menyn knäckiga sticks med två röror, rosmarinmarinerat lamm med bönig sallad och en underbar glömd maräng med jordgubbar, glass och grädde. Succé - och vi kunde själva njuta också! Nu blir det kräftmenyn nästa ur Sommarkväll med mat och vin. (Hoppas inte gästerna läser det här.)

Ebba von Sydow är ju känd från TV, för mode- och kungareportage. Nu visar det sig att hon dessutom är en utmärkt hobbykock. Tillsammans med systern Amy har Ebba gottat sig en hel del i det otroligt idylliska sommarhuset på Marstrand, framgår det av kokboken Sommar med systrarna von Sydow. Under sommaren hittade vi nya favoriträtter här - som kycklingsalladen med sötstarka cashewnötter. Mosters morotskaka och bruncherna är också otroligt lockande. Njutningar utan alltför stor ansträngning - så ska det vara!

Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm

Eriksons Illdåd

En av mina favoriter i förra årets svenska kriminalbokflod (en flod som stiger år för år) var Thomas Eriksons Bländverk. En spännande och fartfylld historia om mord och utpressning, kryddad med doser av beteendevetenskap.

Erikson återvänder nu med sin andra bok om beteendevetaren Alex King, Illdåd.

”Under en efterfest på lucianatten blir Sara Leijon brutalt våldtagen av fyra män. Chockad och skadad tar hon sig till polishuset och gör sin anmälan. Fallet tycks glasklart, alla bevisen finns där, på Saras kropp och i hennes berättelse. Men när det gäller en våldtäktsrättegång är ingenting enkelt. När Sara lyckades ta sig ur lägenheten den där ödesdigra natten trodde hon att hon hade överlevt det värsta, men det visar sig snart att det bara var början.

Kriminalinspektör Nina Mander vet vad Sara ger sig in på när hon anmäler männen, hon vet att Sara har alla odds emot sig och i ett försök att hjälpa henne kallar Nina in beteendevetaren Alex King. Kanske kan han stötta och lotsa Sara genom den extrema påfrestningen. Alex tar sig an uppdraget, men vad han inte räknar med är hur starkt situationen kommer att påverka honom. Rättegången river upp fula sår ur det förflutna och för sent inser Alex att han tagit sig vatten över huvudet.”

Jag väntade mig ännu en ”underhållande-men-lätt-bortglömd”-deckare, men blev rejält överraskad.

Om Bländverk var en Kepler-esque actionthriller så rör sig Illdåd i en mer Roslund & Hellströmsk riktning. Det mörkt. Det är bitvis j*vligt jobbig läsning. Det svider och gör ont.

Thomas berättade för oss på Bokinfodagarna i våras att han besökt flera våldtäktsrättegångar under researcharbetet med boken. Det märks tydligt i boken. Både den skakande skildringen av processen i rättssalen och att författaren verkligen påverkats av erfarenheten.

Ett viktig och mycket läsvärd bok.

(10 % av intäkterna från boken går till Brottsofferjouren.)

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Åååååååh, Mr Darcy! Igen. Och igen. Och igen.

En sista solstolsstund med goda vänner.

Jag har sett till att inte behöva vara sysslolös i väntan på att P.D. James nya När döden kom till Pemberley dyker upp i hyllorna i oktober. Ja, Pemberley är ju, för alla er som händelsevis skulle ha missat det, Mr Darcys gods.

För att fräscha upp minnet (som om det skulle behövas - men den här berättelsen kan inte upplevas för många gånger) har jag införskaffat: Nyöversättningen av Stolthet och fördom som jag fortfarande inte hunnit läsa.

Därefter: Darcy's story av Jane Aylmer. Hela berättelsen igen. Den här gången ur Mr Darcys perspektiv. För visst har vi undrat! Hur tänker han? Hur känner han? När ändrar han sig? Hittills har vi ju bara fått uppleva denna humorbefriade och sprättiga (men ack så åtråvärda - vad är det för fel på mig???) hjälte ur Elizabeths synvinkel. Boken lånad av en likaledes Austen-besatt kollega. Ser såklart mycket fram emot den.

Lägg till detta: The illustrated Pride and prejudice companion. Hugh Thomsons klassiska illustrationer i en egen liten volym att förgylla läsningen med.

Aaaaaahh, så mycket att läsa, så lite tid!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Gå med i vår bokklubb!

Idag startar den nya omgången av vår bokklubb Låna&Läs. Extra många bra titlar tycker vi i år. Om du är intresserad, kika in i din närmaste Bokia där du får veta mer.

Testosteronstinn spänning - "Den Andalusiske vännen" av Alexander Söderberg

Har precis avslutat denna testosteronfyllda bok. En bok fylld av automatvapen, ryssar, knark och korrupta poliser, mord, organiserad brottslighet.

Den andalusiske vännen är en lysande debutroman av Alexander Söderberg som skriver på ett väldigt osvenskt sätt.

Detta är första delen i en trilogi och vi får säkert se den på film så småningom.

Boken handlar om Sophie som jobbar som sjuksköterska, änka sedan länge och bor ensam med sin tonårsson. Hector Guzman kommer som patient till hennes avdelning, påkörd av en bil. Han är bokförläggare eller???

Sophie och Hector dras till varandra och börjar träffas efter att han skrivits ut från sjukhuset. På grund av detta blir Sophie inblandad och en bricka i ett spel mellan gott och ont.

En thriller som inte lämnar någon oberörd...

Jag har valt sida....Vilken sida väljer du???

Veronica Wästergård
Bokia Killbergs Växjö

Jonas Gardell på krigsstigen

"De behandlade oss som skit... Jag hatar dem allihopa. Må de brinna i helvetet. Jag är så arg!"

Jonas Gardell intervjuas i senaste Vi läser, och han skräder inte med orden när han pratar om den kampanj som bedrevs mot homosexuella i vissa medier under 1980-talet.

När jag lyssnar på hans nya roman (del ett i en planerad svit om tre) Torka aldrig tårar utan handskar - Del 1. Kärleken vibrerar hans ilska hela tiden i texten. Ibland svagare, oftast starkt. Och jag blir oerhört berörd när den där tiden i början av 80-talet, då AIDS var den stora, skamliga faran, den oundvikliga döden, görs tydlig för mig igen. Jag var liten då, men minns rapporteringen framför allt från tv-nyheterna. Minns hetsen mot bögar och knarkare. Minns "bögpesten". Rädslan för offentliga toaletter och myggor. Sighsten Herrgård. Vem kan bli smittad? Hur? Men i min barnvärld var detta trots allt periferi.

Jag minns inte den fruktansvärda brutaliteten mot dem som drabbades. Från samhällets sida. Från etablerade instanser som sjukhus och tidningar. Men Jonas Gardell minns, och för oss som var för små eller som glömt är den här boken en brysk påminnelse. Researchen är oerhört noggrann, i vissa avsnitt förvandlas författaren till allseende berättare och guidar oss genom tidens nyhetsflöde, genom nutidshistorien. Artiklar citeras, fakta presenteras. Men det blir aldrig torrt och tradigt. Bara glasklar, fruktansvärd läsning.

Men det här är också Rasmus och Benjamins bok. Rasmus som 1982 lämnar lilla Skit-Koppom för Stockholm. Lämnar uppväxtårens mobbning och utanförskap för att äntligen få vara den han är. Tillsammans med andra som är som han. Göra förnedringen till identitet. Till styrka. Äntligen få leva fullt ut. Älska och bli älskad.
Ljuvliga Benjamin, Jehovas vittne, ett föredöme i sin församling, föräldrarnas stolthet, som en julafton ringer på hos den fantastiska, hejdlösa Paul. Där finns Rasmus. Där finns kärleken.

Och det är berättelsen om personerna runt omkring. Om Rasmus och Benjamins familjer. Om den familj de själva väljer; Paul, Reine, Bengt, Lars-Åke... Om alla dem som drabbades den där tiden när unga män började insjukna, tyna bort och dö.

Någonstans i boken står det att detta är den ljusa delen av historien; historien om kärleken (de kommande delarna, Sjukdomen och Döden, kommer ut nästa år). Och jag tänker - om detta är det ljusa... hur blir det då sedan? För hela tiden lurar döden i skuggorna. Döden och vreden och sorgen och skräcken. Jag lyssnar och lyssnar och liksom... sjunker samtidigt. Vill så gärna att det ska sluta lyckligt. Att kärleken ska få segra. Och toleransen. Och livet. Vet att det inte blir så. Vet det från första sidan.

Gardell säger att han jobbat med de här böckerna i åratal. Resultatet? Mycket bra. Mycket gripande. Måste läsas.

Författarens egna inläsning är för övrigt fantastisk. Det tillför mycket att höra Gardells egen röst läsa texten så som han tänkt sig att den ska läsas. I ett verk som så uppenbart är ett av hans absolut viktigaste. Jag väntar otåligt på nästa del.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Kallentoft i ny stark svit

Måste erkänna att jag aldrig tidigare läst Mons Kallentoft - däremot sålt massor av hans deckare på temat årstider. Jag har varit skeptiskt mot att döda också får höras. Men nu, efter att ha läst Kallentofts nya, Vattenänglar, är jag besegrad och kommer att fortsätta läsa hela den nya sviten, nu på temat elementen.

Vattenänglar börjar dramatiskt. Ett lyckat par hittas mördade i sin pool i villan. Deras adoptivdotter är spårlöst borta. Det nystas, det finns flera troliga motiv, ledtrådar leder utomlands. Upplösningen överraskar, men känns helt rätt. Och under tiden vädjar de mördade föräldrarna för dottern - och jag köper det, trots allt.

Kallentoft har fått en trogen läsare till, kan jag meddela. På måndag släpps "Vattenänglar". Missa inte det!

Känns Vattenänglar redan välbekant, kan det bero på att den gick som följetong i Svenska Dagbladet i somras. I dag släpps boken i butik.
Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm

Lika obarmhärtigt på film som i bok - "Vi måste prata om Kevin"

Filmomslag - ingen favorit. Men den här gången får det passera.

Sällan brukar filmatiseringen av en bok leva upp till den litterära förlagan (se bara vad jag skrev om The Help), men Vi måste prata om Kevin som jag såg häromdagen är ett av de undantag som bekräftar regeln. (Ja, det blir mycket film när man renoverar hela dagarna.)

Det var några år sedan jag läste Lionel Shrivers obarmhärtiga roman, och även om jag inte hade den glasklart i minnet så kommer jag väl ihåg känslan jag hade när jag läste den. Ett slags uppskruvat, hetsigt tillstånd av det-här-kan-väl-bara-inte-stämma? Kan ett barn verkligen vara såhär illvilligt och ont?

Barnet ifråga, Kevin, är en mördare. Som femtonåring sköt han ihjäl sju skolkamrater och två av skolans anställda. Nu sitter han på anstalt, den enda som besöker honom är hans mamma Eva. Hon är också den enda som inte förvånades över vad som hände. Boken är hennes berättelse om livet med Kevin, formulerad i brev till maken Franklin. Hon verkar vara ensam om att ha sett vad som var på väg att ske. Men ingen lyssnade till hennes farhågor.

Först tog jag som läsare stenhårt Evas parti. Lionel Shriver är en oerhört skicklig författare och det var obehagligt hur hon lyckades få mig att känna en sådan ovilja gentemot ett barn. Men när boken var slut började jag fundera. Vems var egentligen skulden? Hur kan jag veta att Evas berättelse var den enda sanningen? För historien var ju, när jag fick tid att tänka lite efter den hetsiga sträckläsningen, alls inte svartvit.

Filmen lyckas på pricken fånga den ödesmättade stämningen från boken. Om något, så tycker jag att filmen kanske ger en större förståelse för personen Kevin. Men det kan också bero på att jag själv tänkt så mycket kring historien sedan jag läst boken och såg filmen med andra ögon.

I filmen spelas Eva av Tilda Swinton (en av mina favoriter ända sedan jag såg Orlando på bio i början av 90-talet) och hon gör en fantastisk tolkning. Lika bra är Ezra Miller som den tonårige Kevin. Otroligt roligt att se en så bra film baserad på en så bra bok. Det är verkligen ingen skrattfest, men jag rekommenderar den varmt.

Fast som vanligt, läs boken först!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Jag skrattade och skrattade och skrattade lite till...

50 sätt att träffa den rätte av Lucy-Anne Holmes

En tjej i 20-års åldern (enligt henne själv), egentligen 29 snart 30. Hennes namn är singel-Sarah (Sarah Sargeant) och bor i en lägenhet i London, tillsammans med hennes killkompis Simon. Hon är som namnet beskriver Singel med stort S. Har inte haft sex på 351 dagar...

Hon är grymt cynisk när det gäller kärleksfulla par med kommentarer som "Det kommer sluta i tårar". Singel-Sarah är överdrivet självkritisk och beskriver sig själv på ett humoristiskt vis.

För att hitta den rätte startar hon en blogg med 50 sätt att träffa den rätte. En mix av speeddejting, ragga på sportbar, fetischbar osv. Helt underbart rolig bok och inte alls förutsägbar.

Bara läs och älska...

Uppföljaren av denna boken har nyligen kommit ur och heter Inte helt perfekt.

Bara för mig att börja läsa om vad som hände efter "sedan levde de lyckliga i alla sina dagar" och förhoppningsvis fortsätta vrida mig av skratt... :) För skratta behöver vi ju alla!!! J

Veronica Wästergård
Bokia Killbergs Växjö

"The Help" - Inte fullt så Nice.

När jag nu läst boken tänkte jag att jag skulle passa på att se filmen också. Pratar alltså om The Help, filmatiseringen av Niceville. (The Help är även originaltiteln på boken).

Säkert måste det vara ofrivilligt från filmmakarnas sida (för det här med att boken heter Niceville på svenska är bara så konstigt. Har i och för sig inte tittat efter om begreppet finns med i originalet, kanske det, i filmen dök det i alla fall inte upp) men filmen påminner mig faktiskt en hel del om den cirka 15 år äldre (och betydligt bättre) rullen Pleasantville med Tobey Maguire, Reese Witherspoon och William H Macy. Och inte kan det väl vara så att bara för att titlarna påminner om varandra... ? Nä, långsökt.

Men där Pleasantville är svart komedi skulle väl The Help (med bland andra Emma Stone från nya Spiderman - en koppling där kanske till Tobey Maguire och gamla Spindelmannen? Nä, långsökt det med) vara drama... trodde jag.

Istället har det blivit en konstig blandning av komedi gränsande till snubbel-och-prutt, high school-film (utan själva high schoolen då, men de grovt tillyxade karaktärerna är hämtade rakt ifrån någon av genrens mer misslyckade alster) och någon slags "drama" med söta små flickor som är snälla eller jätte, jättedumma och tjocka svarta kvinnor som är tålmodiga och godhjärtade, men med ett himla humör. Allt i skrikande technicolor. Nä usch.

Alla de schabloner som boken verkade anstränga sig för att gå bortom lever i allsköns välmåga i filmen. Och om jag tyckte att boken hade problem med att gå på djupet, så är den i alla fall rena Dostojevskij i jämförelse med filmatiseringen.

Först blev jag faktiskt så irriterad så att jag stängde av och slog över till reprisen av dokumentären Paul Simon i Sydafrika som råkade gå på SVT. Återigen en historia kring samma grundtema och som slår The Help med hästlängder. Se den!

Och vad gäller Niceville/The Help säger jag ju detta ofta, men läs boken istället. Historien är värd bättre än att fjantas bort. 

Mer än såhär behöver du faktiskt inte se av den här filmen.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Gästbloggaren: Hans-Olov Öberg

Jag var tio år och en extremt välkammad och dygdig liten grabb när en klasskompis introducerade mig för Alice Cooper. Hade toppbetyg i allt utom jumpa, sjöng i domkyrkans gosskör och skulle gifta mig med min första kvinnliga lekkamrat och "tjej" sedan fem år tillbaka. Knorrade inte ens över makrillen med den stuvade spenaten i skolbespisningen.

Japp.
That bad.

Men sedan kom den där sminkade farbrorn som hade giljotiner på scenen, levande ormar och allt möjligt läskigt. Han var som en seriefigur, men på riktigt och ställde, det måste man nog erkänna, min värld på huvudet. Alltså verkligen hundraåttio grader. Det jag dittills hört av någonting som påminde om rock var ju Sweet, för guds skull. Och även om Ballroom Blitz har sina stunder, fanns ju alltid en Poppa Joe eller en Wig-Wam Bam på blandbandet som upphävde den där riktiga upprorseffekten.
Alice Cooper, däremot...

Det var där min kärleksaffär med hårdrocken började.

När man är så illa däran och nedfallen i väluppfostran, behöver man ju en rejäl smäll för att ta sig av den utlagda rälsen, om man säger.
Alice Cooper blev startskottet och snart var jag inne på det mesta som innehöll rasslande gitarrer, attityd och tryck.

Vi har trivs ihop, jag och hårdrocken, sedan dess.

Och tre decennier senare, gör jag mitt bästa för att uppfostra nästa generation precis så som jag ... eh... inte blev uppfostrad.
Mitt förlag Kalla Kulor ger ut hårdrockslitteratur för alla skeden i livet - pekböcker för de yngsta, hårdrocksbarnböcker för de något äldre barnen, rockbiografier för ungdomar och uppåt och så småningom även en Managementbok på samma tema.

Och när jag mer än tre decennier efter introduktionen till Alice Cooper fick skott på Welcome to my Nightmare fanns ju ingenting att diskutera. Klart att vi skulle ta den till den svenska marknaden. Det var jag ju på något vis skyldig min barndomshjälte.

Och historien har verkligen allt - från de tidiga åren med Coopers uppväxt i kyrkliga sammanhang (det visar sig att han hade det mycket värre än jag själv), kamp mot svår sjukdom och så småningom de första stapplande stegen med diverse skolband. Att Frank Zappa var en av dem som tidigt tog sig an bandet Alice Cooper var ingenting jag hade en aning om, inte heller den sanna historien bakom "Kycklingskandalen" - där sångaren påstods ha bitit halsen av och druckit blodet ur en kyckling som någon i publiken kastat på honom. (Alice Cooper slängde tillbaka kycklingen till publiken och det var sannolikt några av de handikappade på de första raderna som slet den i stycken.)

Welcome to my nightmare beskriver hela den fantastiska uppgången med alla dess skandaler. Och den, verkar det, i rocksammanhang oundvikliga kraschen. Samt vägen tillbaka till toppen igen. Som verkligen inte var spikrak, med tanke på den märkliga blandningen av dramatiskt ökad konkurrens i skräckfacket samtidigt som USA drabbades av moralpanik.

Men nu är han här. Både i bokform och i egen hög person - på Liseberg ikväll och Skogsröjet senare i veckan.

Han gör fortfarande sin grej. Och för det är jag honom oändligt tacksam. Kanske kan han frälsa fler små pojkar och flickor från kyrkokören?

Semper Amens,

Hans-Olov Öberg
VD & Förlagschef
Kalla Kulor Förlag

Emma Thompson och jag

Efter SVT:s visning av Förnuft och känsla igår kunde jag inte låta bli att ta reda på vilken Austen-hjältinna jag liknar mest. Här har ni svaret:

Take the Jane Austen Character Quiz here!

Inte så superspännande (hade såklart hellre blivit Elizabeth Bennet), men kanske inte heller särskilt överraskande för den som känner mig:

You are Elinor Dashwood of Sense & Sensibility! You are practical, circumspect, and discreet. Though you are tremendously sensible and allow your head to rule, you have a deep, emotional side that few people often see.

Gör testet och se hur det stämmer för dig!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Också rödgråten och lycklig, eller hur det nu var Johan uttryckte sig...

Jag har precis som Johan lyckats komma över ett manus av Fredrik Backmans bok En man som heter Ove och kan också sälla mig till Oves (och Backmans!) fan-club.

Jag brukar läsa Backmans krönikor i gratistidningarna City och Metro och har imponerats av hans förmåga att på pricken beskriva människor och vardagliga företeelser med så bitande sarkasm att man skrattar högt. Var lite rädd att det inte skulle funka så bra i bokform, och är glad att jag hade fel! Det funkar alldeles utmärkt, boken är vansinnigt rolig, men också väldigt sorglig. Backmans underbara sarkasm finns med, men det är också en väldigt varm berättelse. En omöjlig kombination? Inte alls!

För alla er stackare som inte arbetar i bokhandel och alltså måste vänta tills boken faktiskt ges ut (i slutet av augusti) kommer här en liten aptitretare, saxat från Backmans egen sida:

Ove är 59 år gammal. Han kör Saab. Han är typen av man som pekar på folk han inte gillar lite sådär som om de var inbrottstjuvar och Oves pekfinger var en polisficklampa. Han står framför disken i den typ av butik som folk med japanska bilar beger sig till för att köpa vita sladdar. Ove betraktar mycket misstänksamt kartongen i sin hand. På det där sättet som om kartongen hade kört vespa och haft gymnastikbyxor på sig och precis hade kallat Ove ”kompis” och försökt sälja en klocka till honom. Sedan betraktar han expediten, ung man med enkelsiffrigt BMI som ser mycket obekväm ut, och viftar skeptiskt med kartongen mot honom.
– Jaha! Är det här en sån hära Ajjpadd då? Kräver Ove att få veta.

Odette Gross
Bokia Killbergs Helsingborg

Semesterbok nummer tio: "Incendiary"

När man läser en bok så ohyggligt bra som Little Bee blir man naturligtvis nyfiken på författarens andra böcker. Så jag beställde hem Incendiary och väntar på den nya, Gold.

Incendiary är i grund och botten ett lång...t brev till Osama bin Laden från en brittisk arbetarklassmamma som förlorat sin make och son i en terroristattack i London.
Ungefär trettio sidor in är jag fast. Det är skitbra! Men fanken vad det är bekant... Den här storyn känner jag igen...

 Läser vidare. Jag har hört den här historien förr.... Eller sett är det ju! Jag har ju sett den här filmen!

Det var den med Ewan McGregor som var så seg banne mig! Den hade jag helt förträngt ur minnet.
Nåväl.

Boken är iallafall väldigt mycket bättre än vad jag minns att filmen var. Ingen 10-poängare som Little Bee, men en stark sjua kan den få.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

"Niceville" bättre än väntat

Jag har alltid fascinerats av berättelser som utspelar sig i den amerikanska södern. Kanske för att miljöerna med fuktvarma sommarnätter och nattsvarta rasmotsättningar skiljer sig så vitt från mina egna erfarenheter. Mississippi, Louisiana, Georgia... för mig har namnen i sig själva en slags magisk klang av kryddig gumbo och knarrande hammockar på utsirade träverandor. Ja, jag romantiserar, jag vet. Boken i sig behöver inte ens vara speciellt bra... utspelar den sig i södern så tycker jag automatiskt mer om den.

Innan jag gick på semester så laddade jag upp med lite ljudböcker av typen: sådant jag tänkt läsa i en halv evighet, men inte fått tummen ur. Bland dem fanns Niceville. Utspelar sig i Mississippi.

Varför jag inte läst den förr?  Jo, det blev ju en sådan där bok som alla läste. Dessutom hade min kollega sagt att hon blev besviken. Varför jag valde att läsa den alls? Se ovan.

Utan några vidare förväntningar satte jag alltså igång att lyssna och när jag väl börjat gick det undan, trots ett gediget antal skivor. Jag hade överraskande svårt att släppa historien om hembiträdena Aibileen och Minnie, och societetsflickan Skeeter, som beslutar sig för att skriva deras historia.

Styrkan ligger i de personliga historierna som är både rörande och engagerande. Ett slags eggande hur ska det gå? får mig hela tiden att lyssna vidare (men hur uppläsaren Anna Maria Käll lyckas pricka in att säga såväl interjuv och pogram som Vietnamn är för mig en gåta). Vill man ha en bok i samma anda som Divine secrets of the Ya-Ya sisterhood eller Garden spells, dock med lite gedignare socialt patos så passar Niceville perfekt.

Men något mästerverk är boken inte. När det gäller de tunga teman (jag vill skriva temata här. Är det överhuvudtaget ok längre?) som berörs; rasmotsättningarna i USA under 60-talet, vad det innebär att som svart kvinna arbeta i ett vitt hem, får Stockett det aldrig riktigt att bränna till. Boken är också ungefär hundra sidor för lång. Trots det - klart godkänt till Niceville.

Vill man däremot läsa en bok som berör på djupet, läs Mississippi av Hillary Jordan. Där pratar vi en helt annan liga.


Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Gräsligt beteende

”En hjärtvärmande liten saga om knark, sex och våld.”

Det tycker jag hade varit en hejdundrande slogan för Christer Lundbergs debutroman Gräspojken (kommer ut i september). Så om förlaget väljer att köra på den så kan de skicka royalty-checken till mig c/o Bokia Center Syd.

 Handlingen i korta drag:

Göteborg. Mitten av 80-talet. Kalle, är en tolvårig pojke med en tonårings sexdrift. Han lever tillsammans med sin lillebror Björn, pappa Tomas som dricker för mycket och mamma Bodil som helst av allt vill vara någon annanstans än med familjen.
En dag upptäcker Kalle en främmande ljusgrön stjälk bredvid monsteran i fönstret. Ett frö från nymfparakiten Aslans matskål har hamnat i blomkrukan. Efter viss efterforskning upptäcker han att plantan är av sorten Cannabis Sativa. Kalle förstår att det finns mer i livet än sex och, inspirerad av tv-serien Miami Vice, bestämmer han sig för att odla marijuana.
Flickvän, pånyttfödd morsa och knarkkung. Kalle upptäcker snart att rollen som villaförortens 12-årige Tony Montana inte är helt oproblematisk. Smutsiga pengar har en tendens att locka till sig uppmärksamhet från fel sorts människor…

Christers bok är, till skillnad från P3-kollegan Morgan Larssons härliga, självbiografiska uppväxtskildring Radhusdisco (som den naturligtvis kommer att jämföras med), en helgalen skröna. En mycket underhållande sådan. Ibland lite väl vild i svängarna och snabb runt hörnen måste erkännas, men ändock en historia som man gärna fastnar i med ett fånigt, och ibland förläget, flin i ansiktet.

Och trots allt knarkande, kn*llande och våldande så blir ändå mitt slutomdöme om boken det samma som jag har om Christers radiopersonlighet.

Mysig.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

”Kaffe med rån” av Catharina Ingelman-Sundberg!

”När Fan blir gammal då blir han kriminell!”

Denna underbara bok handlar om ett gäng pensionärer som bor på ett ålderdomshem. Deras mat kommer inplastad och smakar likaså. Hemmet drar ner på utgifterna gång på gång medan bolaget som driver hemmet tjänar gott om pengar. Precis som i verkliga livet!!!

De tittar på ett TV-program om fångvården och konstaterar att det hade varit bättre att sitta inne. Bättre mat och mer aktivitet + att fångarna fick vistas utomhus varje dag, vilket inte pensionärerna fick!!! Känner ni igen det?!

Märtha, Snillet, Krattan, Stina och Anna-Greta börjar planera hur de ska lyckas rymma från hemmet som låste dörrarna för dem på kvällarna och göra den perfekta kuppen.

De stjäl nyckeln till personalens gym för att börja träna för att komma i form. De måste ju kunna springa ifrån platsen om det blir nödvändigt, eller kanske lyfta nåt tungt.

Viktigt i deras planering är att INGEN blir skadad, helst inte ens ledsen.

Fem  glada spralliga pensionärer med varsin rullator checkar in i de största sviterna på Grand Hotel i Stockholm. Därifrån ska de börja sin brottsliga bana, som sagt utan att någon ska ta skada.

Med samma livsglädje och energi som barn har och en enorm fantasi, intelligens och livserfarenhet tar detta äventyr fart . Med champagneglasen i handen och ”riktig” mat på tallrikarna börjar de smida sina planer. En fantastiskt rolig bok med oväntade vändningar och tanken på hur mycket en pensionär med rullator kan komma undan med.

Denna bok kan bara sluta på ett sätt – Med ett STORT LEENDE på läpparna hos den som läser boken!!!

Veronica Wästergård
Bokia Killbergs Växjö

PS. Lite eftertanke och allvar ändå hur vi behandlar våra gamla idag. De som har slitit hela livet, i jämförelse med hur vi behandlar våra kriminella! Politiker: Det är våra skattepengar ni leker med. Finns väl bara en sak att säga –SKÄRPNING!!! DS.