Grattis tävlingsvinnare!

Jo, vi har visst en pågående tävling också. Mer om den här. Men nu är det dags att avslöja vinnarna i vår förra!

Landet som Christina Courtenay, författare till Tigerporten, flyttade till när hon var 16 år är Japan. Och några av dem som visste det är Lena i Helsingborg, Cecilia i Frösön, André i Eslöv, Gunilla i Helsingborg och Camilla i Krylbo.

GRATTIS! Ni har vunnit varsitt signerat exemplar av boken. Håll utkik i brevlådan!

Nytt från Amanda Svensson!

Läser i Sydsvenskan idag att Amanda Svensson är på gång ut med en tredje bok som ska avsluta den trilogi om tre unga kvinnor som inleddes med Hey Dolly. 

Allt det där jag sa till dig var sant ska boken heta och den utspelar sig på en skrivarskola. Det låter helt enkelt för bra för att vara sant. Väntar med spänning på att se vad Amanda Svensson gör av den miljön. Blir det något ens i närheten av Välkommen till den här världen så är mars månads litterära kvalitetskvot fylld!

Pepp! Pepp! Pepp!

"Berättarteknik, språk, romangestalter... you name it, allt är perfekt."

Läs mer om vad jag tyckte om Välkommen till den här världen här. Fortfarande helt galet att den inte fick Augustpriset, men det var väl den där illans fina Korparna som kom emellan och knep det har jag för mig.

Förlaget om boken:
Hon anländer till skrivarskolan, någonstans på den skånska landsbygden, med en ambition att lära sig hur kärleken smakar.
Det ser ut att lyckas när hon möter en annan elev på skolan som envetet kallar henne för Lilja Brik. Tillsammans, menar han, ska de resa kors och tvärs över kontinenter, genom tid och rum, som Majakovskij och Brik. Deras kärlek ska vara större än allt. I själva verket blir deras relation trevande, konstig och destruktiv. Men in på arenan kliver då den smaragdögda Anne Bonny, vildhjärta, tjyvfitta, piratdrottning och skolans mest säregna figur.
Allt det där jag sa till dig var sant är en berättelse om berättelser, om hur de söndrar och helar. Om en ung kvinna och hennes kamp för en egen identitet, om hur lätt det är att tappa sig själv och låta andra göra en ont.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

TÄVLING! Vinn Joakim Zanders "Simmaren"!

I måndags hade vi glädjen att gästas av Joakim Zander, som i dagarna debuterar med spänningsromanen Simmaren. Nu lottar vi ut fem signerade exemplar av boken bland dem som kan svara på frågan:

Vem är egentligen "simmaren" som boktiteln syftar på?
1. Juristen Klara Walldéen
X. En namnlös amerikansk spion
2. Författaren själv

Maila oss svaret på frågan samt namn och adress senast tisdag 5 november.

Lycka till!

Läs Joakim Zanders gästblogg här.

Om Simmaren:
En feberhet natt i det tidiga åttiotalets Damaskus lämnar en amerikansk spion sitt nyfödda barn till ett osäkert öde. Det är ett svek han aldrig kan försonas med och han inleder en flykt undan sitt förflutna som kommer att ta honom till Beirut, Afghanistan och Irak. Vart som helst där faran och stressen låter honom tillfälligt glömma.
Trettio år senare kommer den svenska juristen Klara Walldéen och hennes före detta pojkvän Mahmoud Shammosh av misstag över information som gör att de plötsligt finner sig jagade genom ett vintrigt Europa där gränserna mellan länder blivit lika porösa som de mellan vän och fiende, sanning och lögn, nutid och historia. För att överleva måste de hålla sig i rörelse, samtidigt som de konfronterar sitt eget förhållande.
Under tiden i Bryssel förbereder sig den arrogante lobbyisten George Lööw för att representera en obehaglig klient med en dunkel agenda. En klient som hans chefer verkar ovanligt måna om att han ska vara till lags. Långsamt sugs George djupare in i ett dödligt spel där både regler och motspelare är diffusa.
Trådarna vävs samman en stormig julaftonsnatt i den östgötska skärgården där det förflutna obönhörligen kommer upp till ytan.
Simmaren är en modern spänningsroman, full av action och överraskande vändningar i en värld av skiftande allianser och tvivelaktiga överenskommelser. Men det är också en berättelse om skuld och gottgörelse. Om vikten och tyngden av det förflutna. Om att det till sist inte går att gömma sig från den man är.

Läshets!

Den här högen låg hemma och väntade på mig när jag, jetlaggad och förvirrad, kom hem från Indien.

Efter att ha öppnat och insett att jag inte läst en enda av titlarna fylldes jag av lika delar glädje som panik. Den 18 november ska de ha plöjts. Bara att hetsa igång. Flera av dem hade jag i alla fall tänkt att läsa. Och ingen är supertjock (ett kriterium jag annars inte brukar ta hänsyn till i val av bok). Tror att jag börjar med Frostenson, som jag alltid älskat. Eller Andersson.

Önska mig gärna lycka till.

 

Ja, och de nominerade ärrrrr.... (som den Augustintresserade säkert redan vet):

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, Lena Andersson
Subjekt, predikat, objekt. Syntaxen må vara simpel, men Lena Andersson ger språkets vanligaste kärleksförklaring en betydelsefull inre grammatik.
Romanen Egenmäktigt förfarande är en allvarsam lek där Ester och Hugo möts i ett tidlöst drama om passion och makt, frihet och förnuft, som författaren inte bara gestaltar utan rentav dissekerar.
Med kärv humor och enastående precision blottlägger Lena Andersson förälskelsens systematiska självbedrägeri.

Liknelseboken. En kärleksroman, Per Olov Enquist
I nio ”liknelser”, magiskt knutna till de nio utrivna sidorna i faderns notesblock leder oss Enquist tillbaka till uppväxtens Granholmen, till den djupt troende modern och den molande faderlösheten. Med värme och återhållen uppsluppenhet berättar han om kvinnan i Larssonsgården, om sexualiteten och befrielsen. På ett sällsamt språk har Enquist vävt ihop det arkaiska med det biografiska och skrivit den kärleksroman som egentligen aldrig skulle ha blivit.
Man baxnar!

Vitsvit, Athena Farrokhzad
Ibland behöver vi vända på perspektiv och bryta invanda mönster. Hur detta går till, visar Athena Farrokhzad med sin omsorgsfullt komponerade diktbok Vitsvit.
Hennes banbrytande uppväxtskildring får oss att redan på boksidan se världen vitsvart och begripa estetikens och politikens förmåga att föra oss samman.
Angelägen litteratur kan åstadkomma hisnande känslor hos sina läsare. Vitsvit är full av dessa häpnadsväckande ögonblick.

Tre vägar, Katarina Frostenson
I Katarina Frostensons händer kan poesin vara både lekfull och cerebral, röra sig från barnkammarramsan till Hölderlin.
Tre vägar är en rik poetik, som förenar det omedelbara intryckets klanger med eftertanken. Den förnyar och utmanar våra föreställningar om hur dikt ska se ut och låta.
Här inbjuds vi att gå de tre vägarnas upptäcktsfärd in i ett dynamiskt författarskap som överraskar och som retas.

Porslinsfasaderna, Sven Olov Karlsson
I romanen Porslinsfasaderna tar Sven-Olov Karlsson oss åter till den fiktiva byn Eriksfors i det verkliga Västmanland. Familjen Silver överlever bruksortens död genom att helt enkelt sälja av den på auktion: dess kökssoffor, dess finrumsbord, dess jordfräsar. På gården Löftet odlar man svek, synskhet och kärleksbrist som räcker i flera generationer.
Med sin stadiga och glimrande prosa har Sven-Olov Karlsson givit bygderomanen en plats i 2000-talet.

Hägring 38, Kjell Westö
Helsingfors 1938. Ett världskrig ska snart bryta ut. Ännu kan du köpa lantpaté och italienska oliver i saluhallen men i din port kan du misshandlas av okända, välklädda män.
Med thrillerns grepp visar Westö hur våldet och rädslan kryper närmare och att såren från det finska inbördeskriget 1918 långt ifrån är läkta. Blodspåren finns kvar och ingenting är förlåtet.
Westö är en av de stora Helsingforsskildrarna. Här för han in ett nytt element i sin vackra berättarkonst: den hotfulla spänningen.

 

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gästbloggaren: Joakim Zander

I veckan kom min debutroman Simmaren ut. Det är en spionroman, kanske man kan säga. En spännande bladvändare, hoppas jag, men också en berättelse om svek och sorg och försoning. Jag kan knappt tro det är sant. Att jag skrev den. Att den faktiskt finns att köpa i riktiga boklådor.

Det är snart fyra år sedan jag satte mig ned i vår lägenhet på Rue Meyerbeer i Bryssel, inför ett helt blankt dokument, med den bestämda övertygelsen att jag skulle skriva en roman. Eller åtminstone försöka. Igen. Januari 2010. Det skulle ta två år och många sena nätter innan jag hade ett manus som jag tänkte var tillräckligt komplett för att skicka iväg till sex noggrant utvalda förlag för påseende och, med största sannolikhet, omedelbar refusering.

Under de där två åren hann jag få mitt andra barn, flytta tvärs över Europa och byta jobb. Det låter ju, såhär i efterhand, som rätt hårda bud, det kan jag hålla med om. Men till mitt försvar kan jag bara säga att jag inte visste någonting om vad som komma skulle den där vinterkvällen i vardagsrummet i Bryssel. Jag visste bara att både jag och Liisa, min fru, hade börjat skriva dagbok något år tidigare, mest i något slags försök att fånga in några av de där dagarna som oupphörligen forsade förbi, och att mina dagboksanteckningar bara handlade om två saker: Min familj och hur mycket jag längtade efter att skriva. Men för att skriva måste man ha något att berätta. Hade jag det?

Tidigare romanförsök hade strandat efter bara några sidor, sjunkit ihop och förvandlats till noveller eller dikter eller ingenting alls. Oftast ingenting alls. Därför förvånade det mig att det inte tog mer än några kvällar att få ihop de första tjugo sidorna den här gången. Jag smög med det, gömde mig, berättade inte för någon vad jag smusslade med där vid datorn sent på kvällarna och nätterna.

Men efter några veckor tog jag mod till mig och berättade för Liisa, samtidigt som jag bad henne att läsa mitt första kapitel. Jag tordes inte ens vara kvar i lägenheten medan hon gjorde det, utan tog en promenad med vår dotter i vagnen. Till en frostig Parc Duden som jag minns det. Jag var så uppfylld av det där kapitlet, så nöjd över min egen formuleringsförmåga och – särskilt – över spänsten i dialogerna.

Inne igen efter promenaden satte jag mig, rödkindad och förväntansfull, mitt emot Liisa vid köksbordet.

”Så vad tyckte du?” sa jag.

”Det finns inte människa i hela världen som pratar som dina karaktärer”, sa hon lugnt. ”Men annars är det bra.”

Det var allt.

Efteråt surade jag förstås. Försvarade och förklarade att förmodligen berodde Liisas tolkning på att svenska inte är hennes modersmål. Men när jag satte mig ned och läste igenom kapitlet igen så visste jag att hon hade rätt. Hon har ju (nästan) alltid det. Ingen pratade som trästockarna jag skapat i min första kreativa feber. Jag la kapitlet åt sidan och började om.

Jag lärde mig tre saker av det där. För det första: Att inte låta Liisa läsa något ofärdigt. För det andra: Bara lägg åt sidan och börja om. Att skriva handlar om att skriva om. För det tredje: Ingenting är så bra som man tror.

Det skulle ta ett tag, men till sist lärde jag mig också att inget heller är så dåligt som man tror. När två år hade gått och jag var klar med mitt första utkast hade vi just fått vår son. Jag skickade iväg manusbunten till förlagen för jag kunde inte med att tänka på det mer. Jag kunde inte med tanken på att boken skulle dra min uppmärksamhet från den nyfödda och min familj. Jag visste att boken inte var färdig, att den inte var tillräckligt bra. Men jag hoppades att någon skulle se ambitionen och kanske fröet till en talang som jag själv hade grava tvivel på.

Några månader senare hade jag skrivit på ett kontrakt med ett stort förlag och fått en förläggare, Helene, som jag kände förstod precis vad det var jag höll på med, vartåt jag ville. Det var så galet. Så alldeles magiskt. Sedan växte allting ytterligare med en agent och utlandsförsäljningar och… Ja, nu är jag äntligen framme vid den allra mest kritiska, den allra mest overkliga tidpunkten av dem alla: Ögonblicket när boken ska ut till läsaren. Som alla debuterande författare känner jag att jag har investerat så mycket i den här boken, så mycket tid, så mycket tanke och dröm. Och jag vet att det var värt det. Varenda sömnlös natt och olidligt tidig morgon, varenda omskrivning och flyttat kommatecken. För boken blev till sist precis vad jag ville att den skulle bli. Kanske är den inte så bra som jag tror. Men nära nog. Simmaren heter den. Jag hoppas att ni också gillar den.

Joakim Zander, född 1975, bor med sin familj i Helsingfors där han arbetar som jurist för EU. Han har under tio år i Bryssel varit verksam vid flera EU-institutioner och doktorerat i juridik vid universitetet i Maastricht. Under sin uppväxt bodde han delvis i Mellanöstern och USA. 

Vill du vinna Joakim Zanders roman? Håll ögonen öppna, snart lottar vi ut fem signerade exemplar.

Lögnhalsar är vi allihopa!!

Läser i en undersökning att 62 procent av den brittiska befolkningen vid något tillfälle har ljugit om att ha läst en klassiker. Inget konstigt med det, vi vill väl alla verka smarta och belästa? Genast börjar jag rannsaka mig själv. Vilka böcker ljuger jag om att jag har läst?

För närvarande känner jag inte direkt något jättebehov av att fejka klassikerkoll, men jag vet med mig att jag hummat med i diskussioner om såväl Moment 22 och Anna Karenina som Stäppvargen (kvalar den in förresten?). Mestadels i min ungdom, men även på senare år. Har fortfarande inte läst någon av dem, för övrigt. Men äger båda. Precis som många som svarade i undersökningen är jag sådär lurig att jag har dem på display i bokhyllan så att folk kan tänka "Åh, en beläst!" när de hälsar på hos mig.

Sedan finns ju också de där böckerna som jag tror att jag har läst. Men som jag vid närmare eftertanke blir osäker på. Kanske är de bara en så stabil del av den litterära kanon att de inplanterats i mig som ett falsk minne. Har jag till exemple verkligen läst Farväl till vapnen? Eller Ivanhoe?Undersökningen visade ju också att ett flertal sett filmen istället för att läsa boken (the horror!). Men om jag sett filmen!! Med Anthony Andrews i stickad silversprejad brynja!! Joråsåatteee....

I dagsläget ljuger jag nog annars mest på jobbet (oj då, förlåt chefen, det där lät ju... inte så bra). Oftast för att ducka det uppbragta "Har du inte läääääst den?!?!", följt av "Men läser du ingenting!!" från kunden som viftar med Hundraåringen... Eller En man som heter Ove. Eller Femtio nyanser av vad det än vara månde. Istället hummar jag med, sådär som jag gjorde i klassikerdiskussionerna i min ungdom och hasplar ur mig något om att "Ja den har ju verkligen slagit stort".

Så mina litterära lögner är ändå ganska vita om jag får säga det själv. Jag hinner faktiskt inte läsa allt och väljer för det mesta bort det som säljer sig självt. Sedan får man också lita till kollegornas omdömen och referat. Fast nu kan man väl inte göra det längre... 62 procent av oss ljuger ju!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Man gör inte vågen direkt …

”Cassie har överlevt de tre första faserna av en utomjordisk attack. Hennes föräldrar är döda och lillebrodern tillfångatagen. Nu flyr hon för livet, från De andra. De andra ser ut som människor, men de har ett uppdrag som de sköter med kallblodig perfektion – att döda alla de ser. Cassie har valt att inte lita på någon. Hon vet att ”ensam är stark” inte bara är ett utnött uttryck, utan det enda sättet att hålla sig vid liv.”

Mnjaah. Mneääh. Ööööhhhmm. Äsch.
Jag ville ju tycka om det här.
Gillar Sci-Fi.
Ääälskar dystopier.
Och inledningen är bra. Den utomjordiska invasionen är grym. Subtilt grym. Inga dödsstrålar. Inga sprängningar av Vita Huset i slowmotion. Inga jätterobotar eller monsterödlor som krossar Tokyo.
De slår ut vår el, vår matförsörjning, vår infrastruktur. På bekvämt avstånd. Sickna as!

Men sedan urartar det. Lite grann som i Stephenie Meyers Genom dina ögon (The Host). Den är också lovande i början, med en intressant twist på Body Snatchers-temat. Men sedan utspelar sig mer än halva boken i en grotta med sorgsna och trånande tonåringar. ZZzzZZZzzzzZzZzzzzz
I Den femte vågen sitter de i en stuga i skogen istället. Gäsp.

Jag får lite känslan att det här är en bok skriven för filmbolagschefer.

”Kolla in den här storyn! Det här kan vi göra till en filmtrilogi med snygga tonåringar i! Eller så kan vi be författaren att skriva en jättelång sista bok som vi kan göra två filmer av. Justin Bieber skulle passa perfekt som Ben och hon den där snygga på Disney XD kan spela Cassie! Vi kommer tjäna miljarder bara på t-shirt-försäljningen!!”

Och det är inget fel på det. Världen behöver sina Twilights och Hungerspel.
Men jag behöver inte tycka om det.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd.

Mögliga hus efterlyses!

Hjälp!! Vad ska man läsa när man redan har läst...

Den hemliga historien av Donna Tartt
Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl
Främlingen i huset av Sarah Waters
Den trettonde historien av Diane Setterfield
Grenar av gift av Erin Kelly
Okänt offer av Tana French
Nattvandraren av Andrew Taylor
Livrädd av S.J. Bolton
Händelser vid Kirkstone Abbey av Patrick Redmond
The Seance av John Harwood
Magikerna och Magician king av Lev Grossman
Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger
Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke
Allt av Kate Morton
Allt av Amanda Hellberg
... och håller på med Den sista hemligheten av Ian Caldwell och Dustin Thomason

Ja, jag har säkert glömt något, men ni märker vad jag är ute efter här, gamla dragiga hus, hemligheter/mysterium, mögliga bibliotek, engelsk alternativt lärd stämning och/eller universitetsmiljöer. Övernaturliga inslag = helt ok.

Det finns liksom inget bättre när hösten kommer och man inget hellre vill än att kura inomhus med bok, katt, te osv. Så... Hjälp! Vad ska jag läsa? Tips mottages med yttersta tacksamhet.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

438 dagar för mycket!!

 Asså vad är det med svenska bokförlag och kändisböcker?!
Varenda B-kändis som varit på TV, legat med en kändis, knarkat eller gått ner massor i vikt med hjälp av stenålderskost/5:2/blodgruppsbantning får ge ut en bok nuförtiden verkar det som!!

Camilla Henemark, Shirley Clamp, Magnus Hedman, han tjocka kriminalproffesorn i Veckans brott, en av Graafsystrarna, Jonas Gardell och till och med Zlatan!! Tar det aldrig slut!?!?

Nu får alltså När & Fjärran-profilerna Martin Schibbye och Johan Persson hoppa förbi kön av etablerade författare för att ge ut sin reseskildring! Bara för att de, sannolikt för mina skattepengar, vill åka till tropikerna, dra ut på ökensafari och sen bo gratis i drygt ett år!?!
438 dagar – Vår berättelse om storpoliitk, vänskap och tiden som diktaturens fångar heter boken.
Alldeles för lång titel killar! Inte säljande!

De kan inte ens bestämma sig för vilken sorts roman de vill skriva!
Första tredjedelen är en jättespännande och actionfylld thriller med pang-pang och jakt i öknen!
Sen kommer en jättelång bit där de sitter i fängelse, förhörs, fryser och äter tonfisk rakt ur burken!
Tråkigare än Kafka!!!

Sen är inte karaktärerna trovärdiga för fem öre! Klyschiga kåkfarare som ”Rasta-Bob” och ”Iprenmannen”?! En två meter lång utrikesminister som sitter i ett fängelse och snackar om salami?! Jomen tjena…

Och den sista delen ska vi inte ens prata om!
Såååå förutsägbart!
Det kom inte som någon överraskning alls att de kom ut ur finkan på slutet!! (Spoiler Alert!)

Men DET FÅR MAN VÄL INTE SÄGA I DET HÄR JÄVLA LANDET LÄNGRE!!!

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Sista chansen att tävla!

Missa inte chansen att vinna ett signerat exemplar av Christina Courtenays Tigerporten. Vi lottar ut fem böcker bland dem som kan svara på frågan:

Christina är född i England och uppvuxen i Sverige, men till vilket land flyttade hon och familjen när hon var 16?

1. Japan
X. Kina
2. Bangladesh

Maila oss ditt svar samt namn och adress senast idag och du är med i utlottningen!

Lycka till!
Bokboxarna

Gästbloggaren: Rebecka Åhlund

Ja, vi vet. Rebecka Åhlunds debutbok Flickan på tavlan kom redan i våras, och våra gästbloggare brukar ju för det mesta ha en alldeles nysläppt bok i bagaget. Men vi gillar både boken och Rebecka så mycket att vi vill ha henne gästbloggande hos oss när som helst! Och nu är hon här. Håll till godo folkens! Rebecka Åhlund!

Min debutroman var en feministisk undersökning av teman som ensamhet, självständighet och gemenskap. Jag sparar den i en låda här någonstans. Den heter Hunden Ludda får en vän och är ännu inte utgiven. Sidorna i den pastellfärgade anteckningsboken är parfymerade. De luktar fortfarande. En lätt kvalmig doft, perfekt för den som inte lätt får migrän.

Sedan gick det trettio år innan jag skrev en bok igen.


Jag har skrivit däremellan, förstås. Skrivandet har varit mitt arbete i tjugo år vid det här laget. Reportage, krönikor, litteraturkritik. Jag har skrivit texter om kurser i att slå gräs med lie, om Snoop Doggs Instagram-konto och många hundra statusuppdateringar.

Men ingen bok.

Jag har alltid vetat att jag skulle skriva en bok. Jag visste bara inte vilken. Inget kändes självklart efter Hunden Ludda får en vän. Som skrivande människa är det viktigt att inte upprepa sig alltför mycket, tänkte jag. Och en feministisk undersökning av ensamheten- som jag var lite sugen på ett tag- en sådan hade jag ju redan gjort.

Det kom en historia bara. Den kom inte och knackade på en dag och bjöd in sig själv: jag knackade på och bjöd in MIG själv. Någon skakade min hand och sa: "Ta hand om det här huset". Jag lovade att göra det, och tänkte att det skulle bli skönt med lite lugn och ro.

Jag har varit så mörkrädd. Mössen har ätit upp isoleringen runt rören och kissat i min säng. En mus har till och med bitit hål i min kudde och byggt en koja av stoppet. Ett lodjur sprang förbi en kväll. Stolt och lite raggigt. En annan kväll såg jag två djur som hopplekte på ängen och jag vet än idag inte om det var grävlingar, mårdar eller fantasidjur.

Historien fanns där, bara, bland rotvältor, främmande tavlor och dragiga golv. Jag vet att det låter som om jag hittar på nu, men jag tror ärligt talat inte att jag hittat på något alls.

Rebecka Åhlund är frilansjournalist och krönikör. Flickan på tavlan är hennes debut. Just nu arbetar hon med en fristående fortsättning, I bland blir skogen vred, som kommer hösten 2014. Här kan du läsa Rebeckas blogg. 

Nominera Bokboxen!

Visst vill ni att er favoritblogg ska vinna Forma Book Blog Awards 2013? Varsågoda att nominera oss ;-)

Klicka på länken. Följ instruktionerna.

Våra ödmjukaste tack!
Bokboxarna

En färd till Indien

Nej, jag syftar inte på E.M. Forsters klassiker, utan på att jag själv står i begrepp att byta svensk höst mot Delhis smog under en dryg vecka. Resan kommer att ägnas åt annat än läsning(!) och därför finns bara två böcker med i packningen (till flygresan). Jack Kornfields A path with heart (ja, jag är i Indien på andlig business) och Curtis Sittenfelds Sisterland.

Eftersom jag kommer att vara helt utan sådana moderniteter som internet kommer jag inte heller att ha en aning om vilka Augustorisnomineringarna blir (vilket ju är extra viktigt för mig i år) och får således se fram emot en välfylld brevlåda med samtliga nominerade romaner när jag kommer hem. Hetsläsning på schemat från den 28 oktober alltså.

Tills dess förprogrammerar eder vänliga bloggansvariga den här sidan så att ni ska ha något att läsa när jag är borta. Vill också passa på att ge tips på tre böcker med Indien-tema:

 Are you experienced? av William Sutcliffe. En humoristisk backpackerhistoria som är grymt rolig att läsa på plats. Framför allt om du backpackar. Eller någon gång i ditt liv gjort det.





 

  

Ladies Coupe av Anita Nair. Apropå fina novellsamlingar - här är en till! En slags Decamerone-berättelse där sex kvinnor som delar tågkupé delar sina livsberättelser med varandra. Har givits ut på svenska som Kvinnor på ett tåg, men är slut på förlaget.

Mahatma! : eller konsten att vända världen upp och ner av Zac O'Yeah. O'Yeah är som bäst när han skriver sina personliga fackböcker. För dig som är intresserad av Indiens historia i allmänhet och Gandhi i synnerhet. Augustnominerades om jag inte missminner mig.







Att läsa är att resa, som de säger ;-)
Trevlig resa!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Träffa Elvis mamma och pappa på Center Syd idag!

Hmm, ja vi veeeet att han den där halvkända poptypen Morrisey var i Göteborg och signerade sin självbiografi häromdagen. Men vad är väl det mot chansen att få träffa Tony och Maria Cronstam, skaparna av Sveriges populäraste sköldpadda?! Just det, blotta intet.

Idag träffar ni Cronstammarna i vår butik på Center Syd mellan klockan 12-14. Passa på att få en fin krumelur ritad i det senaste Elvisalbumet Say hello to my little friend.

Dessutom har vi INFLYTTNINGSFEST och 20 procents rabatt på hela sortimentet i våra omgjorda butiker i Helsingborg, Ängelholm, Landskrona och på Center Syd. Mer information här.

Välkomna in!

"Det eviga folket är inte rädda"

Tre unga kvinnor. Tre öden. Vänskap, kärlek, krig och död. Och hur lever man sitt liv i detta? Nej, det är inget litet grepp Shani Boianjiu tar i sin debutroman Det eviga folket är inte rädda.

Det handlar om Yael, Lea och Avishag som är vänner sedan barnsben. De växer upp i en israelisk by nära den libanesiska gränsen. När boken börjar går de i gymnasiet och ska snart påbörja sin tvååriga militärtjänstgöring. När boken slutar har det gått några år efter att den avslutats.

Och vad ska jag då säga om den här boken?

Språkälskaren skulle kunna säga: Vilken makalös titel! Tydligen är det taget från en bumper sticker som Shani Boianjiu fick syn på i Israel för ett antal år sedan.

Den något ofokuserade skulle kunna säga: Vilken tid det tog mig att läsa! Jag började i somras och avslutade den bara häromdagen. Och det beror inte alls på att boken är vare sig seg eller dålig. Den är otroligt lätt att läsa och alldeles strålande skriven. Fragmentarisk, men sugande. Varje gång jag plockade upp den kände jag mig välkommen in i texten igen.

Feministen kan säga: Det är befriande med en bok som handlar om unga kvinnor som är så totalt befriad från känsloältande. Språket är på något vis både målande och stramt samtidigt. Jag blir aldrig skriven någonting på näsan. Stramheten skapar utrymme för händelserna att verkligen penetrera och känslan väcks inombords, istället för att skrivas ut på boksidan. Samtidigt är Boianjius iakttagelseförmåga så lysande att jag hela tiden befinner mig på plats. Jag bär med mig hundra bilder från läsningen.

Kunskapstörstaren säger: Grymt att få läsa en bok som utspelar sig i Israel och som skildrar en sida man sällan får se i nyhetsrapporteringen. Där konflikten Palestina/Israel agerar fond snarare än fokus i människors vardagsliv. Kanske har jag en lite, lite större möjlighet till förståelse nu. Som all god litteratur vidgar boken mina vyer.

Humoristen säger: Det eviga folket... är bitvis förvånansvärt rolig. På ett slags absurt, torrt, konstaterande vis. Jag skrattar. Och sätter i halsen. Och skrattar. Och sätter i halsen.

Jag säger: Om inte den här boken hamnar på min årsbästalista i december ska jag äta upp min katt!

Läs en bra intervju med författaren här.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Mer Sedaris

Filmer byggda på böcker är ju inte direkt en bristvara, men filmer byggda på författares liv ser man inte lika ofta.

C.O.G. (Child of God) är baserad på min favorit David Sedaris egen uppväxt och novell med samma namn.

Lär knappast få svensk biopremiär dock.
Tänk om det bara kunde finnas något slags världsomspännande digitalt nätverk där man kunde hitta filmer som SF inte köper in... ;-)

 

Johan Zillén

Akademibokhandeln Center Syd (Det var första gången jag skrev det!!)

Tävling - Vinn Christina Courtenays "Tigerporten"!

Tävla med oss och vinn ett signerat exemplar av Christina Courtenays historiska kärleksroman Tigerporten! Vi lottar ut fem böcker till dem som kan svara på frågan:

Christina är född i England och uppvuxen i Sverige, men till vilket land flyttade hon och familjen när hon var 16?

1. Japan
X. Kina
2. Bangladesh

Maila oss ditt svar samt namn och adress senast tisdag den 22 oktober.

Lycka till!

Christina gästbloggade hos oss i måndags. Läs hennes inlägg här.

Om Tigerporten:
Det är 1732 i Göteborg, och den viljestarka Jess von Sandt vet bara alltför väl att det är männens värld. Hon är övertygad om att hennes styvfar försöker lura henne på farsarvet. Hon är fast besluten att avslöja honom - kosta vad det vill - men så länge hon är ogift har hon ingen chans.
Hjälpen kommer i form av den stilige skotten Killian Kinross, som själv gjorts arvlös av sin farfar. Jess blir både attraherad och rasande på honom, men i ett försök att återta sin förmögenhet, föreslår hon Killian ett skenäktenskap. De gifter sig och planerar att avslöja styvfadern, då Killian får sitt livs chans. Han erbjuds följa med Svenska Ostindiska Kompaniets jungfruresa till Kina och han känner att inget får stå i hans väg inte ens hans unga hustru.
Han ger sig iväg på den våghalsiga resan till Fjärran Östern, och tror att han lämnat sina känslor bakom sig. Men han gör inte resan ensam och den blir inte alls som han tänkt sig.
Om författaren:
Christina Courtenay bor i Herefordshire i England, är gift och har två barn. Christina är född i England men har svensk mamma och växte upp i Sverige. I tonåren flyttade hon och hennes familj till Japan. Omställningen från en liten stad i Sverige till det brusande Tokyo var först en chock och det tog ett tag för Christina att anpassa sig. Men hon lärde sig älska Japan och påverkades enormt av kulturen. När hon började skriva var det givet att bokens handling måste vara förlagd någonstans i Fjärran Östern. Sveriges första insats i den lukrativa handeln med Kina, blev den självklara kopplingen.
Tigerporten är Christinas första roman och kom ut i England 2010. Handlingen är fiktiv, men berättelsen om Svenska Ostindiska Kompaniet, den första seglatsen till Kina och striden med holländarna i Sundasundet är fakta.
Christina har skrivit ytterligare fem romaner och har belönats med flera utmärkelser. Samtliga romaner har sålts i stora upplagor. Hon har ett stort intresse för historia och är medlem i The Historical Novel Society, en förening som helt vänder sig till författare och läsare av historiska romaner. Hon är också medlem i The Romantic Novelists Association.

Bokhandlarna svarar: Vilken novellsamling vill du tipsa om?

Noveller lever ofta ett lite undanskymt liv, men nu får de sola sig i glansen av Nobelpriset. Munro bör givetvis läsas av alla och envar, men om man man vill ha mer då? Vilka novellsamlingar- och författare ska man välja?

Vi lät bokhandlarna tipsa:

Veronica Wästergård, Växjö: Efter Alice Munros Nobelpris 2013 vill väl alla läsa noveller ett tag framåt, eller?! Vad kan vara mer aktuellt att läsa just nu än 10-års jubilerande Noveller för Världens barn. 24 fantastiska författare samlade i en bok, allt från Fritiof Nilsson Piraten och Astrid Lindgren till nutida underbara författare såsom Sara Kadefors, Mons Kallentoft och Kajsa Ingemarsson med flera. Den grymhet världen (=vi vuxna, som borde ha förstånd) utsätter våra barn för genom krig och annan orättvisa, är det Stora skälet till att köpa denna bok. Sen att du kommer att få en fantastisk läsupplevelse (eller lyssna på cd:n som medföljer) är en ren bonus på alla sätt och vis!

Johan Zillén, Center Syd: Ibland när man är hungrig är det läge för en rejäl trerättersmiddag. Ibland vill man bara ha en macka. Fast det ska ju vara en god macka! En med kalkon, dijonsenap, lagrad prästost, rödlök och sallad till exempel. Noveller är lite som mackor. Lika bra som ”riktig” mat, fast inte lika mycket liksom. Om man inte äter två mackor, eller fem.

Jag har alltid läst noveller. Särskilt då under åttio- och nittiotalet, då varenda skräckförfattare av rang släppte minst elva novellsamlingar. Stephen Kings Den förskräckliga apan, Nightmares & Dreamscapes, Four past Midnight med flera. Han gör det fortfarande gubben. Nattsvart, stjärnlöst kom ut för något år sedan (Och tydligen ligger det i släkten. Sonen Joe Hills Vålnader är också mycket bra!). Clive Barkers rysliga Books of Blood hörde även till favoriterna.

Överlag tycker jag att rysare passar väldigt bra i novellformatet. Det blir liksom lagom långt och inte för segdraget. Något som kan ses i den moderna, svenska skräckfloran. John Ajvide Lindqvist har släppt två novellsamlingar och en långnovell, Tjärven (bara som e-bok, skitstövel). Anders Fagers lysande novell-slash-romanbygge Samlade svenska kulter borde läsas av alla med smak för det rysliga. Samt, ej att förglömma, vår lokala scream queen Caroline L Jensen! Hon pumpar ur sig noveller på löpande band. De flesta i e-boksformatet (vi rekommenderar varmt novellen Ankomst vars huvudperson jobbar på Bokia Center Syd…), men även i trämördande pappersform som i novellsamlingen De Odöda.

Sen är jag inte helt klar på var gränsen går mellan noveller, essäer och kåserier. Kalle Linds Människor det varit synd om, är det noveller? Caitlin Morans Morantologi, det är ju krönikor och kåserier, men måste en novell vara skönlitterär? David Sedaris däremot. Hans långa självbiografiska uppväxtskildringar, de måste väl kunna klassas som noveller? Jag bestämmer det nu. Och så ger vi Sedaris Nobelpriset i litteratur inom tio år. Punkt.

p.s Jonas Karlsson grejer är bra också. Fast det har jag redan skrivit om här.

Susanna Mattsson, Jägersro: Som ni vet är jag ingen stor novellkonsument, men det finns en del lysande undantag (bland vilka Munro är ett av de främsta). Chimamanda Ngozi Adichies Det där som nästan kväver dig är en fantastisk novellsamling (kan hon göra något som inte är fantastiskt?) som jag skriver om här. Miranda Julys No one belongs here more than you är en annan liten pärla. Se även hennes film Me and You and Everyone We Know. Ok, den har inget alls med novellsamlingen att göra men är en bedårande quirky indiehistoria. Och ingen novelltipslista är komplett utan Raymond Carvers moderna klassiker Genvägar (mer känd under sitt engelska namn Short Cuts - den filmen har ni sett, men det gör inte boken mindre läsvärd). Och just det... Linda Boström Knausgårds Grand Mal får vi inte glömma. Fantastik läsning som jag skriver mer om här. Den har dessutom ett så fint otäckt omslag.

Gästbloggaren: Christina Courtenay

Jag hade inte alls tänkt bli författare – trots att jag i stort sett levde för att läsa och älskade böcker. I skolan sa de att mina uppsatser var ganska bra och rätt stavade (att få guldstjärnor i stavning var det bästa jag visste) men det var aldrig någon som sa ”åh, så bra, du måste bli författare”. Jag tror de de gav mig fel ämnen att skriva om. ”Mitt sommarlov” och ”Vad jag gjorde över jul” är ju inte precis inspirerande, eller hur?

Om någon i stället sagt ”skriv ner dina dagdrömmar” hade det blivit flera pärmar fulla, för dagdrömmar hade jag! Och jag var själv alltid hjältinnan i drömmarna, precis som jag nu föreställer mig att jag är hjältinnan i mina böcker (tur man har fantasi!). Men som sagt, ingen föreslog detta och det blev inte någon författarkarriär förrän långt senare. Då jag behövde tjäna pengar men ändå vara hemma med min 6 månader gamla dotter. Det var kanske lika bra, jag tror man måste ha lite livserfarenhet att basera berättelserna på.

Inspiration behöver jag och den kan komma från de mest oväntade håll. Hittills har mina böcker inspirerats av bl a ett skepp, en musikvideo, diverse skådespelare inklusive Aragorn i Lord of the Rings, ett riktigt spöke, en sång (Temple of the King av Ritchie Blackmore´s Rainbow), en tavla och ett hus. Jag har hört att många författare lyssnar på andras konversationer i smyg, tittar på sk ”reality TV” eller letar efter idéer i veckotidningar, speciellt frågespalter. En idé kan komma plötsligt och då gäller det att ha papper och penna redo. Eller som jag ofta gör, skickar ett mail till mig själv på min iPhone. Skriver jag inte ner idén omedelbart, kan den försvinna och det är oerhört frustrerande. Det enda jag kommer ihåg i så fall är att den var bra, vilket inte är till stor hjälp.

Min roman Tigerporten kom till tack vare skeppet Götheborg , som är en exakt kopia av en ostindiefarare. Götheborg seglade till Kina år 2007 och stannade i London på tillbakavägen och vem som helst fick gå ombord och se sig omkring. Det gjorde jag och fick en snilleblixt. Männen som seglade så långt i ett litet skepp måste ha varit otroligt djärva, något en hjälte i en roman gärna skall vara. En resenär till Kina var därför perfekt som hjälte och skotten Killian Kinross skapades. (Skotte, därför att många av de som arbetade på Svenska Ostindiska Compagniet, SOIC, vid den tiden var skottar och engelsmän). Jag är själv en blandning, hälften engelsk/hälften svensk, så detta passade mig utmärkt. När jag forskat lite mer om Ostindiska Compagniets resor bestämde jag att Killian skulle följa med på deras allra första resan till Kina år 1732 - en av de mest spännande resorna!

Göteborg på den tiden var multikulturellt så min hjälte passade väl in. Jag gav även hjältinnan utländskt påbrå, hennes föräldrar var holländare. Jag låter gärna mina karaktärer ha olika kulturell bakgrund, låter dom träffas och försöka komma överens även om det är svårt. Så har det varit för mig - jag har levt i flera olika länder med olika kulturer. Nu är förstås inte detta de enda svårigheter som karaktärerna i Tigerporten råkar ut för. Resan till Kina blir dramatisk och inte riktigt som huvudpersonerna tänkt sig...
Berättelsen om familjen Kinross får en fortsättning nästa vår då den andra boken i serien, Stormarnas Slott, kommer ut. Ibland påverkas jag av karaktärerna – de träder fram och nästan kräver en egen bok och som författare kan man inte annat än att lyssna och lyda. Vilket betyder att jag nu jobbar med bok nummer tre, men det är en annan ”story” ...

Christina Courtenay är nyvald ordförande posten i Romantic Novelist Association (RNA) i England till hösten. Christina Courtenay är hennes författarpseudonym. Hon heter egentligen Pia Christina Tapper Fenton, eller Pia Fenton vardagsvis. Det kanske mest spännande är hennes svenska bakgrund. Hennes föräldrar bodde i Nässjö och Christina tillbringade sina första 16 år i Sverige. 
Mer om Christina på hennes hemsida, facebook och twitter.
Tigerporten är utgiven på E A Förlag.

Vill du vinna Tigerporten? Håll utkik efter vår tävling i bloggen!

Inte vad jag förväntat mig!

När jag först såg denna bok så tänkte jag mig mysläsning på hög nivå. Österlen, cykelsemester (jag vill också på cykelsemester), vänskap i vått och torrt = mysigt.

Boken hade detta också men framförallt handlade den om ren och skär psykisk misshandel av vuxna människor mot vuxna människor på en arbetsplats. Hur är de människor funtade som med vilje psykar ut en annan människa på grund av avundsjuka och dessutom i grupp?! Mitt enda svar är att de är tröga, ointelligenta och inte förstår bättre! Jag ser alltid positivt på människor och försöker hitta deras fördelar och styrkor, så dessa mobbare måste ha andra djupt rotade problem som gör att man tar sig rätten att behandla andra illa?!

Jenny får jobbet som HR-chef på ett företag. Hennes första uppdrag blir att dra ner på kostnader, vilket i sig aldrig är positivt. Som på alla andra jobb sitter traditionerna i väggarna. Så har man fått fikabröd på fredagar en gång så är det direkt en tradition.

Efter det börjar hennes liv med utfrysning, lappar med hot osv. Livet blir inte bättre när VD:n bara öser över henne jobb och samtidigt inte stöttar henne mot personalen, fegis!

När hon kommer på sin sambo hemma att vara otrogen så bestämmer sig hennes tre närmaste vänner att de ska komma bort från Stockholm och göra en cykelsemester i Kiviks hemland.

Boken gjorde mig deprimerad och förbannad så det var helt klart fel typ av bok för mig som annars älskar nutidsromaner där kärlek inte är i centrum.

En bok som på gott och ont gjorde ett enormt djupt avtryck!

Veronica Wästergård
Killbergs Bokhandel Växjö

Kulturnatt i Landskrona

I kväll är det kulturnatt i Landskrona, och vår butik håller extraöppet 18:30-22:00

Kl. 19:00 kommer Anette Svensson Kozica och signerar sin bok Helga: Sotarens röst tystnar aldrig. Även Jonas Bergh kommer under kvällen att signera sin senaste bok På väg till Charlotta Anderson.

Välkomna in!
Hälsar personalen i Landskrona

Boel Berman – "Den nya människan"

Jag älskar dystopier!
Tuggar på naglarna med gänget i Walking Dead. Hejar på de goda i Pestens Tid.
Gråter ögonen röda åt Mannen och Pojken i Vägen
Flickan från Ingenstans, Släktet, Hungerspelen, Metro 2033!
Det är ingen hejd på hur kul jag tycker det är med världens undergång och näst-intill-utrotning av det mänskliga släktet. Rätt åt oss för bövelen!

Boel Berman har skrivit en till. Som utspelar sig i Sverige, med en skön twist.

Året är 2014 och det föds inte längre några barn. Världen är lamslagen.
Försäljningen av små irriterande sällskapshundar, och kläder till små irriterande sällskapshundar, ökar dramatiskt när barnlängtande par letar barnsubstitut. Adoption av redan födda barn från U-land skjuter i höjden.
Plötsligt, tre år senare, börjar kvinnor bli gravida igen.
Men barnen som föds är annorlunda. Känslokalla och avlägsna.
Och de utvecklas snabbt…

Den nya människan är en liten Sci-Fi-pärla.
På ett väldigt ”Borde-bli-välproducerad-SVT-Tv-serie-som-sedan-köps-av-HBO-och-blir-världssuccé-samt-gör-författaren-väldigt-rik”-sätt.
Och även om grundidén påminner en del om PD James klassiker The Children of Men (Människors barn), som blev film med Clive Owen för några år sen, så tar historien en helt annan väg rätt snabbt.

En invändning dock.
För kort och lite väl abrupt slut.
Men jag är villig att förlåta (den sannolikt snart mycket förmögna) författarinnan.
För jag kan inte tänka mig att man inte spinner vidare på ett sånt här starkt koncept?
Nog kan vi väl se fram mot en fortsättning?

Johan Sci-Fillén
Killbergs Bokhandel Center Syd

Den samtida novellkonstens mästare!!

Ja det är ju så sant som det är sagt, Svenska Akademien. Alice Munro är verkligen den samtida novellkonstens mästare! Hon är dessutom en av de få författare som jag läst redan innan hon fick Nobelpriset i litteratur. En snabb koll sedan 1990 (när jag nått en ålder då jag tycker att det är rimligt att jag skulle kunna tänkas ha läst en Nobelpristagare bara så där helt apropå) och jag räknar till fyra, inklusive årets, som jag stiftat bekantskap med innan de fått priset. Vilka de andra är? Dario Fo (lite otippat), Doris Lessing och så Tranströmer såklart!

Det finns ännu en anledning till att ett fyrfaldigt ÄNTLIGEN är på sin plats. Det inte helt vanliga faktum att Munro är kvinna. Även om Akademien har tagit sig lite gällande könsbalansen på senare år finns det all anledning att lägga ytterligare kvinnor till listan av pristagare. Inklusive årets räknar vi 13 sedan priset delades ut första gången 1901. Och nej. Jag tror inte att män skriver så mycket bättre än kvinnor. Och ja. Jag tror att många av oss fortfarande behöver bli av med den patriarkala skärvan i ögat. Trots prat om att den litterära kvaliteten är enda fokus.

För en bokhandlare är det ju också alldeles, alldeles underbart med en sådan tillgänglig och säljbar författare. Munro kan alla läsa. Fantastiska historier. Djup utan att det blir svårt. Böcker jag kan rekommendera från hjärtat.

Jag kunde inte bli gladare!

Om Alice Munro:
Alice Munro föddes 1931 och växte upp i Wingham i den kanadensiska provinsen Ontario. Alice Munros första novellsamling kom ut 1968 och under sin författarkarriär har hon mottagit ett antal fina priser och lovordats av kritiker världen över. Genom sin novellkonst har hon bevisat att betydelsen i en skönlitterär text inte beror så mycket på längd, som på innehåll. 2009 fick Alice Munro internationella Man Booker-priset.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Sist av alla på "Vindens skugga"

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón är en sådan där bok som alla har läst. Som bokälskare i allmänhet och bokhandelsmedarbetare i synnerhet kvalificerar man sig snabbt till såväl dumstrut som skamvrå när man tvingas svara svara "eh, näää..." på den uppbragta frågan "Har du inte lääääst den?!?!".

(Mer om måsteläsning - och mina dolda hemligheter här. Har dock hunnit med att läsa två av böckerna jag nämner i texten sedan den skrevs, en vill väl förkovra sig. Men Stieg Larsson och Jonas Jonasson är fortfarande vita fläckar på min litterära karta.)

Nu har jag i alla fall gjort det. Läst Vindens skugga. Eller lyssnat på den snarare, inläst av Jonas Karlsson. Och visst tyckte jag om den. Men den där fullkomligt överväldigande känslan uteblev. Och så är det ju ofta med de där böckerna som "alla" höjer till skyarna. Det är svårt att hålla förväntningarna på en hanterbar nivå.

Ett litet referat av handlingen för er som mot förmodan ännu inte läst:

Daniel Sempere är 10 år när hans pappa tar honom med till De bortglömda böckernas gravkammare i Barcelonas gamla stad. Där finner han romanen Vindens skugga av den bortglömde författaren Juliàn Carax, läser den under en natt och blir fullkomligt besatt av den och av dess mystiske författare. Sökandet efter svaren på alla gåtor som omger boken och dess författare kommer att prägla Daniels liv för all framtid.

Varför har någon ansträngt sig så för att sopa igen alla spår efter Juliàn Carax? Varför bevakar den sadistiske kommissarien Fumero varje steg Daniel tar? Varför börjar Daniels eget liv alltmer påminna om Juliàn Carax?
När Daniel till slut finner både kärleken och svaren på alla gåtor har läsaren fått ta del av en totalt uppslukande berättelse, lika gäckande gåtfull, romantisk, mystisk och lockande som det labyrintiska gatunätet i Barcelonas gamla stad.

Och visst var det bra. En sådan där riktig roman-roman med dolda hemligheter, mysterium, dammiga bibliotek och öden ur det förflutna. De bortglömda böckernas gravkammare. Bara en sån sak. Massor av mina favoritingredienser. Jag vill tillbringa mycket tid i närheten av antikvariatet Sempere och söner.

Men var det ändå inte lite mycket burleskerier? Lite för många upprepningar? Och stundtals lite väl långdraget och pratigt?

Om jag bara inte hade hört så mycket gott om den här romanen! Och kanske skulle jag också ha låtit bli att lyssna på ljudboken. Jonas Karlsson gör ett hyfsat jobb, men han skådespelar aningen för mycket. Jag vill själv kunna tolka mina karaktärer, det är ju en del av läsningens charm. Så läs den som pappersbok ni tre personer som likt jag inte stiftat bekantskap med Daniel Sempere. Själv kommer jag att läsa mer av Zafón. Nu när jag skruvat ner förväntningarna lite kan det ju inte bli annat än fantastiskt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gästbloggaren: Johanna Wester

På gott och ont har mitt vuxna liv präglats av ofullständighet. Jag går nybörjarkurserna, men inte fortsättningarna. Jag ritar upp resvägar och tar sedan helt andra. Jag sjösätter äventyr som jag glömmer bort och lär mig många saker halvbra, men färre till fullo.

Det finns nog fördelar med att göra lite grann av mycket, istället för att välja ut några få saker och behärska dem helt. Man får de lärdomar som alstras bland försöken; jaså, så känns det att kastas av en båt i hård blåst och så ser den drejade kruka ut som aldrig ställdes in i brännugnen. Det är roligt när det är händelserikt. Men tillvaron blir också fragmentarisk. Det finns inte något man kan knacka på och säga: Det här gjorde jag verkligen. Det här gjorde jag klart.

Så har det varit för mig. Rader på rader av halvfärdighet. 

Fram till nu.

Egentligen var Nattsagor för sömnlösa en urladdning av text – det enda ordentliga fiktiva berättande jag gjort – för flera år sedan. Olivias historia var inte min, men de fyra ödesdigra månader då hon och hennes vänner tar sig an södermalmsnatten är präglade av vad jag själv längtade mig igenom som tjugoåring.

Jag lade ifrån mig berättelsen, som ännu en av de ofärdiga krukorna, och tog upp den först när en gammal lärare sa åt mig över ett glas sommarvin. För att göra bra ifrån mig, som den elev vi väl alltid fortsätter vara till våra lärare, skrev jag då vidare på den. Nu var jag tjugosju år och de smekningar och slag som jag vid det här laget hunnit ta emot av livet fortsatte vidare in i boken. 

Att skriva Nattsagor för sömnlösa var som en tänd ficklampa under täcket långt efter läggdags. Nu släcker jag den till slut, i förväntan inför att få veta vad som händer efter att natten sovits ut.

Johanna Wester bor i centrala Stockholm där hon utbildar i rättighetsfrågor för Amnesty och UNICEF, driver nättidning, spelar trummor i Riot Samba och har producerat teater.
Nattsagor för sömnlösa är hennes debutroman. Se bokens trailer och övriga värld på www.nattsagor.se

Susanna älskade Nattsagor... Läs hennes recension här.


författarfoto: Carl-Johan Högberg

Det är utsidan som räknas!

Hallå där författare in spe! (Och alla ni andra som bara vill se fina ut på bild och låtsas att ni figurerar på innerfliken av Årets Roman) Har ni tröttnat på den uttjatade "hakan i handen"-posen? Här kommer några finfina tips:

Jag är själv ganska så inne på bild nummer fyra. Ska bara börja skriva en bok. Och hitta en tjusig medförfattare. Återkommer med resultatet. En liten varning för att det kan dröja en liten stund.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Med perfekt gehör för känslor

Redan Ur vulkanens mun var lysande. Och i ännu högre grad fångar Helena von Zweigbergk i sin nya roman hur vi människor ofta - ibland oavsiktigt - sårar våra närmaste.

Än klappar hjärtan är tät som den mest intensiva teaterpjäs. Här ställs allt på sin spets för tre systrar, då en av dem drabbas av obotlig cancer. I berättelsen - som är helt befriad från klyschor - ryms väldigt mycket av relationer: Mellan systrar, mellan föräldrar och barn, mellan makar, mellan före detta älskande. Huvudpersonerna är just så oförnuftiga och inkonsekventa som människor kan vara i verkligheten. Samtidigt kämpar de för sina liv.

Helena von Zweigbergk borrar sig ner i jobbiga situationer och ställer de viktiga frågorna om våra liv. Kan man leva ihop om inte den riktiga kärleken finns där? Hur länge kan en vara i underläge i ett förhållande? När kan man förlåta? Vad gör vi av våra liv?

En enda invändning har jag mot Än klappar hjärtan; de många bildliga uttrycken. Författaren formulerar dem med glans, utan att ta till nötta bilder. Men det blir för mycket av det goda.

Annars - läs och njut av en fantastisk författare!

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

Lägesrapport från Helsingborg:

Vi är Bokia.

Nej, vi är Akademibokhandeln.

Nej, vi är Bokia!

Nej, vi är Akademibokhandeln!

Nej, vi är... FÖRVIRRADE!

Det är vad vi är!

Odette Gross
Killbergs Bokhandel Helsingborg

"Why be happy when you could be normal" - Älska Jeanette Winterson!

Saker som fick mig att skratta högt under läsningen/lyssningen av/på Why be happy when you could be normal:

När författaren entusiastiskt utbrister "disc two!" och sedan fortsätter att guida mig i det helveteshål som var hennes uppväxt. (Det låter ju inte alls kul, men jag lovar att det är det. Lyssna själva.)

När Mrs Winterson (ja, så kallar Jeanette Winterson sin adoptivmor för det mesta) läser Jane Eyre, en av hemmets sex böcker (en är Bibeln, två är tolkningar av Bibeln), högt för dottern och ändrar slutet så att Jane gifter sig med St John Rivers. Så brinnande är hennes önskan att Jeanette ska växa upp och bli missionär. Och så glödande är hennes avsky mot den romantiska kärleken, bör kanske tilläggas.

När Winterson beskriver (och på ljudboken även sjunger) sin barndoms favoritpsalm "Cheer up ye saints of God", som inleds med orden "There is nothing to worry about". En så vansinnigt malplacerad sång i en värld där det så uppenbart finns allt att "worry about".

När den unga Jeanettes lärarinna plötsligt förstår och sammanfattar elevens livssituation i en mening:
"Du bor i en Mini och när du inte konkret befinner dig i Minin jobbar du på marknaden för att tjäna pengar eller också är du här i skolan, och annars är du i Accringtons offentliga bibliotek och läser Engelsk litteratur på prosa A-Z." och Jeanette lakoniskt tänker "Ja, det var ju en helt korrekt sammanfattning av hela mitt liv, förutom sexet." Och svarar: "Nu har jag inkluderat poesi."

En bok som behandlar så mycket elände - fysisk och psykisk misshandel, ångest, förskjutning, trasiga relationer, oförmåga att älska... ja, allt det och lite till. Att få en sådan bok att vara så varm och full av humor. Till det krävs en mästarförfattare. Till det krävs en Jeanette Winterson. För till stora delar av den här historien borde man ju egentligen bara kunna gråta.

Det var ett tag sedan jag läste henne nu, men Winterson har tillhört favoriterna ända sedan vi stiftade bekantskap genom Det finns annan frukt än apelsiner under gymnasietiden. Och delar i Why be happy... känns igen från debuten (den strikta religionen, kärleksaffären med en annan ung flicka, den svavelosande och psykiskt instabila adoptivmodern...) när författaren återvänder till uppväxten i sin självbiografi. Men det gör ingenting alls. För tid som tillbringas tillsammans med Jeanette Winterson är väl använd tid. Hon är så klok, så beläst, så rolig, så insiktsfull. Och så skriver hon ju så förbenat bra!

För en läsande, skrivande och litteraturälskande människa är det dessutom helt fantastiskt att få uppleva vilken tröstande och förlösande kraft läsningen kan vara. Och hur spännande är det inte att tillsammans med författaren se sambanden mellan uppväxten och de teman hon gång på gång utforskar i sina böcker! För mig känns de delarna av boken nästan mer upphetsande än sådana uppenbara spänningsmoment som när Jeanette Winterson till slut vågar sig på att söka efter sin biologiska mamma. Men så är jag ju en nörd också.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro