JA! JA! JA! ”Cirkeln” är årets ungdomsbok!

Lyckliga alla ni som ännu inte har läst Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens ”Cirkeln”. Direkt när jag slår ihop den vill jag bara börja läsa om igen. Tur för mig då att det här är första delen i en planerad trilogi, för jag bara måste få träffa Minoo, Linnéa, Vanessa, Anna-Karin och (till och med) Ida igen. Boken är så jämrans bra att jag på stående fot och med nio månader kvar av 2011 tänker utnämna den till Årets Ungdomsbok (fanfar)!

Jag hade höga förväntningar, tycker om Mats Strandberg sedan tidigare och av förhandssnacket har jag förstått att det här är en bok jag definitivt skulle kunna gilla. Och gilla mycket. Men jag inte bara gillade boken, den är så bra att jag blir alldeles lycklig. Ok, nog med hyllningskörer för en liten stund och kort om handlingen istället.

Det är väl inte direkt en hemlighet att skolan för många är en ondskans plats. Men när en mobbad gymnasieelev tar sitt liv i gymnasieskolan i Engelsfors, en gammal gruvstad på dekis, är det till en början ingen som anar vilken typ av ondska man har med att göra. Inte förrän sex tjejer väcks mitt i natten för att följa den blodröda månen och samlas i den nedlagda gamla folkparken. Det är de som är Cirkeln. Det är de som är utvalda för att kämpa mot ondskan.

Den här boken har jämförts med ”Twilight”(den här jämförelse verkar förresten göras hela tiden numera, övernaturligt innehåll eller ej. Bra fantasilöst tycker jag) men i mitt tycke slår den serien om Bella och Edward med hästlängder. Och likheterna är egentligen få, förutom att det handlar om ungdomar och att delar av boken utspelar sig i skolmiljö. Karaktärerna i ”Cirkeln” är mer djuplodande, bättre utmejslade. Jag gillar också den skepsis med vilken huvudpersonerna reagerar på den gryende insikten att magi finns i verkligheten och den skepsis de känner inför varandra, inbördes olika, hoptvingade av ett diffust Öde.
Och alla som någonsin gått genom en skolkorridor kommer att känna igen sig i beskrivningarna av skollivets hierarkier, uttalade och outtalade regler.

Över huvud taget lyckas författarna på pricken beskriva hur det måste kännas att vara ung i ett småstads-Sverige där man för alltid tycks låst i det fack man en gång tilldelats. Och som lök på laxen lyckas de sedan göra Engelsfors till centrum för en magisk strid utan att det känns det minsta märkligt. Allt utfört med ett enormt driv i berättandet som gör att man bara kastar sig över texten och både vill (för man vill ju veta hur det gååår) och inte vill (för det är ju så braa) att boken ska ta slut. Ja, nu är den ju tyvärr slut, men jag har i alla fall tokrekommenderat den till alla i butiken hela dagen. Vad gött det är att förbehållslöst tycka så mycket om en bok! Även Jonas Thente på DN är lyrisk.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro