Sluta spela teater!

Jag får väl numera kalla mig för en ganska garvad ljudbokslyssnare. Och som sådan tycker jag mig ha rätt till att ställa vissa krav ifråga om inläsningar. Så lyssna noga nu, alla ni inblandade!

Vad jag vill ha: En inläsning med hänsyn till att jag som lyssnare/läsare själv vill bygga upp bokens värld inombords. Jag behöver ingen tolkning. Jag behöver en text att utgå ifrån.

Vad jag inte vill ha: En övertänd skådis med en ny röst för varje karaktär och tretton olika brytningar och dialekter. Teaaatherframträdande. En underhållare istället för en berättare.

Exempel på det förstnämnda: Per Olov Enquist magiskt fina inläsning av den egna Liknelseboken. Har faktiskt aldrig varit med om liknande (he, he) - så finstämt och inkännade och helt chosefritt. Boken liksom bara sipprade in i medvetandet och växte där.
Genomgående brukar jag faktiskt föredra författarinläsningar framför skådespelardito. Just på grund av det nedtonade. Gillar till och med när Göran Rosenberg i sin Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, stakar sig och ber om ursäkt. Får väldig högläsning-framför-brasan-feeling av det där. Även Jonas Gardells visslande "s" i första Torka aldrig tårar... kan passera (de gjorde något åt det där sedan, öronen tackar).

Finstämt.

Exempel på det sistnämnda: Alla böcker inlästa av Johan Rabaeus. Rachel Molin ligger också risisgt till. (Nu vill jag inte låta någon skugga falla över resten er yrkesutövning Johan och Rachel - bara tagga ner lite när ni läser in ljudböcker, ok?)

Övertänt.

Det hela är mycket enkelt. Fel inläsning kan verkligen stjälpa en bok. Minnesregel alltså: En bok är en bok. Och en teaterscen är en teaterscen. Kom bara ihåg det så ska allt bli bra.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro