"Oceanen vid vägens slut" av Neil Gaiman

 (Denna text är en omarbetad, översatt och utökad version av den text jag skrev om samma bok fast när den kom ut på engelska förra sommaren och jag läste den, inte för att ni bryr er nämvärt kanske.)

"Ursula Monkton var vuxen. Just då spelade det ingen roll att hon var förkroppsligandet av varje monster, häxa och mardröm som fanns. För samtidigt var hon vuxen, och när barn och vuxna bråkar är det alltid de vuxna som vinner."

Som jag ser det så har alla författare som inte är Neil Gaiman ett stort problem.
De skriver inte som Neil Gaiman.
Vilket, när man tänker efter lite, kanske egentligen är något positivt. För om alla kunde skriva lika bra som Neil Gaiman så skulle inte något särskilja Neil Gaiman från alla de andra stackars satar som inte är Neil Gaiman.
Neil Gaiman.
Neil Gaiman.

Neil Gaiman kommer att få Nobelpriset förresten. I litteratur.
Inte 2014. Eller 2015. Kanske inte förns 2034 eller så, men det kommer. Det garanterar jag. Hans fantastiskhet, ända från Sandman fram till vilken magnifik bok han nu skrivit om tjugo år, kräver det.

Nåväl. Förvirrade inledningar åsido.
Jag får helt enkelt skylla på att jag precis läst ut Neil Gaimans senaste roman Oceanen vid vägens slut. Hjärnan tenderar att göra konstiga saker när man precis avslutat en Neil Gaiman-bok. Ett litterärt lyckorus blandat med sorgsen separationsångest ungefär.
Han har en sådan magnifik fantasi.
En sådan oöverträffad berättarröst.
Mancrush much? Yep, you betcha!

Oceanen vid vägens slut om vi nu måste dra paralleller, är kanske närmast jämförbar med Neils klassiker Coraline, om än lite mindre barnvänlig.
En mörk saga för vuxna. Bitvis riktigt skräckig här och var.

"En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta. Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann. Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar - både barnets fantastiska och de verkliga - förändrades för alltid".

Jag avslöjar inte mer av handlingen än så.
Ty detta är en sådan bok som man vill uppleva själv. Utan att någon förståsigpåare i en bokblogg sabbar alla överraskningar för en.

OBS TILL ALLA KOLLEGOR I BOKHANDELN!!
Gör inte misstaget att gömma denna strålande roman nere på barn & ungdomsavdelningen. Det blir lätt så när en bok hamnat på ett förlag som mest ger ut barnböcker. Bonnier Carlsen i detta fall.
Nej, precis som med Marcus Zusaks Boktjuven och John Greens Förr eller senare exploderar jag så är detta en bok som skall läsas av alla åldrar. Från 14 till 94 ungefär, om vi nu måste vara specifika.
Fram med den på romaner.
Och på Fantasyavdelningen.
Och på "Personalen tips".
Den förtjänar att vara överallt.

Tillägger bara att om boken blir film (vilket den ska bli) skulle jag gärna se Olivia Wilde i rollen som Ursula Monkton. Hon har precis den där "Sjukt-snygg-men-samtidigt-lite-obehaglig"-looken. Och det säger jag inte bara för att Ursula har en nakenscen. ;-)

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Du kan läsa mer om min bromance med Neil här.