"Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt

Inte ljudboksomslaget, men det fina originalet.

Märkligt nog gick "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt mig lite förbi när den kom förra året. Det kan inte ha varit omslaget, som jag genast tyckte var ursnyggt. Kanske berodde det på baksidestexten:  


"New York, 1987. Det finns bara en enda person i hela världen som förstår fjortonåriga June Elbus, och det är hennes morbror, den erkände konstnären Finn Weiss. När Finn som en av alldeles för många och alldeles för unga män dör i den fruktade sjukdomen aids, blir June helt ensam i världen. Hennes föräldrar har fullt upp på jobbet och storasyster Greta har glidit längre och längre bort. Men snart blir June kontaktad av Toby, den mystiske främlingen från begravningen, han som mamma kallar Finns "specielle vän", men vägrar säga något mer om. Mellan June och Toby växer en oväntad och omvälvande vänskap fram, och hemligheter avslöjas som får June att tvivla på allt hon dittills sett som sanning. Låt vargarna komma är en gripande roman om att både finna och förlora kärleken. Den handlar om vad det egentligen innebär att vara en vän, om hur avundsjuka och skam kan förgifta och förstöra relationer och ibland få fruktansvärda följder" 

Aids, övergivenhet, sorg... Ibland orkar man bara inte läsa om elände. Orkar inte med "gripande" romaner som bara gör en deprimerad. Vet att jag drog på läsningen av "Förr eller senare exploderar jag" av samma anledning (ungdomar med cancer - nej tack). Och "The Goldfinch"" med all sin föräldralöshet och ångest. I båda fallen gjorde jag såklart fel. Det är klart man orkar med eländet, bara boken är bra. Och nej, man blir inte deprimerad av en god bok. Aldrig.

"Låt vargarna komma" visade sig såklart också vara en sådan där god bok som fångade mig så fort jag lyssnat på de första raderna. June är en fantastiskt avig fjortonåring utan jämnåriga vänner som älskar sin morbror Finn och drömmer om att tidsresa till medeltiden. På sin fritid klär hon ut sig och vandrar runt i skogen bakom skolan och fantiserar. Älskar det där. Hur June får vara intellektuellt mogen och samtidigt stå med ena foten i barndomens fantasivärld i en tid då det mesta brukar handla om att lära sig passa in, skaffa kompisar och status. Hur Finn uppmuntrar det där "juneiga" i henne och låter henne vara underbar och apart. Öppnar för musiken och konsten och livet. Tar henne på allvar. Det blir vansinnigt tomt såklart, när Finn dör. För ärligt talat, ingen annan i hennes familj verkar ha någon koll på vem hon är.

Och det är här min enda invändning kommer in. För lika fint skildrad som June är, som Finn och sedermera också Toby, lika psykologiskt platta blir emellanåt föräldrarna. Och i viss mån även storasyster Greta. Det där att de aldrig pratar ordentligt. Det är som i en tv-såpa där folk missförstår varandra hela tiden och stormar ut ur rum och smäller i dörrar. Jag blir tokig på det. På tv och i bokform. Det känns alltid som en för lätt lösning. Det måste finnas ett sätt att skapa spänning utan att offra vissa karaktärer på trubbighetens altare. Nu säger jag inte att det är så här hela tiden. Men tillräckligt ofta för att det ska irritera mig. Framför allt eftersom resten är så väldigt bra.

Absolut tillräckligt bra för att göra det här till en bok jag ändå kommer att kunna rekommendera med gott samvete. Till barn. Till vuxna. Till dem som älskade "Förr eller senare exploderar jag" (det vill säga alla). Om kärlek, om förlust, om att växa upp och om försoning. Du blir inte deprimerad. Du blir lycklig.

För alla oss som fanns på 80-talet blir det dessutom en alldeles egen tidsresa. Dels till en fruktansvärd  tid då aids kanske fortfarande smittade genom ett lypsyl (mer om den i Jonas Gardells "Torka aldrig tårar..."-svit), men också till kassettband, rollspel och familjekvällar med Trivial Pursuit. Det var inte så fruktansvärt länge sedan. Ändå är det som en helt annan tid.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro