Gästbloggaren: Lina Areklew

Vad händer när livet vänds upp och ned och alla man älskar, all den trygghet man tar för givet, försvinner? Hur klarar man livets prövningar utan någon att luta sig mot? Vad händer om man blir anklagad för mord när man är i sitt allra sköraste tillstånd? På dessa frågor bygger jag grunden till det som ska bli Ulvö-serien om Fredrik Fröding och Sofia Hjortén.

Karaktärerna i Ur askan har funnits med mig i många år. Jag fascineras av människors förmåga att endera gå vidare mot alla odds eller gå under. Det var självklart för mig att någon av mina huvudkaraktärer skulle ha genomlidit något mer eller mindre ofattbart. Estoniakatastrofen är för många precis en sådan ofattbar händelse. Att resa sig och gå vidare efter att ha förlorat familjemedlemmar och upplevt något sådant är inte självklart. Många klarar det, andra lyckas aldrig ta sig upp. Fredrik Fröding är en av dem som aldrig lyckas. Istället fastnar han i bedövande sorg, en jakt på svar och till slut ett förödande missbruk.

Sofia Hjortén är en försiktig spegling av Fredrik. Hennes trauman är privata, gömda bakom fyra väggar. Sorgen och ensamheten är densamma, men till skillnad från Fredrik har hon använt sina känslor som bränsle och skaffat sig en utbildning, en karriär och ett ordnat, men inrutat liv.

Sofia liknar mig på många sätt. Hon har alltid en plan, en väg framåt. Eller åtminstone hade hon det tills hon träffade Fredrik. Jag har också alltid varit styrd av planer. Gärna sådana som var uppdiktade av andra som jag inbillade mig att jag måste följa. Universitetsförberedande gymnasielinje, sabbatsår som au-pair, internationella handelshögskolan, masterexamen från universitet i London, bo utomlands i flera omgångar för att sedan landa hemma i Sverige, gifta mig och skaffa villa i förorten, Volvo och tre barn. Inte förrän jag fyllde fyrtio insåg jag att jag faktiskt vågar göra det jag själv vill. Jag lämnade jobbet på stort telekombolag och vidareutbildade mig inom litteraturvetenskap och började frilansa som lektör. Och framför allt – jag gav mig fasen på att det manus jag jobbat på i åtta år skulle bli utgivet!

Nu står jag här med förlagskontrakt. Historien jag burit på så länge ska få läsas av andra. Äntligen får jag testa min teori att hjälten i en spänningsroman inte behöver vara en trött kommissarie, utan kan vara en trasig människosjäl. En person med känslor och rädslor.

Många frågar mig om jag har personliga erfarenheter av Estonia. Svaret är nej. Men, precis som alla andra, har jag upplevt sorger och trauman. Jag har valt Sofias väg. Rest mig och låtit min smärta bli bränslet som driver mig framåt. Idag lever jag ensam med tre barn efter att barnens pappa valt Fredriks väg och tillfälligt låtit sig besegras av depression och missbruk. Min historia är inte unik. Alla har en Fredrik eller Sofia i sig. Och alla har möjligheten att vända sin situation, att välja en annan väg. Det är något jag vill försöka berätta genom mina karaktärer. Inte bara Fredrik och Sofia, utan också alla de offer, anhöriga, men även förövare, vi kommer att möta under resten av Ulvö-serien.

// Lina Areklew