Alltid Amber i spalt

Jag är inte särskilt sentimental av mig. Jag brukar inte kika bakåt allt för mycket. Jag är rätt så glömsk och lite trög inför gamla grejer. Men jag är boksentimental.

När jag ser en bok jag läste i barndomen suger det till i magen. När jag börjar bläddra flimrar en glömd tid förbi. Jag är där. Sitter i lackskor och vippig kjol i mina morföräldrars kök och bläddrar i ett nyförvärv på julafton. Och där i cykelbyxor och mussetröja vid sommarstugesjön, Bröderna Lejonhjärta, Fem-böckerna, Narnia, Spelkortsmysteriet, allt Gripe.

Och så tonårstiden, här suger det till som mest. Svindlande höjder, Jane Eyre, allt Austen. Men så en glömd, tills den dök upp en dag i lådorna. Alltid Amber av Kathleen Winsor.


En stor grön bok, med tappad rygg, och skriven i spalt. Spalt! Vad hände med det? Fantastiskt behagligt, lite som att läsa en telefonkatalog.

När jag talar om boksentimental menar jag inte bara det där suget i magen. Suget är fysiskt, mänskligt, som dofter som öppnar sedan länge stängda dörrar.

Jag vältar mig i boksentimentaliteten. Jag vill återuppleva. Jag läser om. Men det är här det skiljer sig från annan sentimentalitet som är statisk. Vanligt sentimentalitet kan bara blekna, tappa sin magi ju mer man försöker gräva i den. En bok kan aldrig läsas om på samma sätt. Den förändrade läsaren kan inte uteslutas ur ekvationen.

När jag läste Jane Eyre som 14-åring var den romantisk och spännande. När jag läser om den i dag är den svulstig, karaktärerna är emellanåt klumpiga karikatyrer, kärleken är en romantisk dröm. Men den är inte sämre. Vissa partier flyter som poesi, romantiken hjärtskärande i sin hoppfullhet. Jag läser den med annan blick men den kryddas med mina erfarenheter som tonåring. Det kan bara en omläsare erfara. Den blir allt och lite till.

Och så var det Alltid Amber. Jag slukade den minst två gånger när det begav sig. När jag läser om chockas jag först av inledningen. Skriven som en synopsis för en historisk film. Gruvligt träigt. Men sen landar författaren i historien och jag landar i min tonårsupplevelse.

Den fattiga och vackra Amber som inte skyr några medel för att ta sig till toppen. Hon vräker sig fram genom 1600-talets England och jag med henne.

Boken gavs först ut på svenska på 1950-talet och skapade skandal i stugorna. Hjältinnan är svår att tycka om men omöjlig att inte hålla på. Den finns inte i nytryck men lätt att få tag i på engelska. Även om du inte läste Alltid Amber som ung så är vissa böcker alltid som en omläsning. Lätt som en plätt fiskar den upp den förälskade tonåringen ur en. 

Katarina Monikander
Bokia Killbergs Jägersro

Gör det själv – med lite hjälp av en bok

 Äntligen ser vi slutet på ännu en hård vinter med snötäckt trädgårdar och hustak, igenbommade sommarstugor och utfrusna snickarbodar. Har du ett tag känt ett alltmer påtagligt kliande i skruvdragarfingret, smygprovat nya trädgårdshandskar i affären, kört en extra runda utom stugan bara för att se om inte våren möjligen kommit lite tidigare till just din lilla jordplätt eller har du kanske omedvetet börjat botanisera i kataloger från växt- och byggföretag?

Då är du som jag mer än väl redo för en ny säsong av, gör det själv. Men innan temperaturen når den gräns där både fingrar och plantor trivs kan det vara en idé att sticka inom bokhandeln och ladda upp med kunskap och inspiration.

Eftersom förra sommaren för mig till stor del kom att handla om fönster kan jag inte låta bli att rekommendera "Gamla fönster: renovera, restaurera och underhålla" av Eva och Alf Stenbacka. Personligen anser jag att gamla fönster är den vackraste och mest värdefulla delen av ett gammalt hus och att fönster därför alltid är värda en andra chans. Står du inför valet att byta eller renovera måste du i det minsta läsa på innan du bestämmer dig. Stenbackas bok ger dig såväl oumbärliga tips på hur du rent pratiskt går tillväga som svar på varför du ska bemöda dig med detta pilliga och tidskrävande arbete. Gör dig själv en tjänst, glöm bort energiexpertis, elpriser och eventuellt kallras. Köp boken, kryp upp under en filt och förälska dig i ett bortglömt hantverk. Du kommer garanterat inte ångra dig och tro mig, det enda de där fönstren egentligen behöver är lite tid, kärlek och linoljefärg.

Eftersom att jag då förra sommaren blev färdig med mina gamla fönster hyser jag ett svagt hopp om att i år kunna ta mig tid att leka med det gröna. Att pyssla om trädgården har för mig alltid känts just som en lek. Inget annat är så förlåtande som växter, blir det fel i år, kan du göra om nästa år och hur det än blir så blir det nått. Stefan Sundström kom lagom till slutet på förra säsongen ut med sin "Stefans lilla gröna – en handbok i utanförskap" och boken har fått en del uppmärksamhet men inte i närheten av vad den förtjänar. Detta är en fantastisk bok som mycket väl kan läsas från pärm till pärm som vilken roman som helst eller ses just som en handbok att plockas fram när du behöver lite inspiration. Läsaren får följa Sundströms strävan efter oberoende, en dröm han vet är omöjlig men när jag sträckläst boken en kylig söndagsmorgon är jag heltaggad att genast börja plantera lite tomatfrö, rita upp en djupbädd och dra loss en kalkyl på ett mindre växhus. För vad fan, varför inte, jag vill äta riktig mat utan tillsatser och jag vill kunna plocka den själv. Jag vill syra grönsaker och göra min egen cider att bjuda på och ge bort. Jag vill, jag vill, jag vill och tack vare Stefans lilla handbok är jag nu övertygad om jag kan! Surmörten kan han dock behålla själv.

Men då jag inte hunnit bygga det där växthuset än, tänkte jag börja med en, som jag alltid trott, för våren perfekt syssla - beskärning. Det är nu det ska till, ingen idé att dra ut på det. Men nej! En snabb titt i den nu klassiska "Beskärningsboken" av Vollbrecht visar att den allra mesta beskärningen ska ske under de såkallade JAS- månaderna Juli, Augusti, September, så det får vi återkomma till, bara att hoppas grannarna har överseende ett tag till.

Joachim von Trampe

Bokia Killbergs Kristianstad

Deckarfavoriter att grotta ner sig i

I helgen blev det ingenting gjort. Dammråttorna fick leva och middagen fick andra ta hand om. Kristina Ohlssons nya deckare "Änglavakter" hamnade nämligen hos mig.

Kristina Ohlsson är vår nya svenska deckardrottning, om ni frågar mig. Hennes tidigare "Askungar" och "Tusenskönor" är redan sålda till en massa andra länder, och hon har dessutom nominerats till deckarpris.

Det är en skärpt Kristianstadtös, denna Kristina Ohlsson. Vid dryga trettio har hon hunnit jobba både på Försvarshögskolan och Rikspolisstyrelsen, och ägnar sig numera åt terrorbekämpning. Hon har alltså på fötterna när hon skriver sina deckare. (Hur hon nu hinner med det... )

Nya "Änglavakter" håller mig i sitt grepp rakt igenom. Liket av en ung litteraturstudent hittas nergrävt i en park. Hon har dött en våldsam död två år tidigare. Och hon är inte det enda liket i handlingen.

Spåren leder till en gammal barnboksförfattare, en gång dömd för att ha mördat sin man, även misstänkt för att ha tagit livet av sin son. Men den äldre kvinnan är stum.

Huvudpersonen Fredrika Bergman på polisen får sin privata idyll spräckt, hennes kollegor brottas med sina problem.

Kristina Ohlsson brer på ordentligt. Men det stör inte mig. För här sys det ändå skickligt ihop alltsammans. Och mer vill jag inte avslöja för att inte förta nöjet av en god deckare.

Eva Killberg
Killbergs Bokia Ängelholm

Efterlängtat stenålderssnusk

Mitt 80-tal präglades av en väldigt disparat läsning. Kanske framför allt för att jag under detta årtionde var mellan 5 och 15 år. Började någonstans med Narnia och Ronja och slutade med allvarliga försök att läsa Dostojevskij. Men där emellan – tantsnusk! För 80-talet var ju denna fantastiska och bespottade genres gyllene decennium. Jag slukade andlöst allt från Shirley Conrans klassiska ”Lace”, via den incestuösa skrönan ”Blomblad för vinden” och dess uppföljare, till den personliga favoriten ”Glitter Baby – Flynns dotter” av Susan Elizabeth Phillips. Och så mitt bland allt detta, det märkligaste av det märkliga – serien om stenåldersflickan Ayla.

Det var i mellanstadiet vi upptäckte ”Grottbjörnens folk”, och vi blev som besatta, jag och mina kompisar. Tog oss igenom de hundratals och åter hundratals sidorna av ingående beskrivningar av klanfolkets seder och bruk, hantverk och matvanor. Vi tyckte att det var så otroligt spännande. Vi lekte Ayla i en gammelfarmors malkuledoftande pälsar, vi byggde tält, sköt med pilbåge och grävde efter ätliga rötter. När filmen med Daryl Hannah i huvudrollen hade premiär sprang vi till bion och försökte tycka om den fast till och med en stenåldersbesatt elvaåring insåg kalkonfaktorn. Föga anade vi att vi hade något ännu större framför oss. För när vi började läsa ”Hästarnas dal” fanns ju allt det där vi gillade kvar. Plus sex!!! Och inte vilket sex som helst, här handlade det om mästarbetäckaren Jondalar som svingade sin manslem med en skicklighet vi aldrig sett maken till i Kamratpostens Kropp & Knopp-spalt. Vi läste febrilt och lite skamfyllt, rädda att våra föräldrar skulle förstå vad som plötsligt uppenbarat sig i de långdragna forntidsskildringarna. Ja, bland de stora läsupplevelserna kvalar de verkligen in, de där första två böckerna om Ayla.

Nu står de där i hyllan, vällästa men ganska så bortglömda. Jag tröttnade en bit in i ”Mammutjägarna”. Men det kom fler böcker. Med långa mellanrum förvisso. Mellan den fjärde och femte boken dröjde det hela 12 år. Antar att den gedigna research som Jean M Auel sägs göra inför varje ny tegelsten tar en del tid i anspråk. Och någon ekonomisk press att färdigställa serien kan där knappast finnas. Men nu är det i alla fall dags. Imorgon släpps ”De målade grottornas land”, den sjätte och avslutande delen i serien. Och att den är efterlängtad råder det inget tvivel om. Under min tid i bokhandeln har jag aldrig varit med om så många förhandsbeställningar som ligger och väntar i en sprängfylld lagerhylla.

Själv lämnar jag det nog vid mina två slitna böcker. Men alla ni som väntat sedan 2002 på att få veta hur det går för Ayla – jag är glad för er skull och hoppas att ni blir lika uppslukade som jag var när jag först fick stifta hennes bekantskap.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Sanningen om Alice

Tidigt i läsningen av ”Sanningen om Alice” dras mina tankar till Margaret Atwoods lysande roman ”Rövarbruden” från 1993. Nu är ju Rebecca James ingen Margaret Atwood, det hade ju i så fall varit en sensation, men hon är en nog så habil spänningsförfattare, helt i klass med (ja, faktiskt en bra bit bättre än) Stephenie Meyer som hon jämförts med i marknadsföringen.

”Rövarbruden” (läs den om du inte gjort det!) handlar om den karismatiska och manipulativa Zenia, som med en egen agenda nästlar sig in hos huvudpersonerna och får dem att känna sig speciella och utvalda.

I ”Sanningen om Alice” (på engelska Beautiful Malice – en ordlek som inte följde med den svenska översättningen) är det Alice som med charm och livsglädje kastar sig in i huvudpersonen Katherines liv. Det blir en välkommen vänskap för Katherine, som dragit sig inom sig själv efter sin lillasysters död, tyngd av skuldkänslor och sorg. Ganska så snart förstår man dock att vänskapen med Alice inte bara är av godo. Inte alls faktiskt.

Författaren debuterar med den här boken, och hon har valt ett intressant grepp genom att berätta historien via både framåt- och tillbakablickar. Efter hand får vi veta vad som egentligen hände med Katherines syster och varför hon plågas så svårt av skuld, samtidigt som gåtan Alice nystas upp.

”Sanningen om Alice” kategoriseras som en psykologisk thriller, och visst är det spännande. Men ännu bättre är i mitt tycke beskrivningen av den livsviktiga kärlek och vänskap som byggs upp när man precis är på väg att bli vuxen och vännerna blir familj. Skildringen av relationerna mellan bokens huvudpersoner är inkännande och på pricken. Att sedan gåtan kanske är en aning lättlöst får man leva med. Det här är riktigt bra underhållning en sträckläsningskväll i soffan. I den växande bokfloran för dem som kategoriseras ”unga vuxna” står boken sig mer än väl. Jag läser gärna mer av Rebecca James framöver.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gillar Gilla Böcker skarpt

Nystartade bokförlaget Gilla Böcker har verkligen lyckats imponera på mig såhär långt. Inte nog med att de gav ut en av förra årets absolut bästa ungdomsromaner: ”Himlen börjar här” av Jandy Nelson. De kammade dessutom hem Augustpriset i ungdomsklassen för ”Här ligger jag och blöder” av Jenny Jägerfeld. När jag nu läst Sara Ohlssons nyutkomna ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag” kan jag inte säga annat än: Stabilt, Gilla! I fortsättningen kommer jag att försöka läsa allt som ges ut på det här förlaget.


”Jag är tyvärr död…” (fantastisk titel) handlar om 17-åriga Olivia som blivit dumpad av sin ”perfekta” pojkvän John. Alla kan väl minnas den förtvivlan med vilken den första kärleken tar slut, och Sara Ohlsson skildrar Olivias vånda – att om vartannat försöka förstå, få honom tillbaka och gå vidare – på ett sätt som gör att jag kastas tillbaka till mina egna tonår. Ofta märker jag att jag tänker ”jamen, preciiis så var det”. Precis så förvirrad och övergiven och okontrollerbar kan man känna sig. För Olivia blir vägen bort från John kantad av fyllor, tillfälligt sex och längtan efter bekräftelse, men här finns inget moraliserande aja-baja. Snarare väcker det frågan om det kanske finns fler än ett sätt att vara. Att det inte behöver vara rätt eller fel, svart eller vitt. När John inte längre står bredvid måste Olivia börja se sig själv genom sina egna ögon. Kanske kan man bara med bokens ord få ”skratta när man är glad, skrika när man är arg och ligga när man är kåt”.

Boken är uppdelad i kortare reflektioner och längre berättande sjok, allt i jag-form. Det går väldigt snabbt att läsa, språket är rakt på sak, och jag är klar samma kväll som jag börjar. Jag hade roligt tillsammans med Olivia och hennes kompisar och lite saknad känner jag allt. Men samtidigt är jag otroligt glad att jag slipper vara 17 igen.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Fast i Italien

Italien, detta märkliga land. Eller kanske fortfarande många små? Nu när Italien firar 150 år sedan enandet vill inte vissa nordbor fira alls. Nog är det svårt att förstå sig på Italien. Som samtidigt är så underbart.

Drabbad av den italienska bacillen åker jag och maken nästan bara till Italien numera. På bordet står allt oftare osso buco, saltimbocca, och pasta i alla varianter. Lägg till det operorna, konsten, arkitekturen, historien, det otroliga landskapet och språket.

Avigsidorna är lika många - korruption, maffia, miljöförstöring, dålig ekonomi och en premiärminister som blivit mest känd för sina kvinnoaffärer.

Kan man förstå den italienska mentaliteten? Jag försöker genom böckerna. Som utrikeskorren Kristina Kappelins utmärkta senaste bok "Berlusconi - italienaren". Här driver Kappelin bland annat tesen att italienarna gillar Berlusconi för att han varit så extremt framgångsrik. Som om det smittade av sig. Italienaren gör sig heller inga illusioner om att det går att lyckas till den graden med helt hederliga metoder.

Föregångaren beskriver Göran Hägg i sin biografi "Mussolini", mycket läsvärt och detaljerat. Här ingår inte bara det politiska maktspelet, utan också Il Duces kvinnoaffärer. Han hade minsann både judisk och muslimsk älskarinna, plus fru.

Malena Johansson, ängelholmstjej, har skrivit en tänkvärd reportagebok om italienarnas förhållande till fotbollen, "Disamore". Man kan byta fru men inte fotbollslag. Och fotbollen är inget dåligt maktmedel alls. upptäckte bland andra Mussolini.

Italienska deckare hugger jag på direkt. Missar aldrig en ny Donna Leon. Hennes kommissarie Brunetti löser mordfall i Venedig, ofta genom att leva där och känna staden. Mycket korruption, människohandel och elände, men också de fina salongerna finns med. "Falska bevis" har precis kommit i pocket.
En före detta poliskommissarie bör ju veta hur det går till i undre världen. Michele Guittari skriver om Florens, den vackraste av städer. "De oskyldigas orden" berättar om hänsynslöshet i samhällstoppen, titeln är en ledtråd.

En nyöversatt deckarstjärna är Gianrico Carofiglio, "Med slutna ögon", som förflyttar läsaren till själva klacken och den syditalienska mentaliteten. Carofiglio har varit antimaffiaåklagare och har naturligtvis mycket kunskap att bygga deckare av.

Efter dessa djupdykningar i det italienska mörkret plockar jag fram konstböckerna från renässansen och njuter av ljuset och skönheten...

Eva Killberg

Bokia Killbergs Ängelholm