Känslan av en gaskamin

Julian Barnes Känslan av ett slut var inte riktigt vad jag väntat mig. För det första, den utspelas inte alls på en internatskola (var fick jag det ifrån - önskeläsande? Däremot innehöll den redan på sidan 34 pustande gaskaminer och dito kittlar te, mycket bra). För det andra, den påminde inte alls om Den hemliga historien, Fördjupade studier i katastroffysik, Okänt offer eller valfri annan thriller i lärd miljö.

Men, men, jag är inte den som är den. Efter att ha återhämtat mig från den chockerande upptäckten att boken utspelades mestadels utanför de engelska lärdomsinstitutionerna och att mysteriet som enligt baksidestexten hotar att kullkasta hela vår huvudpersons existens var av en annan sort än jag trott, så tog jag mig an boken med liv och lust.

Det handlar om Tony, som delar sina ungdomsår med tre nära vänner. Adrian är den klarast lysande stjärnan, intellektuellt briljant och allvarlig på ett sätt de andra ibland har svårt att förstå. Det är också Adrian som väljer att ta de yttersta konsekvenserna av de filosofiska resonemang kvartetten ägnar sig åt under skolåren. Men först blir han tillsammans med Tonys före detta (och första) flickvän - Veronica.

Många år senare lever Tony ett tillbakadraget liv som pensionär, det förflutna existerar bara som minnen. Tills han en dag mottar ett brev vars innehåll visar sig vara nyckeln till ett mysterium han inte visste fanns...

Det här är en bok om historia, om vem som skriver den, hur vi tolkar den och hur den påverkar oss (temat tjusigt planterat redan i ett av de allra första kapitlen). Texten är tät, här finns inte ett ord för mycket (så är boken också ganska tunn). Karaktärer och miljöer är skildrade med ypperlig precision. Det är spännande på ett slags pedantiskt brittiskt vis. Jag tyckte mycket om boken medan jag läste den, men redan nu - en vecka efter att den är utläst, känns det som att den är på väg att lite glida ur mitt medvetande. Lite samma sak var det med en annan Bookerpris-belönad roman jag läste för några år sedan, Anne Enrights The Gathering. Stora känslor porträtterade i en återhållsam kostym (tweed?). Nåja, allt kan inte vara Svindlande höjder och stormande hav. Det kan vara nog så bra ändå.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

"Ett hus utan speglar" av Mårten Sandén

Jag har gjort ett nedslag bland 9 till 12-böckerna, en kategori jag sällan läser (tyvärr, sååå många böcker - så lite tid). Men vaga löften om att det skulle vila en air av Maria Gripe över Mårten Sandéns senaste avgjorde saken.

Ett hus utan speglar handlar om Thomasine som tillbringar sommaren före sjuan i gammalfaster Henriettas hus. På plats finns även Thomasines pappa, som tillbringar varje ledig stund vid Henriettas sjuksäng, hans mer monetärt inriktade syskon (Henrietta är döende, och huset värt massor) samt tre kusiner. Vid en kurragömmalek försvinner yngsta kusinen. När hon kommer tillbaka berättar hon att hon lekt med en liten okänd flicka.

Historien är det inget fel på, det är klassisk mystik, spegelsalar och tidsförskjutningar. Jag vill inte förstöra spänningen och avslöja mer, ni får läsa själva (det går snabbt - en kväll för mig). Och det är en fin berättelse om att läka och hitta sig själv.

Men jag gjorde nog boken en rejäl otjänst när jag förväntade mig något i stil med Agnes Cecilia (som också finns i den här underbara boxen med uppväxtklassiker). Ett hus utan speglar är inte alls en dålig bok, men av Gripes stämningar och djup finns här intet. Tyvärr. När jag tänker efter är det nog just fördjupningen jag saknar. Bokens gestalter blir mest skisser, deras öde engagerar inte. Jag hinner inte bli fångad innan historien hux flux är slut. Nej, riktigt för mig var inte detta, men jag kan nog tänka mig att det är för en del andra.

Ett plus för de fina illustrationerna (pappan ser väldigt Vreeswijksk ut, tycker ni inte?). Och här, ett filmsmakprov!

Susanna Mattsson
Bokia Killberg Jägersro

Häxorna är tillbaka!

Idag kommer den äntligen ut - Eld, uppföljaren till fjolårssuccén Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Det är nog fler än jag som inte kommer att få mycket sömn inatt.

Sträckläsning väntar

Fascinerande Berlin

Äntligen kom den på svenska - Ögonblicket av Douglas Kennedy. Jag läste den på engelska i vintras och blev helt betagen. En kärleksroman, thriller och fantastisk Berlinskildring på en och samma gång - vad kan man mer begära?

Douglas Kennedys tidigare roman Den gåtfulle fotografen blev mångas favorit - jag tror att Ögonblicket blir det också.

Så vad väntar ni på? Hugg boken i närmaste bokhandel, kliv in i det delade Berlin 1984, följ författaren Thomas Nesbitt i spåren bland passioner, spioner och konstnärer.

För mig känns det bara lite sorgligt att jag redan har läst Kennedys roman....

Eva Killberg,
Killbergs Bokhandel Ängelholm

Tröttnat på Strindberg? Inte efter det här!

Jojo, det här är året då det är lätt att bli lite övermätt i förhållande till nationalskalden. Men låt inte den känslan hindra dig från att upptäcka en helt ny sida av Strindberg, en man vars bästa vän är en liten heliumballong. Jag pratar såklart om Strindberg and Helium.

Min personliga favorit, In the Park...

.. och en helt ny; At the Beach

Fler små filmer på www.strindbergandhelium.com

Lyssna på Åsa Larsson, Carl Johan Vallgren!

I Babel för ett par veckor sedan berättade deckarförfattaren Åsa Larsson om vad man absolut inte får göra i sina böcker. Människor kan man vällustigt slakta utan att någon lyfter på ögonbrynen. Men nåde den som plågar ett djur! Då är en läsarstorm att vänta.

Antingen är sådana reaktioner precis vad Carl-Johan Vallgren hoppas på i sin senaste bok, eller så glömde han att konsultera Åsa Larsson innan han skrev Havsmannen. För knappt har jag slagit upp de första sidorna förrän den onde, onde plågoanden Gerard gör fruktansvärda saker med en mjuk liten kattunge. Visst, jag fattar grejen - på ett tidigt plan slås det fast hur totalt totalt känslolös och skrupelfri våra huvudpersoners antagonist är (och har jag någon invändning mot boken är det denna, att en person får vara så totalt genomond utan tillstymmelse till förklaring), men jag skummar texten med kisande ögon. Fy! skanderar jag ihop med en hel kör av Åsa Larsson-läsare; lämna pälsen ifred!

Bortsett från det illasinnade djurplågeriet då? Havsmannen handlar om Nella och Robert, ett syskonpar som fått klara sig själva genom hela uppväxten. Missbrukande mamma, kriminell pappa, Robert mobbas svårt i skolan, vuxenvärlden ser, men gör inget mer än att rynka bekymrat på ögonbrynen. Historien känns igen, och livet för Nella och Robert är emellanåt så miserabelt att det nästan känns klichéartat, men någonting gör att jag tror på den här historien trots allt. Det är Nella som berättar, Nella som vakar över Robert som en hök, skyddar honom så gott hon kan. Nella som städar hemma, lagar mat och drömmer om att skaffa jobb efter nian. Men plötsligt bestämmer sig gänget som plågar Robert för att höja ribban. Kommer Nella alls att kunna skydda honom längre?

Det är skitig 80-talsrealism som luktar Juicy fruit-tuggummi och Date-parfym lika mycket som otvättade Gekås-kläder (boken utspelar sig i Falkenberg) och rödvinsspyor. Men så kliver realismen med ens lite åt sidan, ett främmande element tar plats i berättelsen. Och då börjar det bli riktigt bra.

Boken läser jag rasande snabbt, språket är rakt och enkelt - kanske har Vallgren valt att göra det så med tanke på det tonåriga berättarjaget. Jag har inte läst någonting av författaren innan (ja, jag har haft fördomar, grundade på hela den där estradör-grejen. Och burleska böcker om dvärgar och glada horor - de kan John Irving möjligtvis få skriva. Har jag tänkt. Tror att jag kanske får tänka om nu...), så jag kan inte jämföra. Och jag gillar verkligen när det övernaturliga letar sig in i berättelsen, till synes helt naturligt, vid en tidpunkt då behovet av någon slags Deus ex machina är skriande. John Ajvide Lindqvist är fortfarande svensk mästare i genren, men Carl Johan Vallgrens bidrag är inte illa. Inte illa alls.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Utlandsspaning: En tripp över sundet

Egentligen var jag i Danmark av helt andra anledningar, men kunde inte låta bli att kika in i några lokala bokhandlar när jag ändå gick förbi. Kanske skulle man hitta någon ny intressant inhemsk författare där, högst upp på topplistan? Nej, där bedrog jag mig. Såhär såg det ut i skylten:

På första plats på topplistan skönlitteratur: Camilla Läckberg. På första plats på topplistan fakta: Zlatan. Ganska likt hemmaplan alltså. Men det här hittar jag inte i Malmö:

Nya böcker, gamla böcker, gott kaffe. Vem kräver mer? Inte jag.