Istället tänkte jag ägna några rader åt den lille äventyrarens plats i min egen historia. För jag är uppvuxen med Tintin-album. Redan innan jag själv kunde stava mig igenom dem läste pappa högt för brorsan och mig. Det var kärlek direkt. Favoriterna var Blå Lotus och mini-serien De sju kristallkulorna och Solens tempel (alltså inte Tintin i Kongo som jag - hör och häpna - redan som barn tyckte gav uttryck för en alldeles osedvanligt obehaglig kolonialistisk människosyn, även om jag inte uttryckte det så. Vilken unge som helst väl måste undra vad det är som pågår när Tintin med anhang bossar runt med stamfolk och spränger noshörningar? Eller? Att barn har en ganska så välutvecklad känsla för det där med rättvisa, är i alla fall min erfarenhet).
Självklart var det äventyren som lockade i första hand. Svindlande historier om soldyrkarsekter, egyptiska gravar, juvelstölder, gerillor, smuggling... Tintin öppnade upp världen, visade mig på länder, människor och företeelser som jag aldrig funderat över som sexåring. Fick mig (ja, faktiskt) att tänka kring rätt och fel. Födde upptäckarlusta och tvingade mig att bättra på min egen läsning så att jag själv kunde ta reda på hur historierna fortsatte. Har fortfarande kvar de flesta av albumen (har ju som sagt syskon, så alla har jag inte lyckats norpa åt mig).
Att jag senare i livet råkade välja samma yrkesbana som Tintin kanske inte hade med den idoga läsningen att göra (å andra sidan lämnade jag ju journalistyrket enbart för att de där tillfällena när jag fick dra jorden runt med en berusad sjöman och en förvirrad professor var så försvinnande få...), men väckte min nyfikenhet och vidgade mina vyer gjorde han verkligen.
För övrigt har tror jag att vi sålt fler Tintin-album i butiken de senaste dagarna än vad vi brukar göra på ett halvår. Inget skapar efterfrågan som lite hederlig bannlysning.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
