Spies on a Plane!

Jag missade Thomas Engströms Väster om Friheten när den kom ut förra året.
Eller ja, missade. Jag läste den inte helt enkelt.
Det blir ju så med rätt många böcker p.g.a. har inte all tid i världen / släpps tretusen skönlitterära titlar om året.
Men jag såg att den fanns, fick fina priser/recensioner (Svenska Deckarakademins Debutantpris 2013 tex) och gjorde en mental notering om att det kändes som en bra bok att sno åt sig i pocket inför Beach 2014-säsongen.

Det må kanske inte vara strandhängsdags riktigt ännu men jag och hustrun tog just en lång-weekend i Rom, vilket naturligtvis krävde reselektyr.
Och se, Engströms bok lämpade sig utmärkt för ca 5 timmars flygning (tur och retur Kastrup – Fiumicino). Fyra och en halv för att vara exakt. Den tog slut någonstans över norra Tyskland, så jag fick läsa Iain Banks Getingfabriken sista halvtimmen före landning i Danmark. (Har hållit på med den boken i flera veckor nu. Blir inte riktig klok på/av den.)

”Ludwich Licht, före detta Stasi-agent och informatör åt CIA, är numera frilansande problemlösare och krögare. I Berlin, där den gamla världsordningens monument möter en ny era, vet man inte vem som är vän, vem som är fiende eller vilka som vakar över vår frihet …
Marrakech, juli 2011: tre amerikaner hittas brutalt mördade på en barberarsalong. Morden tystas ned. En vecka senare ringer en kvinna till amerikanska ambassaden i Berlin och hävdar att hon har information om dådet. CIA:s chef i Berlin inser att han är något stort på spåren. Han kontaktar sin före detta agent, Ludwig Licht, som får i uppdrag att förhöra kvinnan. Fallet visar sig snart ha bråddjupa förgreningar och jakten på en av USA:s svurna fiender kan börja.”

Gillar det här.
Det är klassisk spionthriller i Ludlum/Le Carré/Forsyth-skolan. Fast i ”Wikileaks”-åldern.
Vi slipper ritualmördade dagisbarn och deprimerade svenska poliskommissarier.
Not that there is anything wrong with that.
Men ibland är det skönt att läsa en deckare där fokus ligger på intrig och spänning istället för magstarkt våld och misär.

Bok ett av en planerad trilogi om sköne liraren Licht. Pocketutgåvan slutar med en liten trailer för nästa, Söder om Helvetet.
Jag kommer att läsa den också.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Dagens I-landsproblem

1. En man som heter Ove
2. Analfabeten som kunde räkna
3. En ond liten handling
4. Doktor sömn
5. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
6. Tango för vilsna själar
7. Vredens tid
8. Marcoeffekten
9. Kaffe med rån
10. Öka din sociala kompetens på två timmar
11. Ghostman
12. Lyckliga gatan
13. Femtio nyanser av honom
14. Bridget Jones : Mad about the boy
15. Den sanna historien om Pinocchios näsa
16. Pianostämmaren
17. Den felande länken
18. Nirvanaprojektet
19. 6 sagor med Alfons Åberg
20. Sandmannen

Nu kanske ni undrar vad jag vill ha sagt med att rabbla upp hela ljudbokstopplistan ur senaste numret av Svensk Bokhandel? Jo detta: Deckare, deckare, deckare, feelgood, feelgood, feelgood. Suck, suck, suck. Även om topplistorna brukar domineras av dessa genrer generellt, skvallrar urvalet ändå om varför jag emellanåt känner mig smått litterärt utarmad.

Visst, säger ni. Skyll dig själv som envisats med att ägna varje ledig stund det sista åt halvänglar och demoner. Jo, jo, det kan ligga något i anklagelsen, men problemet ligger faktiskt bortom min tillfälliga besatthet av Mortal Instruments. Det handlar om ljudboksutbudet i stort.

En brasklapp. Jag är verkligen glad och tacksam över att det finns ljudböcker. Mitt jobbpendlande skulle vara döden utan dem. Jag har inga problem med vare sig både deckare och feelgood. Men jag gillar också smalare litteratur, och det är bra mycket svårare att hitta tuggmotstånd i ljud- än pappersform. Det finns, jag vet. Men fördelningen är liksom inte riktigt 50/50. Om boken mot förmodan inte är krim eller feelgood så är den 1) svensk eller 2) skriven av en man. Två av de senare tidens ljudbokshöjdare, En hemstad och Ormens väg på hälleberget tillhör dessa senare kategorier.

Problemet ligger i att en stor del av min läskvot brukar bestå av böcker skrivna av utländska kvinnor. Sålunda blir min detta-vill-jag-egentligen-läsa-lista (Adichie, Selasi, Smith, Tartt, Thúy, Otsuka, Brøgger, Morrison, Lahiri... ja ni märker, det är ju inte ens några superdjupingar jag suktar efter, utan välrenommerade och/eller hyllade författare med potentiellt stor lyssnarkrets) allt längre, medan jag får nöja mig med att umgås sådär småtrevligt med Peter Robinson och Jonathan Tropper. Det är helt okej, verkligen. Men jag längtar ändå efter ett mer blandat sällskap.

Jag har hyfsad koll på det där med marknaden förstår konceptet tillgång och efterfrågan, men jag kan väl inte vara ensam om att önska mig lite mer djup och bredd i ljudbokslandet? Ljudbokslyssnare därute, vad säger ni?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bränn biblioteken

Är det någon skillnad på att ladda ner en film på nätet och att låna en bok på biblioteket?
Det är frågan som Kalle Holmqvist ställer i den satiriska romanen Bränn biblioteken.

I boken startar Jesper och hans ”slacker/hipster/ellervilkentermdetnuärsomgäller”-kompisar (efter att tidigare ha skrivit fejkade insändare i tidningar mm) en ironisk kampanj för att övertyga allmänheten om bibliotekslån är ett hot mot upphovsrätten och borde begränsas. 
En pik mot dem som vill förbjuda fildelning på nätet. 
Men de lyckas för bra. Deras kampanj tas på blodigt allvar.
Politiker, antipirataktivister och upphovsmannaorganisationerna börjar driva frågan. Plötsligt vänds opinionen mot biblioteken.
Vad gör man när allt går för långt och man tappar kontrollen?

Det är en mycket skruvad, men väldigt underhållande roman.
Roande och tänkvärd läsning för alla litteraturintresserade.
Särskilt, dock, kanske för oss som befinner oss i bokindustrin.
För inte bara biblioteken sätts i fokus här. Huvudpersonen Jesper jobbar i bokhandeln.
En bokhandel som inte namnges, men man behöver inte vara Sherlock Holmes för att lista ut vilken kedja det är som syftas på …
Det blir mycket igenkänningskomik för de initierade.

Jag gillar det här, även om jag tycker handlingen ibland är lite virrig. Som om författaren haft väldigt många bra idéer till scener men inte lagt lika mycket krut på att knyta ihop dem.
Språket och grundtanken bakom berättelsen lyfter ändå helheten över medelbetyg.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Svenskar i världen...

Inte bara svenska bokhandlare kan just nu hittas i Rom. Även svenska författare ligger i stora högar i de italienska boklådorna!

Som förra årets bästa svenska thriller Simmaren av Joakim Zander, till exempel.

Johan Zillén
Bokboxens utrikeskorrespondent

En sen bekantskap

Läste en lång och fin intervju med Torgny Lindgren i Sydsvenskan härförleden. Det var väl i samband med att nya romanen Klingsor skulle släppas. Där sade han saker som "Journalistik är skrivandets syndafall". Och jag kände återigen att jag älskar Torgny Lindgren. Älskar det där eftertänksamma i intervjusvaren, att inte ha brådska i panelsamtal med hetsiga nutidsmänniskor (ja, jag ser honom lite som en relik, likaså P.O. Enquist och Kerstin Ekman – de gör på samma sätt, väger sina ord), att hela tiden leta efter frågans kärna och lyfta samtalet utifrån den. Ja, se senaste Babel, där finns ett utmärkt exempel i samtalet med Sigge Eklund. Men det är intervjusvaren jag älskar, för plötsligt slog det mig: Jag har ju aldrig läst honom! (ja, vi sätter ett kors i taket där).


Det fanns en tid i mitt liv, säg när den hyllade Pölsan kom ut, när min tillvaro var bra mycket mer neon och asfalt och det snabba ljudet av högklackade stövlar mot trottoaren. När jag själv satsade på "skrivandets syndafall" och kände mig som kvicksilver inombords. Det var en härlig tid på många sätt, men den lämnade inte plats för läsning av gamla knarriga norrländska gubbar som skrev böcker om... korv?! (Ja, ni får förlåta, jag har ju varit vegetarian länge, och numera bor jag nära Danmark.)

Nuförtiden, när livet mer är morgondimma över åkrarna, landsvägar och tjippandet av en träsko som fastnat i leran när den luftats lite för tidigt på säsongen, torde väl så herr Lindgren passa utmärkt. Och om han gör! Lyssnade just på hans egna inläsning av Ormens väg på hälleberget, och ja – det var ju helt fantastiskt. Och eländes, eländes, eländigt.

Boken handlar om fattiga och utsatta människors liv i slutet på 1800-talet (ni hör, lika hett som en bok om... korv). Om maktspel och livsfrågor och rättvisa. Tro och förtvivlan och hopp. Tunn, tunn är boken, men djupt in borrar den sig. Läs den för tusan, den handlar lika mycket om oss som om dem. Oavsett om våra skor klapprar eller tjippar.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Laddar för besvikelse

Ännu en Stolthet och fördom-spinoff har landat i butiken. Huset Longbourn, som enligt baksidestexten är en En fängslande, historisk roman som låter oss kika in i det Bennetska hushållets köksfönster och stall medan Austens originalberättelse pågår i de finare rummen en trappa upp. Och jag kan med lika delar skräck och förtjusning inte hålla mig ifrån den. Såklart inte hålla mig ifrån den, fast jag samtidigt tänker: Kan jag ge mig!

Vet ingen författare som utsatts för så mycket publicerad fan ficiton som Austen. Jag tänker mig att den senaste beundraren i raden, Jo Baker, snöat in på Downton Abbey. Jag tänker mig att om det blir riktigt bra kan det bli som Gosford Park. Men det blir ju aldrig riktigt bra. Det blir helt ok i sin genre, som i Alexandra Potters Me and Mr Darcy, det blir ren katastrof, som i Colleen McCulloughs Miss Mary Bennets självständighet, det blir underhållande för hardcore-fansen som i PD James När döden kom till Pemberley (såhär tyckte jag om den). Men ens-i-närheten-av-originalet-bra, det blir det aldrig.

Se detta blogginlägg som att jag åtminstone går in i min läsupplevelse med öppna ögon. Som ett förtida vad var det jag sade. Se det också som en bekännelse från en person helt utan motståndskraft när det gäller Mr Darcy. Snart är det nog även läge för Joanna Trollopes Sense & Sensibility. (Läs mer om projketet att låta bästsäljande författare skapa sina egna versioner av Austens klassiker här.)

Se det helt enkelt som att jag aldrig lär mig.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Folkhemsrysarens tid är nu

Med de senast årens feelgoodlitteratursdominas på topplistorna var det kanske inte oväntat att en motreaktion till alla Hundråringar, Ovar, Delhiresenärer och Pensionärsligor skulle komma.

Cia Sigesgårds Inga kelgrisar, inga styvbarn är ett utmärkt exempel på detta.
Ett stycke feelbad vardagsskräck som varken lockar till igenkännande nickar eller mysiga leenden (om den här boken har den effekten på Dig så behöver du tveklöst professionell psykiatrisk hjälp).

”Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. Här bor den lätt autistiska Anna, den lille pojken Kasper, som stundom söker tillflykt hos henne och den äldre kvinnan Astrid, vars 40-årige son fortfarande bor hemma.
På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar mörk ondska och fasansfulla intentioner. Vem är det som i skydd av mörkret iakttar Anna genom fönstret om kvällarna?”

Det här är 387 sidor hemskheter. Missbruk, barnmisshandel, våldtäkter, galenskap, hat och död.
Och råttor. Många råttor.
Jag drömde om råttor i natt.
Inget för den kräsmagade med andra ord.

Men om du, som jag, älskar John Ajvide Lindqvist (minus zombies och vampyrer) eller inte ryggar tillbaka för mörkret i, till exempel, Eriksson & Axlander-Sundquists Kråkflickan så är detta boken för dig.
Samtidigt så finns här en gripande historia om vänskap, kärlek, förlust och sorg. En riktig fin och rörande sådan. Fast det spelar ingen roll.
Min mamma skulle ändå aldrig våga läsa den här boken.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd