Bokhandlarna svarar: Läser du annorlunda på sommaren?

Sommarläsning är ett välkänt begrepp, lustläsning, lättsmält, pocket... eller? Vi frågade bokhandlarna om de förändrar sina läsvanor över sommaren.

Johans sommarplaner

Johan Zillén, Center Syd:  Ja, mer utomhus vanligtvis. Och på stränder ibland. Ofta kisande. Det brukar gå lite fler böcker under de veckor man är ledig från jobbet också. Hur många beror på väder, lust och huruvida Margaritorna är All-Inclusive eller inte ...

Eva Killberg, Ängelholm: Sommar kräver sina offer. Det må låta rått - men så är det: Det krävs mord och mörker på sommaren - kanske för balansens skull? Lika mycket brutal läsning klarar i alla fall inte jag under det mörka vinterhalvåret.  Men nu, när solen skiner och det är nästan för vackert ute - då blir det deckare. Alltid en engelsk Donna Leon (i år blir det The Jewels of Paradise.) Leon levererar snällt till min semester. Mysdeckare i skärgårdsmiljö känns alltid rätt sommartid. En Rosman eller en Sten, kanske. Carin Gerhardsen, nu med Tjockare än vatten, är alltid ett säkert kort. Och så blir det gärna lokala författare - som Bjäreförfattaren Benedicte Callert. I år handlar hennes deckare om hela Skåne, har jag förstått. Det blir en spännande runda! Så, gott folk, solstolen och parasollen väntar!

Susannas? Nja, kanske inte...

Susanna Mattsson, Jägersro: Sommaren borde vara fri från alla borden, eller hur? Ändå känns det lite som att det vore perfekt att ta itu med den där pockethögen (se ovan) som legat och väntat på läsning i... ja, länge. Men sanningen att säga så läser jag exakt likadant på sommaren som resten av året. (Det vill säga en blandning av romaner och deckare, barn- och ungdomsböcker och fantasy, mest nyutkommet. Alldeles för lite facklitteratur.) Kanske läser jag till och med lite mindre eftersom det finns så mycket andra aktiviteter att ägna sig åt (som renoveringen från helvetet). Men några böcker ska jag nog hinna klämma. Vilka har jag ännu inte bestämt.

Odette Gross, Helsingborg: Jag läser mer engelska böcker på sommaren. Mest av den anledningen att jag på semestern inte blir utsatt för alla läsex på jobb som förlagen kastar efter oss och då får en möjlighet att komma i kapp med mina böcker hemma som jag köpt under mina senaste London-besök. Detta året ligger det en hög och väntar på mig med bla What have I done av Amanda Prowse, The hidden cottage av Erica Hames, You had me att hello av Mhairi McFarlane och One plus one av Jojo Moyes. Sen har jag också en hel del böcker jag skulle vilja läsa om, som Mobergs Utvandrar-serie och min favoritbok alla kategorier: Törnfåglarna, men det misstänker jag förmodligen inte blir av... Sedan jag började jobba i bokhandel har jag insett att det finns alldeles för många bra böcker för att man ska hinna läsa någon bok TVÅ gånger!

Erik Axl Sund – "Glaskroppar"

Äntligen seglade så Glaskroppar ut i den strida vårboksfloden!
Jag läste den i manusform redan förra våren, när den egentligen skulle ha kommit ut.
Så här skrev jag bl.a om den då:

" Mycket spännande och ryslig om missbruk, påverkan, rock ’n roll och ond bråd död.

Unga människor riket över tar livet av sig på bisarra sätt och den enda gemensamma nämnaren verkar vara den skrämmande och underliga musik de alla lyssnat på när de dött.

Man behöver inte ha läst duons tidigare svit, Victoria Bergmans svaghet (eller Kråkflickantrilogin som våra kunder säger) för att läsa denna nya roman (del 1 i Melankolitrilogin), även om en hel del kopplingar till de tidigare böckerna finns.

Bli inte förvirrad av det ändrade författarnamnet heller. Killarna kallar sig numer för ett gemensamt "Erik Axl Sund". Jag antar att det blir begripligare och lättare att komma ihåg, särskilt för en utländsk läsare. Originaltrion av böcker har ju sålts till massor av utrikiska marknader."

Vad fördröjningen på ett år orsakades av är okänt.
Var författarna missnöjda och ville skriva om? Jag ser inga drastiska ändringar från den version jag fick läsa då. Ok, jag har inte gått tillbaka och parallell-läst med den nya, men karaktärerna, handlingen och de otroligt obehagliga själmorden är i alla fall rätt så intakta verkar det som.
Kanske hade det med utlandslanseringen av deras tidigare böcker eller förlagets utgivningsplan att göra. We’ll never know.
Det var bra då och det är bra nu.
Skillnaden är nu får ni vanliga dödliga läsa också.
Lyllos för er.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd



　

Författarträff i Helsingborg imorgon!

Här publicerar vi aktuella händelser i våra butiker

Boksläpp och signering i Helsingborg 27/5

 

foto: Ted Kronvall

 

Imorgon besöker författaren Sölve Dahlgren vår butik i Helsingborg. Mellan 10-11 är han på plats för att signera sin nya bok Fem stjärnor för färglösa.

 

Sölve Dahlgren är författare, skribent, redaktör, projektledare och konsult inom redaktionell kommunikation och en av grundarna till Hoi Förlag. Född i Västerås, uppvuxen i Bjuv och bor nu i Helsingborg. Författare till böckerna i serien InnebandyPiraterna, Fem stjärnor för Färglösa samt fackböckerna Lyckas med bokutgivning och Lyckas som författare.

 

 

Om Fem stjärnor för färglösa:
Färglösa kommun må vara liten och okänd, men kompenserar väl genom fullständigt galna kommunalråd och absurda visioner. Sanningen är att kommunen håller på att gå i konkurs och att invånarna inte vet något om det. För att undvika en medieskandal kring finanserna måste man göra allt för att dölja verkligheten. Det finns nämligen fler hemligheter som skulle komma upp till ytan. En snabb lösning behövs, men inte ens det kriminella husbilsgänget i trakten anar de oväntade turerna händelserna kommer att ta när allt sätts i rullning. Samtidigt får journalisten Filip ett erbjudande om att återvända hem till Färglösa för att ta över ortens tidning när 112 år gamle Johannes vill lämna sin post. Den före detta strippan Lollo rör om rejält i grytan och den svenskamerikanske managementkonsulten Lennart gör sitt bästa för att räta upp situationen, mest för sin egen vinning. Det enda som är helt säkert är att allt håller på att gå åt helvete. Och kanske blir det också tydligare än någonsin att gammal kärlek aldrig rostar. Fem stjärnor för Färglösa är Sölve Dahlgrens första roman för vuxna. Han har tidigare skrivit flera framgångsrika ungdomsromaner i serien om Innebandypiraterna. Här berättar han den burleska historien om den lilla orten Färglösa, en påhittad småkommun i Skåne, där politikerna brottas med verklighet, visioner och arvet från tidigare generationer. En rapp satir, fylld av cliffhangers och gapskratt.

Fast i "438 dagar"

Det finns väl, gissar jag, lika många anledningar till att bli journalist som det finns journalister. Själv blev jag journalist för att jag älskade att skriva. Minns att jag på mitt första jobb pratade med en kollega på nyhetsredaktionen som tyckte att det värsta var just det. Att komma tillbaka till skrivbordet och sätta sig med orden. Att vara där det hände, det var det bästa med jobbet, tyckte han.

Nu ska jag inte säga att det ena är bättre eller sämre än det andra (fast om du blir journalist för det skrivna ordets skull, är en nyhetsredaktion kanske inte platsen för dig... eftertankens kranka blekhet och allt det där), men en sak imponerar mig över allt annat, och det är de journalister som inte ger sig förrän de berättat en historia vi aldrig fått höra förut. Oavsett svårigheter, oavsett faror. Jag hade aldrig kunnat bli en sådan journalist, har vare sig modet eller envetenheten. Kanske inte ens nyfikenheten. Men de finns. Journalister som Johan Persson och Martin Schibbye.

Trodde nog att jag skulle kasta mig över deras 438 dagar : vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar så fort den kom ut. Om inte annat med tanke på hur exalterad jag var över utdraget jag fick förra våren. Men det dröjde tills ljudboken kom ut, och sedan lite till, innan jag äntligen läste. Men oj, vad jag läste då! För samtidigt som det här är en viktig bok om ekonomisk politik och yttrandefrihet, så är den ju så vansinnigt spännande. Det är nästan så att man får dåligt samvete över det hungriga slukandet, som vore det en äventyrsbok eller psykologisk thriller man läste. Det är ju ändå sant. Och alldeles förfärligt. Ska den här glupska njutningskänslan prägla läsningen av en sådan berättelse? Ja, det gör den i alla fall.

Ramberättelsen känner alla vi som ens tittat åt en tidning de senaste åren till. Det som börjar som en vanlig reportageresa, om än med ovanligt riskabla förutsättningar, förvandlas snart till en mardröm av våld, fabricerade bevis och fångenskap. Så skickligt skildrad att jag knappt hinner andas medan jag lyssnar. Hur klarar de av det? Dödsångesten, fångenskapen, ovissheten. De frukansvärda förhållandena i öknen, i fängelset. Klart och detaljrikt skildras Johan och Martins resa. Från planeringsstadiet, väntan, mötet med gerillan, tillfångatagandet, skadorna, de fabricerade bevisen, och så slutligen fängelset. Och kanske är det där den här berättelsen slutligen landar, i en skildring av ett undantagstillstånd vi aldrig får se, människor som aldrig får höras, en "rättsstat" mycket långt ifrån att förtjäna sitt namn. Makten, politikens mikronivå, där inne på fängelsegolvet. Vardagslivet, hur absurt det än låter, Johans tvärhet, Martins diplomati, en vänskap som växer sig allt starkare under trycket.

Och så det här kallet - att det är värt allt att få berätta. Att inte ångra sig. Det är obegripligt. Och otroligt imponerande. Johan Persson och Martin Schibbye kom hem med en helt annan historia än den de tänkt sig. Men en minst lika stor.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gästbloggaren: Josefine Lindén

I fyra år har jag varit någons mor. I sexton år någons matte. Vi hade alltså hund långt innan vi fick barn. Matte och Mor är två ganska olikkrävande roller men med en gemensam sak: man är öppen måltavla för ett evinnerligt tyckande.

”Ska man verkligen ha en slädhund i stan?”
”Oj, ska hon verkligen vara ute på sommaren?”
”Vad smal hunden är får hon ingen mat?”

På det senare brukade jag svara att nä, hon är ju en varg, hon får jaga sin egen mat, varpå tyckarna surnade till och tyckte att jag minsann inte behövde vara så näsvis.

Well…?

Än värre blev det när man blev förälder.
”Ska inte barnet ha mössa?” Det är juni, har du mössa när det är 20 grader?
”Hallå! Hallå! Hon kastade ner alla saker från vagnen!” Nähä?
”Hon vill nog komma upp, det är nog DÄRFÖR hon skriker!” Nej det är för att hon inte sovit sen i morse och det vore fint om du slutade distrahera henne med dina miner hela tiden men tack så himla mycket för omtanken. VERKLIGEN.

Och det där är ju ändå rätt harmlösa saker, man kan ignorera dem, le överseende åt personernas behov av att höras. Det är när skuldbeläggandet kommer in som det blir farligt, tänker jag. När man får höra saker som ”ditt barn som sover hela natten, vad har du att klaga på?” ”Ammar du inte, du vet väl att det är det bästa för ditt barn?” ”Ni moderna föräldrar är så lata och bekväma, bara vill roa er. Flaska är inte naturligt.”

Sånt. Som skär i hjärtat. En underton som bubblar om att man inte är en god mor. Som ger just den rosa bubblan en svart sorgkant. Det hände min debutromans huvudperson. Sedan hände det mig. Bara det ett bevis på att ingen research i världen kan få en att märka när det händer. Att man inte kan kontrollera känslorna. Jag blev sjuk, livmoderinflammation, inlagd en vecka. Hemma grät jag fortfarande. Min amning fungerade inte och jag var hejdlöst ledsen över det, kunde inte sluta vara besatt av att försöka få den att fungera, jag grät vid pumpen allt medan barnet sov gott i rummet intill. Men om jag inte kunde ge henne ”det vita guldet” vem var jag att förtjäna henne då?

I min debutroman Tiden går så långsamt när man tittar på den drabbas Caroline av tankarna på att inte vara värd sitt barn. Att lilla Elsa skulle ha det bättre med någon annan, någon annanstans. Mitt i allt det svarta, destruktiva, står hon på sin vindsvånings terrass. Och släpper taget. Barnet överlever mirakulöst fallet från sjunde våningen. Hamnar i koma. Pappa Jonas vakar vid sjukhussängen, mamma Caroline längtar från fängelset. Kan inte minnas vad hon gjort och kämpar så starkt som en mor gör för att återfå sitt barn. Med risken att förlora allt.

Det är en historia om kärlek och relationer, konflikter och vardag. Om passion och starka känslor. ”En feel-all” har den kallats.

Och just moderskapet handlar ju mycket om det. Känslorna. Som inte går att förstå förrän man har dem. Styrkan i kärleken till barnen. Obeskrivbar näst intill. Men alla som är föräldrar vet vad man menar. Och de som vill bli. Precis som paret i boken försökte vi i många år innan vi fick våra döttrar. Den oerhörda längtan man känner under tiden är jämförbar i styrka med känslan för barnen sen tycker jag. Okontrollerad. Liksom. Går inte att gömma, undvika. Men känns i varje del av huden.

Jag är någons mor, men sedan i fredags är jag inte någons matte längre. Hela mitt väsen tog en paus när Gingers hjärta slutade att slå. Och jag tänker på alla dem som förlorat ett barn. När jag känner såhär för en hunds naturliga död hur klarar man att gå vidare efter det mest onaturliga i världen? I min roman överlever barnet, allt går bra. Jag hade inte fixat att skriva på något annat vis. Men idag på mors dag tänker jag på alla mödrar vars barn det inte gick bra för. Jag kan inte ens föreställa mig den smärtan. Än mindre nu, när jag haft döden i min famn.

Josefine Lindén bor på Östermalm i Stockholm med man och två döttrar. Är riktigt bra på tre saker; sjunga, skriva och prata. Mindre bra på mycket annat. Tiden går så långsamt när man tittar på denär hennes debutroman. Hon bloggar på http://josefinelinden.se 

Dagens lika som bär

Är inte Motgiftet vääldigt lik The fault in our stars? Inspirerad av, tillfällighet av eller rent härm? Vi lär väl knappast få veta.

Om det inte rentav är så att böckerna tematiskt påminner om varandra? För visst skulle The fault in our stars kunna beskrivas som lycka för pessimister? Kanske har jag löst mysteriet där. En slags omslagsmässig "om du gillade xxx, kommer du även att gilla xxx". Fast nä... Det är nog bara en slump.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Här kan ni förresten läsa vad jag tyckte om The fault in our stars. Läs den, om ni inte redan gjort det.

"Det här är inte mitt land"

Det är verkligen inte första gången Kristian Lundberg skriver en politisk bok, men i Det här är inte mitt land vill han kasta av sig fiktionens skyddskläder. Boken är en serie reportage, och Lundberg vill ta ansvar för det han skriver. Belägga fakta. Göra verkligt.

Han ser sig om i ett samhälle som svikit sina medborgare. Ett samhälle som bygger på en föreställning om solidaritet och jämlikhet, men där praktiken är den motsatta. Hur mycket du får beror på hur mycket du har. Har du ingenting, får du heller ingenting. Ingen arbetsrätt. Ingen grundtrygghet. Ingen mat på bordet. Kanske får du inte ens stanna i landet.

Glasklar och rasande pekar han på orättvisor, men också rakt på de svaga punkterna hos oss som står intill och ingenting gör. Gång på gång återkommer han till frågan "ska jag ta hand om min broder?" Svaret för de flesta av oss blir ju ändå ett spontant ja. Men för de allra flesta, endast ett ja i teorin.
Jag tänker, när det blir för svårt. När det blir för obekvämt. När förändringsarbetet känns övermäktigt. Då vill vi inte längre lyssna. Orkar inte. Det är så förfärligt sorgligt.

Jag vet inte om boken fått de reaktioner författaren önskade. Jag vet heller inte om reportaget har större förändringspotential än fiktionen. Ofta tror jag inte det. Fiktionen äger en allmänmänsklig dimension som kan nå bortom reportagets fakta. Det är också när gränsen mellan reportage och fiktion suddas ut som det verkligen bränner till i boken.

Men läs den (eller lyssna på den)! Det som står här är mycket viktigt. Kristian Lundberg har ett sätt att nå rakt in i hjärtat som jag upplevt med få andra författare. Så även här. Önskar bara att han också nådde in hos dem med större makt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro