Konsten att skapa en tjej / How to build a girl

"(…) Precis som Johanna kom jag från en stor familj, växte upp i fattigkvarteren i Wolverhampton och började min karriär som musikjournalist i tonåren. Men Johanna är inte jag. Hennes familj, kollegor, de människor hon möter och hennes upplevelser är inte min familj, mina kollegor, de människor jag möt eller mina upplevelser. Det här är en roman och allt är fiktion. "

Så skriver Caitlin Moran i förordet till sin debutroman.
Det hjälper föga.
Ty för oss som följt Caitlin genom åren är det sjävklart bara henne vi ser framför oss när vi läser om Johannas/Dollys äventyr på väg in vuxenvärlden.

"Året är 1990. Johanna Morrigan, 14 år, har skämt ut sig så fullständigt på lokal-tv att hon beslutar sig för att det inte är någon idé att vara Johanna längre utan återskapar sig själv som Dolly Wilde - snabbsnackande, hårdkrökande goth-hjälte och femme fatale på heltid! Hon ska rädda sin fattiga bohemiska familj genom att bli författare - som Jo i Unga kvinnor, eller systrarna Brontë - men utan det där med att behöva dö ung.
Vid 16 års ålder röker hon cigaretter, dricker sig full och jobbar för en musiktidning. Hon skriver pornografiska brev till rockstjärnor, har alla sorters sex med alla sorters män och sågar band i recensioner på högst 600 ord.
Men vad händer när Johanna inser att Dolly saknar något alldeles avgörande? Tänk om en låda full med skivor, en vägg full med posters och ett huvud fullt av pocketböcker faktiskt inte räcker för att skapa en tjej?"

Jag erkänner att jag är partisk/störtkär/lättimponerad när det gäller fröken Moran.
Och hade den här boken skrivits av någon, för mig, okänd brittisk humorist-feminist-pornograf-kåsör-författare hade jag kanske inte blivit särskilt ivägblåst.
Just att det är "min" Caitlin jag ser framför mig under läsningen förhöjer definitivt upplevelsen.

Det är en kul uppväxtskildring med mycket sex. (Mycket sex. Mycket mycket sex. Och inga Femtio nyans-tjafs heller. Det är obekväma, knasroliga, förstagångsmisslyckade och smärtsamma äventyr som unga Johanna/Dolly utsätter sig, och oss läsare, för.)
Mycket humor.
Massor av populärkulturella referenser.
Tonvis med band som jag också lyssnade på under nittiotalets början. Vissa som jag fortfarande lyssnar på dagligen i stort sett (hennes recensent-kollega som i boken kallar underbara The Wonder Stuff för "… music for mouth breathers" vill jag slå på käften. Hon hoppar i säng med honom…).

Men det är inte bara sex, pop och kröka.
Boken är även en riktigt rörande skildring av att växa upp i en familj som lever på nästintill existensminimum. Med en semi-alkoholiserad och sjukpenisionerad pappa som inte vill ge upp sina rockstjärnedrömmar.
Att inte få äta sig mätt som barn. Att få se indrivarna komma och bära iväg med familjens tv.
Det är lite Mig äger ingen-vibbar bitvis.

Trots allt detta bra-iga är jag ändå lite besviken på boken.
Mest för att den är för kort dock.
Boken tar liksom slut ungefär när den verkligen börjar komma igång.
Men Caitlin har utlovat hela två uppföljare, så det blir nog dunder som helhet det här!

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Bok nummer tre kanske kommer att handla om den där gången när Johanna/Dolly var
en framgångsrik författare och fick åka till Göteborg och krama en lång bokhandlare på Bokmässan.

Then we take Berlin...

Tillbaka på jobbet är det bara att börja planera sensommarens minisemester till Berlin. Ser dock att den här publikationen inte kommer ut förrän i september. Retligt. Får väl ta och skriva min egen Berlinguide. Alternativt använda någon av dem som finns till buds. Det är trots allt en del, till exempel min favorit Berlin stadsdel för stadsdel : En hel guide till en delad stad av Per Ek och Valle Wigers. Rekommenderas.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Människor är obehagliga

Detta är en text om del två i Veronica Roths Divergent-serie. Spoilervarning utfärdas!

De tappra, De ärliga, De osjälviska, De fridfulla, De lärda... För länge sedan delades staden där Tris lever in i falanger. För att upprätthålla ordningen. För att människor skulle kunna uppfylla sin sanna potential. De osjälviska sattes vid makten, eftersom de ansågs bäst lämpade att leda. Och under en lång period levde befolkningen i fred.

Men så började De lärda hetsa mot De osjälviska, hungra efter makt och efter de hemligheter som bara De osjälviska kände till. Det är där Insurgent börjar, precis efter De lärdas attack. Tris har fått se båda sina föräldrar dö och hon har själv tvingats döda en av sina närmsta vänner. Men hon har också lyckats stoppa De lärda. Frågan är bara för hur länge. Falangerna tvingas välja sida. Och rusta för krig.

I skuggan av kriget både prövas och sviks lojaliteter. Tris plågas av starka skuldkänslor och relationen till Tobias blir lidande. Falangsystemets baksidor blir allt tydligare. De tappras dumdristighet och brist på empati, De ärligas själviskhet, De osjälviskas brist på självbevarelsedrift, De fridfullas rädsla för konflikter och De lärdas grymhet och hänsynslöshet...

Tris och Tobias är båda divergenta och uppfattar systemet allt mer som en låsning. De får kontakt med de falanglösa, den förtryckta grupp som lever utanför samhället. Även där sjuder revolutionslusten. Är ett liv utan falanger en lösning? Eller innebär den bara ytterligare en konflikt? Kanske kan en enda människas offer lösa den hopplösa situationen? Tris är villig att försöka...

Bok två i Divergent-serien är allvarligare i tonen, och fördjupar konflikterna från den första delen. Letar man efter ljus och hopp och verklighetsflykt är Insurgent kanske inte boken man ska läsa. För precis som i verkliga livet sprider bokens människor bara kaos och förödelse. Jag, som vanligtvis hyser en ganska kärleksfull inställning till människosläktet, skulle ljuga om jag sade att jag inte förtvivlar av nyhetsrapporteringen just nu. Människor är obehagliga. Verkliga som fiktiva.

Men likväl är det här en engagerande historia om politik, vänskap och kärlek. Och de beroendeframkallande kvaliteterna från ettan är intakta. Jag blir mer och mer förtjust i Tris, kanske framför allt för att hon inte är allt igenom god och duktig, utan uppvisar en hel del befriande osympatiska drag. Kan till och med förlåta de för genren obligatoriska irriterande kärleksproblemen som såklart dyker upp. Och när slutet kommer, ja då kastar man sig direkt över bok tre.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Fanatsilöst (lika som bär – igen!)

Ok... Jag lovade ju alldeles nyligen inget mera klagande. Men sedan slängde jag en snabb blick bland biografierna. Och, ja. De ser fortfarande exakt likadana ut. Nej vänta, Dylan-boken har ju röd text. Och ena Jagger-boken svart.

Variation efterlyses. Igen.

Här, här, här och här hittar ni fler lika som bär.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarens semesterrapport #2

Jag låg vaken till sent i natt och läste ut Nesbøs nya Sonen.
Han är en jäkel på spänning Norrbaggen...
En fartfylld och mångbottnad intrig. Absolut i klass med de bästa Hole-böckerna!

Bokboxens Greklandskorrespondent
Johan Zillén
(Akademibokhandeln Center Syd)

Bokhandlarens semesterrapport #1

Två böcker utlästa på Kos hittills.
Caitlin Morans debutroman kommer det en lång recension på inom kort.
Rickard Elmqvists Bergtagen var en underhållande bergsklättrardagbok (som skulle behövt mer redigering). Kort, kul bagatell.

Johan Zillén
Kos (Akademibokhandeln Center Syd)

Kulturgryning!

Athena räddar kultursommaren.

Nu är det slut på gnäll i den här boxen. På ett tag i alla fall. Efter skräckupplevelsen i form av icke-läsande flygplanszombies i början av sommaren har jag varit lite oroad över den litterära offentligheten. Men nu, kära vänner, är jag glad igen.

Skäl ett: "Sommar" i P1. Och med det menar jag Athena Farrokhzads fantastiska sommarprogram! När hon inleder med att citera Brecht ("Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.") ryser jag. Och det fortsätter jag att göra. Hon väljer att prata politik och poesi i en och en halv timma. Och som hon gör det! Kompromisslöst, allvarligt, förföriskt. Lyssna här alla som missade. Och läs för all del hennes debut Vitsvit som Augustnominerades förra året. Såhär tyckte jag om den (och ja, jag läste om den, och ja, den fortsatte att växa).

Skäl två: Strandkultur. Dagen efter Farrokhzads sommarprat tillbringades vid Dagstorpssjön. Fler än jag hade fått idén att ta sig dit och vanligtvis brukar jag önska mina medbadare all världens väg, men när de diskuterar Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant, då lyssnar jag! Så väldigt trevligt att få ligga och låtsasläsa medan man egentligen tjuvlyssnar på någons bokprat. Mer sådant.
Såhär tyckte jag om förresten om Amanda Svenssons bok.

Sommaren artar sig.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro