En vaken mardröm. Så tänker jag om Tom Malmquists bok när jag andlöst läser mig igenom de hundra första sidorna. Så täta och så obarmhärtiga att det känns som en actionfilm i litteraturform.
Jag hade inte tänkt att läsa den här boken alls. Tänkte att den skulle bli för tung. Men så såg jag att Tom Malmquist skulle komma till Malmö stadsbibliotek för ett samtal med KG Hammar. Jag älskar KG Hammar. Bara att plocka upp boken. Jag ångrar mig inte en sekund.
Många av er har nog koll på vad den handlar om, den blev omskriven när den kom i höstas (fick märkligt nog ingen Augustnominering). Men en kort resumé: Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin drabbas av vad de först tror är influensa. Det visar sig istället att hon lider av en akut form av leukemi. Dottern, Livia, förlöses med kejsarsnitt, Karin sövs ned för att aldrig mera vakna. Tom är plötsligt ensam förälder till en dotter som i samhällets ögon inte ens är hans egen (Tom och Karin var inte gifta). En månad senare dör hans far.
Ja. Ni hör ju. Det fanns en anledning till att jag tvekade att ta mig an den här boken. Men jag läste. Och det ångrar jag inte en sekund. I gårdagens samtal sade KG Hammar vid ett tillfälle
"Att av rädsla förneka verkligheten är det värsta av allt". Döden är en del av livet, det enda egentligen som vi kan vara helt säkra på. Ändå skyggar vi, duckar undan, lever våra liv som om vi skulle finnas för evigt. Kanske är det först när vi begriper, verkligen begriper, att det är ändligt, som vi kan greppa ögonblickets storhet. Det där undflyende nu:et då vi – fortfarande – är vid liv.
Så mycket finns att säga om den här boken.
Något om stilen: extremt förtätad, allt utsagt, ett försök att fylla varje mellanrum med information för att skapa ordning i kaoset, skapa en känsla av kontroll. Långt ifrån poesins tystnader och mellanrum (Malmquist har tidigare släppt två diktsamlingar
"Sudden death" och
"Fadersmjölken" – det symboliska i de titlarna i efterhand).
Något om dramatiken: Hur Tom rusar i Karolinskas kulvertar, mellan Livia på neonatalen och Karins sjukbädd. Igår beskrev han det som ett slags Hades. Men också som pendlandet mellan två motpoler, bokstavligen mellan liv och död. Att inte kunna stanna länge på någon av platserna.
Något kanske också om upplevelsen av att förlora en älskad person: Hur vi upplever en annan människa med våra sinnen, och hur det vi saknar är allt det där som kroppen kan omfamna, som försvinner när den andre försvinner.
Kanske är det detta sista som gör att jag upplever en sådan gemenskap med författaren när jag läser. Är det i döden, alltså i vår upplevelse av förlust, som vi kommer varandra riktigt nära? Som det där ogreppbart mänskliga blir synligt? Hos oss som fortfarande är vid liv.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
PS. För den som vill läsa mer om döden rekommenderar jag Joan Didions
"Ett år av magiskt tänkande" och Anders Paulruds
"Fjärilen i min hjärna".
