Musikåret 2016

Även om året dominerats av giganternas fall - Bowie, Cohen, Prince, Wadling, Michael – så har det i skymundan även skapats väldigt mycket bra musik. Här är min lista över årets bästa låtar, utan någon särskild inbördes ordning.

Bowie

Eftersom saligt hädangångne David låg i topp redan på förra årets lista – med ”Blackstar” och ”Lazarus” – hade jag tänkt att de tre nya spåren från höstens ”Lazarus – The cast recording” skulle få representera hans geni på årets. För låtarna, ”Killing a little time”, ”No plan” och ”When I met you”, skulle tveklöst passa in på senaste plattan. Men inte finns de tillgängliga på Spotify eller YouTube inte. Finalspåret från ”Blackstar”, ”I can´t give everything away”, får representera här istället.

Nick Cave

Att lyssna på Nick Caves platta ”The Skeleton Tree” (hans första efter sonen Arthurs död 2015) är som att få hjärtat masserat med taggtråd. Titelspåret särskilt är nästan omöjligt att ta sig igenom torrögd …

Kent

Även om jag aldrig varit Kentoman på riktigt har jag alltid varit förtjust i deras episka låtbyggen. Som "747" tex. Eller "Mannen i den vita hatten". Men frågan är om inte "Den sista sången" är det mäktigaste de gjort hittills (innan de återförenas 2028 då ...).

The Wonder Stuff

Stuffiesarna med en soft pärla från förra årets ”30 goes around the sun”.

Still going strong Milo & co.!

Beyoncé

Vilken pipa hon har. Queen B.

Hela ”Lemonade”-skivan är redan en modern klassiker. Många starka spår, men vackra ”All night” är den jag spelat oftast. (Låten börjar tre minuter in i videon om du är otålig).

The Weeknd ft. Daft Punk

Den michaeljacksonige gör sitt allra michealjacksonigaste. :-)

DJ Shadow feat. Run the Jewels

Inte bara årets bästa hip-hop, utan även årets klart bästa video!

Jidenna

Årets nästan lika bästa hip-hop. Fetaste beatet i Marvels Luke Cage (Netflix).

Amanda Palmer

Briljanta, fantastiska, geniala, oefterhärmliga Amanda F*ckin' Palmer. Varje år bjuder hon oss på något häpnadsväckande. I år tex hjärtskärande vackra Bowiehyllningen "Strung out in Heaven", coverplattan "You got me singing"- tillsammans med pappa Jack, svenska översättningen av boken "The Art of Asking" (med en blurb från lilla mig på baksidan), klubbrökaren "On the Door", en cover på Leonard Cohens "Democracy" tillsammans med maken Neil Gaiman - där alla intäkter går till PEN.org, och "Machete" - en sång till bortgånge bäste vännen Anthony. Hon är aldrig tråkig den kvinnan ... :-)

VA Rocks

Lunds tuffaste powertrio släppte debutplattan ”Pull no punches” i november. Fullt med klassiska rockstänkare som ”Rattlesnake”, ”Play it like an animal” och ”Miami High Heels” t.ex. Får representeras i videoform här av ”Rockbitch”!

Bubblare:

The XX - "On hold"

Nine Inch Nails - "Dear World,"

Young Galaxy - "Pressure"

Jack Garratt - "Worry"

Håkan Hellström - "Du fria"

St Paul & The Broken Bones - "All I Ever Wonder"

MGT feat. Miles Hunt - "You Can't Go Back To Once Upon A Time"

A Tribe Called Quest - "Dis Generation"

Lizzo - "Good as Hell"

M.I.A. - "Freedun"

Spotifylänken hittar du här:

Skitåret 2016 - Ett Soundtrack

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

* Disclaimer: Kan vara så att ett fåtal av låtarna på listan faktiskt låg på plattor som kom ut under 2015, men släpptes som singlar först under 2016. Eller så var det så att jag helt enkelt inte lyckades höra dem förns i år men herrejösses vad gör det i denna internätålder där allt finns överallt hela tiden.

Myset vid sjön, med Kate Morton

Kate Mortons Huset vid sjön påbörjades lämpligt nog vid sjöstranden i försomras. Avslutades gjorde den dock först en regnig decemberkväll. Jag vet inte vad som distraherade mig (det var en konstig sommar, konstig höst), men länge låg boken halvläst trots att Mortons alster brukar vara av kasta-sig-över-kvalitet. Kanske längtade jag bara efter annat. Ett St Aubynskt avsgrundsdjup, eller Ferrantes våldsamma Napoli?

För jag får aldrig riktigt till det med detta engelska hus. Även om romanen innehåller allt det som vanligtvis får min knarrigt anglofila puls att öka. För vad finns att inte gilla med det här?

"1933: Alice Edevane är en brådmoget begåvad sextonåring med författardrömmar. Men det mysterium hon skriver på är ingenting mot det som hennes familj snart dras in i.

På familjens lantgods vid sjön i Cornwall hålls det årliga midsommarfirandet med hundratals gäster. När den storslagna festen är slut upptäcks att familjens yngste son, elva månader gamla Theo, är spårlöst försvunnen. Han återfinns aldrig och tragedin splittrar familjen för all framtid.

Sjuttio år senare anländer Sadie Sparrow till sin älskade morfars gamla stuga i Cornwall för en påtvingad semester från sitt arbete som polis i London. Efter ett besvärligt fall anses hon behöva ta igen sig. Men när hon snubblar över det övergivna huset vid sjön och hör talas om pojken som en gång i tiden försvann, börjar hon gräva i historien.

Alice är nu en gammal dam och framgångsrik deckarförfattare, som lever ett välordnat liv i sin eleganta våning. Tills en ung polis börjar ställa frågor om hennes familjs historia. Hemligheter som hon ägnat hela sitt liv åt att undfly riskerar att komma upp till ytan."

Det är något fel. För istället för att suktande sjunka in i berättelsen retar jag mig på Sadie, hittar logiska luckor och frustrerande många vändningar. Samtidigt märker jag ju att det egentligen är fullgod mysspänning (tuuuuusen gånger bättre än Black Rabbit Hall som ju trots allt även den fyllde sitt syfte).

Kanske har det med min spleen att göra. Att jag tillhör den sortens läsare som inte vill ha något lättsamt när svärtan sätter in. Känslorna ska vara stora och svulstiga och på riktigt. (Helst skulle jag läsa Wuthering Heights gång på gång ute på någon vindpinad hed). Jag vill inte ha tröst. Jag vill ha någon att ha det eländigt tillsammans med.

Då blir det trots försvunna barn och förlorad kärlek helt enkelt för soft och… mysigt där i Huset vid sjön. Jag tror inte det var du den här gången Kate, det var jag. Jag och min jäkla spleen.

Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro

En droppe midnatt

 Den som slår upp Jason ”Timbuktu” Diakités bok ”En droppe midnatt” i hopp om att finna en klassisk musikerbiografi med sex, droger, rock ’n’ roll, mer sex, mer droger och lite rock ’n’ roll till - ”Ozzy Ozbourne”-style kommer nog bli besviken.

Timbuks familjebiografi är något helt annat.

En otroligt välskriven och gripande berättelse om att växa upp mellan två kulturer, två språk, svart och vitt.En släkthistoria som för oss från Lund till den amerikanska södern. Från slaveri till skolgårdsmobbning.

Om sin egen karriär, musik och sitt politiska engagemang skriver Jason mycket lite.

"31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart.
Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats...”

Jason besökte vår butik på Center Syd för ett par veckor sen och satte rekord. Inte bara i antal sålda böcker, utan även i antal människor som med öppna hjärtan bedyrade hur mycket han betytt för dem personligen.

Det var inte ett öga torrt någonstans. Mäktigt och magiskt.

Läs den här boken.

Ge den till alla dina vänner.

Det har du igen på Karmakontot sen.

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

 It feels like we lost something elemental, as if an entire color is gone. It feels like we lost something elemental, as if an entire color is gone.

Best of 2016 - Thriller / Skräck / Fantasy

Ja, här kommer min andra topplista! Och som ni kommer att märka är uppdelningen lite krystad. Flera av böckerna hade lika gärna kunnat passera som romaner, men hey – jag har läst så mycket och så bra i år, och nu vill jag tipsa er, så nu gör vi såhär. Okej?

Girls on fire av Robin Wasserman – Tillsammans med Flickorna den bästa av alla de romaner om unga kvinnors vänskapsrelationer jag läst i år. En kolsvart historia om tiden mellan barndom och vuxenliv, om musik och destruktiv kärlek och småstadstristess och längtan efter något större och mer meningsfullt. Helt galet bra.

The fever – En mystisk feber drabbar skolans flickor. Var kommer den ifrån och vems är felet? Skolan och samhället drabbas av panik medan flicka efter flicka insjuknar. Av Megan Abbott, som också skrivit utmärkta Om du vågar. Recensioner här och här.

Störst av allt – Malin Persson Giolitos rättegångsdrama fick pris av Svenska deckarakademin för årets bästa svenska deckare och jag håller med dem. Den är lysande. Boken tar ett grepp om flera av vårt samhälles smärtpunkter. Ambitiös utan att för en sekund bli långrandig eller föreläsande. Recension här.

Daisy i kedjor – Sharon Bolton levererar ännu en grym, fristående kriminalroman medan vi väntar på nästa Lacey Flint. En charmig seriemördare anlitar en hemlighetsfull advokat för att pröva fallet. Låter det lökigt? Det är det. Lite. Men samtidigt grymt underhållande! Recension här.

Den mörkaste hemligheten – Efter mellanboken Huset som Gud glömde (nej, så hette den ju inte, Granne med döden hette den) är Alex Marwood tillbaka med full kraft i denna psykologiska thriller om ett försvunnet barn, mörka (just det) hemligheter och sanningens pris. Recension här.

Bränd Himmel – Gilly Macmillan kvalade direkt in som ny deckarfavorit efter att jag läst denna historia om ett försvunnet barn (ja, ännu ett). För tankarna till såväl Sharon Bolton som Belinda Bauer och Peter Robinson (när han var bra). Ser fram emot att läsa nya The perfect girl. Recension här.

Illyria – Som en snöglob känns denna kortroman av Elizabeth Hand. En passionerad kärlekshistoria, starring Konsten, med en alldeles egen ton, magi och passion. Att läsa den är som att stiga upp en tidig vintermorgon när världen sover, men alla väsen är vakna. Recension här.

The Magician's land – I den avslutande delen av The magicians-trilogin är Lev Grossman tillbaka i samma goda form som i ettan. Torr trollkarlshumor och Narnia-spinoffs har aldrig varit bättre. Läs böckerna istället för att se HBO:s halvtaffliga serie.

Generation Loss – Elizabeth Hand igen. 2016 var året då jag stiftade bekantskap med Cass Neary, en trasig rockfotograf på dekis och nytt hopp för thrillergenren. Linda Skugges förlag Constant Reader gör välgärningen att ge ut böckerna på svenska. Recension här.

100 hemskaste – Självklart måste den här boken finnas med på listan. Inte bara är det en vansinnigt underhållande kärleksförklaring till skräckgenren, det är också 100 (minst!) fantastiska boktips. Kulturgärning, Helena Dahlgren. Kulturgärning.

Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro

Christer Sjögren besöker Kristianstad och Landskrona!

I Christer Sjögrens garage trängs allt från 15 bilar, mopeder, gitarrer, hyllmeter med tidningsurklipp, hundratals beundrarbrev till lådvis med gosedjur och vikingasouvenirer från hängivna fans.

Här möter vi sångaren som sålt mer är 12 miljoner skivor, sjungit Leende guldbruna ögon för både Drottning Silvia och Lady Gaga, lockat miljontals att bjuda upp till dans, krönts till dansbandskung, kysst Carola 122 gånger i Sound of Music, spelat teater med Thorsten Flinck, fått medalj av norske kungen, spelat in fem skivor i Tyskland utan att kunna tala tyska och blivit nära vän med konstnären Lars Lerin.

Följ med in i minnenas garage och läs Christers egen berättelse som med mycket humor och självdistans skildrar den stora livslånga kärleken till musiken, som fört honom från en enkel uppväxt i Hagfors, till enorma succéer med Vikingarna och som soloartist. Framgångar som gett honom både uppskattning från publiken och ett ekonomiskt välstånd som en arbetargrabb aldrig kunde drömma om. Men framgångarna har haft sitt pris. I boken berättar Christer Sjögren om ångest och ett missbruk som accelererade i takt med att karriären blomstrade. Och en viss rikskänd otrohetsaffär.


Träffa honom i våra butiker i Kristianstad och Landskrona på tisdag resp. onsdag!

"Glöm mig" av Alex Schulman

"Jag minns varenda sekund. Jag kommer aldrig att glömma det. Och mamma kommer inte ihåg någonting."

Glöm mig. En omöjlig uppmaning av en förälder riktad till sitt barn. För vilken barndom vi än har haft, lycklig eller olycklig (eller som för många en blandning av båda) är det omöjligt för oss att glömma våra föräldrar. Eller i alla fall hur det var och är att vara barn till våra föräldrar.

Glöm mig är i alla fall vad Alex Schulmans mamma skriver till honom när han äntligen vågat konfrontera henne efter 30 års alkoholism. Hon gör ett val där, väljer spriten framför sitt barn. Det går inte att föreställa sig hur det känns.

Alex Schulman har skrivit en bok om relationen till sin mamma. En relation som sedan hans tidiga barnaår präglats av hennes alkoholism. Det är en bok om medberoende och förnekelse, om längtan efter att vara älskad och rädslan att inte vara det. Det är en hjärtskärande bok, och jag sträckläser den. Sugs in den den där overkliga verkligheten som omger en missbrukare. För alkoholismen rör ju inte bara missbrukaren utan låter även omgivningen dansa efter sin pipa. Jag gråter när jag läser om hur de vuxna bröderna Schulman tar med sin mamma för att dricka på Stureplan, för att de annars inte vet hur de ska kunna umgås med henne. En så talande bild av hur en sjukdom håller alla i sitt grepp.

Det är också en modig bok. Att ta bladet från munnen och prata om det onämnbara, skammen, misslyckandena, sveken, hemligheterna. Det är ett sätt att lämna medberoendets grepp. Det är ett sätt att låta andra få spegla sin historia, ett sätt att bryta ensamheten hos dem som lever eller har levt nära en missbrukare.

Alex Schulman säger att de aldrig försonades ordentligt, han och modern, trots att hon var nykter de sista åren. Men jag tänker att den här boken, det är en försoningsakt. Där tillåter han sig att se, inte bara såren och destruktiviteten, utan också ljuset och kärleken i deras relation. Det är en bok som trots det tunga ämnen genomsyras av lika delar kärlek som sorg och vrede.

Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro

Ferrante-feber - Evas årsbästalista 2016

 


Mitt 2016 har naturligtvis varit fyllt av böcker. Men en romansvit överskuggar allt: Elena Ferrantes Neapelsvit. Jag fastnade som så många andra i den myllrande världen i ett fattigkvarter under 60-talet. Jag kände igen så mycket av bästa vän-skapen, barndomen, känslorna - även förbjudna som svartsjuka och rivalitet. "Min fantastiska väninna" byggde upp hela denna romanvärld, "Hennes nya namn" förtrollade mig en hel helg. Otroligt så många aspekter av makt - och så mycket dramatik - som kan rymmas i en roman! Så förstaplatsen är given!


1. Elena Ferrante: "Hennes nya namn"

2. Elena Ferrante:  "Min fantastiska väninna"

3. Jason Timbuktu Diakité: "En droppe midnatt" - så välskrivet, så tänkvärt.

4. Alex Schulman: "Glöm mig" - hjärtslitande om att kämpa för en alkoholiserad förälder.

5. Anders de la Motte: "Slutet på sommaren" - lysande roman med spänningen under ytan och med absolut gehör för människorna i en liten by i vår trakt.

6. Åsne Seierstad: "Två systrar" - Norges fantastiska grävare försöker verkligen förstå vad som gör att unga från väst väljer att åka till kriget i Syrien och ansluta sig till IS.

7. Augustin Erba: "Blodsbunden" - den vackraste och sorgligaste uppväxtskildring jag läst (det blev mycket sådant i år). Erba skriver stor litteratur och väcker djupa funderingar kring vår fortplantning.

8. Christina Herrström: "Denzel" - en frustande, frustrerad men också romantisk roman om en kvinna som ropar ut i rymden efter man som Denzel Washington. En modern saga, vild och vacker.

9. Lone Theils: "Flickorna på Englandsbåten" - driven dansk debutroman baserad på viss verklighetsbakgrund. Det var faktiskt ett par danska tjejer som  försvann på Englandsbåten. Resultatet: En äkta bladvändare!

10. Bruce Springsteen: "Born to run" - ännu en biografi, av vår store rockidol. Han inte bara rockar som en gud - han skriver dessutom lysande och öppet om sitt liv och därmed om det amerikanska samhället.

 

Eva Killberg

Akademibokhandeln Killbergs Ängelholm