Nu har jag också läst "Little Bee" - gör det du med!

"Det är sant att vi är naiva. I min by, till exempel, blev vi överraskade av att framtiden kunde pumpas upp i tvåhundraliterstunnor och fraktas bort till ett raffinaderi. Det hände medan vi lagade kvällsmat, medan blå rök från elden blandades med den tjocka ångan från kassavagrytorna i den gyllene kvällssolen. Det hände så snabbt att kvinnorna måste ta oss barn och springa in i djungeln. Vi gömde oss medan vi lyssnade till skriken från de män som stannat kvar för att kämpa - och under tiden separerades min bys framtid i sina beståndsdelar, genom att destilleras i raffinaderiet. Den tyngsta beståndsdelen, våra farföräldrars visdom, användes som tjära på era vägar. Den mellersta biten, de små besparingar som våra mödrar samlat genom att stoppa undan småpengar efter skörden, den användes till att driva era bilar. Och den lättaste delen - de fantasifulla drömmar vi barn hade under nätternas tystaste timmar när det var fullmåne - tja, den blev till gas som ni fyllde på flaskor och lagrade till vintern. På så sätt kommer våra drömmar att hålla er varma."


Aaaahhhh, efter att ha läst Chris Cleaves Little Bee vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag måste sluta köra bil, aldrig, aldrig aningslöst resa till exotiska förtryckarresmål, hitta ett sätt att göra världen rättvis. Så känns det. Och det är bra. Kanske inte det dåliga samvetet (för vad gör det för nytta), men att påminnas om hur världen ser ut. Att en människas bröd faktiskt är den andres död - ekvationen har bara förskjutits lite, utom synhåll för mina privilegierade ögon.

Nåja, vi kanske ska ta det från början. Ett möte på en strand i Nigeria. Ett brittiskt övre medelklasspar som rest på semester för att lappa ihop sitt äktenskap. Två flickor på flykt. Några ögonblick förändrar livet för alla inblandade. Ett par år senare släpps en av flickorna, Little Bee, ut ifrån en flyktingförläggning i England. Den enda person hon känner till i landet är Andrew O'Rourke, mannen från stranden.

Först har jag lite svårt för boken, något med Little Bees röst stör mig. Kan en 16-åring verkligen låta såhär (oavsett vad hon varit med om)? Berättarrösten är oerhört lillgammal och... pittoresk(?!). Det känns konstruerat. Som att det skulle krävas en naiv vilde (med perfekt engelskt uttal) för att kunna berätta om det absurda i vårt samhälle. Little Bee görs mer främmande, mer till den andre, än vad som är nödvändigt. Nej, jag köper det inte, men jag glömmer liksom bort det allt eftersom historien rycker tag i mig. För jäklar vilken historia det här är, mot slutet inget annat än gastkramande.

Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att Little Bee söker upp Andrew O'Rourkes änka, journalisten Sarah (berättarperspektivet växlar sedan mellan Little Bee och Sarah), och sakta rullas historien om vad som egentligen hände på den där stranden upp. Samtidigt förvandlas historien i nutid till ett slags obönhörligt jordskred. Little Bee är en stark historia om offer, svek och lojalitet, samtidigt som den sätter fokus på den rika världens rovdrift i Syd (jag skäms över att säga det, men oljekriget i Nigeria - hade inte en susning) och ett flyktingmottagande under all kritik. Omskakande och berikande. Jag kan inte annat än rekommendera!

Mer Nigeria? Chinua Achebes makalösa roman Allt går sönder om koloniseringen av landet är ett läsmåste. Likaså Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol om Biafrakriget. Läs, läs, läs!!!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro