När en roman blir sådär tokhyllad är det lätt att skruva upp förväntningarna. Och lätt att bli besviken. Maximalt uppskruvade förväntningar var också vad jag hade när jag började lyssna på Elena Ferrantes Min fantastiska väninna (inläst av Odile Nunes, hon börjar bli som en vän nu – fler böcker med hennes röst tack!). Men besviken blev jag inte. Från första meningen sögs jag in i Elenas och Lilas Neapel, och trots att det är en fattig och våldsam plats vill jag stanna där för evigt.
Min fantastiska väninna handlar om vänskapen mellan berättaren Elena Greco och den aviga, men briljanta Lila Cerrullo. Boken inleds med att Lilas vuxna son ringer upp Elena. Hans mamma är spårlöst försvunnen. Gömmer hon sig hos Elena? Alla spår av Lila är utraderade, kläderna borta, fotografierna förstörda. Elena, som inte sett sin väninna på lång tid, tänker inte låta henne få sista ordet (redan här anas den rivalitet som tillsammans med djup beundran är motorn i kvinnornas vänskap) utan börjar skriva ner deras historia så som hon minns den.
Och upp från sidorna stiger så en fantastisk historia om två unga flickor i Neapels fattigkvarter. Vänskapen är djup, men redan från början präglad av stark konkurrens. Båda är mycket begåvade, men Lila kanske mest. Ändå är det Elena som får chans att studera vidare medan Lila börjar arbeta.
Det är 50-tal och kriget och dess oförrätter är fortfarande närvarande, liksom en djupt rotad hederskultur där flickors och kvinnors frihet kontrolleras av männen i familjen. Det är ett hårt liv, men Elena och Lila känner inte till något annat utan manövrerar sin tillvaro utifrån förmåga. Dras mot och bänder mot varandra. Formas i en slags samtidigt frivillig och ofrivillig symbios.
Det finns en passage som belyser den här komplicerade kärleken så väl. Flickorna har just fått veta att Elena ska få läsa vidare när Lila lockar med henne på en utflykt till havet som de aldrig sett (ja, de växer upp i Neapel utan att se havet). Men mitt under promenaden i den gassande solen ångrar hon sig. Molnen hopar sig (ja, regnet är på väg – texten är pepprad med symbolik) och de springer tillbaka mot kvarteret. Elenas föräldrar har upptäckt att hon skolkat och ljugit och hon får ordentligt med stryk. Lilas reaktion är "Men de tänker ändå låta dig fortsätta i skolan?" Så mycket som ryms i den frågan.
Jag blev som ni märker ganska tagen av Min fantastiska väninna. Den är helt enkelt strålande på alla plan. Som läsare sugs jag rakt in i en berättelse som tycks röra det allra mest väsentliga av vad det innebär att vara människa. Tänkandet, drömmandet, viljan. Det är också en politisk berättelse. Om våld, om klass, om hur historien färgar oss. Varje gång jag tvingas stänga av boken tar jag mig liksom yrvaket tillbaka till verkligheten. Kan inte fatta att jag inte befinner mig i de där kvarteren, i de mörka lägenheterna, den heta solen, i berättelsen om en vänskap - två liv - som är något av det bästa jag läst.
Med bokens tema i åtanke känns det också logiskt att författaren skriver under pseudonym. Det triggar min fantasi och blir som en fortsättning av berättelsen. Jag tänker mig att Elena Ferrante är ett destillat av Lila och Elena, den genialitet som de blir tillsammans, som de aldrig kan åstadkomma var och en för sig.
Enda problemet med romanen är att nästa del inte kommer ut förrän i höst. Hinner jag lära mig italienska innan dess? Sällan har jag varit mer motiverad.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar