"Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning. Under Thatchers järnhårda styre måste man kämpa för att överleva. Glamorösa Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, men när hennes man lämnar familjen faller allt samman och det kommer an på barnen att fånga henne. Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Men Shuggie drömmer sig också bort, från gruvområdet och från den hånfulla omgivning som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda."
Vilken start på bokåret 2021 jag har haft!
Först Jeanine Cummins starka "Amerikansk jord", sedan John Ajvide Lindqvists bladvändartegelsten "Vänligheten", och nu - vinnaren av 2020 års Booker-pris - Douglas Stuarts "Shuggie Bain".
För oj vad Shuggies berättelse (och Agnes för den delen. För även om boken bär Shuggies namn så är berättelsen minst lika mycket hennes.) tar tag i ditt hjärta. Att växa upp, i stort sett övergiven av sin far, fast med sin alkoholiserade mor i en gruvby utanför Glasgow är inte det lättaste för en liten pojke. Kanske särskilt så för en som bedöms som för "feminin" av skolkamrater och grannar.
Låter det blekt och eländigt?
Ja, ok. Boken lär inte vinna några priser på Feelgood-Festivalen, men helt utan värme och humor är den absolut inte. Kärleken i familjen finns där, även om spriten gör sitt bästa för att krossa den. Interaktionen mellan syskonen, när de försöker överleva vardagen med en mamma som kastat in handduken är ofta väldigt rörande. Många scener där den filmstjärnevackra Agnes går i klinch med grannskapets avundsjuka kärringar fick i alla fall mig att le mitt i mörkret.
Det må bara vara april när jag skriver detta, men jag kan redan nu garantera att "Shuggie Bain" kommer att ligga nära toppen på min årsbästalista framåt julen. Det är inte omöjligt att den tar sig in på min topp 10 sedan decennieskiftet heller. Missa den inte.
// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar