En man som heter Ove fyller 10 år!

Det finns många saker jag är stolt över. Mina barn. Mina butik. Att jag var rankad junior i badminton sent 80-tal. Enstaka saker till.

Men frågan är om detta inte är min nya No.1.

I den nya 10-årsjubileumsutgåvan av Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” har en handfull personer fått skriva texter om hur boken berört dem.

Tom Hanks tex. Hannes Holm, Johan Rheborg, Rita Wilson, Rolf Lassgård.

Och jag.

Eder vänlige kvartersbokhandlare i Löddeköpinge.

Författaren själv bidrar också med nyskrivna texter om hur boken blev till och hur allt började.

Boken om Ove finns naturligtvis med även den, så om du är en av de ca tolvhundra svenskar som inte läst den ännu tycker jag det är dags nu!

För dig som är för snål för att köpa boken, igen, återpublicerar jag min text ur den nedan.

”Varför gråter du pappa?”

Det är våren 2012, och min då sjuårige son Isak tittar på mig med stora, lite oroliga ögon.
Jag har precis läst ett av de sista kapitlen i den flera hundra sidor tjocka pappersbunt med manus till en roman som skulle komma ut till hösten.

”Det är okej, Isak. Pappa är inte ledsen, jag blev bara så berörd av boken jag läste ut precis”.

”Är det där en bok?” säger han skeptiskt, och pekar på pappersbunten framför mig.
 
Som bokhandlare får man ofta manus att läsa i förväg. Vid denna tid var jag även tillförordnad inköpschef för bokhandelskedjan Bokia. Som nybliven sådan kanske jag bröt mot branschens oskrivna regler, men efter att ha torkat kinderna torra letade jag upp författarens e-post och slängde iväg ett meddelande till honom.
Jag presenterade mig och skrev något i stil med: ”Fantastiskt! Sitter här helt rödgråten och lycklig. Ändra ingenting! Den här boken kommer att bli någonting stort!”
Fredrik svarade artigt och vi bollade några mejl fram och tillbaka om hur bokbranschen fungerar (”Kan ni skicka tillbaka böckerna om de inte säljer!?”), och jag lovade försöka övertala mina kollegor om att Ove vore perfekt som Månadens bok hos oss i september samma år.
 
En kort tid senare hörde Fredrik av sig med några frågor kring bokmässan i Göteborg: Kunde man ställa sig utanför med en låda böcker eller gick det att hyra ett bord inne på mässan alldeles själv? Fredriks förlag hade, enligt honom, nämligen som generell policy att man inte tog med debuterande författare till mässan. Inga mässbesökare skulle vara intresserade av dem, inga böcker skulle säljas och de skulle ofrånkomligen hamna i skuggan av svensk litteraturs giganter.
Men vi hade ju en monter på mässan. ”Vill du kanske komma och signera böcker hos oss?” frågade jag därför. Det ville Fredrik.
Long story short: Mässansvarig kollega sydde ihop ett program för Fredrik i Bokias monter. Signeringarna blev en succé, och förlaget fick komma springande med armarna fulla av fler böcker, när de vi hade tagit med oss tog slut, så att Fredrik kunde klottra små Saab:ar i dem alla.
 
Jag har sedermera fått äran att läsa alla Fredriks manus i förväg. Ibland har jag tyckt till lite om något, ibland har jag blivit lika tagen som första gången, ibland inte. Oftast har det bara varit en njutning att få kliva in i Fredriks världar. Detta trots att han envisas med att skriva om barn och tanter och känslor och hockey och worsar med mera.  Inte alls om mord på Gotland eller Västkusten, som det sig bör för en riktig svensk författare.
 
Hur som helst är jag så obeskrivligt glad för hans och Oves framgång, och för att jag på något litet sätt har fått lifta med på ett hörn av den resan. Det kunde inte ha hänt en trevligare och mer begåvad kille (eventuellt håller inte alla hans tidigare förläggare med om den saken).
 
// Johan Zillén, bokhandlare, Akademibokhandeln (f.d. Bokia) Center Syd