Kan man kalla någons fjärde bok för en mellanbok (tja, det borde väl gå, om vi ponerar att Kate Morton tänker skriva åtminstone tre böcker till - och det tror jag). En välbevarad hemlighet har i alla fall mellanbokens alla kännetecken. Det vill säga, den är nästan lika bra som föregångarna, men det känns som att författaren vilar lite väl mycket på lagrarna.
För oss Morton-fans så känns konceptet nutid/dåtid/mysterium-som-sakta-uppdagas igen. När Laurel Nicolsons mor ligger på sin dödsbädd, påminns Laurel om ett traumatisk minne från ungdomen. Ett minne som indikerar att moderns förflutna inbegriper en stor hemlighet. En hemlighet som hon inte kan låta följa modern i graven. Så Laurel börjar undersöka saken och på klassiskt Kate Morton-manér växlar historien sedan mellan nutid och dåtid. Laurels efterforskningar och moderns liv i London under kriget (som i andra världs-).
Plotten är riktigt bra. Men det är som att inspirationen saknas den här gången (kanske kan man bara skriva ett visst antal böcker enligt samma mall innan hjärnan eller hjärtat eller var det nu kan vara inspirationen sitter protesterar). Framför allt språkligt. Ni vet, jag brukar gå på om att omslagen på Mortons böcker får dem att likna åttiotalets tantsnusk-romaner. Och att det ligger dem i fatet. Ja, alltså, den här gången påminner boken mig faktiskt en del om sagda romaner. Inte när det gäller snusket (obefintligt, några dröjande kyssar, ett styck naket bröst, ett styck samlag) utan när det gäller de lite för grovt tillyxade beskrivningarna av romanpersonernas handlingar, tankar och känslor. Jag har också svårt att fatta egentligt tycke för någon av huvudpersonerna. Men det finns nog delvis en poäng med det, ska det visa sig (mer säger jag inte om det, inga spoilers här inte).
Det hindrade mig nu inte från att välja bort tv:n varje kväll tills boken var utläst. Men så är jag också en gammal älskare av tantsnusket. Och Kate Morton. Och böcker som utspelar sig i England fulla av gamla dragiga hus, hemligheter och skuggor ur det förflutna. Grovt tillyxade beskrivningar eller inte.
Så okej Kate, jag köper absolut att man inte kan vara lika inspirerad jämt. Men nästa gång vill jag ha något i samma klass som Den glömda trädgården eller I det förflutna. Kan du ordna det?
Tack på förhand.
Din tillgivna,
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Författare ska inte vila på lagret!
SvaraRaderaHe, he, göteborgaren nöjd. Och så illa är det inte, Kate ska nog till och med få lämna butiken. Men en liten mild uppsträckning tyckte jag ändå att hon behövde den här gången.
RaderaDet här första boken av Kate Morton som jag läste. Och jag tyckte och tycker fortfarande att den är lika fantastisk som hennes andra böcker.
SvaraRadera