"Vägen mot Bålberget" av Therése Söderlind

När Therése Söderlind debuterade (med Norrlands svårmod 2010) jämfördes hon med Joyce Carol Oates. Men även om Norrlands svårmod var nog så bra, var den största likheten med många av Oates alster att den hade mått bra av en viss förkortning. Nu låter jag kanske elak. Det är inte meningen. Snart ska det dessutom bli annat ljud i skällan.

För i Vägen mot Bålberget behöver Söderlind inga jämförelser med världsnamn. Hon står så stadigt, så stadigt på egna ben. Jäklar, vad hon kan skriva! Och vad fint det känns med en berättelse som spänner över tid och rum. Om den där allt medsvepande, episka vågen jag har längtat efter kommer nu, så är Söderlind en av dess galjonsfigurer. (Och visst är det långt, nästan 600 sidor, men jag vill inte stryka en enda rad.)

Vägen mot Bålberget består av fyra delar, fyra tidsplan, fyra olika berättarröster. Jacke, otrogen äkta make och handfallen tonårsfar. Malin från Nyland, fängslad efter att ha anklagats för trolldom. Jackes dotter Veronica som fortfarande som vuxen fascineras av farmoderns släktberättelser. Olof, son till en av de kvinnor som dömdes för samröre med den onde.

Fyra livshistorier som utspelas på samma plats, Nyland vid Ångermanälven, med flera hundra års mellanrum. Minnena är det som präglar allas berättelser. Minnen. Skuld. Kärlek.

Även om Jackes och Veronicas historier griper tag, är det de delar av boken som utspelar sig på 1600-talet som lever starkast i mig efter avslutad läsning. Det är över 300 år sedan, jag förstår intellektuellt att Sverige såg mycket annorlunda ut. Men denna torftighet, fattigdom och desperation. Den straffande kyrkliga hierarkin. Den mörka kristendomen. Vidskepligheten. Rädslan. Det är fascinerande och otäck läsning. Och Söderlind skriver så att jag sugs djupt in i berättelsen, den flyttar in i kroppen och jag känner mig nästan lite yrvaken varje gång jag slutar läsa.

Allra djupast rör mig Olofs historia, bokens sista. Olof var ett av de barn som vittnade i häxprocesserna och som gammal man vågar han sig i minnet till slut tillbaka till den mörkaste tiden. Hur denna milda och kloka gamla man slutligen accepterar de smärtsamma insikterna om sin egen delaktighet. Det är svindlande läsning.

Våra handlingar och uppfattningar präglas av den tid vi lever i. Det inte finns en enda sanning. Det finns inga enkla val. Det är ingen nyhet, men det blir tydligt i läsningen av Therése Söderlinds bok.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro