I Rörgast, som avslutar den så kallade Ölandskvartetten, står den välbärgade familjen Kloss i centrum. Ett gäng ganska skrupulösa individer som med hjälp av familjeförmögenheten driver en flashig resort i trakten. Familjen Kloss har i generationer varit illa sedd bland vanligt folk, och ju mer historien utvecklar sig, desto större blir läsarens förståelse för denna skepsis. Den här sommaren, varm och tryckande, återvänder dock en man vars känslor för familjen är betydligt djupare. Han har kommit tillbaka för att skipa rättvisa. Och han drivs av ett vitglödgat hat.
Vad han inte räknat med är att en liten pojke ska hamna i hans väg. Och att denna pojke kommer att vända sig med sina skräckfyllda upplevelser till den sega gamla Gerlof - känd för att inte släppa taget om ett saftigt mysterium när han väl fått korn på det. För kan det verkligen vara ett spökskepp, med zombies och allt, som pojken råkat befinna sig på den där natten när han våt och skakande bankar på Gerlofs sjöbodsdörr?
Skumtimmen, första boken i den här serien, var verkligen en makalös läsupplevelse. En perfekt avvägd blandning mellan krypande spökhistoria och kriminalroman, i det där smygande gränslandet mellan fantasi och verklighet, och med det karga och vackra Öland som en slags tyst huvudperson. Sedan dess har jag läsa allt av Theorin förutom novellsamlingen På stort Alvar, men jag tycker aldrig att han riktigt har nått upp till första bokens höjder. I Rörgast både lyckas och inte lyckas han.
Delar av historien, de som slingrar sig bakåt i tiden och berättar den återvändande mannens historia, är oavbrutet engagerande. Nutidshistorien däremot, kan emellanåt kännas lite sökt och långrandig. Dessutom är det synd att låta några av romanfigurerna förbli kantiga skisser, när övriga är så mångfacetterade. När Theorin så tydligt kan, varför inte lägger han inte krut på hela historien? Sägas bör dock, för rättvisans skull, att de berättarröster som för historien framåt (boken korsklipper mellan flera historier, där den nystar och vindlar sig fram mot gåtans lösning och ett dundrande klimax) alla är fint tecknade.
Sedan undrar jag varför måste de övernaturliga elementen tonas ner så mycket till förmån för kriminalhistorien. Nej, jag vill inte ha allt förklarat! Inte i den här typen av bok. En spökhistoria mår bra av att få behålla sina mystiska element.
Hur lyder då domen? Ja och nej, som min samhällskunskapslärare på högstadiet brukade säga. Theorin har tagit sig ordentligt sedan oinspirerade Blodläge. Rörgast hamnar någonstans i klass med Nattfåk (bok två i serien). Det är spännande, lagom rysligt (åtminstone ibland) och välskrivet för det mesta. Öland är skildrat med sedvanlig fingertoppskänsla. Hade boken varit skriven av en annan författare är hade jag varit ännu nöjdare. Men tack vare Skumtimmen ställer jag högre krav på Theorin. En jullovsbok, helt klart. Men inte den där slags läsupplevelse som dröjer sig kvar efter att boken är slut.
Jag kommer nog att sakna Gerlof vad det lider, men kanske är det bra att låta serien nå vägs ände. Jag ser gärna något rent historiskt, med mystiken i behåll, från Theorin nästa gång.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar