 |
| foto: Johanna Berglund |
Det är något visst med vinterns korta dagar. När kvällarna mörknar, när regnet och snön smattrar mot rutan och vinden viner utanför husknuten. Då känns det skönt att krypa upp i favoritfåtöljen och njuta av en god bok. Inte helt sällan blir det en deckare eller kanske till och med skräckroman. Frågan är bara varför vi njuter av att bli skrämda? Svaret hittar vi som alltid i hjärnan och dess förunderliga kemi.
Varje gång vi handlar på ett sätt som gör att våra egna gener kan föras vidare startar hjärnan sitt belöningssystem. Då frigörs signalsubstansen dopamin och vi upplever en känsla av lycka - vi njuter. Eftersom systemet är starkt kopplat till vår överlevnad ger både mat och sex kraftig belöning. Belöningssystemet är dessutom så finurligt konstruerat att det hela tiden jämför utfall med förväntan. Så länge upplevelsen blir bättre eller åtminstone lika bra som förväntat njuter vi. Om upplevelsen är svagare blir vi i stället gruvligt besvikna. Det är därför inte så underligt att vägen ibland kan upplevas som mer njutningsfylld än själva målet. Det är heller inte så konstigt att vi snabbt vänjer oss. Visst är den första tuggan av glassen bäst? Det gör också att vi sakta men säkert avtrubbas. Den äventyrslystne måste hitta allt mer avancerade äventyr liksom det sorgligt nog verkar som att vi inte kan vara himlastormande förälskade i evinnerliga tider.
I detta perspektiv kan det verka en smula underligt att vi faktiskt kan njuta av ren och skär rädsla? Här skiljer sig människan, och apor, från de flesta andra djur. Vi är nämligen makalöst nyfikna. Under evolutionens gång har nyfikna individer gynnats över de mer räddhågsna och genom att utforska och förstå faror kan vi hitta nya miljöer som hjälper oss att överleva. Det är därför vi får en belöning, i form av en dos dopamin, när vi övervunnit vår rädsla och överlevt faran.
Det är också därför vi inte kan hålla oss borta från faran. Vår nyfikenhet tar helt enkelt över. Som tur är kan vårt belöningssystem inte riktigt skilja mellan verklig och påhittad fara - båda ger effekt. Upplevelsen av en actionfilm kan vara lika stark som om vi faktiskt var på plats själva i det störtande flygplanet. Sedan är det bara upp till var och en att bestämma hur mycket fara vi behöver för att dopaminet ska flöda. Vissa måste klättra i berg medan det för andra räcker utmärkt med en spännande bok i fåtöljen därhemma.
Jag gillar att bli skrämd av en riktigt bra skräckroman - en sådan som kryper in under skinnet och som därtill är intelligent förpackad. Tyvärr är de svåra att hitta. Problemet är att det är själva vägen som ger effekt och så fort det otäcka avslöjats faller skräcken oftast platt. Men, riktigt skickliga författare kan bygga upp en kuslig och trovärdig stämning som sänder kalla kårar ner längs ryggraden. Jag njuter av varje tillfälle.
Ulf Ellervik utforskade i boken Ond kemi (2011) människans och kemins mörka sidor. Uppföljaren, Njutning (2013) handlar istället om allt som skänker njutning - där skräck och rädsla samsas med mat, parfymer, förälskelse, konst och ren och skär lättja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar