Johans Årsbästa

Så!

Då har jag också slutligen bestämt mig för vilka årets tio bästa böcker är. En lista som skiljer sig rätt markant från Susannas (med ett undantag). Kanske framförallt genom den tydliga Knausgård-bristen Jag vet inte vad jag ska säga. Tycker karln är ett norskt sömnpiller (dyrt och fiskdoftande, fast effektivt).

Här kommer alltså den riktiga listan. Jag har skrivit om de flesta av dessa titlar tidigare så jag ska inte söva er med långa upprepade utläggningar. Känner ni behov av mer info? Följ länkarna. Känner ni behov av sömnhjälpmedel? Läs Knausgård.

Nåväl. Listan. Egentligen utan inbördes ordning. Förutom 1:an. Och 2:an…. Eller är 2:an bättre än 1:an? Hmmmmhh……


10. Bländverk – Thomas Erikson. En riktig bladvändare! Denne debutant i Action/Thriller-genren bjuder på mycket god underhållning i Kepler-stil.
Gästbloggare: Thomas Erikson

 9. Frihet – Jonathan Franzen. Stor romankonst. Stor läsning. Stor bok.
Freeedoooooommm!!!!

8. Delhis vackraste händer – Mikael Bergstrand. En dråplig och mycket charmig skröna om den medelålders, malmöitiske reklammannen Göran som förlorar jobbet och hamnar i Indien. Gillade du Jonassons ”Hundraåringen..” kommer du att skratta gott åt denna bok.
Gästbloggare: Mikael Bergstrand

7. Sankta Psyko – Johan Theorin. Ingen årslista komplett utan en ny Theorin känns det som (även om Blodläge tog sig in på håret förra året…). Suggestiv och originell rysare. Jag gillar känslan av att inte veta vem i boken man kan lita på.

6. Rekviem för John Cummings – Bengt Ohlsson. Fasen att den inte vann Augustpriset! Det hade varit så kul att få sätta in en bok om Ramones i Låna & Läs. Gabba Gabba Hey!
Rekviem för John Cummings

5. Samlade svenska kulter – Anders Fager. Jag citerar mig själv: ”Jag är helt förlorad i Fagers värld av uråldriga gudar, bisarra fiskmänniskor, senila ockultister och avgudadyrkande tonåringar.
Vad som på ytan först verkar vara en samling fantastiska skräcknoveller börjar efterhand knytas samman och vecklas ihop till en slags helhet. Det här ekar av Lovecraft, Clive Barker, Neil Gaiman och visst, lite Ajvide kan man säkert hitta om man letar… Magisk realism. Det är rysligt, roligt, burleskt och alldeles, alldeles underbart!”

4. De imperfekta – Tom Rachman.Ytterligare ett stycke exceptionell romankonst! (Snor Susannas inlägg:)
Tom Rachman bjuder på perfektion

3. Kvinnan i rummet – Jussi Adler-Olsen. Jag har läst alla tre Jussis böcker på svenska i år. Kan faktiskt vara så att den tredje, Flaskpost från P, är till och med strået vassare än denna, men du behöver börja här. Kliv in på Avdelning Q.

2. Flickan från ingenstans – Justin Cronin. Vi behöver alla mer dystopisk vampyrapokalypslitteratur i våra liv. I’m sure of it!
"Flickan från ingenstans" av Justin Cronin

1.Tony & Susan – Austin Wright. F#%king litterär perfektion. Nästan.
Austin Wirght - "Tony & Susan"

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Årsbästa - en familj lyser klart på Tio-i-topp

Det börjar så smått dra ihop sig mot årsredovisning. Eventuellt hinner man klämma någon riktig höjdare till (det kommer inte att vara Bad boy av Peter Robinson, det kan jag garantera. Men mer om den vid senare tillfälle), men det står ändå ganska klart nu vilka stjärnor som lyst klarast på bokhimlen 2011. Så jag tänkte dra min Tio-i topp för året redan nu. Kanske kan man hitta ett eller annat julklappstips på listan.

Bokåret får så här i retrospektiv helt klart godkänt. Det tycks mig som att ovanligt många bra böcker har kommit ut. Därför är ordningen på listan inte helt självklar. Framför allt i toppen känns det svårt att prioritera. Men, men... det måste göras, och här kommer den alltså... (trumvirvel)... Susannas årsbästa 2011. Håll till godo!

Bra 2011.

Plats 10. Grand Mal av Linda Boström Knausgård. Begåvad familj det där. Man borde bli förbannad, men blir bara lycklig. Fantastisk novellsamling, svindlande och bråddjup.

Plats 9. Min Kamp 3 av Karl Ove Knausgård. Svagaste delen hittills, men fortfarande litteratur i särklass.

Plats 8. Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Tonårshäxor i ett vanligt svenskt plugg. Såååå mycket bättre än det låter.

Plats 7. Siri av Lena Einhorn. Einhorns skönlitterära debut om Siri von Essen fick fina recensioner men gick lite väl obemärkt förbi. Ta skadan igen och läs.

Plats 6. Salome av Mara Lee. Skildringen av arga, arga Elsa Mo kryper innanför skinnet. Och stannar där länge.

Plats 5. Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie. En favoritförfattare som ger sig på noveller och gör det med bravur (såklart). Utspelar sig i USA och Nigeria.

Plats 4. De imperfekta av Tom Rachman. Imperfekta människor på en tidningsredaktion i Rom som tiden sprungit förbi. Strålande.

Plats 3. En dåre fri av Beate Grimsrud. Kom egentligen förra året, men pocketen kom i år, jag läste den i är, och den är så fantastisk att den bara måste vara med på listan.

Plats 2. Välkommen till den här världen av Amanda Svensson. Hey Dolly som var så bra. Och så kommer det här triangeldramat som är ännu så mycket bättre.

Plats 1. Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård. Tredje gången gillt för Knausgård på min tio-i-topp. För mig kan han verkligen få skriva om precis vad som helst. Jag vill bara läsa. Det här är en obeskrivligt skicklig författare.

(Och så några som nästan kvalade in... Den försvunne av Kim Echlin, Ru av Kim Thúy, Boken om mig själv av Kajsa Grytt, Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg, Gracie av Veronica Malmgran, Faithful Place av Tana French)

Jäpp, där hade ni mina årsbästa. Vilka är era?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

I barndomslandet - "Min Kamp 3" av Karl Ove Knausgård

foto: Christina Ottosson

Det är ingen ordning på delarna i Karl Ove Knausgårds mastodontserie Min Kamp. Om första delen handlade om ungdomsåren och andra om kärlek och familjeliv är vi i tredje delen tillbaka i den tidiga barndomen. Uppväxten på Tromøya på den norska sydkusten, under sjuttio- och åttiotal, från åtta månaders ålder fram tills flytten efter sjunde klass.

Som barn är Karl Ove besatt av att vara omtyckt, samtidigt som han är något av en besserwisser. En kombination som inte alltid är helt lyckad, även om han har svårt att förstå det själv. Hans vänner retar sig på honom, retar honom, kallar honom femi som i feminin. Men det är också en barndom full av äventyr, i allt från att elda gräs i smyg med bästa vännen Geir till upptäckten av läsningen och böckernas värld.

Men ständigt närvarande och allt överskuggande är fadern, som Karl Ove hyser en stark skräck inför. Hans oberäkneliga humör, vredesutbrott, hans förmåga att upptäcka allt, minsta lilla som inte står rätt till, rädslan för bestraffningarna... Karl Ove håller sig undan, ständigt på sin vakt, uppmärksam på varenda skiftning i faderns lynne. Denna terror gör att den vuxne Karl Ove, när han ser tillbaka, märker att han knappt minns sin mor, medan fadern är skarp och tydlig. Han skriver:

"Jag lever, jag har egna barn, och med dem har jag i stort sett bara försökt uppnå en enda sak, nämligen att de inte ska vara rädda för sin pappa. Det är de inte. Det vet jag. När jag kommer in i rummet där de är kryper de inte ihop, tittar de inte ner i golvet, smiter de inte ut så fort de får chansen, nej, om de ser på mig är det likgiltigt registrerande, och om det är någon jag gladerligen blir ignorerad av så är det dem. Om de har komplett glömt bort att jag fanns när de själva blir fyrtio, ska jag tacka och buga och ta emot."

Det är sorgligt, men följdriktigt. Rädslan för fadern tar utrymme, så mycket att modern trängs ut.

Min Kamp 3 är i mitt tycke den svagaste delen hittills i serien. Med detta inte sagt att det är dåligt, långt ifrån. Knausgårds lägstanivå slår de flesta andras högsta med hästlängder. Berättandet är som vanligt glasklart, på pricken, osvikligt. Man tvåan var så fruktansvärt bra att det är svårt att nå upp till samma höjder. Fast enligt Jonas Thentes lyriska recension av sista boken, så blir det ännu bättre. Jag tror honom. För det är som jag har skrivit tidigare. Det spelar egentligen ingen roll vad Karl Ove Knausgård väljer att berätta. Han kan få skriva om vad som helst. Det är hur han berättar det. Mästerligt. Inget annat än det. Min Kamp 4 kommer i mars. Jag kan knappt vänta.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tips från en läsare - Intellektuell amning

Titta vad fint!! Alltid roligt med feedback från bloggläsarna. Här ett tips från Lisa som har provat bokkudden jag skrev om för ett tag sedan, tydligen toppen om man vill multitaska och ge barnet mat samtidigt som man läser. Hon uppmanar gärna andra ammande mödrar att prova detta hjälpmedel för intellektuell stimulans:

"Funkar dock bäst på pocket och det kan trots allt vara lite meckligt att bläddra med bara en hand (eftersom den andra trots allt behövs för att hålla barnet på plats). Har dock inte använt den i något annat sammanhang än - men bara tanken på att kunna läsa och sticka samtidigt är mycket tilltalande!"

Extrem igenkänningsfaktor i "Söta pojkar är bara på låtsas"

Redan när jag slår upp första sidan i Söta pojkar är bara på låtsas känner jag att det här blir bra. Boken inleds med ett citat ur Holes "Violet". Jag älskar den låten. Jag älskar Live Through This. Den kom ut 1994. Den skivan är 1994 för mig. Jag var 19 år då, ett kaosår, himmel och helvete.

Och trots att Moa Eriksson Sandbergs debut utspelar sig några år senare (den baseras på författarens dagböcker mellan 1997-1998) så hade den kunnat handla om mina tonår. Så mycket att jag har svårt att bena ut varför jag egentligen gillar boken. Är det av en slags sentimentala igenkänningsskäl eller för att den helt enkelt är en grym skildring av några otroligt viktiga år i livet? Jag frågade min kollega, som också läst boken och inte alls känt igen sig vad hon tyckte. Hon gillade den också mycket. Alltså bestämmer jag att det lutar åt det senare. Grym bok!

Det handlar om Ella, hon går första året i gymnasiet. Hon vill hångla med söta pop-pojkar. Och så vill hon bli skådespelerska på Dramaten. Hon vill ha hela världen. Det är skola, det är vardagsliv, kompisar, killar, drömmar, musik, romantik, sprit, sex. Ett vanligt liv helt enkelt, hela tiden med den där starka tonårsotillfredsställelsen i botten. Längtan efter att det ska hända. Ella använder sexualiteten, flirtar, hånglar eller ligger när hon får tillfälle. Ibland för att hon så himla gärna vill. Ibland förstår hon inte ens varför. Jag känner så väl igen den där känslan av att behöva forcera; reaktioner, händelser, något. "There's more to life than this".

En av de saker jag gillar mest med boken är att den visar hur sexualiteten faktiskt är något man kan utforska, vill utforska, på flera sätt. Att kåthet är något man får och kan bejaka. Utan att vara upp över öronen förälskad. Även som ung tjej. En ny superstark drivkraft som plötsligt pockar på att få utlopp. Ett nytt sätt att känna makt, nyfikenhet, närhet eller kärlek. Även om det kan leda till att man ibland råkar passera gränser, sina egna och andras. Därför att man använder ett nytt verktyg, som man inte känner till fullt ut.

Det slår mig också hur jäkla utsatt man kan känna sig som tonåring, när allt, precis allt som sker runt omkring sker i berg-och-dalbanehastiget på blodigt allvar och vilken styrka man kan uppbåda för att ta sig vidare och igenom. Bokens Ella är en kämpe, och ta en titt på vilken högstadie- eller gymnasieskolgård som helst. Där går ett gäng krigare.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"Bara du kan rädda mänskligheten"

Game Over.
Vad gör en dataspelsspelande tonåring när de grymma rymdvarelserna han matar lasertorpeder mot plötsligt säger ”Vi vill förhandla!”?
Han läser i manualen. Så brukar de ju inte säga. De brukar ju faktiskt inte säga något alls. Han skriver ”Dö, rymdkräk?”

De svarar ”Nej! Vi vill inte dö! Vi vill förhandla!” Han drar iväg ytterligare några torpeder mot deras rymdflotta. ”Vi kapitulerar! SNÄLLA!”

Detta är det problem som unge Johnny ställs inför i boken Bara du kan rädda mänskligheten (Only you can save Mankind) och den historia jag läst vid läggdags för min 7-åring sen senaste månaden. Och återupptäckt kan tilläggas! Jag läste den själv för första gången för snart tjugo år sedan.

Kan hända är en del av dataspelsreferenserna i boken lite tidstypiska för det tidiga nittiotalet. Jag höftar till med lite moderna uttryck här och var när jag läser för parveln. Han kan dock mer om data- och tv-spel än vad jag kan och glor misstänksamt mot mig när jag höftar lite för kreativt….

Jag ska inte tråka ut er med hur många miljoner böcker Terry Pratchett sålt. Hur många priser han fått för både sina barn- och vuxenböcker. Hur många fina ordnar, hedersdoktor- och adelstitlar han mottagit. De är alla välförtjänta i alla fall.

Terry diagnostiserades med Alzheimers 2007, which sucks, så det kommer tyvärr inte att bli så många fler böcker att försvinna in i därifrån. Å andra sidan finns det en Facbookgrupp som heter Alzheimer's will be sorry it caught Terry Pratchett vilket ju är bra!

Någon dag ska jag slå mig ner och skriva en lång, välgenomtänkt och känslosam text om hur mycket Terry Pratchett och hans Discworld-böcker betytt för mig. Men det blir inte idag.

Idag nöjer jag mig med att tipsa om Bara du kan rädda mänskligheten. Läs den för din 7-åring (min tycker den är asabra!), eller sätt den i händerna på en nybliven tonåring som vill ha någonting kul att läsa som första bok på engelska. Eller läs den själv och känn dig tjugo år yngre du också.

7-åring poserar motvilligt och låtsas läsa bok inför påfrestande pappa med kamera.

p.s. Det blir dock till att surfa på begagnatsidor på internätet om du vill läsa den på svenska. Utgången sedan många år tyvärr. Den engelska pocketutgåvan finns dock hemma i butiken!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

VIP-kväll på torsdag

På torsdag är det VIP-Kväll på Bokia Killbergs Center Syd mellan klockan 20:00-23:00. Läs mer under Aktuella evenemang.